Egenutgivna deckare (2): Fyra flickor blir tre kvinnor i Märsta

Annika Duvert
Mord i det förflutna
(Crimeförlaget)

Miljö: Märsta, ungefär mitt emellan Stockholm och Uppsala.

Annika Duvert är en berättare. Hon kan berätta.

”Mord i det förflutna” – tredje delen av Duverts serie med kriminalinspektör Alexandra Steen och hennes kolleger i just Märsta – börjar 1976 och fortsätter 2008. En berättelse om fyra små flickor som växer upp med en hemlighet. Eller tre: en av flickorna hittas våldtagen och mördad.

32 år senare hittas så en kvinna död, mördad, ihjälskjuten. Något skumt, verkar det som, för hennes två väninnor vill inte gärna prata om det. Och så hittas en av väninnorna, likaså död, mördad, skjuten till döds.

Samtidigt som en pedofil går lös i Märsta. Nej, jag avslöjar inte för mycket. Allt detta framgår av baksidestexten. (Inte utan att jag undrar: Varför?)

annika duverts mord i det förflutnaAnnika Duvert får sin kriminalberättelse om fyra små flickor som blir tre flickor och tre vuxna kvinnor att växa fram allt mer. Man = jag följer med, jag vill läsa mer, jag vill följa med.

Men… För här finns ett antal ”men” typ tuvor och stenar i berättelsen, som berättelsen har en tendens att snubbla på, som får den att bli onödigt omständlig.

Som tédrickandet. Polisen Alexandra dricker té. Hon tycker mycket om té. Hon dricker té ofta och mycket. Tills jag blir galen, stryk stryk stryk, ställ undan koppen, inget mer tédrickande nu någonsin i berättelsen!

Överflödsinformation. Finns en del av den varan. Tyvärr. Det handlar både om onödig extra tédrickainformation som inte för berättelsen framåt och formuleringar som är onödigt långa. Alltför många ord, kort sagt.

Vet ju inte om Annika Duvert låtit en professionell redaktör läsa hennes deckarmanus? Det hade behövts. Och har hon anlitat en redaktör, så hade det behövts en till. Tråkigt att skriva så här men det är ännu tråkigare att en berättelse blir mindre bra än den hade behövt bli.

Undrar också om hon anlitat ett layoutproffs för att göra inlagan? Först trodde jag att det blivit något fel i trycket men så kollade jag i seriens föregående delar, ”En mördares förebild” och ”Hämndens lågor”. Och det är ju likadant där!

Än är det indrag i vänstermarginalen och än är det inte indrag. Ska det vara så? Ja, det kan verka som om Duvert medvetet gjort så när samma in- och utdragna vänstermarginal återkommer i alla tre deckarna.

Men så ska det inte alls vara. Visst, det är väl möjligt att inte ha indrag vid nya stycken, om författaren av någon anledning vill. (Svårläst blir det, dock.) Men det är inte möjligt att än ha det och än inte ha det, i samma bok.

Tråkigt, som sagt, när Duvert ändå är en så bra deckarberättare. Men egenutgivna romaner, deckare eller vad det är, måste – minst – hålla samma nivå som storförlagsutgivningar, både till innehåll och form, själva berättandet och hur berättandet presenteras på såväl omslag som i inlaga.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Annonser

Göteborg – Spanien tur och retur

Tredje gången riktigt gillt? Nja, tyvärr inte. Bra men men…

Kamilla Oresvärd
Råttfångaren
(Bokfabriken)

Tredje titeln i serien om Stina (mest hon), David och Lovisa vid Göteborgspolisen är mer av en thriller än en polisroman.

Det börjar i Spanien, dit Stina rest på semester med väninnorna Amelie och Carolina.

Hemma i Göteborg igen försvinner Amelie. Och sen också Carolina.

Försvinnandena, ska det visa sig, hänger ihop med Carolinas ungdom i just Spanien.

Kamilla Oresvärd har blivit skicklig på att driva upp spänning och skapa action. När det börjar hända grejer – då går det undan.

Tyvärr verkar det också ha gått fort vid författandet.

”Råttfångaren” är en lätt- och snabbläst deckare. Men Oresvärds kriminalberättelse kunde ha blivit mycket mer.

Inte ens boktiteln, som syftar på alla husrenoveringar i Göteborg, tas om hand ordentligt.

Det retar mig – att många trådar blir hängande i luften, varken fördjupas eller ens förklaras. Så att vissa trådändar är svåra att få tag på…

Bengt Eriksson
Kortare variant i Gota Medias tidningar

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Cedervall som-daggen-stilla-kysstSkriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Stadens och landsbygdens noir

Leif Woxlin
Sofia Berger går till skogs
(Mimer)

Ända sen debuten 2003 har Leif Woxlin varit en av Sveriges främsta deckarförfattare i skymundan.

Woxlin sofia-berger-gar-till-skogsHan håller formen också i sin tolfte bok om kriminalpoliserna i Hudiksvall med omnejd. Fast ”Sofia Berger går till skogs” har blivit mer av thriller, både innan- och utanför polisgenren.

De kriminella miljöerna är två: dels Stockholm, dit före detta kriminalinspektör Berger åkt för att söka jobb, och främst Hälsingland, där Bergers hemman tagits i bruk som flyktingförläggning.

Vad går själva kriminalgåtan ut på? Det begrep jag inte förrän på de sista sidorna.

Men det är inte grejen; det handlar om hur Leif Woxlin skriver, inte om exakt vad.

I skogarna kring Delsbo lyckas Woxlin skapa en egen stämning av landsbygdens noir. Mycket action i en lantlig ödebygd, långt bortom Stockholm.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Tre sydafrikanska berättelser i en polisroman

Deon Meyer
Ikaros
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

Jag missade den här boken – hur det var möjligt begriper jag inte – när den kom i fjol så därför har jag – för att använda ett lämpligt ord – svept den när den nu kommit i pocket.

Deon Meyer berättar två parallellhistorier, som bägge byggs upp och på, undan för undan:

O_Meyer_Ikaros.inddDen ena kan beskrivas som en polisroman i procedurskolan. Ägaren till alibi.co.za (en sajt och ett företag som hjälper otrogna män med ”alibin”) försvinner och återfinns mördad på en strand.

Den andra historien ska bli ett facit till den förra. En vinodlare berättar för sin advokat om sitt liv, sin uppväxt och familj, och vägen fram till sitt arbete idag.

En helt fantastisk berättelse som dessutom – kalla det bonus – blir historien om vinodling i Sydafrika. (Och jag har försökt kolla: jag tror att den sydafrikanska vinodlarhistorien stämmer till nära 100 procent.)

Vid sidan om detta finns dessutom en tredje berättelse, om den hos Don Meyer återkommande polisen Bennie Griessel och hans återfall i alkoholism: hur han klarar av detta i arbets- och privatlivet (om han klarar av det).

”Bara” den historien hade kunnat bli en hel, egen roman.

Under alla tre berättelserna bultar också Sydafrikas historia, som landet var och som det är, då apartheid styrde och idag, när hudfärger inte ska ha men ändå har betydelse.

”Ikaros” är en fullspäckad sydafrikansk polisroman som härmed utnämns till den bästa polisroman som Deon Meyer har skrivit.

Jag borde ha läst den redan ifjol och den borde ha nominerats till Svenska Deckarakademins pris för 2017 års bästa översatta deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004

Det gamla Viborgs kryllande gator

Mikko Porvali
En blå död
Övers: Ann-Christine Relander
(Lind & Co)

En egenskap som deckare kan ha är att ta läsaren med sig till okända platser och tider.

en-bla-dodSom när Mikko Porvali i ”En blå död”, första delen av trilogin Karelen noir, tecknar ett porträtt av staden Viborg 1920-23.

Finska inbördeskriget och ryska revolutionen är över. Stadens gator kryllar av ryska emigranter, kommunister, diverse kurirer, politiker som nu ser chansen, livsfarliga kvinnor och föräldralösa barn.

Förbudstid – ändå flödar spriten på krogarna.

Poliserna Kähönen och Eckert, den ena för ung och den andra för speciell, försöker stoppa spritsmugglingen. Efter egna regler, eftersom de själva är benägna på sprit.

Trots att Porvali refererar mer än skildrar så blir det ett fascinerande besök i Viborg.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017