Värre än noir

Det kommer så många nya deckare och annan krimi, ja så många bra nya deckare med mera, att det är lätt att glömma bort de lika bra deckare och annan krimi som tidigare getts ut, för längesen eller blott några år.

Vissa, men det är ju få, blir klassiker som tas fram, skrivs och påminns om då och då. Blir (åter)upptäckta och kanske (om)lästa. Men de flesta bara försvinner, hur bra de än var och fortfarande är.

Därför som Deckarlogg ibland återpublicerar recensioner av äldre deckare eller annan krimi som förtjänar att letas efter på antikvariat och/eller bibliotek. Som denna…

***

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

Stadsfjäril

”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Joanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har hallicken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

Bengt Eriksson

Publicerat i KB/YA/TA 2013

Så exakt att det blir – är? – autentiskt

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)

Noir. Krimi. Thriller. Mans-, gangster-, pappa- och Stockholmsroman.

I dessa genrer kan man placera David Ärlemalms debutroman ”Lite död runt ögonen”.

Allihop. Fast kanske mest mans- och gangster- och pappa- och Stockholmsroman, noir och krimi och thriller blir det ju också på vissa sidor.

Så alltihop och dessutom en av 2020 års bästa krimi. Det kan jag lova fast januari inte ens är slut.

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenMiljö: mest Södermalm i Stockholm, kanske mer av igår än idag men det finns ju fortfarande ”gamla” oaser som är så här på Söder också nu. Personer: Arto och hans dotter Bodil.

Hon och han bor i en lägenhet vid Mariatorget efter att Sofia, mamman till dottern, dött i en överdos. Arto är ren nu och tar hand om sin dotter så väl – eller så väl han kan. När romanen börjar arbetar Arto i ett skolkök men han ska bli av med jobbet.

Så han måste skaffa pengar till hyran och övriga räkningar på annat sätt. Det gör han genom återgå till det han gjorde förut: stjäla bilar och lämna till ett garage som målar om dem.

Och behövs det så kan han bli brutal, riktigt brutal. Samtidigt som han är mänsklig, ja, human. Ja, snäll. Ja, god. Som när han i en av de stulna bilarna hittar… nej, jag ska inte avslöja det… i bakluckan. Omtänksam. Hederlig.

Han är liksom två personer. Två män: en snäll och omtänksam; en hård och brutal. Kanske det som David Ärlemalm – också – velat skildra? Den gamla mansrollen och den nya, den gamla sortens man och den nya sorten.

De bägge egenskaper som brukar tillskrivas Mannen och som det gäller för mannen att hantera.

Eller så berättar Ärlemalm ”bara” – vilket är så långt ifrån bara det kan komma – historien om en före detta narkoman och pappa med en liten dotter. En pappa som försöker klara livet för dottern och sig själv.

Ärlemalm berättar med en så exakt språk att endast de nödvändiga orden finns kvar på romansidorna, allt överflödigt är borta. Korta stycken – som kortast blott ett ord, ”Mariatorget”, nej, inte ens ett ord, endast ”Mm” – som varvas med längre.

Inga citattecken eller pratminus vid dialoger heller.

Det känns så autentiskt, som om varje ord i berättelsen kommer ur Arto, hans och dotterns liv. Samtidigt som det finns en liten distans – genom att boken är skriven i tredje person. Borde den ha skrivits i första, i jag-person?

Nej, ska inte muttra, inte ens undra. För det här är så autentiskt, så nära och bra som en roman kan bli. En av årets bästa krimi, som sagt. Redan nu. En av årets bästa svenska romaner överhuvudtaget…

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (8): Obehagligt, kallt och rått om och som nattstaden Stockholm

Det blåser. Svalt i trädgården idag. Inte alls så skönt att sitta vid trädgårdsbordet och läsa. Å andra sidan är inte heller polisromanen/thrillern ”Flickorna som sprang” (Harper Crime) så skön läsning – utan obehaglig att läsa, kall och rå som samhället.

Polisen Simon Häggström… (Förresten, det var ju inte många år sen då alla eller de flesta poliser fnös åt deckare och annan kriminallitteratur, tyckte att sånt inte hade något med verkligheten att göra. Nu skriver var och varannan polis, både nu verksamma som före detta, egna deckare, inte minst polisromaner. Lite intressant, som det kan gå, vad beror det på?)

Simon HäggströmPolisen Simon Häggström, med prostitution och människohandel som sitt område, debuterar skönlitterärt med den här polisthrillern. Tidigare har Hägglund skrivit ett par faktaböcker, ”Skuggans lag” och ”Nattstad” (bägge South Side Stories), där han berättar om nattstadens verklighet utifrån sig själv och sina egna upplevelser av arbetet som chef för prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen.

Han skildrade människohandeln – eller, som han själv kallar det, ”slavhandeln” – i Stockholm och Sverige: prostituerade och hallickar, pedofiler, kopplingen till organiserad brottslighet och  människosynen, dessa mäns syn på kvinnor.

Han är arg, ilsken, urförbannad. Och sorgsen. Han tar ställning för sexköpslagen, som också borde gälla utomlands, till exempel i Thailand.

Det är – var – ruskig läsning.

Också romandebuten ”Flickorna som sprang” är ruskig läsning. Kanske ännu mer ruskig och skrämmande. Det kan ju vara så, att fiktionens verklighet når ännu djupare ner och in och bakom än  redogörelser för den faktiska verkligheten.

Av den anledningen att författaren har möjlighet att byta perspektiv, från poliserna Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen i Stockholm till de unga tjejerna Jennifer, Malvina och Molly. Eller snarare tvärtom, början med tjejerna och sen poliserna. Det börjar och slutar med tjejerna.

Eller för den delen låta poliserna testa ovanliga och (o)möjliga, kontroversiella metoder.

Resultatet blir extra verkligt, på grund av den skönlitterära berättarformen. Extra drabbade. Men stryk ”skön”. Simon Häggström är ingen skön författare. Han skriver ingen skön litteratur. Romanen och läsningen är brutala. Obehagliga. Sånt man inte vill utsätta sig för att läsa men samtidigt som man ska utsätta sig för att läsa.

Det är fantamej ens skyldighet – som människa.

Någon som läste Andrew V. Vachss arga, ilskna, urförbannade New York-deckare när de kom på svenska? (Ja, Vachss har fortsatt att skriva men numera ges inte böckerna ut i Sverige.) Ämne: pedofiler, pedofiler och ännu fler pedofiler.

Om inte kan det vara dags att leta reda på dem. Häggström påminner om Vachss. Läs bägge – först Simon Häggström och sen också Andrew Vachss.

Bengt Eriksson

 

Människors udda beteenden

Ulla Bolinder
I din himmel
(BoD)

Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – ja, nog i världen.

Förut berättade hon genom förhörsprotokoll och tidningsnotiser, nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör.

i-din-himmelVar och en talar i jag-form om sig själv och andra. Resultatet blir ett vimmel av människor, vanliga och udda på samma gång.

”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter.

En kvinna har misshandlats (och troligen våldtagits) under en joggingrunda. Hon dör på sjukhuset.

Kan det vara samma serievåldtäktsman, den så kallade ”Tunnelmannen”, som trappat upp sin brutalitet?

Bolinders deckarförfattande passar kanske inte alla. Men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019