Recensera lokalt, inte minst deckare och annan krimi.
Just denna genre, alltså deckare och annan krimi, har blivit de skönlitterära romaner som främst bevakar och dokumenterar Sveriges geografi. Snart sagt hela Sverige och allt fler platser och orter ägnas kriminalromaner.
Vissa är en angelägenhet för alla svenska deckarläsare, oavsett bostadssort. Andra deckare är kanske mer av lokalt intresse. Men bägge – allt – bör recenseras. Det lokala bör – nej, ska – recenseras av den lokala tidningen.
Det hör ju till uppdraget. Men gör alltid alla lokaltidningar detta, recenserar den lokala litteraturen? En öppen för att inte säga retorisk fråga. Så jag tar det igen, det inte bara bör lokaltidningarna göra utan det ska dom!
Här – en recension av en deckare från min geografiska hemvist, Österlen, som skrevs för Ystads Allehanda.
***
Nils Mohlin
Mångalen på Österlen
(Vulkan)
Med ”Mångalen på Österlen” har Nils Mohlin författat sin fjärde polisthriller och deckarskröna om och på Österlen med omnejd.
Den kriminella miljön sträcker sig från Kivik, över Sankt Olof och Ystad till Malmö. Det blåser från Hanöbukten.
Kriminalitetens epicentrum är ett flerhundraårigt torp och en hästgård i Sankt Olofstrakten. Eller mer jordnära: marken kring husen.
Torpet är ökänt – ”besatt av något ont” och ”spökade visst” – efter att hemmansägaren hängde sig i stugan.
Året var 1931. Sen dess har torpet varit uthyrt i omgångar och ockuperat av missbrukare. Det hade stått tomt länge när Jean Bauer, krigsveteran från Afghanistan, köpte torpet och började röja upp. Han skulle upptäcka de första kropparna.
Och det ska upptäckas fler kroppar. Också något annat finns gömt i marken: något annat och mer, som det är värt att mångmörda för.
I ”Mångalen på Österlen” förekommer korrupta poliser och åklagare, en död kvinnlig politiker, ett slags svensk maffia som ägnar sig åt såväl trafficking som mord, fler krigsveteraner och medlemmar i Wagnergruppen. Och så vidare.
Allt eller det mesta går bakåt till andra världskriget. Mer än så ska jag inte avslöja. Men jag påpekade ju att Nils Mohlin skrivit ännu en deckarskröna i betydelsen rövarhistoria.
På en skala mellan action och personskildringar är det övervägande action som gäller. Full fart på Österlen! Som om det står en ljugarbänk på gågatan i Simrishamn, där har Mohlin suttit och berättat. Eller om han tog med laptoppen in till något hörnbord på Café Kagan.
Han är bra på det – att dra en skröna. Underhålla kan han. Men trovärdigt? Nja. Troligt? Nej, snarare otroligt. Möjligt? Eventuellt. Väl inte omöjligt men knappast fullt möjligt. Så typ, kanske.
Polis- eller ”polis”-arbetet leds av paret Ross och Eva Craig från sin bas – en skottsäkrad och larmad bostad med kontor – i Kivik. Gruppen innehåller både poliser, som kriminalkommissarien Malin Åkerbom, och ”poliser”, som utredaren Barack Kanumba.
Också en hund, Dirty Harry, finns på kontoret.
Jo, deckarläsaren får ta skrönan som den är och för vad den är. Det kan jag göra.
Mitt problem är inte intrigen, personerna och berättandet utan Nils Mohlins skrivande, som i skriftspråk. Hans Österlen-deckarserie ska nu bli talböcker och med en skicklig uppläsare tror jag att det kan bli riktigt bra – bättre än skrivet och tryckt.
Vad jag efterlyser: 1) en redaktör, 2) en korrläsare. Mohlin har en del egenheter i sitt sätt att skriva (bland annat kommatering och även utebliven kommatering) som en redaktör nog skulle vilja diskutera med honom.
Här finns också helt onödiga korrekturfel som ett par skarpsynta ögon hade upptäckt och korrigerat.
Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda
Deckarlogg 
Kommentera