Trivsam trivseldeckare

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Deckargenren är stor och bred och djup och allt. Just, allt. Om deckare breddas till krimi så blir genren eller familjen eller den stora krimisläkten ännu större och bredare och djupare och alltså mer ändå.

Deckarloggs red. som förr i tiden främst gillade noir och hårdkokt har på senare år upptäckt att han också kan tycka om motsatsen: mjukkokta deckare, mysdeckare, trivseldeckare, cozy, feelgood-deckare och allt vad de kallas.

Om romanerna är bra, vill säga. De måste vara bra, på sitt sätt, i sin form. Berättelsen, person- och miljöskildringen, språket. Och brottet, oftast mord ju, måste tas på allvar. Oavsett om deckarförfattaren skriver hårt eller mjukt.

Lena Risberg, som jag tyvärr inte läst förrän nu, skriver mjukt och trivsamt. Ett slags trivselromaner med mord eller feelgood där någon blir mördad. ”Mord under augustimånaden” är tredje titeln i en trilogi (eller om serien ska bli längre?) och just en trivsam berättelse, enligt ovan.

Ännu en gång har ett mord skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen – allt mer ökänd för kriminalinspektör Ingela Forsman – på Södermalm i Stockholm. Där sker ju alltid mord. Som kriminalinspektören uttrycker det: ”Statistiskt sett, och med den här bostadsrättsföreningens historik, är det med 99 % säkerhet ett mord…”

Det glömde jag skriva: här finns humor också, ett slags småhumor, i det lilla och mjuka.

I bostadsrättsföreningen Konvaljen bor Bim och Ninni. Där pågår för närvarande fasadrenovering. Först på Ninnis sida av huset, Bim klarar sig ännu ett tag från att ha fasaden täckt av gul byggplast och en byggnadsställning utanför fönstret.

Så en morgon när Ninni drar upp rullgardinen får hon syn på en man utanför fönstret. En död man. Ett lik. Han har blivit mördad, konstaterar Ninni. Och även Bim när Ninni hämtat henne. Ett mord, än ett, ännu en gång, har skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen.

Både den kriminella och den icke kriminella berättelsen utspelar sig alltså på Södermalm i Stockholm. Det bidrar kanske något att jag själv haft en lägenhet på Södermalm. Men inte ska det vara nödvändigt för att uppskatta ”Mord under augustimånen”.

Berättelsen utspelar sig även på Utö, där Ninni har en sommarstuga. i Stockholms södra skärgård. Där har jag också varit en del och även det bidrar nog. Men… och så vidare.

Lena Risberg skriver och berättar bra, lagom trivsamt (ett ord jag väl upprepat några gånger nu) och lagom pussligt. Spännande är väl att ta i men det är trevligt att läsa om väninnorna Bim (hon för ordet som berättarjag) och Ninni.

Verkligt, också. Trovärdigt (om läsaren liksom kriminalinspektör Forsman kan bortse från Konvaljens mordfrekvens). Ja, verkligt. Det behöver långtifrån alltid vara tufft och hårt för att vara verkligt, ens om det handlar om en deckare.

Deckarloggs red. är faktiskt ganska så förtjust, jag försöka läsa de tre föregående titlarna också. Nu återstår blott frågan: Varför utgivet på Lava, även om detta förlag numera både är ett hybridförlag och ger ut så kallat traditionellt?  

Varför inte ett förlag med bättre marknadsföring? Om Lena Risbergs trivseldeckarserie om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen kommit på, säg, Bokfabriken eller Lind & Co hade jag nog ganska säkert upptäckt hennes deckare från första titeln.

Nu gjorde jag det tyvärr inte.

Bengt Eriksson

PS. Fint bokomslag också, både fram- och baksidan, med Maria Lang-känsla, långt ifrån den återkommande Shutterstockkvinnan. Vem har gjort omslaget? Jag letar och letar men kan inte hitta någon uppgift om det i boken…

Humoristiskt, sarkastiskt och hårdkokt á la Lindström

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver Ulf Lindström nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop?  

”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare. Polisassistent Patrik Flygare står i centrum av berättelsen, både som utredande polis och en människa med ett förflutet. Han döljer ett monster inom sig.

Dessutom levandegörs den övriga Varbergskriminalen med bland andra Stina Schultz, också polisassistent, Agnes Folkert, civilanställd, och ännu en assistent, kallad ”Jaget”. Men ”han heter Jangler. Nej, Jaktfalk. Nej, Jagetun.” Kanske lätt att missa det, att Lindström ger honom olika namn – ”Jagdpanzer” och ”Jagermeister” – för att visa hur han är och betona vad övriga poliser tycker om ”Jaget”.

 Humorn, de snabbt förbiglimtande skämten, är en del av Ulf Lindströms egenartade stilistik och berättande. Olle Rask, den snart misstänkte skolrektorn, råkar bli kallad Hugo. En mening avslutas med förnamnet Olle. Ångest är ordet som inleder nästa mening. (Det gäller att hänga med för att haja och annars – slipp då.)  

Bland poliserna i Varberg finns en kvarvarande ande efter någon Benedetti, som då och då åkallas. Polischefen Trolle är med per länk från annan, högre ort och bestämmer nedprioritering av Varbergspolisens aktuella utredning. ”Det sista ordet” utspelar sig från mars till juli 2020 – ”första maj är inställd på grund av covid” – och är en av få deckare som på allvar integrerar pandemin i intrigen och utredningen.

 En tolvårig pojke, Kevin, försvinner och återfinns medvetslös och nära döden i källaren till en skola. Hemskt förstås men vanligt i deckare (och liknande kan tyvärr förekomma i verkligheten). Ingen annorlunda och märkvärdig berättelse; inte att Lindström berättar den utan hur han gör det.

Orden han valt, meningarna han formulerat. Antingen i ett intensivt skrivtempo eller, som jag tror, har han satt sig efteråt och ”fyndat” till ord och formuleringar, så att de skulle bli just fyndiga och egenartade, lite humoristiska och sarkastiska, hårdkokta á la Lindström. Med hela och halva meningar, fullständiga och avhuggna. Och liksom diskuterande med sig själva.   

Personernas tankar är ett exempel. Som när Agnes, civilaren, ju vet ”hur dum genomssnittsmannen är och att hälften är ännu dummare”. Då fogar Lindström in en källa till den uppgiften: ”Wisti. Tack gud för Wisti.” Eller vid bilkörning: ”I en stad av Varbergs storlek finns trehundrafjorton blådårar (källa: Statistisk årsbok).”

Eller ”gourmetdeckare”, som jag kallade ”Det nionde livet”, seriens första titel. Det kan även uppföljaren kallas. Men blir det aldrig för mycket och ansträngt med detta eviga (om)formulerande för att ord och meningar ska bli så egna som möjligt?

Han skriver i presens och berättar såväl i tredje person som med dubbla jag. Finlir, således. ”Det sista ordet” är både en skönlitterär roman och en realistisk polisroman; en experimentell deckare.

Jo, de extra märkliga, allra mest spejsade förhörsutskrifterna hade jag klarat mig utan. Men det var väl det enda. Resten är ”gourmet”. Observera också bokens smått geniala avslutnings- och fortsättningsmening…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Roliga och iskalla äventyr i 1900-talets början

David Nessle
Herr Nymans detektivbragd
(Kartago)

Äntligen har David Nessle följt upp sin historiska kriminalroman ”Döda fallet” (från 2004) med ännu en historisk deckare.

Fast hans nya roman, ”Herr Nymans detektivbragd”, är spräckligare än så. En kombinerad historisk roman, äventyrs-, skälm och detektivroman.

Förra gången var det 1920-tal, nu har åren gått ytterligare tjugo år bakåt i tiden.

Herr Nyman utför detektivbragder dels på Stockholms gator vid förra sekelskiftet och dels (med tvekan och motvilja) under professor Bergfeldts nya polarexpedition.

Einar Nyman är notisskrivare på tidningen Aftonväkten men får också till ett scoop: en intervju med ingen mindre än August Strindberg där denne kritiserar just polarexpeditioner.

Intervjun publiceras under pseudonym, eftersom Nymans fästmö råkar vara Bergfeldts dotter Hettie.

Signaturen Snask-Pelle i boulevardblaskan Moder Sveas Väl går ännu hårdare åt Bergfeldt och hans polarexpeditioner. Men vem är Snask-Pelle?

Ingen som vet. Notisskrivaren blir amatördetektiv när fästmön uppmanar honom att ta reda på det! Nyman ska visa sig vara en riktigt smart detektiv.

Mycket som sker? Ja, rätt så. Roligt att läsa, också rätt så.

Atmosfärrikt, humoristiskt och allt mer spännande.

Miljöerna verkar noga researchade. Tonträffen är exakt i ordval och formuleringar.

Jag kan få känslan att berättelsen är skriven i sin tid, alltså att jag läser en återutgiven deckare från tidigt 1900-tal.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Fyra gånger kort om deckare och annan krimi

Deckartips 1:

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken; övers: Mia Gahne), som ju är riktigt bra.

Realistisk, trovärdig och spännande – dessutom humoristisk. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister, så Clinton bör veta vad hon berättar om.

Tips 2:

Finlandssvenska författare skriver ofta på just finlandssvenska, blott delvis släkt med svenska. Men inte Nilla Kjellsdotter i sin polisroman ”Flickan i stenparken” (Norstedts).

Däremot – trots intrigen, en nära nog ihjälfrusen tonårsflicka och flera mord – berättar hon med lugn andhämtning, något som jag fått för mig är typiskt för Finlandssverige. Genre: lugnt rys. Utreder gör kriminalpolisen Mija Waldö med flera kvinnliga kolleger i Österbotten.

Tips 3:

Nämnda Louise Penny skriver ju annars en lång serie med kommissarie Armand Gamache från Québec, Kanada. I ”Summan av alla synder” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – det bör vara den tolfte titeln på svenska – tar Gamache sig an att reformera Québecs korrupta polisskola.

Som alltid: mjukt men också realistiskt. Och för varje ny titel får läsaren reda på ännu något mer om den lilla byn Three Pines.

Tips 4:

Farsoten härjar. Stockholm i ruiner. Sverige ligger öde. Kalla det apokalyps och kollaps. En trend inom spänning och krimi: genrer som blandas över gränserna.

Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co) inleder en serie ”dystopiska spänningsromaner”. Människor försöker överleva på olika sätt: en skapar ett parallellt samhälle på en ö, en annan reser med sin son genom Sverige, den tredje skiter i allt för att hämnas.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Opulens

Ljudboksteater om och från Dårön (del 2)

Kent Klint Engman
Toner från förr
Snuten på dårön 2
Uppläsare: Författaren
(Kung Kent förlag)

Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.

Kung Kent och dialekterna

Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.

Kanske inte för alla, men jag gillar’t!

Åter till Dårön

Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.

Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.

Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?

Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?

Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.

Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.

En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.

Om boken

“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.

Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.

Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Klockrena mysdeckare, som börjar bli mer allvarsamma…

Katarinas eminenta detektivbyrå,

en bokserie av

Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

(Lind & Co)

Det här är en samlad recension av de första fem delarna i bokserien om Katarinas eminenta detektivbyrå, som släppts som ljud- och e-böcker. Böckerna är fristående men bör avnjutas i rätt ordning för att följa de röda trådarna:

Del 1: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken

Del 2: Detektiv på hett plåttak

Del 3: Mord och gröna skogar

Del 4: Bättre dö än illa fäkta

Del 5: Varning för dödlig fara

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin  sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor.

När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv.

Sofia Rutbäck Eriksson Foto Patrik Öhman

Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Det kallas mysdeckare och lika mycket som jag själv ryser åt detta epitet så är det precis en klockren beskrivning av vad författarduon Rutbäck Eriksson och Boström bjuder på.

Böckerna är fyllda av dråpligheter och en gigantisk dos humor som i de allra flesta fall träffar precis rätt. Vi bjuds även på riktigt underhållande gästspel av riktiga människor:

I ”Detektiv på hett plåttak” förekommer 90-talets barn-TV-duo Johan och Pipen (Johan Anderblad, även känd som barnboksförfattare och förbaskat trevlig person) som mordmisstänkta och i ”Mord och gröna skogar” tar man upp jakten på drottning Silvia som försvinner efter ett stadsbesök.

Böckerna är fristående men det finns naturligtvis röda trådar att följa. Det handlar om allt från Katarina och Gretas relation som fördjupas till Katarinas kärleksliv som utvecklas på ett så varmt och fint sätt att jag kommer på mig själv med att le lite fånigt åt vissa av situationerna

Det förekommer även andra färgstarka och genuina Luleå-original som på olika sätt påverkar Katarinas liv.

Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma.

Detta gäller främst den senaste av de hittills släppta delarna, ”Varning för dödlig fara”, där Katarina får i uppdrag att hjälpa en mordhotad kommunalpolitiker. Tonen är något mörkare (utan att det någonsin blir vare sig våldsamt eller becksvart) och jag gillar det skarpt.

Det här är helt klart den hittills bästa boken i serien och det blir bitvis ganska spännande.

 Och på tal om spänning så är det inte bokseriens främsta vara, medvetet naturligtvis och inte heller att ta som kritik från min sida.

Serien om Katarnas eminenta detektivbyrå bjuder på många timmars underhållning där träffsäker humor är det som ligger i främsta fokus. Dråpliga situationer avlöser varandra alltmedan karaktärerna fördjupas och detektivbyrån utvecklas från att i princip uppfinna egna fall till att anlitas för seriösa utredningar.

Katarina Zapp är en fröjd att följa. En genuint god choklad-, bubbel-, och spänningsälskare som samtidigt är både naiv, ganska osmart och klantig på gränsen till Papphammar-nivå. Det är tur att hon har bästa vännen Greta i sin närhet.

Samtliga böcker är inlästa av skådespelerskan Ellen Jelinek, som gör ett riktigt bra jobb. Hon läser med en ton och inlevelse som passar böckernas innehåll perfekt.

Nästa del i serien, ”Jag drömmer om ett mord hemma”, kommer på ljudbok den 6/12 och jag hoppas på att det blir ett antal till efter det.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Han är även författare och har utöver fyra utgivna böcker (”Europa Pandemus”, ”Europa Refugium”, ”Aurora, beskyddaren” och ”Bara vanlig”) medverkat i ett tiotal novellantologier och skrivit noveller till såväl ”Creepypodden” som ”Monsterboxen” och ”Radioväsen”. Hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022.

Så spännande mellan raderna

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Patrick Modiano kan främst jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Huvudpersonerna i hans romaner som på sätt och vis är en enda återkommande romanperson kan jämföras med Philip Marlowe – fast likaså fransk/a.

Modiano skriver detektivromaner, ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att romanen kan kallas deckare – fast fransk.

Nu ska jag inte trolla med ord. Fast det stämmer ju att utgångspunkten för nog alla romaner som Modiano har skrivit är just den amerikanska noirskolans detektivroman. Det är därför jag brukar tjata om att gourmetiska deckarläsare också bör läsa Modiano.

De – vi – känner igen oss och kommer med rätt stor sannolikhet att tycka om det vi läser.

”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Inte kriminellt, den här gången, men kanske har något kriminellt begåtts, utan det gäller själva formen, hur romanen byggs upp och… ja, hur ska jag beskriva det. Kanske: tänks och filosoferas fram.

Romanens jag, Jean Eyben, var knappt tjugo år när han arbetade ”på prov” några månader på Huttes detektivbyrå i Paris. Han fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst. Hutte lämnade över en ”dossier” – en himmelsblå mapp – med de knappa uppgifter som fanns. En mapp som Eyben av någon anledning som han själv inte riktigt vet råkade behålla när han slutade hos Hutte.

”Fallet” som uppdraget gällde var en försvunnen kvinna. Noëlle Lefebrve hette hon. Eyben besökte portvakten i huset där hon bodde, postkontoret där hon tog emot brev poste restante, caféet dit hon brukade gå. Han pratar med någon, några som kände henne.

Det blir en vandring genom hennes kvarter i Paris. Gator, adresser, hus nämns, just nämns, men beskrivs knappt, det mesta utelämnas. Och ändå lever Paris på romanens sidor, lever för mina ögon när jag läser. Jag går med, jag går där tillsammans med den unge detektiven Jean Eyben.

I sina skildringar av Paris kan Patrick Modiano påminna om Georges Simenon som även han  utelämnar mer än han beskriver men ändå – eller på grund av detta – får Paris att leva och andas.

”Osynligt bläck” är som alltid, vad gäller Modiano, en så kort roman att den kan kallas kortroman. Modiano utelämnar, som alltid, mer än han skriver ut. Han skriver sakligt, lite torrt, redovisande men mellan raderna öppnar sig äventyret – för hans personer och för läsaren. Det han inte skriver är ju så spännande!

Det är en skiss. Eller kanske, tänk att läsaren frågar om vägen och författaren berättar vartåt läsaren ska gå. Sen får läsaren själv finna berättelsen i sin fantasi. Hos sig själv. I sig själv. I sitt liv. Modianos romaner är egentligen 400 sidor tjocka istället för 126, som den här.

Han är väl lite mer humoristisk än vanligt dock i den romanen, när han då och då påpekar vilken romansida som läsaren och författaren befinner sig på (gällde att välja rätt grad på texten och hålla koll på sidnumreringen för förlaget).

Det finns ett mysterium i detektivromanen också. I slutet, sista delen boken, där intrigen (nåja) flyttat från Paris till Rom och åren har gått, uppdagar sig en lösning på mysteriet. Inte rent ut sagt men man anar lösningen, som i sin tur har en förklaring, som inte heller skrivs ut, också den anas blott.

”Osynligt bläck” är, som alltid det också, en finurlig roman av Patrick Modiano. Eller en del i hans evighetsroman, för på sätt och vis skriver han ju outtröttligt hela tiden på en och samma roman. Den roman som är detektivroman med uppgift att finna sig själv, Paris och världen.

Titeln ”Osynligt bläck” syftar just på minnet och livet – det är som skrivet i osynligt bläck för att närsom utan att man själv vet när kan bli synligt.

Bengt Eriksson

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson     

Ett kärt återhörande

Maria Adolfsson

Spring eller dö

Uppläsare: Angela Kovács

(W&W)

En del bokserier blir som att återse en gammal vän. Det är något man ser fram emot och väntar på.

En sådan serie för mig är Maria Adolfssons svit om den fiktiva ö-världen Doggerland. När nu nu den fjärde delen kom ut som ljudbok är det ett kärt återseende. Den som uppskattat de tidigare böckerna lär inte bli besviken på ”Spring eller dö”.

Människorna på Doggerland gillar att festa. Gärna på gator och torg. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj.

Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren.

Samtidigt pågår det sociala spelet mellan de välkända karaktärerna från tidigare böcker. Det är minst sagt lika trassligt som tidigare. Gamla misstag spökar för Karen Eiken Hornby. Upplagt för förvecklingar.

Jag var inte helt såld efter att ha läst ”Felsteg”, den första delen i serien. Även om jag gillar greppet att skapa en fiktiv ö-värld i Engelska kanalen så tyckte jag berättandet var lite omständligt.

Men nu när miljön och karaktärerna är etablerad har författaren dragit ner på alla förklaringar och beskrivningar av Doggerlands förutsättningar. Fokus ligger på karaktärernas liv och fallets förvecklingar. Kanterna på storyn är bortfilade.

Personligen uppskattar jag när varje ny del i en bokserie står på egna ben. Givetvis ger det en större förståelse om man följt med karaktärernas utveckling i tidigare delar. Men det går att klara av med korta instick för att få med nytillkomna på tåget. Här tycker jag det är en lyckad balansgång.

Författaren bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En ren njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för den här storyn.

När jag lyssnat klart så sitter jag där med känslan av att jag vill ha mer av Doggerland. Och det är väl ett bra betyg till en författare som knåpat ihop fjärde delen i sin deckarserie. Jag ser fram emot nästa återseende.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.