Imponerande seriemördardebut i Göteborg

Tony Fischier

Mannen som försvann

(Lind & Co)

Hårdkokt, smart och spännande så det räcker och blir över.

Tony Fischiers imponerande debut bjuder på polisdeckarens alla klassiska ingredienser. Men det är inget för den som är svag inför kött och blod när en, eller kanske flera, mördare går loss på ensamma kvinnor i Göteborg.

Det börjar bra.

En man räddar en ung flicka från att drunkna. Kort därefter hittas han knivhuggen till döds i sitt hem.

Det blir startskottet på en våldsam händelsekedja.

Göteborgspolisen Niklas Ramvik utreder fallet som verkar ha kopplingar till en brutal seriemördare som tidigare härjade i trakten och tömde sina offer på blod. Mer dramatik utlovas under utredningens gång.

Det är en ganska komplicerad intrig som författaren knåpat ihop.

Flera trådar vävs samman under polisutredningens gång. Huvudkaraktären är komplex och här bjuds på en lagom blandning med privatliv och utredningsarbete.

Göteborg funkar också bra som kuliss till den brutala historien.

En imponerande debut som lovar mer för framtiden. ”Mannen som försvann” är en klassisk bladvändare som inte spar på krutet.

Samuel Karlsson, recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Varg eller människa?

Hin Håle

Varg

(utgiven av Naltagrett, pappersbok,

och Bookea, ljudbok med uppläsaren Sebastian Karlsson)

”Varg” är den första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. Den ena av författarna som döljer sig bakom pseudonymen är Jörgen Björck.

Inledningen på bokens baksidestext:

”Vad är det som gör en människa till ett rovdjur? Arv? Miljö? Eller en kombination? Kan händelser i en barndom rentav skapa en våldtäktsman, en mördare? VARG – en norrlandsdeckare om försvinnande, mord och en brutal uppväxt.”

Jämtlandspolisen, en IT-miljonär och en hacker samt den tjetjenska maffian har samma mål – att  finna Vargen. Till en början känner de inte till de andra eller att de är ute efter samma sak, men deras vägar kommer att korsas.

”Varg” är en riktigt otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer.

Ändå är det en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra.

Av mig får ”Varg” fyra stjärnor av fem.  

Föredrar bokomslaget med en till hälften varg, till hälften människa och en rödhårig kvinna i förgrunden. Det är mer passande och snyggare än ljudboksomslaget som består av en skog där man eventuellt kan urskilja en skepnad bland träden.

Jag kommer absolut att lyssna på nästa del av ”Norrlandsserien”.

PS. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) medan jag lyssnade.

Anna Piippolainen, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, beskriver sig som amatörrecensent och aspirerande författare. Hon nöjeslyssnar på alla böcker hon hinner och lånar ett ”omodifierat” citat från ovan nämnde Silfverbielke: ”Så mycket fantastiska böcker och så lite tid…”

Kjell Erikssons brasilianske kommissarie

Kjell Eriksson

Spetsad

(Ordfront)

Kjell Eriksson bor numera delar av året i Brasilien, närmare bestämt på en ö utanför Salvador i Bahia. Med romanen ”Spetsad” har han nu också inlett en ny polisserie som utspelar sig just på en ö utanför Salvador.

Samma ö? Eller en närbesläktad – fast fiktiv? I vilket fall: en helt annan kriminell miljö än Uppsala och dessutom en helt annan sorts polis än kriminalkommissarien Ann Lindell, som var miljön och huvudpersonen i Erikssons förra polisromanserie.

Kommissarie Santos, chef för polisstationen i den namnlösa byn på den likaså namnlösa ön utanför Salvador, är inte bara man utan en både slö och rå man. Eller med Kjell Eriksson ord: ”fet, ful och korrumperad”.

Santos är, efter cirka 30 år som polis, ointresserad av sitt arbete. Cynisk, stingslig och brutal. Plötsligt kan han tända till och skjuta ihjäl en hund. Det är ju så hett också, solen steker. Helst vill Santos bara stanna hemma och ligga i hängmattan, dricka några öl och knulla med hustrun Zelita.

Han kör med sina underlydande, inte alltför klipska och smått korrumperade de också. Fast Luiz – den nye polisen, stationens yngste, som kommer från fastlandet – är ett irritationsmoment. Mellan raderna kan man ana att det nog beror på att han är som Santos en gång varit.

Luiz tar polisarbetet på allvar. Han är ambitiös och envis, försöker övertyga Santos att de ska ta itu med de bägge morden som begåtts på ön. Inte minst måste de leta reda på pojken Luciano, som verkar vara inblandad på något sätt och nu har försvunnit.

Det ska väl i så fall vara för att Santos är släkt med de flesta i byn, också de mördade (kusiner eller om de var sysslingar). Den ene, Raul, hittades död i floden, spetsad på en träpåle. Olyckshändelse? hoppas Santos. Om Raul, som länge varit borta på fastlandet, vet han inte så mycket. Men den andre, Orlando, som blev skjuten, var en hygglig karl.

Det går långsamt, både med polisarbetet och berättandet. Antagligen har Kjell Eriksson anpassat berättartempot till det sävliga livet i byn. Men nog hade berättelsen kunnat strykas ner och tätas så att boken i alla fall blivit något kortare än 462 sidor.

Undan för undan och just långsamt presenteras byns människor, män, kvinnor och barn, ”hustruplågaren”, Santos känner alla och alla känner Santos, husen som slagits upp längs de smala gränderna, oasfalterade men ibland stenbelagda, baren och restaurangen, vad folk äter och dricker, de små kyrkorna, rena vildmarken i lagunen, mangoodlingen…

Vilka är de två männen som kommit till byn? Och var finns de nu? Varför ville Orlando köpa en båt? Var hade han fått pengarna ifrån? Kan det handla om knark? Det måste ju handla om knark. Allt handlar om knark! Men vad menade Orlando då med sitt prat om biblar?Det ska visa sig att svaret finns i en segelbåt som är på väg mot ön.

Den unge polisen Luiz börjar växa från pojke till man under berättelsens gång. Kommissarie Santos djupnar till en mycket mer sammansatt människa och polis än vad Luiz hade trott. Och i slutet, vid själva upplösningen, agerar Santos på ett sätt som visar att så korrumperad var han i alla fall inte.

Det skrivs förstås krimi i Brasilien. Också där har en krimivåg sköljt över landet, från 60-talet och framåt. Men jag kan inte minnas att någon brasiliansk krimiförfattare fått sina böcker utgivna i Sverige. (Rätta mig om jag har fel!) Ifall en brasiliansk författare hade skrivit en landsortskrimi om en liknande by, skulle romanen då ha översatts till svenska? Jag tvivlar.

Men en svensk författare som Kjell Eriksson – med succéserien om den kvinnliga kriminalkommissarien Lindell i Uppsala bakom sig – kan alltså skriva en brasiliansk landsortdeckare och få den utgiven. Det är bara att tacka för den litterära biljetten till denna annorlunda kriminalmiljö. Och nu, när han tagit med läsaren på en rundtur genom byn, så kan väl berättartempot öka något i nästa roman…

Bengt Eriksson

Publicerat i Arbetet 2013

Debut med doft av Chandler

Martin Holmén

Clinch

(Albert Bonniers)

Martin Holméns debut-noir, som ska bli en trilogi om nästan-detektiven Harry Kvist, börjar exakt den 12 december 1932 i Stockholm.

Vinter och isande kallt, både vädret och i människorna. Depression, fattigdom och arbetslöshet, usla bostäder för majoriteten. Skriande klassklyftor, medan de rika bor i praktvillor på Nobelgatan vid Djurgårdsbrunnsviken försöker de fattigaste överleva dagen i kvarteret Träskets ruckel och gyttja bortom Engelbrektskyrkan. Missionärer och nazister på gatorna, lönnkrogar i Klara och bordeller i Gamla stan. Och så vidare.

I detta Stockholm har Holmén placerat en intrig som allt mer blir en Raymond Chandler-pastisch. Naturligtvis kommer en mellanblondin, som anlitar ”Kvisten” och lägger an på honom, in i handlingen och det ska också sluta typiskt hårdkokt á la amerikansk noir-deckare.

Själv bor Harry Kvist ändå rätt hyggligt i enrummaren på Roslagsgatan med både gas- och vedspis samt delad vattenklosett i trapphuset. Han är ingen Philip Marlowe, privata detektivuppdrag får han bara ibland, utan mest en indrivare med hårda boxarnävar. Kvisten har varit boxare men numera används knytnävarna för att driva in uteblivna skulder, från obetalda cyklar och uppåt.

Jobben får han genom att annonsera i tidningen Landsbygdens folk. Som när berättelsen inleds: Kvisten står på en bakgata i Klara och väntar på någon som heter Zetterberg. Skuld: tvåtusen etthundra riksdaler (för en begagnad bil). Han kollar tiden på sitt Vikingur och röker en sexöres Meteor. När Zetterberg kommer hem blir han misshandlad av Kvisten – så han ska förstå att det är allvar.

Harry Kvist har slagit många medvetslösa men inte haft ihjäl någon, såvitt han vet. Kvisten är hård, rå och brutal. Också i sin bisexualitet, mest homo. Hans samlag med män kan få en våldsam avslutning. Men här och där på boksidorna antyds att det finns, ja, låt säga, naturliga förklaringar till det våldsamma temperamentet.

Så brinner Zetterberg inne. Där förlorade Kvisten fyrahundrafemtio riksdaler i provision! Självmord eller mord? Två bylingar knackar på och Harry Kvist finkas. Han är van vid det, vid hårdföra polisförhör och att sitta i fängelse. Men han släpps igen och startar jakten på mördaren.

Gående, cyklande och sen med blondinens vita Cadillac, 1930 års modell, den enda i landet, färdas Harry Kvist genom Stockholms olika delar. Och nu blir Martin Holmén som en annan Trenter eller kanske Fogelström. Gator, affärer och restauranger nämns vid namn och hamnar såvitt jag kan se på sina rätta platser.

Martin Holmén har åstadkommit en annorlunda, lika märklig som märkvärdig deckardebut.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Värre än noir

Det kommer så många nya deckare och annan krimi, ja så många bra nya deckare med mera, att det är lätt att glömma bort de lika bra deckare och annan krimi som tidigare getts ut, för längesen eller blott några år.

Vissa, men det är ju få, blir klassiker som tas fram, skrivs och påminns om då och då. Blir (åter)upptäckta och kanske (om)lästa. Men de flesta bara försvinner, hur bra de än var och fortfarande är.

Därför som Deckarlogg ibland återpublicerar recensioner av äldre deckare eller annan krimi som förtjänar att letas efter på antikvariat och/eller bibliotek. Som denna…

***

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

Stadsfjäril

”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Joanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har hallicken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

Bengt Eriksson

Publicerat i KB/YA/TA 2013

Så exakt att det blir – är? – autentiskt

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)

Noir. Krimi. Thriller. Mans-, gangster-, pappa- och Stockholmsroman.

I dessa genrer kan man placera David Ärlemalms debutroman ”Lite död runt ögonen”.

Allihop. Fast kanske mest mans- och gangster- och pappa- och Stockholmsroman, noir och krimi och thriller blir det ju också på vissa sidor.

Så alltihop och dessutom en av 2020 års bästa krimi. Det kan jag lova fast januari inte ens är slut.

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenMiljö: mest Södermalm i Stockholm, kanske mer av igår än idag men det finns ju fortfarande ”gamla” oaser som är så här på Söder också nu. Personer: Arto och hans dotter Bodil.

Hon och han bor i en lägenhet vid Mariatorget efter att Sofia, mamman till dottern, dött i en överdos. Arto är ren nu och tar hand om sin dotter så väl – eller så väl han kan. När romanen börjar arbetar Arto i ett skolkök men han ska bli av med jobbet.

Så han måste skaffa pengar till hyran och övriga räkningar på annat sätt. Det gör han genom återgå till det han gjorde förut: stjäla bilar och lämna till ett garage som målar om dem.

Och behövs det så kan han bli brutal, riktigt brutal. Samtidigt som han är mänsklig, ja, human. Ja, snäll. Ja, god. Som när han i en av de stulna bilarna hittar… nej, jag ska inte avslöja det… i bakluckan. Omtänksam. Hederlig.

Han är liksom två personer. Två män: en snäll och omtänksam; en hård och brutal. Kanske det som David Ärlemalm – också – velat skildra? Den gamla mansrollen och den nya, den gamla sortens man och den nya sorten.

De bägge egenskaper som brukar tillskrivas Mannen och som det gäller för mannen att hantera.

Eller så berättar Ärlemalm ”bara” – vilket är så långt ifrån bara det kan komma – historien om en före detta narkoman och pappa med en liten dotter. En pappa som försöker klara livet för dottern och sig själv.

Ärlemalm berättar med en så exakt språk att endast de nödvändiga orden finns kvar på romansidorna, allt överflödigt är borta. Korta stycken – som kortast blott ett ord, ”Mariatorget”, nej, inte ens ett ord, endast ”Mm” – som varvas med längre.

Inga citattecken eller pratminus vid dialoger heller.

Det känns så autentiskt, som om varje ord i berättelsen kommer ur Arto, hans och dotterns liv. Samtidigt som det finns en liten distans – genom att boken är skriven i tredje person. Borde den ha skrivits i första, i jag-person?

Nej, ska inte muttra, inte ens undra. För det här är så autentiskt, så nära och bra som en roman kan bli. En av årets bästa krimi, som sagt. Redan nu. En av årets bästa svenska romaner överhuvudtaget…

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (8): Obehagligt, kallt och rått om och som nattstaden Stockholm

Det blåser. Svalt i trädgården idag. Inte alls så skönt att sitta vid trädgårdsbordet och läsa. Å andra sidan är inte heller polisromanen/thrillern ”Flickorna som sprang” (Harper Crime) så skön läsning – utan obehaglig att läsa, kall och rå som samhället.

Polisen Simon Häggström… (Förresten, det var ju inte många år sen då alla eller de flesta poliser fnös åt deckare och annan kriminallitteratur, tyckte att sånt inte hade något med verkligheten att göra. Nu skriver var och varannan polis, både nu verksamma som före detta, egna deckare, inte minst polisromaner. Lite intressant, som det kan gå, vad beror det på?)

Simon HäggströmPolisen Simon Häggström, med prostitution och människohandel som sitt område, debuterar skönlitterärt med den här polisthrillern. Tidigare har Hägglund skrivit ett par faktaböcker, ”Skuggans lag” och ”Nattstad” (bägge South Side Stories), där han berättar om nattstadens verklighet utifrån sig själv och sina egna upplevelser av arbetet som chef för prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen.

Han skildrade människohandeln – eller, som han själv kallar det, ”slavhandeln” – i Stockholm och Sverige: prostituerade och hallickar, pedofiler, kopplingen till organiserad brottslighet och  människosynen, dessa mäns syn på kvinnor.

Han är arg, ilsken, urförbannad. Och sorgsen. Han tar ställning för sexköpslagen, som också borde gälla utomlands, till exempel i Thailand.

Det är – var – ruskig läsning.

Också romandebuten ”Flickorna som sprang” är ruskig läsning. Kanske ännu mer ruskig och skrämmande. Det kan ju vara så, att fiktionens verklighet når ännu djupare ner och in och bakom än  redogörelser för den faktiska verkligheten.

Av den anledningen att författaren har möjlighet att byta perspektiv, från poliserna Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen i Stockholm till de unga tjejerna Jennifer, Malvina och Molly. Eller snarare tvärtom, början med tjejerna och sen poliserna. Det börjar och slutar med tjejerna.

Eller för den delen låta poliserna testa ovanliga och (o)möjliga, kontroversiella metoder.

Resultatet blir extra verkligt, på grund av den skönlitterära berättarformen. Extra drabbade. Men stryk ”skön”. Simon Häggström är ingen skön författare. Han skriver ingen skön litteratur. Romanen och läsningen är brutala. Obehagliga. Sånt man inte vill utsätta sig för att läsa men samtidigt som man ska utsätta sig för att läsa.

Det är fantamej ens skyldighet – som människa.

Någon som läste Andrew V. Vachss arga, ilskna, urförbannade New York-deckare när de kom på svenska? (Ja, Vachss har fortsatt att skriva men numera ges inte böckerna ut i Sverige.) Ämne: pedofiler, pedofiler och ännu fler pedofiler.

Om inte kan det vara dags att leta reda på dem. Häggström påminner om Vachss. Läs bägge – först Simon Häggström och sen också Andrew Vachss.

Bengt Eriksson

 

Människors udda beteenden

Ulla Bolinder
I din himmel
(BoD)

Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – ja, nog i världen.

Förut berättade hon genom förhörsprotokoll och tidningsnotiser, nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör.

i-din-himmelVar och en talar i jag-form om sig själv och andra. Resultatet blir ett vimmel av människor, vanliga och udda på samma gång.

”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter.

En kvinna har misshandlats (och troligen våldtagits) under en joggingrunda. Hon dör på sjukhuset.

Kan det vara samma serievåldtäktsman, den så kallade ”Tunnelmannen”, som trappat upp sin brutalitet?

Bolinders deckarförfattande passar kanske inte alla. Men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019