Hårdare än hårt, tuffare än tufft

Dennis Lehane
Land: USA
Genre: hårdkokt pastisch,
burlesk noir,
samhällsromaner

Vid fem titlars ålder, Svart nåd (2000), introducerades  deckarkompanjonerna Patrick Kenzie and Angela Gennaro för svenska läsare. De före detta kompanjonerna, vill säga. 

Patrick Kenzie driver numera privatdetektivbyrån i Boston på egen hand. Angie Gennaro, som börjat arbeta på ett stort säkerhetsbolag och klippt av sej sitt långa, lockiga hår, kommer inte in i romanen förrän på sidan 148.

Man förstår att deckarbyrån inte är det enda som Patrick och Angie haft ihop. Men hur mycket de haft ihop förstår man inte. Säg mej, vem börjar läsa några kapitel in i en roman?

Varför skulle svenska läsare vilja hoppa mitt in i berättelsen – börja med att läsa den femte titeln i serien – om barndomsvännerna, arbetarungarna, deckar- och kärleksparet (till och från, från och till) Kenzie och Gennaro?

Börjar man med Svart nåd är det dessutom lätt hänt att man missförstår och avfärdar Lehane som deckarförfattare.

Dennis Lehane. Foto: Gaby Gerster, Diogenes, Zürich

Dennis Lehane skriver hårdare än hårt, tuffare än tufft: använder mer våld än genren kräver. Också i Svart nåd utsätts Patrick Kenzie för grövre våld än någon människa överlever. Upplösningen är som den våldsammaste actionfilm. 

Lehane skämtar också. Hela tiden! Jag-berättaren Kenzie strör sarkasmer omkring sej som konfetti. Philip Marlowe blir en tråkmåns på en skala. Så här börjar t ex Svart nåd: ”Första gången jag träffade Karen Nichols, framstod hon i mina ögon som den sorts kvinna som stryker sina strumpor.”

Våld och humor – en svår kombination både för deckarförfattare och läsare.

Till råga på allt är intrigerna varken bättre eller sämre än i andra hårdkokta deckare. I Svart nåd handlar deckargåtan om den ovannämnda – vackra och prudentliga – unga kvinnan, som plötsligt tar livet av sej genom att hoppa naken från taket på ett höghus.

Så varför ska man läsa just den här hårdkokte amerikanen? Svar: miljöerna och personerna.

Om man redan i A Drink before the War (1994) hälsar på detektivbyrån Kenzie & Gennaro, inrymd i det lilla rummet högst upp i St. Bartholomew-kyrkans klocktorn, och sedan följer detektiverna framåt – Darkness Take My Hand (1996), Sacred (1997), Gone, Baby, Gone (1998) och Svart nåd – så märker man att deras genomgående uppdrag är att utforska en stad och dess människor.   

Huvet till Dennis Lehanes hemsida.

Staden heter Boston. Härifrån kommer såväl författaren Lehane som detektiverna Kenzie och Gennaro, närmare bestämt från Dorchester, en arbetarförort med övervägande irländsk befolkning.

Övriga Boston inspekteras med Dorchester som referens.

Patrick Kenzie kör till ”The Bury”, den svarta delen av Dorchester, och tänker: ”I mina kvarter ser jag också fattiga, men jag ser inte fattigdom.” När Kenzie ska ha ett arbetssamtal med några politiker på Ritz-Carltons hotellbar får han dra av jeansen och klä sej i slips och kostym. Osv.

Ingen som släpps in i Lehanes romaner tillåts stiga ur igen utan att ha presenterat sej: huvud- som förbiskyndande bipersoner, hjältar, offer och brottslingar. Personerna har en historia och ett liv även utanför bokpärmarna.

Det gäller Patrick Kenzie (pappan slog honom), Angie Gennaro (hennes man slår henne) och Bubba Rogowski, deras livsfarlige barndomskamrat och medhjälpare, alltid med stubinen tänd.

Det gäller Karen Nichols, hennes familj och psykopaten som förföljer henne (i Svart nåd); det gäller den svarta städerskan Jenna Angeline, som i A Drink before the War stjäl hemliga politiska papper, men även gänget vid  Jennas hus i ”The Bury”. De svarta ungdomarna måste käfta ett par sidor med Kenzie innan kapitlet tar slut.

Ytterligare en deckare av Dennis Lehane har kommit på svenska. Men Rött regn ingår inte, trots titelfärgen, i serien om Kenzo och Gennaro.   

Dennis Lehanes senaste deckare i USA.

Känner sej Lehane missförstådd? Tycker att kritiker och läsare betraktar honom som en genreförfattare: en hårdkokt och underhållande deckarförfattare men inget mer?

I Rött regn står människorna och miljön i centrum.

Utanverket är borta, Lehane har ansat genren, rensat bort den hårdkokta deckargenrens karaktäristiska drag. Miljön – den fiktiva arbetarstadsdelen Buckingham – är fortfarande hårdkokt. Människorna lever hårda liv. Men här finns ingen privatsnok med sarkasmer på läpparna.

Till den kriminella formen har Lehane skrivit en polisroman. En bättre beskrivning är samhällsskildring eller t o m arbetarroman. Huvudpersonerna – polisen Sean Devine, fängelsekunden Jimmy Marcus och mer allmänt missanpassade Dave Boyle – var barndomskamrater. Mordet på Jimmys dotter får deras gemensamma minnen att nystas upp, deras liv att tvinnas ihop på nytt.

Resultatet blir en berättelse om (arbetar)samhället Buckingham: människorna, livet, den sociala strukturen.

Vill du inte läsa deckare på engelska – så börja med Rött regn. När du sen läser Svart nåd kommer du att upptäcka likheterna. Lehanes lekfulla pastisch och burleska noir, våldet och skämtandet, är bara ett utanverk. Också Rött regn blir – innerst inne – en samhällsroman av en författare som ser samhället och människorna med arbetarbarnets ögon.

Till Lehanes svenska bokförlag, Bonniers, kan jag blott vädja: erkänn misstaget och översätt hela Kenzie & Gunnero-serien – från början!

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

***

När jag skrev detta hade blott två av Dennis Lehanes deckare/romaner kommit på svenska. År 2021 har han skrivit både skrivit betydligt fler böcker och många av dem har kommit på svenska.

Bland annat går det nu att läsa Kenzie & Gennaro-serien i rätt ordning, också i svenska översättning. På svenska Wikipedia finns en förteckning över samtliga översatta deckare/romaner.

På hans egen hemsida, dennislehane.com, kan man läsa mer om honom, hans böcker, romanpersoner och romanernas miljöer.