Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Fiktion eller fakta?

Den tyske advokaten och författaren Ferdinand von Schirach och hans berättelser på bägge sidor om fiktion och verklighet hör till favoritläsningen för Deckarloggs redaktör som både läst och skrivit om hans böcker från start, när debutboken ”Brott” (en samling med elva noveller) gavs ut i Sverige för drygt 10 år sen.

Då var det stora Bonniers som publicerade von Schirach, numera har lilla Lindelöws bokförlag övertagit utgivningen och både gett ut fler böcker efter att Bonniers tröttnade och nu också också övertagit och börjat återutge de ”gamla” böckerna.

Som nu debutboken ”Brott”, snart kommer även ”Fallet Collini” i återutgivning och förhoppningsvis sen också ”Skuld”. De hänger ju ihop, brott och skuld.

Till återutgivningen av ”Brott” har Lasse Winkler, denne eldfängde debattör av förlagsbranschen, skrivit ett förord. Följande positiva skrev Deckarloggs redaktör om ”Brott” och ”Skuld” när de gavs ut första gången 2010-11.

***

Ferdinand von Schirach
Brott
Övers: Lena Hammargren
(Lindelöws)

Ferdinand von Schirach
Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach Brott

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson

Publicerat i LO Tidningen 2011

Då Sundsvall blev hårdkokt

Christer Nygren

Land: Sverige

Genre: hårdkokta deckare,

allt mer nutida thrillers

Först måste jag be Nygren om ursäkt.

1986-89 publicerades fyra deckare – thrillers kallas de på omslagen – av Christer Nygren: ”Deadline”, ”Flashback”, ”Exit” och ”Liten tid vi leva här”.

De var, möjligen med undantag för den sistnämnda, de dittills mest hårdkokta deckare som skrivits i Sverige. (Först när Jörgen Hansen och Vidar Pedersen, egentligen norrman, 1990 debuterade med ”Baksmälla” respektive ”Brunt som snö” fick Nygren sina första svenska efterföljare i samma hårdkokta deckarstil. En efterföljare till alla tre är Tony Manieri med sina hittills tre blyhårdkokta polisthrillers, publicerade år 2000 och framåt: ”Under huden”, ”De onödiga” och ”Över gränsen”).

Christer Nygren var influerad av amerikanska deckarförfattare i den hårdkokta genren med bl a Charles Willeford, Elmore Leonard och James Crumley som favoriter. Om Nygren också varit amerikan och skrivit deckare i amerikansk storstadsmiljö så hade jag nog tänkt att, visst, så här går det förstås till i USA. Så här hård har brottsligheten blivit. Så här våldsamma och brutala är amerikanska brottslingar.

Men Nygrens deckarmiljö var Sverige: inte ens stor- och huvudstaden Stockholm utan en liten håla till stad någonstans uppe vid Norrlandskusten.

Också där, i denna fiktiva, namnlösa lilla svenska stad, förekom kriminalitet och våld och våldet var lika brutalt och våldsamt som i den amerikanska storstaden. Dessutom skildrades våldet ingående. Det var obehagligt att läsa. Våldet kom alldeles för nära.

Några av Christer Nygrens egentligen ortsnamnslösa Sundsvallsdeckare som ljud- och e-böcker.

När jag läste debutromanen reagerade jag häftigt: Våldspornografi! Inte trovärdigt! Påhitt alltihop! Så här är det inte, får det inte vara i Sverige!

Som om jag, med utsikt från en bekväm deckarfåtölj, kunde bedöma det bättre än deckarförfattaren och polisreportern Christer Nygren. Precis som sin huvudperson var – och är – Nygren polisreporter på en dagstidning i en liten stad vid Norrlandskusten (Dagbladet i Sundsvall). Alltså borde han veta.

De bästa deckarromanerna är ofta en termometer i nu- och ännu mer i framtidens rumpa. Redan idag skildrar de morgondagens samhälle och kriminalitet. Så var/är det också med Christer Nygrens deckare.

1995, när den första upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades, hade den kriminella verkligheten i Sverige hunnit ikapp och passerat Nygrens ”fantasi”. Det gäller ännu mer år 2002. Kasta ett öga på någon löpsedel, bläddra i någon kvällstidning, titta på nyhetsprogrammen på TV – där finns bevisen.

1995 läste jag Nygrens debutdeckare och de följande tre böckerna ännu en gång. Jag läste om och förstod att egentligen var det inte hans ingående våldskildringar som jag reagerat så starkt på och mot tio år tidigare. Det farliga – det som verkligen skrämde mej – i Nygrens deckare var brottslingarna.

I debuten, ”Deadline”, heter brottslingen Peder Wilhelm Fors. Han är ingen hederlig gammal skurk”, som bryter upp kassaskåp med kofot. Inte heller mördar han inom familjen, släkten eller bekantskapskretsen, där de flesta våldsbrott begås både i fiktionen och verkligheten. Nej, Peder Fors är… omänsklig. Ordet ligget nära till hands.

Några till.

Fors är den nya tidens brottsling: oberäknelig, rent ut sagt knäpp. Huvudet fungerar inte som det ska. En våldsman och mördare av samma sort som, för att ta ett par exempel ur verklighetens Sverige, mördarna vid Sturegallerian i Stockholm (1994) och i Malexander (1999).

Kriminaliteten har förändrats, i fiktionen och i verkligheten: brotten blir allt grövre, våldet allt våldsammare, kriminaliteten allt mer oväntad och plötslig.

Hur skyddar man sej mot en psykopat, som deckarförfattare, journalister och psykologer kallar den nya tidens brottslingar? Det vet man inte, för det kan man inte. Det är detta, som är det hemska. Den totala oberäkneligheten: galenskapen, vansinnet.

1994 publicerade journalisten Per Svensson boken ”Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid”. Med utgångspunkt från några av de senaste årens mest uppmärksammade brottmål försöker han beskriva den moderna brottslingen och det moderna våldet. Den svenske förbrytaren, som en gång var en Tumba-Tarzan och sedan blev en Clark Olofsson, är idag en Obducent eller Laserman.

Varför? Hur blev det så här?

Några av förklaringarna finns i Per Svenssons reportagebok. Den rekommenderas som ”brevidläsningsbok” för de deckarläsare som, fortfarande, tycker att den moderna detektivromanen är alldeles för våldsam.

Hösten 1995 återkom Christer Nygren med sin femte hårdkokta deckare, som han gav den passande titeln ”Comeback”.

Den namnlösa Norrlandsstaden är densamma. Den s k hjälten heter fortfarande Tommy Westfelt och är fortfarande polisreporter på Länsbladet. Men den som framför allt kommer tillbaka är Peder Wilhelm Fors, av polisreportern Westfelt döpt till ”Parkmördaren” och beskriven som ”en patologisk våldsman”. Efter de rättspsykiatriska undersökningarna i Uppsala fick han diagnosen ”persona antisocialika”.

I Nygrens första deckare dömdes Peder Fors till sluten psykiatrisk vård; i ”Comeback” släpps han ut i samhället igen. En enda sak mal runt-runt-runt i Fors huvud: hämnd på försvarsadvokaten (som lurade honom), hämnd på polisen (som tog honom), hämnd på journalisten (som förtalade honom)…

Efter återkomsten skrev Nygren ytterligare tre minst lika hårdkokta och brutala deckare.

I ”Blue tango” (1996) finns ännu en psykopat – för hur ska man annars beskriva Roy Gunnarsson, som inte bara är kusligt porträttlik rocksångaren Roy Orbison; ”han är kuslig, punkt.”

I ”Hello, Dolly” (1997) förekommer bl a punkflickan Jana, 16 år och på flykt efter att ha rånat en kvartersbutik.

Och i ”Marabou Beach” (1998) återkommer Tina Simmonen, den unga trippelmörderskan från ”Exit”. Hon dömdes till sex års fängelse men är nu ”back in town”, släpande på en resväska med två peruker och en Sig Sauer automatpistol.  

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Titlar:

Deadline. 1986.

Flashback. 1987.

Exit. 1988.

Liten tid vi leva här. 1989.

Comeback. 1995.

Blue tango. 1996.

Hello, Dolly. 1997.

Marabou Beach. 1998.

Läsvärd och spännande roman för alla – men kanske särskilt för blivande författare med så kallade bokdrömmar

Marcus Eklund

Utgiven på låtsas –

dömd på riktigt

(Miders förlag)

Två berättelser i en roman, med varsin spänningstråd.

Den ena berättelsen handlar om Alex Björk, ung man bokdrömmar, som efter många refuseringar äntligen fått ett positivt svar om sitt inmejlade manus, dock från ett hybridförlag. Den andra om att samma unge Alex, anställd på en förskola, blir anklagad och åtalad för att ha slagit ett barn.

”Utgiven på låtsas” är alltså titeln på den första berättelsen eller romanen. ”Dömd på riktigt” är titeln på den andra berättelsen eller romanen. Just orden ”roman” och ”romaner”, för bägge hade kunnat bli sin egen roman, så väl uttänkta är de.

Marcus Eklund kan skriva, dessutom. Han skriver med en enkel, lätt slängig prosa, som både är lättläst och speglar debutförfattaren och huvudpersonen. Boken kunde lika gärna ha varit skriven av Alex Björk som Marcus Eklund.   

I den första berättelsen, ”Dömd på riktigt”, kommer spänningen med intrigen: ett par pojkar bråkar på föris och Alex försöker stoppa det med resultat att han blir anklagad för att – medvetet – ha slagit den ena pojken, han polisanmäls, åtalas och…. De följande domstolsskildringarna är extra väl skrivna och förmedlade.  

Att också ”Utgiven på låtsas” blir en spänningsberättelse beror på att hybridförlaget som antar Alex Björks bokmanus är ett skurkföretag. Finns det såna svenska hybridförlag? Där författaren får betala hela bokutgivningen men förlaget inte gör någonting för att boken ska komma ut och inte bryr sig om sånt som kvalitet, aldrig tar en extra kostnad utan allt ska författaren betala.

Till sist undrar Alex, som blir allt mer undrande, arg och revanschlysten, om förlaget ens läser manusen till de böcker som man skriver kontrakt med författare om att ge ut. Förlaget är kanske enbart intresserat av få in stålar – att författaren ska betala pengar till förlaget? Där upphör det så kallade förlagets intresse.

De två berättelserna varvas, bägge är intressanta, spännande, underhållande. Marcus Eklund hoppas också i tiden, noga räknat mellan tre tider: då (2019), nu (2020) och sen (2021). Inte riktigt lika förtjust i det, jag tycker det kan bli lite väl hoppigt fram och tillbaks ibland. Läsaren måste hålla noga koll på varje kapitelrubrik för att veta var – då, nu eller sen – berättandet befinner sig.

Desto mer förtjust är jag i den tunna hinnan mellan fiktion och verklighet. Sånt lockar mig alltid, när jag som läsare inte riktigt kan veta vad som är påhitt i en roman och vad som faktiskt har hänt, i verkligheten. Gränsen där fiktionen övergår i fakta; realism, dokumentär. Var går den?

Hur mycket som händer i boken, händer eller har hänt i verkligheten? Hur mycket av Alex Björk är Marcus Eklund? Hur mycket av Marcus är Alex? Jag vill inte avslöja för mycket men Alex bestämmer sig för att hämnas på hybridförlaget – och förhandstips, han kommer att lyckas – genom att ge ut ännu en bok på samma hybridförlag.

Hur har Marcus gjort? Nej, hans nya roman är utgiven på ett förlag, medan hans debutroman kom på ett annat. Det stämmer inte. Men frågan är vilken sorts förlag som hans nya förlag är… Hans förra förlag var däremot, just det, ett hybridförlag. Inte helt klart alltså – men nog ändå lite misstänkt.

Nu har jag inte hört några onda ord om just detta hybridförlag, det bör påpekas, men om vissa andra så kallade hybrider har det tisslats och tasslats, viskats och ropats, och riktats kritik som gått ut på precis vad som anges i romanen ”Utgiven på låtsas – dömd på riktigt”. Frågan finns här, hela tiden: Hur mycket har Marcus Eklund hämtat rätt ur verkligheten? Hur mycket är sant?

En sak är alldeles säker: Blivande författare med så kallade bok- och författardrömmar borde vara extra intresserade av att läsa Marcus Eklunds ”roman”. Dessutom har han åstadkommit en välskriven och högst läsvärd roman – för alla.

Bengt Eriksson

Lourdes Gaza-Gillman – argast i sin genre

”Tribunalen” heter den nya thrillern/deckaren/polisromanen (LDG Förlag), som precis anlände till Deckarlogg, av Lourdes Gaza-Gillman.

Ännu en kvinnlig svensk hämnddeckare? Det skulle jag tro. Ja, jag har inte börjat läsa ännu. Men så har hennes tre föregående romaner ”Vanmakt”, ”Verkan” och Vanvett” varit.

Kanske är hon också den bästa författaren av kvinnliga svenska hämndeckare? Inte möjligt alls. Återkommer när jag läst hennes nya.

Och medan jag läser – här följer den recension jag skrev av hennes förra bok.

—————————————————————

Lourdes Daza-Gillman
Vanvett
(LDG Förlag)

Ilska är drivkraften bakom Lourdes Daza-Gillmans polisromaner och kvinnothrillers.

I ”Vanvett”, där polisen Sanna återkommer för tredje gången, har både författaren och huvudpersonen blivit än mer ilskna. Ämne: kvinnohandel och prostitution.

vanvett-makttrilogin---bok-3

Några unga kvinnor, som tagit det drastiska steget att infiltrera en traffickingorganisation, försvinner. Och hittas mördade.

Bland de försvunna finns en vän till Sanna.

Daza-Gillman skriver med en sådan intensitet att jag måste lägga ifrån mig boken och hämta andan. För det hon skildrar är vidrigt.

Realism? Fiktion? Hur mycket av endera?

Omöjligt att veta.

Hon, en egenutgivare, skriver allt bättre också.

Lourdes Daza-Gillman har gått framåt starkt genom sin ”makttrilogi”. Här finns blott några få språkligheter som kunde ha putsats.

Deckarlogg 2

Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

När det mest hemska händer

Deckarlogg har alltid haft svårt för så kallad ”true crime”, det gäller både böcker och ännu mer spelfilmer och/eller TV-dokumentärer.

På senaste tiden har ett par sådana spelfilmsserier, byggda på autentiska svenska kriminalfall, visats på TV och strömningstjänster i Sverige. Jag har försökt att titta men strax slutat.

Vilken funktion fyller serierna? Hjälper de oss att förstå vad som hände och varför? Eller förvandlas den hemska verkligheten till deckare? Ja, värsta tanke: till underhållning?

Jo, det finns undantag, true crime/dokumentärer/spelfilmer som faktiskt fördjupar ens förståelse. Men jag tycker att de är just undantag.

Det är skillnad mellan fiktion och verklighet. Fiktiva deckare har en utgångspunkt och dokumentära en annan. Syfte och funktion är som bäst desamma: ge oss kunskap om och hjälpa oss att hantera en hemsk verklighet.

Men jag tycker, faktiskt, att fiktion oftare lyckas skildra verkligheten bättre, den kommer närmare verkligheten, än vad dokumentationer gör. Fiktionen blir verklig; dokumentären riskerar att förvandla verkligheten till overklighet, fiktion och underhållning.

Nedanstående krönika skrev jag för nu över tio år sen. Fortfarande känns texten aktuell. Den kanske alltid är aktuell?

Jag tror att krönikan har en del att säga om vårt förhållande till kriminalitet, våld och död. Både i fiktiv och verklig form. Hur långt eller kort det är mellan fiktion och verklighet och mellan oss och, så att säga, ond bråd död i verkligheten som i fiktionen.

***

En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?

Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”

Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.

Foto: Joel Eriksson

Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.

Journalistik? Så ska journalister arbeta?

Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.

En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.

Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.

Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.

En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!

Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.

Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Det allt mörkare Mörkö

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare från titel till titel i en deckarserie, särskilt när hen skriver bättre för varje ny roman. Som här och nu Samuel Karlsson.

Hans polis- med mera serie med miljö från den fiktiva ön med det exakta namnet Mörkö i Tjusts skärgård någonstans utanför Västervik var bra redan från start men har dessutom blivit bättre för varje ny roman.

Exakt namn på ön, skrev jag. En skärgårdsödeckare, då skulle man kunna tänka sig att rys rimmar på mys. Men Karlsson gräver istället upp de mörka hemligheterna bland befolkningen på ön, bofasta som sommargäster.

Liksom tidigare titlar hör ”Höstmorden” till en genre som kan kallas både country noir och skärgårdsnoir.

Jessica Jackson är fortfarande huvudperson i betydelsen att hon är den polisinspektör som ska lösa morden och ledsaga läsaren genom kriminalberättelsen. En halvtidsarbetande polis numera eftersom hon också arbetar med det mikrobryggeri hon startat på ön. Helst skulle hon vilja sluta som polis för att enbart ägna sig bryggeriet.

Hennes pappa, indianen Larry, målande konstnär, alkoholiserad och ständig bråkmakare, är sen förra romanen tillbaks på ön och ställer till besvär, både för dottern och andra. Jessica själv är förresten rätt bra på att skapa problem hon också, som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor och dessutom nu en facebookgrupp emot sig.

Intrigen i den tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån som nu återupptas på grund av en lagändring om DNA-hantering. Polischefen i Västervik skötte den den gamla utredningen men hur skötte han den? Och varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Såg att Samuel Karlsson fick kritik för att det sker alldeles för många mord på lilla Mörkö, oproportioneligt mot invånarantalet. Liksom Mankell fick kritik för mordfrekvensen i Ystad med omnejd. Ja, liksom alla deckarförfattare som placerar sina kriminalintriger på mindre orter och platser riskerat att få – från Maria Lang och framåt.

Det stör inte mig. Fiktion är fiktion, inte lika med verkligheten. Däremot kan fiktion ge insyn i och tankar om den verklighet vi har omkring oss. Hade Karlsson beskrivit en overklig miljö eller overkliga människor, då blev det en annan sak. Men så är det inte, så blir det aldrig. Både människorna och miljöerna kan jag föreställa mig, också på ett verkligt Murkö.

Och att hitta på en miljö och ändå få den verklig, det är svårt.

Det händer mycket i ”Höstmorden”. Kanske lite väl mycket. Samuel Karlsson får gärna lugna ner sig lite vad gäller handlingen, vila mer och längre i vardagen. Och inte låta det hända så överfullt mycket och oväntat.

Å andra sidan är det ju det jag tycker om – att han skriver med ett allt mer rappt språk. Att handlingen flyter allt snabbare. Att det nu verkligen är tempo i berättandet. Men om han också lyckas föra in det vardagliga livet utan bråk och konfrontationer, då blir jag ännu mer nöjd.

Ja, alltid att en recensent ska muttra över nåt. Det är väl recensentens uppgift…

Det snabba och rappa, det börjar direkt i den nya, tredje Jessica Jackson-deckaren: ett gäng ungdomar bryter sig in i en villa och en av dem gör en hemsk upptäckt. Efter den inledningen – genast spännande – går det inte att sluta läsa. Åtminstone måste jag göra det, läsa ”Höstmorden” rätt igenom i ett svep!

Bengt Eriksson

När det mest hemska händer

Ännu en prolog:

Den här texten kändes aktuell igen. Den är kanske alltid aktuell?

Jag tror att krönikan, som jag skrev för drygt tio år sen, har en del att säga om vårt förhållande till kriminalitet, våld och död. Både i fiktiv och verklig form. Hur långt eller kort det är mellan fiktion och verklighet och mellan oss och, så att säga, ond bråd död i verkligheten som i fiktionen.

***

På förekommen anledning lägger jag ut det här på bloggen. Jag fick många mejl efter att krönikan hade publicerats i Ystads Allehanda. Samtliga mejl var positiva.

Nu har massmedias bevakning av mordet i Vollsjö och den följande rättegången i Ystad debatterats på Publicistklubben i Malmö. Och senaste tiden har jag på olika mejllistor istället fått skäll för min gammalmodiga och dogmatiska – eller vad man ska kalla det – journalistiska inställning.

Inte minst från andra journalister. Det verkar som om media och journalistkåren – påverkade av att det på nätet kan läggas ut och skrivas vatusan som helst – ställer sig bakom en allt mer närgången journalistik.

Det gör inte jag. Det jag skrev i krönikan tycker jag fortfarande. Lika bestämt, om inte mer.

***

En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?

Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”

Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.

Foto: Joel Eriksson

Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.

Journalistik? Så ska journalister arbeta?

Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.

En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.

Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.

Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.

En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!

Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.

Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Sommardeckare under päronträdet (8): Obehagligt, kallt och rått om och som nattstaden Stockholm

Det blåser. Svalt i trädgården idag. Inte alls så skönt att sitta vid trädgårdsbordet och läsa. Å andra sidan är inte heller polisromanen/thrillern ”Flickorna som sprang” (Harper Crime) så skön läsning – utan obehaglig att läsa, kall och rå som samhället.

Polisen Simon Häggström… (Förresten, det var ju inte många år sen då alla eller de flesta poliser fnös åt deckare och annan kriminallitteratur, tyckte att sånt inte hade något med verkligheten att göra. Nu skriver var och varannan polis, både nu verksamma som före detta, egna deckare, inte minst polisromaner. Lite intressant, som det kan gå, vad beror det på?)

Simon HäggströmPolisen Simon Häggström, med prostitution och människohandel som sitt område, debuterar skönlitterärt med den här polisthrillern. Tidigare har Hägglund skrivit ett par faktaböcker, ”Skuggans lag” och ”Nattstad” (bägge South Side Stories), där han berättar om nattstadens verklighet utifrån sig själv och sina egna upplevelser av arbetet som chef för prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen.

Han skildrade människohandeln – eller, som han själv kallar det, ”slavhandeln” – i Stockholm och Sverige: prostituerade och hallickar, pedofiler, kopplingen till organiserad brottslighet och  människosynen, dessa mäns syn på kvinnor.

Han är arg, ilsken, urförbannad. Och sorgsen. Han tar ställning för sexköpslagen, som också borde gälla utomlands, till exempel i Thailand.

Det är – var – ruskig läsning.

Också romandebuten ”Flickorna som sprang” är ruskig läsning. Kanske ännu mer ruskig och skrämmande. Det kan ju vara så, att fiktionens verklighet når ännu djupare ner och in och bakom än  redogörelser för den faktiska verkligheten.

Av den anledningen att författaren har möjlighet att byta perspektiv, från poliserna Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen i Stockholm till de unga tjejerna Jennifer, Malvina och Molly. Eller snarare tvärtom, början med tjejerna och sen poliserna. Det börjar och slutar med tjejerna.

Eller för den delen låta poliserna testa ovanliga och (o)möjliga, kontroversiella metoder.

Resultatet blir extra verkligt, på grund av den skönlitterära berättarformen. Extra drabbade. Men stryk ”skön”. Simon Häggström är ingen skön författare. Han skriver ingen skön litteratur. Romanen och läsningen är brutala. Obehagliga. Sånt man inte vill utsätta sig för att läsa men samtidigt som man ska utsätta sig för att läsa.

Det är fantamej ens skyldighet – som människa.

Någon som läste Andrew V. Vachss arga, ilskna, urförbannade New York-deckare när de kom på svenska? (Ja, Vachss har fortsatt att skriva men numera ges inte böckerna ut i Sverige.) Ämne: pedofiler, pedofiler och ännu fler pedofiler.

Om inte kan det vara dags att leta reda på dem. Häggström påminner om Vachss. Läs bägge – först Simon Häggström och sen också Andrew Vachss.

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (7): Övernördigt möte med Stockholm, svensk jazzmusik och kriminallitteratur om vintern dessutom

Författaren Florence Wetzel är amerikanska, liksom hennes romanperson Juliet Brown. Även författaren kan, i likhet med romanpersonen, karaktäriseras som en ”ScandiGeek”.

Alltså en person någonstans i utlandet som blivit typ överfascinerad – ja, ordet är besatt – av Skandinavien. I de här fallen främst Sverige, så ”SwedeGeek” kunde nog var en mer riktigt beskrivning.

Florence Wetzel har i alla fall skrivit ”The Grand Man” (BoD) med undertiteln ”A Scandinavian Thriller” och nämnda Juliet Brown, journalist och bloggare, i centrum.

Mest skriver hon om jazz, inte minst svensk jazz, och nu har Juliet kommit till Sverige för att intervjua en amerikansk jazzsångerska som plötsligt försvann från New Yorks jazzscener för att bosätta sig i Sverige – och sen har inte hörts sjunga något mer.

Grand ManFörrän i ljudspåret till filmatiseringen av ”The Girl With The Dragon Tattoo”, som Juliet förstås gick och såg för att hon blivit så nördigt intresserad av Stieg Larssons deckare, på papper och filmduk. Så medan hon är i Stockholm ska hon nog också gå en guidad tur genom den stieglarssonska litteraturens och filmens Stockholm.

Juliet har dessutom en kompis som hon brukar snacka med och som ger henne mer eller mindre goda råd. Kompisen är en hon som heter… Lisbeth. Jo, jag skrev ju att det var nördigt.

En sak till, innan alla ingredienser fallit på plats: mordet på Olof Palme. Vilket romanens titel ”The Grand Man” – ju en direktöversättning till engelska – låter ana och som också intresserade journalisten/författaren Stieg Larsson. Vad kan egentligen Larssons fjärde roman – den som är försvunnen – handla om?

Fast trots mord och poliser och journalistiska gräv så blir Florence Wetzels roman aldrig riktigt en deckare. Spännande? Njä, inte så värst.

Men ändå läsvärd – av en annan anledning: Juliet Browns – och antagligen då också Florence Wetzels – möte med Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Romanen har blivit en övernyfiken, extraexalterat utifrånbeskrivning av Stockholm. Sådär som man själv kan vara när man kommer till en stad någonstans i världen där man inte varit förut.

”The Grand Man”, alltså skriven på engelska, vilket kanske ska påpekas, är en charmerande skandinavisk thriller. Charmigt, så känns det att läsa om Juliets möte med den svenska huvudstaden och få Stockholms olika platser beskrivna än för henne och än genom hennes egna ögon, tankar och känslor.

Stockholms- och Sverigekänslan plussas på av det förstås är svensk vinter vid Juliet Browns besök. Till det charmiga hör också en fräck blandning av påhittade och faktiska personer. Sånt brukar jag alltid gilla, att fiktion och verklighet blandas och går ihop så att läsaren inte vet in och ut, vad som är vad.

Översätta till svenska? Undrar om det går. Om inte känslan och stämningen av och från det här charmiga mötet då riskerar att försvinna. Läs direkt på lättläst engelska istället, särskilt om du känner till Stockholm lite grand (ursäkta) så är det just charmig läsning.

PS. Tycker att Florence Wetzel är alltför fixerad vid det svenska ordet och begreppet ”fika”. Själv begriper jag inte alls denna fixering, tror aldrig att ordet fika ens kommit över mina läppar och tangenter (förrän nu). Att dricka kaffe är en sak, det gör jag; att fika är något annat, det gör jag inte.

Bengt Eriksson