Privatdetektiv i Västafrika

Nästa år, då ”The Company Of Strangers” kommer i översättning på Bonniers, introduceras den engelske deckarförfattaren Robert Wilson i Sverige.

Det är bra, för det är en både välskriven och spännande thriller om Europa (Portugal, Tyskland och England) under andra världskriget och idag. Ändå är det inte riktigt bra, för det är att börja i fel ände…

Robert Wilson instruments-of-darkness”The Company Of Strangers” är Robert Wilsons senaste roman – uppföljaren till hans föregående andravärldskrigsthriller, ”A Small Death In Lisbon”.

Innan dess, vilket fick mej att upptäcka honom i hyllorna med engelska pocketdeckare, har Wilson också skrivit en serie afrikanska detektivromaner: ”Instruments Of Darkness”, ”The Big Killing”, ”Blood Is Dirt” och ”A Darkening Stain” (samtliga titlar Harper Collins).

Visst händer det att deckar- och thrillerförfattare placerar någon enstaka intrig på afrikansk mark. Ett av de senaste exemplen är John le Carrés thriller om den internationella läkemedelsindustrin, ”Den trägne odlaren” (Bonniers), som delvis utspelar sej i Kenya.

Robert Wilson the-big-killingMen före Wilson kan det inte vara fler än – rätta mej om jag har fel! – Edgar Wallace, ”Bones, ”Bones By The River” med flera (House of Stratus), och James McClure, ”Steam Pig”, ”Gooseberry Fool”, ”Song Dog” med flera (Faber and Faber), som skrivit längre deckarserier med Afrika nedanför Sahara som miljö: Belgiska Kongo respektive Sydafrika.

– Jag reste och arbetade i Afrika under flera år, berättar Robert Wilson i telefon från Portugal, där han bor och skriver i ett hus på landet, nära gränsen till Spanien.

– Så råkade jag läsa Raymond Chandler och upptäckte likheterna mellan Los Angeles på 40-talet och Västafrika på 90-talet. Samma kontraster: djupaste fattigdom och största rikedom, brutalitet och charm.

Robert Wilson blood-is-dirtWilsons huvudperson, engelsmannen Bruce Medway, har arbetat på ett rederi i London. Tiderna försämrades och han blev arbetslös.

Några år in på 90-talet reste Medway tvärsöver Sahara och hamnade i den del av Benin som på grund av hettan, fukten och malarian har kallats ”White Man´s Grave”. Han slog sej ner i hamnstaden Cotonou, där han nu arbetar med det mesta och de flesta (allt som inte är helt kriminellt) som kan ge pengar: förmedlar affärskontakter, organiserar transporter, inkasserar skulder, spårar försvunna personer med mera.

Medway tjänar inte så mycket utan lever från dag till dag. Trots det har han råd att hyra ett hus och hålla sej med både en infödd chaufför och dito hushållerska. En träffande bild av det postkoloniala Afrika.

– Bruce Medway är inte jag, skyndar sej Robert Wilson att påpeka.

Robert Wilson a-darkening-stain– Bruce är förstås baserad på mina erfarenheter från Afrika. Hans sätt att agera och reagera skiljer sej däremot från mitt. När jag började skissa på honom så tänkte jag att han skulle bli en trevligare kille. Men Bruce vägrade. Han gick sin egen väg.

Både i romanerna och den västafrikanska verkligheten, enligt Wilson, förekommer många utländska ”fixare”, affärsmän och äventyrare, på högre och lägre nivå: libaneser, armenier, kineser, koreaner, syrier, egyptier, amerikaner och diverse européer (plus de afrikanska affärsmännen).

Många dricker för mycket, för att det inte finns annat att göra eller för att glömma varför de kom till Afrika. Alla jagar de afrikanska franc = snabba stålar.

Robert Wilson I främlingars sällskapBruce Medways uppdrag för honom upp- och nerför kusten: till Nigeria i söder och Togo, Ghana och Elfenbenskusten i norr. Det kan handla om att vara förkläde åt en diamanthandlare, hitta en fransk affärsman åt två italienska maffiosi och leverera en porrfilmsraritet.

Fler ingredienser: försvunna skolflickor, en mördad fransyska, vapensmuggling till Liberia, handel med olja som inte finns, illegal guldbrytning, penningtvätt, en makthungrig nigeriansk presidentkandidat…

– En enda romanperson – B.B. – finns i verkligheten, säger Wilson. (Å andra sidan är B.B. en så märklig människa att han bara kan finnas i Afrika, min anm.) Jag arbetade åt B.B. när jag var i Västafrika. De övriga personerna är påhittade eller ihopplockade av olika människor jag mött.

– Fast historierna är sanna, mer eller mindre.

Robert Wilson En liten död i Lissabon– Den franska kvinnan som hittades död och torterad på hotellrummet berättade lokalbefolkningen om. Det videofilmade mordet på Liberias expresident kommer från dagstidningarna. Den italienska maffian, som verkligen finns i Västafrika, har bland annat varit inblandad i korruption vid husbyggen.

Varför övergav du Afrika och började skriva thrillers om andra världskrigets Europa?

– Engelska läsare verkar inte vilja ha afrikanska deckare och därför ville inte förlaget marknadsföra dem. Böckerna sålde dåligt. Jag kunde inte försörja mej på att skriva deckare om Bruce Medway i Benin.

Vilket trist bokförlag och vilka trista deckarläsare, enligt min mening.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om Böcker 2001

Robert Wilson har fortsatt att författare, bibliografi hittills.

Bruce Medway-serien
Instruments of Darkness – 1995
The Big Killing – 1996
Blood Is Dirt – 1997
A Darkening Stain – 1998

Javier Falcón-serien
The Blind Man of Seville – 2003
The Silent and the Damned /
The Vanished Hands – 2004
The Hidden Assassins – 2006
The Ignorance of Blood – 2009

Charles Boxer-serien
Capital Punishment – 2013
You Will Never Find Me – 2014
Stealing People – 2015

Fristående titlar 
A Small Death in Lisbon – 1999
The Company of Strangers – 2001

Endast följande finns på svenska
I främlingars sällskap – 2002
En liten död i Lissabon – 2004

Ännu en lovande svensk deckardebutant

Göran Sällqvist
Efter så många år
(Lindh & Co)

Det har – utan att jag planerat eller ens tänkt på det – blivit så att jag per automatik läser svenska deckardebutanter innan jag börjar läsa nya titlar av återkommande deckarförfattare, svenska som översätta.

Antagligen – jo, så måste det vara – för att tycker det är lite extra spännande att se hur nykomlingar förmår att tampas med genrens klichéer. Det finns ju en deckarform med ett antal klichéer som nytillkomna deckarförfattare måste förhålla sig till, både upprätthålla och bryta emot – för att resultatet ska kunna bli bra.

Göran S Efter-sa-manga-ar-700x1093Göran Sällqvist deckardebuterar med vad som väl får kallas kriminal- och polisromanen ”Efter så många år” – eller privatsnokar- och polisromanen.

Rickard Ander, så heter huvudpersonen, är nu affärsman i Stockholm men arbetade på 80-talet arbetade som narkotikapolis i Göteborg.

Den 25 maj 2018 hittas en man brutalt mördad, ihjälslagen och torterad i ett industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Polisen hittar ett simkort till en mobiltelefon i den dödes kläder – sista samtalet som ringdes gick till, just det, Rickard Ander.

Han blir en del av utredningen. Och han var redan en del av den, ända sen 1986-87. Rickard Ander dras in i utredningen – igen – och han blandar sig också själv in i den, för att reda ut vad som – egentligen – hände för 30 år sen.

Då och nu, nu och då, berättas parallellt. De dubbelberättas och blandas. Jag får erkänna att jag, också i allmänhet, har svårt för parallella skeenden i kriminalromaner. Extra svårt har jag när det parallellberättas i olika tidsplan.

Jag tycker att deckarförfattare oftast eller alltid har svårt att få till det så att inte de bägge berättelserna bryter av varann, bryter av spänningen och stämningen. Det ena och det andra i dubbelberättandet ska ju trigga varann, så att det blir dubbelt spännande. Men alltför få lyckas med det.

Inte heller debutanten Göran Sällqvist lyckas med detta svåra. (Men det är ju jag, det bör tilläggas innan jag fortsätter, säkert kan andra deckarläsare gilla att läsa parallellt.) Det blir obalans i berättandet, med ibland så pass så långa tillbakablickar att nuet riskerar att försvinna i återberättandet och måste tas igen – igen.

Så tyckte jag när jag läste. Och jag tycker det är synd, när Göran Sällqvist ju både kan skriva och berätta. Med sin deckardebut visar Sällqvist att han kan berätta en kriminalhistoria och det är ingen dålig historia heller.

Extra synd också för att han berättar så trovärdigt. Han får mig att tro såväl på sina personer som sin berättelse. Detta beror rimligen på att han vet vad han skriver om: Sällqvist har själv varit både affärsman och polis.

Nu är han också en läsvärd deckardebutant, även om hans debut – i mina deckarkritiska ögon – inte blev riktigt lyckad. ”Efter så många år” lovar däremot så mycket och mer att jag framöver kommer att hålla ögonen på Göran Sällqvist och givetvis läsa uppföljaren.

Bengt Eriksson

Många trådar i Göteborg

Anna Ihrén
Maskmakaren
(MiMa)

Också ”Nattvakten” – första titeln i ”Jubileumsserien” – svängde och krängde och var rätt spektakulär dessutom. Men där tyckte jag att Anna Ihrén lyckades knyta ihop trådarna och få till, som jag skrev, ”en ordagrann bladvändare”.

I uppföljaren, ”Maskmakaren”, är det som om intrigen huggits ut med stämjärn, limmats ihop och hålls på plats med en tving. Varken berättelse eller språk flödar.

Eller berättelserna. För nog är det för många trådar? Jag tycker det.

Anna Ighren signerad-maskmakaren-jubileumsserien-del-2Ung affärsman som mördas. Det sker olyckor och sabotage på Göteborgsoperan. Ett par barn rövas bort.

Allt detta ska Ihréns återkommande götebogspoliser Sandra och Dennis – samt den nervösa polischefen Camilla – försöka reda ut och lösa. Vilket inga poliser i hela världen skulle kunna göra med ett så klumpigt polisarbete!

Och den där resan till Indien mot slutet av berättelsen… Kan någon tycka att det svensk-indiska polissamarbetet är trovärdigt?

Många trådar blir det och flera rullas aldrig upp. Det är tråkigt, eftersom det finns något hos deckarförfattaren Anna Ihrén som jag uppskattar och får mig att vilja läsa hennes deckare, en blandning av privatdeckare och polisromaner.

En skrivlust, en vilja att berätta och än mer, en vilja att skildra Göteborg – mer socialt och mänskligt än direkt geografiskt – inför stadens kommande 400-årsjubileum.

Första titeln i serien, alltså ”Nattvakten”, var lovande. Andra titeln, ”Maskmakaren”, blev en besvikelse. Tyvärr. Nog kan Ihrén bättre än så här?

Jag hade bland annat velat ha ett större fokus på själva titeln: maskmakaren på Göteborgsoperan. Den miljön med teatermaskmakarens arbete inför uppsättningen av ”Fantomen på Operan” var det mest intressanta – ja, spännande – för mig i den här deckaren.

Eller hade kunna bli intressant och spännande – men den tråden hänger och dinglar i luften.

Bengt Eriksson

Miljöförstöring i Venedig

Tog fram en recension också, inte den senaste utan en på måfå.

2012 skrev jag så här om Donna Leons femtonde polisroman, ”En dunkel död”, med kommissarie Guido Brunetti i Venedig.

En ganska typisk Donna Leon-deckare som fick en lika typisk recension av mig.

***

Donna Leon
En dunkel död
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Här sker nog ett mord. Kommissarie Guido Brunetti lyckas kanske spåra upp mördaren. Den eventuelle mördaren får möjligen också sitt straff. Men det är inte säkert, något av det.

Donna Leon En dunkel dödNej, så värst mycket action blir det inte i Donna Leons nya, femtonde polisroman på svenska. Frågan är om ”En dunkel död” ens kan kallas deckare. Ändå har resultatet blivit en spännande roman – på samma gång en kriminal-, livs- och samhällshistoria – i det lilla och underliggande.

Som om det vibrerar och mullrar i grunden, inuti och under berättelsen. Vad som hörs är de rasslande länkarna – politikerna, rättsväsendet, bankerna, affärslivet, massmedia, kyrkan och maffian – i den obrytbara italienska korruptionskedja som Leon fortsätter att skildra i atmosfärrika polisromaner om Venedig.

Här återkommer hon till ett undertema, som ligger nära hjärtat hos både författaren Leon och en av Brunettis poliskolleger: miljöförstöring.

En flicka föddes missbildad. Pappan hävdar att det beror på föroreningarna. En annan man, som senare hittas död, protesterar mot giftiga utsläpp. Ja, vad släpper glasbruken på ön Murano ut i lagunen?

Donna Leon skildrar människorna – individ för individ – i ett Venedig som allt mer och snabbare hotas av miljöförstöring. Det glittrar i kanalernas vatten – solen eller föroreningar? Hur länge ska affärsmän, om de har de rätta kontakterna med politiker och myndigheter, kunna sätta profit före miljö?

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2012