Ännu en imponerande deckardebut

Gustaf Skördeman
Geiger
(Polaris)

Redan i första kapitlet av ”Geiger” lyckas författaren Gustaf Skördeman överraska läsaren. Och därefter behåller han greppet till sista sidan. Det skulle inte förvåna mig om Geiger kommer förekomma i diskussionerna när Deckarakademin korar årets debut senare i höst.

En pensionerad TV-personlighet hittas mördad i sin fashionabla villa i Bromma. Polisen Sara Nowak känner familjen sedan hon var barn och lekte med döttrarna om somrarna.

Gustaf Skördeman geigerHon deltar inte i den officiella utredningen men kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hänt med hela Sveriges Farbror Stellan.

Det visar sig att han har fler hemligheter gömda i garderoben och det finns många som vill se honom mördad. Men ingen misstänker den riktige mördaren.

Det finns flera saker som jag gillar med den här boken och några detaljer som skaver lite.

Styrkan är framför allt den historiska kopplingen till kalla kriget som jag inte kan avslöja för mycket om utan att spoila handlingen. Men det känns att författaren gjort en gedigen research och scenariot som målas upp känns trovärdigt.

Som läsare får man en dos historielektion av bara farten och det uppskattar jag.

Parallellt med utredningen med anledning av mordet på Stellan får vi följa Sara Nowak i hennes ordinarie arbete i prostitutionsgruppen. Miljöerna och scenerna som spelas upp är vidriga men nödvändiga.

Det ger en bra gestaltning av Saras karaktär och drivkrafter. Ibland tar bihandlingen över lite väl mycket men det får sin förklaring.

”Geiger” är en debut som sticker ut från mängden. Jag väntar otåligt på att få tid att få veta hur det går för Sara Nowak. Dessutom är ”mördaren” en fullständigt lysande karaktär. ”Geiger” förtjänar ett högt slutomdöme: 4 av 5.

Samuel Karlsson,
regelbunden gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

Gästrecension: Jan Guillous stora århundrade

Jan Guillou
Det stora århundradet
(Pirat)
Finns som pappers- e- och ljudböcker, de sistnämnda i uppläsning av Tomas Bolme

Brobyggarna
Dandy
Mellan rött och svart
Att inte vilja se
Blå stjärnan

Äkta amerikanska jeans
1968
De som dödar drömmar sover aldrig
Den andra dödssynden

Risk för spoilers – det är oundvikligt när en hel bokserie ska kommenteras. Om du inte vill ta risken, så blir rådet: läs/lyssna, det är en stor läsupplevelse som ger ny förståelse för skeenden som varit avgörande för dagens värld.

Från kolonialismens era till andra världskriget

Efter att ha avslutat den femte delen i serien, ”Blå stjärnan”, känner jag mig faktiskt tagen. ”Blå stjärnan” markerar kulmen för den andra generationen i en släkthistoria som börjar med ”Brobyggarna” och tre fattiga fiskarbröder i Norge som genom tur och driftighet får möjlighet att utbilda sig till diplomingenjörer i Dresden för att sedan spridas för historiens vindar. En av dem åker tillbaka till Norge och bygger broar, en flyr till Tyska Östafrika, bygger järnväg och blir rik på ädelträ och elfenben.

Att Guillous hjältar är ingenjörer är förstås ingen slump. Det är genom ingenjörernas ögon han vill skildra det nya århundradet, de teknologiska framstegens sekel. Med liknande metoder har han genom en svensk korsriddares ögon skildrat Sveriges födelse och islam, och 1970-90-talen ur en underrättelseagents ögon. Upplägget känns igen med andra ord, även i karaktärsskildringarna. Inte minst att Guillous hjältar för det mesta är driftiga, i grund och botten har goda avsikter och åtminstone försöker handla rätt och att de på ett eller annat sätt till slut ramlar ner på fötterna. Det är publikfriande, men det funkar.

Men 1900-talet var inte bara de industriella framstegens utan också de industriella krigens och utrotningarnas tid. Och detta präglar de fyra efterföljande böckerna.
Guillou skildrar i den andra boken, ”Dandy”, första världskriget ur förlorarnas perspektiv – nämligen Tysklands – och från kolonial horisont med broder diplomingenjör i Tyska Östafrika. Vår bild av såväl första världskriget som kolonialismen har i hög utsträckning formats av andra världskriget. Men vad Guillou påpekar, och det med rätta, är att de värsta massmördarna i Afrika var engelsmännen och belgarna.

Den tredje brodern, Sverre, försvann ur handlingen i ”Brobyggarna” för att återkomma i ”Dandy”. Han är homosexuell och finner en fristad i England – och sitt livs kärlek. Sverre är den konstnärlige och kulturellt bevandrade av de tre bröderna. Det ger Guillou möjlighet att skildra såväl modernismens framväxt som nya ekonomiska idéer (Keynes är förstås en av de bekanta).

Med den afrikanska förmögenheten i ryggen sammanstrålar bröderna i ett slaget Tyskland, köper fastigheter i Dresden och bygger infrastruktur i ett Sverige som i den nya samförståndsandan utvecklas väldigt olikt ett Tyskland som istället marscherar mot avgrunden. Familjen splittras – för eller emot Hitler, för eller emot Tyskland.

”Mellan rött och svart” skildrar mellankrigstiden och vägen till andra världskriget som sedan är temat i ”Att inte vilja se” där kriget betraktas genom den tyskvänliga svenska överhetens ögon, gestaltad av bröderna Lauritz och Oscar. In i det sista vägrar Lauritz acceptera de fruktansvärda brott som tyskarna gjort sig skyldiga till. Först när bilderna från Buchenwald publiceras bryter verkligheten med brutal kraft igenom hans sista mentala försvarsvallar.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström

”Blå stjärnan” är romantekniskt intressant eftersom den utspelar sig samtidigt som ”Att inte vilja se” men nu ur nästa generations perspektiv. Många av händelserna i förra boken spelas upp på nytt, men perspektivet är nu döttrarnas: Rosa, som jobbar på den svenska underrättelsetjänsten och Johanne, kodnamn Blå stjärnan, major i den brittiska underrättelsetjänsten och med i den norska motståndsrörelsen. Det är en stark roman om motstånd och kvinnlig frigörelse, om bortglömda hjältar och om en bortglömd historia. Inte minst hjälper Guillou till att lyfta fram de kvinnor som utnyttjades av underrättelsetjänsten för prostitution i statens tjänst, men som sedan gömdes undan medan männen dekorerades.

Efterkrigstiden: individualismens 50-tal, 68-vänstern, IB-affären och spekulationsekonomins 80-tal

Den tydligaste skillnaden jämfört med de första fem romanerna är att historien nu snävas in. För med den tredje generationen träder Guillou själv in i handlingen, eller egentligen två versioner av honom. Först i form av Eric Letang som växer upp med misshandlande styvpappa, så lik pappan i ”Ondskan” att läsaren förmås att tro att det är samma huvudperson. Fram tills Eric Letang träffar Erik Ponti – huvudpersonen i Ondskan och Guillous alter ego i Hamiltonböckerna.

Men storyn blir alltså snävare. Från att befinna sig i världshistoriens mittpunkt till att följa unge Eric när han upptäcker sin sexualitet – stora delar av ”Äkta amerikanska jeans” handlar om detta – till en något äldre Eric som utvecklar sina talanger på området med en strid ström av kvinnliga kamrater i de båda efterföljande böckerna.

”Äkta amerikanska jeans” når inte i närheten av ”Blå stjärnan”, men den är både till innehåll och form – det är en roman i romanen, baserad på den äldre Erics manuskriptutkast som han brevväxlar om med tant Johanne – rätt underhållande.

Dess syfte verkar dock mest vara att leda fram läsaren till ”1968” och ”De som dödar drömmar sover aldrig”. Här får vi följa den nya vänsterns brokiga skara. Erik Ponti etablerar sig som journalist. Eric Letang som jurist. Letang är förstås radikal, men hamnar hos kändisadvokaterna Henning Sjöström och Leif Silbersky (något justerade namn i romanerna dock). Det är det sista ställe han tänkt sig till (han vill hellre försvara amerikanska desertörer som sökt asyl i Sverige).

Men advokaterna är mitt uppe i neurosedynprocessen mot Wallenbergägda Astra. Sjöström ställer den unge socialisten en fråga som helt får honom ur fattningen: – Står du på de vanskapta barnens eller Wallenbergs sida?

På den frågan finns förstås bara ett svar. Neurosedynskandalen är oerhört intressant skildrad och tar Eric till Tyskland där han träffar blivande vänsterterrorister liksom kärleken och sedan vidare till Prag. Därmed kan Guillou skildra såväl Pragvåren som vänsterterrorismen. Och så förstås FNL-rörelsen, Palestinarörelsen, 68-vänsterns olika schatteringar och mycket mer.

Finalen är förstås IB-affären, alltså den militära underrättelsetjänstens åsiktsregistrering, infiltrationer och våldsprovokationer som avslöjas av Erik Ponti. Om det är något nytt som kommer fram jämfört med Guillous memoarer (”Ordets makt och vanmakt”, 2009) kan jag inte bedöma. Men det är tydligt att Guillou försöker få nån sorts sista ord om IB-affären. Gott så, för det som hände då har bäring även på vår tid. Dessutom är det spännande.

© 2019 Fotograf Anna-Lena AhlströmDärmed är vi framme vid 80-talets spekulationsekonomi (släkten bildar fastighetsbolag) och jakten på kurdiska påstådda terrorister mot vilka speciallagar med hemliga rättegångar tillämpas helt enkelt för att det inte finns några bevis.

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström.

Men som advokat Eric Letang snart får erfara är det där med avsaknad på bevis inte alls en så självklar fördel för försvaret som man kan tro. Om det inte finns några bevis finns det ju heller inga bevis som försvaret kan ifrågasätta. De kurder som frias i den vanliga rätten döms sedan i hemliga rättegångar.

Det hela är ypperligt skildrat i nionde delen av romansviten – ”Den andra dödssynden”. Romanen kulminerar med mordet på Palme, och den bisarra polisutredningen under Hans Holmér som också han ser kurder i varenda buske.

Det här lär väl bli Guillous sista stora projekt – han är 76 år – och det är uppenbart att ingen annan skulle ha klarat att skriva 1900-talets historia så här skickligt och ögonöppnande. Jag hoppas att vi snart får se nästa generation Lauritzen/Letang under Östblockets upplösning och välfärdsstatens fall på 90-talet, och förhoppningsvis också vidare in i det nya millenniets krig mot terrorn och vår högerpopulistiska samtid. Det ska bli intressant att se hur Guillou tar sig an detta.

Om jag summerar betygen blir det så här:

Brobyggarna 4+
Dandy 3,5
Mellan rött och svart 4 +
Att inte vilja se 4
Blå stjärnan 5
Äkta amerikanska jeans 3,5
1968 4
De som dödar drömmar sover aldrig 4+
Den andra dödssynden 4

Tony Johansson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016) och ”Smugglaren” (2018), bägge i miljöerna Landskrona med omnejd. På försommaren 2020 kommer Tony Johanssons tredje deckare, ”Källa X”.

LÄNK till recension av ”Smugglaren”.

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Sommardeckare under päronträdet (8): Obehagligt, kallt och rått om och som nattstaden Stockholm

Det blåser. Svalt i trädgården idag. Inte alls så skönt att sitta vid trädgårdsbordet och läsa. Å andra sidan är inte heller polisromanen/thrillern ”Flickorna som sprang” (Harper Crime) så skön läsning – utan obehaglig att läsa, kall och rå som samhället.

Polisen Simon Häggström… (Förresten, det var ju inte många år sen då alla eller de flesta poliser fnös åt deckare och annan kriminallitteratur, tyckte att sånt inte hade något med verkligheten att göra. Nu skriver var och varannan polis, både nu verksamma som före detta, egna deckare, inte minst polisromaner. Lite intressant, som det kan gå, vad beror det på?)

Simon HäggströmPolisen Simon Häggström, med prostitution och människohandel som sitt område, debuterar skönlitterärt med den här polisthrillern. Tidigare har Hägglund skrivit ett par faktaböcker, ”Skuggans lag” och ”Nattstad” (bägge South Side Stories), där han berättar om nattstadens verklighet utifrån sig själv och sina egna upplevelser av arbetet som chef för prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen.

Han skildrade människohandeln – eller, som han själv kallar det, ”slavhandeln” – i Stockholm och Sverige: prostituerade och hallickar, pedofiler, kopplingen till organiserad brottslighet och  människosynen, dessa mäns syn på kvinnor.

Han är arg, ilsken, urförbannad. Och sorgsen. Han tar ställning för sexköpslagen, som också borde gälla utomlands, till exempel i Thailand.

Det är – var – ruskig läsning.

Också romandebuten ”Flickorna som sprang” är ruskig läsning. Kanske ännu mer ruskig och skrämmande. Det kan ju vara så, att fiktionens verklighet når ännu djupare ner och in och bakom än  redogörelser för den faktiska verkligheten.

Av den anledningen att författaren har möjlighet att byta perspektiv, från poliserna Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen i Stockholm till de unga tjejerna Jennifer, Malvina och Molly. Eller snarare tvärtom, början med tjejerna och sen poliserna. Det börjar och slutar med tjejerna.

Eller för den delen låta poliserna testa ovanliga och (o)möjliga, kontroversiella metoder.

Resultatet blir extra verkligt, på grund av den skönlitterära berättarformen. Extra drabbade. Men stryk ”skön”. Simon Häggström är ingen skön författare. Han skriver ingen skön litteratur. Romanen och läsningen är brutala. Obehagliga. Sånt man inte vill utsätta sig för att läsa men samtidigt som man ska utsätta sig för att läsa.

Det är fantamej ens skyldighet – som människa.

Någon som läste Andrew V. Vachss arga, ilskna, urförbannade New York-deckare när de kom på svenska? (Ja, Vachss har fortsatt att skriva men numera ges inte böckerna ut i Sverige.) Ämne: pedofiler, pedofiler och ännu fler pedofiler.

Om inte kan det vara dags att leta reda på dem. Häggström påminner om Vachss. Läs bägge – först Simon Häggström och sen också Andrew Vachss.

Bengt Eriksson

 

#Metoo-deckare på Crimetime

De senaste åren har det blivit populärt att tycka att svenska deckare och krimi inte är samhällskritisk litteratur – ja, inte ens samhällsskildrande.

Fråga inte mig hur man kommit fram till det – i alla fall inte genom att läsa dagens kriminalliteratur.

Men struntsamma, faktiskt. De – vi – som läser svenska deckare av olika sorter kan var och hen av oss bedöma det själva.

Sehlstedt sweet-lolitaDet mest intressanta seminariet av dem jag bevistade på Crimetime Göteborg hade rubriken ”#Metoo i deckarvärlden”. Karin Linge Nordh ledde ett samtal med deckarförfattarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson utifrån deras aktuella deckare: ”Sweet Lolita” (Piratförlaget), ”Francesca” (Norstedts) respektive ”Aldrig mer” (också Norstedts).

Alla tre skriver om… Nej, de skriver inte – inte i första hand – om kvinnor. De skriver om män, både mellan och på raderna.

De skildrar män – och kvinnor – i dagens samhälle. Mäns syn på kvinnor. Mäns handlingar gentemot kvinnor.

Bengtsdotter FrancescaMän som hatar kvinnor? Vet inte om det kan beskrivas så ”enkelt” – det är nog betydligt mer komplicerat, i verkligheten som i de ”fiktioner” av Sehlstedt, Bengsdotter och Larsson som blir verkliga.

Kicki Sehlstedt är deckardebutant. Titeln ”Sweet Lolita” anger åldern: unga kvinnor, fortfarande flickor. Deras utsatthet, de hot som ordagrant hotar dem, i och utanför sociala medier, sociala medier i symbios med det vardagliga livet.

Med ”Francesca” följer Lina Bengsdotter upp deckardebuten genom att ännu en gång berätta om och genom sin återkommande huvudperson: den – obs! om du inte läst Bengtsdotters debut, skäms skäms – kvinnliga kriminalinspektören Charlie Lager. Än en gång återvänder Charlie till barndomens Gullspång, nu för att nysta i ett olöst fall med/om tonårsflickan Francesca som försvann från trakten för 30 år sen.

Larsson Aldrig merÄnnu en flerkvinnodeckare, här finns också en väninna till Charlie och så hon själv, hennes egen uppväxt och eget liv.

Också ”Aldrig mer” är en uppföljare till Sara Larssons debut. En genomhemsk historia om Andreea, ung rumänska, sexuellt utnyttjad och misshandlad. Inte blir det mindre hemskt av att berättelsen verkar komma / kunde ha kommit / ja, kommer rätt ur verkligheten.

Även ett par män: en återfallssexköparförbrytare och en man som arbetar på prostitutionsgruppen med att få sexköpare på andra tankar. Varandras motsatser, kan man tro.

Nej, jag tänker inte betygsätta böckerna eller ens bedöma dem. Låt mig säga så här: Vissa romaner kräver läsning – inte betyg. Nämnda tre deckare – mans- som kvinno- som samhällsromaner – kräver läsning av alla, män som kvinnor.

Viss hemsk läsning måste man nämligen ta sig igenom. Punkt.

Och ni som fått för er att svenska deckare varken är samhällskritiska eller ens samhällsskildrande, inte minst ni bör läsa Kicki Sehlstedts ”Sweet Lolita”, Lina Bengtsdotters ”Francesca” och Sara Larssons ”Aldrig mer”.

Och ni män som ju inte brukar läsa romaner av kvinnliga författare, er begriper jag mig inte på. Läs nu dom här deckarna, det är obligatoriskt. Skärpning!

Seminariet om ”#Metoo-deckare” på Crimetime Göteborg spelades förresten in av Utbildningsradion och finns tillgängligt på nätet. Se och hör – klicka på länken under bilden.

Bengt Eriksson

Metoo Crimetime

KLICKA HÄR för att se #metoo-diskussionen med deckarförfattarna Kick Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson på Crimetime Göteborg. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Vill du förresten ta del av mina intryck från Deckarbokmässan/Crimetime Göteborg så KLICKA HÄR.

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Innan Malmö blivit dagens Malmö

Set Mattsson
En Douglas Palm-roman:
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider för dem som har minst.

Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. Av tattarhat och kommunistskräck.

Arbetarhustrurna sitter fast i hemmen, utlämnade till mer eller mindre pålitliga och kärleksfulla män. Och de som jobbar, hur ska de få pengarna från fabriken eller kaféerna att räcka utan att gå på sporten? Och vad ska de göra med ungarna under långa arbetsdagar?

kvinnan-vid-kanalenDen medelålders kriminalöverkonstapeln Douglas Palm har ett mord att lösa.

En man hittas groteskt sminkad, bunden och synnerligen död i ett resanderum på Väster. Utredningen går på sparlåga då man varken hittar motiv eller gärningsman. Vittnena lyser bokstavligen med sin frånvaro – polisen är ingen välsedd gäst i dessa kvarter.

Så sker ett andra mord. En rik fabrikör knivhuggs till döds i sitt hem på Bellevue. Palm börjar ana ett samband.

I centrum av berättelsen finns förstås Malmö, den växande staden som snart kommer att rivas för ljus och luft, och den unga Sigrid Holm som försörjer sig på prostitution. Hon har en dröm, bara hon kan spara ihop tillräckligt mycket pengar. Envist försöker hon att förverkliga det mål hon satt sig.

Vad har hon sett? Vad vet hon och hennes kolleger om morden? I de kretsar hon rör sig håller man tätt om det man vet.

Jag rekommenderar varmt denna mycket spännande Malmöberättelse och deckare med så många intrigmässiga, politiska och sociala lager från en tid som egentligen var alldeles nyligen. Före tapasställena, krogarna och caféerna med otaliga sorters latte.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg