Det blåser. Svalt i trädgården idag. Inte alls så skönt att sitta vid trädgårdsbordet och läsa. Å andra sidan är inte heller polisromanen/thrillern ”Flickorna som sprang” (Harper Crime) så skön läsning – utan obehaglig att läsa, kall och rå som samhället.
Polisen Simon Häggström… (Förresten, det var ju inte många år sen då alla eller de flesta poliser fnös åt deckare och annan kriminallitteratur, tyckte att sånt inte hade något med verkligheten att göra. Nu skriver var och varannan polis, både nu verksamma som före detta, egna deckare, inte minst polisromaner. Lite intressant, som det kan gå, vad beror det på?)
Polisen Simon Häggström, med prostitution och människohandel som sitt område, debuterar skönlitterärt med den här polisthrillern. Tidigare har Hägglund skrivit ett par faktaböcker, ”Skuggans lag” och ”Nattstad” (bägge South Side Stories), där han berättar om nattstadens verklighet utifrån sig själv och sina egna upplevelser av arbetet som chef för prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen.
Han skildrade människohandeln – eller, som han själv kallar det, ”slavhandeln” – i Stockholm och Sverige: prostituerade och hallickar, pedofiler, kopplingen till organiserad brottslighet och människosynen, dessa mäns syn på kvinnor.
Han är arg, ilsken, urförbannad. Och sorgsen. Han tar ställning för sexköpslagen, som också borde gälla utomlands, till exempel i Thailand.
Det är – var – ruskig läsning.
Också romandebuten ”Flickorna som sprang” är ruskig läsning. Kanske ännu mer ruskig och skrämmande. Det kan ju vara så, att fiktionens verklighet når ännu djupare ner och in och bakom än redogörelser för den faktiska verkligheten.
Av den anledningen att författaren har möjlighet att byta perspektiv, från poliserna Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen i Stockholm till de unga tjejerna Jennifer, Malvina och Molly. Eller snarare tvärtom, början med tjejerna och sen poliserna. Det börjar och slutar med tjejerna.
Eller för den delen låta poliserna testa ovanliga och (o)möjliga, kontroversiella metoder.
Resultatet blir extra verkligt, på grund av den skönlitterära berättarformen. Extra drabbade. Men stryk ”skön”. Simon Häggström är ingen skön författare. Han skriver ingen skön litteratur. Romanen och läsningen är brutala. Obehagliga. Sånt man inte vill utsätta sig för att läsa men samtidigt som man ska utsätta sig för att läsa.
Det är fantamej ens skyldighet – som människa.
Någon som läste Andrew V. Vachss arga, ilskna, urförbannade New York-deckare när de kom på svenska? (Ja, Vachss har fortsatt att skriva men numera ges inte böckerna ut i Sverige.) Ämne: pedofiler, pedofiler och ännu fler pedofiler.
Om inte kan det vara dags att leta reda på dem. Häggström påminner om Vachss. Läs bägge – först Simon Häggström och sen också Andrew Vachss.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera