Gästrecension: Fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor

Marianne Cedervall
Sorgeängel
(Lind & Co)

Efter att Mirjam förlorat sin kära make åker hon med sin väninna och vapendragare Hervor till en ensligt belägen stuga i Torneådalen för att få sörja och återhämta sig i fred.

De båda damerna plockar lingon, pimplar rödvin och smågnabbas. Det är skildrat med mycket humor och värme men också ett stänk av vemod. Skogen, älven och den lilla kyrkbyn några mil bort bildar kuliss till berättelsen.

Men det finns svärta i idyllen. Mörka historier från det förflutna som kommer krypande.

En försupen man brinner inne och ingen vet om det var en olycka eller om någon tände på. Under berättelsens gång dyker det upp fler färgstarka karaktärer. En präst, några glitterpinnar till Stockholmare, en tatuerare och ett gäng a-lagare.

SorgeängelDet fullkomligt osar av berättarglädje och jag älskar det.

Människoödena blommar ut som väldoftande blomsterkransar. Det finns vissa likheter i humorn och berättarglädjen med Mikael Niemis böcker.

Jag har inte lyssnat på / läst något av Marianne Cedervall tidigare. Hon har helt flugit under min radar. Jag brukar helt enkelt leta efter andra typer av historier.

Men lite av en slump så bestämde jag mig för att lyssna på ”Sorgeängeln”. Och jag ångrar mig inte.

Jag har alltså inte lärt känna Mirjam och Hervor från någon av de tidigare böckerna och jag inser att det är en förlust. Men det funkar faktiskt utmärkt att lyssna på den här boken ändå. Även om det hänvisas till sådant som hänt i tidigare böcker så känns det inte helt nödvändigt att ha läst dem.

Eftersom jag inte kände till något om karaktärerna när jag började lyssna så förstod jag inte varför berättarrösterna var på gotländska och norrländska. Men polletten trillade ner efter ett tag. Och jag måste verkligen hylla inläsarna.

Det känns väldigt trovärdigt och ofta sitter jag och småler åt damernas underbara konversationer.

Marianne Cedervall har verkligen hittat en fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor. Och jag jag blir så glad att någon vågar och vill ge ut sådan här litteratur som inte är så högljudd.

Jag är nöjd att jag snubblade över ”Sorgeängeln” och kommer troligen lyssna på tidigare böcker om Mirjam och Hervor vad det lider..

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var hans andra gästrecension på Deckarlogg.

 

Med svenska ögon på Indien och indiska på Göteborg

Zac O´Yeah
Den tropiske detektiven
(Verbal)

Zac O´Yeah skriver mer utflippat än någonsin. (Anti)hjälten Hari Majestic, nu gift och förälder med flera döttrar, har fått det ännu rörigare.

6AF36ADC-20DF-4715-A38B-135D923EDEFAAlla anställda, även han själv, sägs upp från Haris egen detektivbyrå i Bangalore och då han försörjer sig som bankautomatvakt stjäls uttagsautomaten inför hans ögon (den återfinns på en oväntad plats).

Hari spanar efter försvunna juveler och en avatar (gudabild) som stals från ett tempel. Och får spö, gång på gång. Ibland är berättelsen både hård och tuff. Genre: hårdkokt burlesk.

Till sist flyger Hari till Sverige, där den försvunna gudabilden ska ställas ut på Världskulturmuseet. Och nu, när Zac O´Yeah skildrar Göteborg med indiska ögon, blir det tokigt på allvar. Snacka om kulturkrock!

Jag ler och skrattar mig igenom varje sida, rad och formulering.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

De hemliga fienderna

Mitt i den enorma floden av nyutkomna deckare har jag svalkat mig lite med omläsningar av några klassiker, nämligen Agatha Christies böcker om Tommy och Tuppence Beresford.

The Secret Adversary, 1922 (Den hemlige motståndaren, 1923)
N or M 1941, (N eller M, 1942)
By the Pricking of my Thumbs,1968 (Ett sting i tummen, 1969)
The Postern of Fate, 1973 (Ödets port, 1977)

Samtliga titlar går att köpa på engelska och de svenska kan hittas på nätantikvariat (kolla också svenska utgåvor som e- och talböcker) .

Agatha ChristieOm man skulle dra några slutsatser alls av utgivningstakten, så finner man att t o m slutet av 1960-talet så kom översättningen ett år efter utgivningen. Med ”Ödets port” dröjde det fyra år, vilket kanske kan tyda på att förläggaren, Bonnier, hade tappat intresset för Christies vimsiga spionpar, att tiden runnit förbi och vidare mot mer realistiska krimhistorier än gammalmodiga Whodunnit’s.

Agatha Christie.

Eller så kanske man tyckte att det var en ganska dålig bok, som ändå borde ges ut. Christie är ju ändå alltid Christie.

Ofta hos Christie står kvinnorna i centrum.

Hon kan vara den starka och käcka flicka som trots en dålig start gör det bästa av sitt liv. Hon kan ha grå ögon, mörkt hår och en stark personlighet. Hon kan vara klädd i slitna men väl skurna kläder och gilla hästar. Hon kan hålla sig i bakgrunden eller i förgrunden eller vara den det kretsar kring. Hon kan också vara skurken.

I den underbart fina ”A Pocket Full Of Rye” från 1953 (”En ficka full med råg”, 1954) finns en mycket cool kvinnlig skurk, en flicka som är stark och måste gå vidare, en flicka som inte riktigt är på banan, en klarsynt och vasstungad gammal dam, samt Miss Marple.

Partners-in-crime_largeOch så kan hon vara Tuppence Cowley, ung prästdotter från landet som söker äventyret i London (”Den hemlige motståndaren”).

Här är hon, lusfattig och på jakt efter ett jobb, vadsomhelst som innebär att hon inte behöver åka hem till mamma och pappa. Helst vill hon gifta sig rikt, för pengar, inser hon, är biljetten till ett lättare liv.

Affisch för TV-serie med Tommy och Tuppence Beresford.

Hon och hennes barndomsvän Tommy Beresford, lika fattig efter kriget som hon och utan några lysande framtidsutsikter, bestämmer sig för att göra något åt saken. Kanske starta ett företag. Varför inte Young Adventurers Ltd – ”Willing to do anything. Go anywhere… No unreasonable offer refused” – ?

En annons kan säkert sätta fart på affärerna. Och det gör det. Tommy och Tuppence får betydligt mer än de räknat med i jakten på den mystiske Mr. Brown, Englands, ja, kanske världens främste kriminella hjärna vars diskreta verksamhet syftar till att förvandla England till en diktatur.

Helt i tidens anda beskrivs Tuppence som en flapper, med svarta ögon under clochehatten, snabb i huvudet och i repliken och ett stort förakt för det hon kallar sentimentalitet. Den Nya Sakligheten har slagit igenom.

christie den-hemlighetsfulle-motstandaren_e-bokHon både röker och går på barer och behöver ingen beskyddare. Hon är orädd, intuitiv och tänker många steg längre än Tommy.

Han är inte lika smart, inte lika fantasifull som Tuppence, men när han väl ha klurat ut hur det ligger till ger han sig inte, släpper inte greppet om verkligheten och logiken. En rödhårig, hederlig, gladlynt och stabil engelsman på Englands sida.

När allt har klarat upp sig får de sin belöning. Tommy får ett jobb i Secret Service och Tuppence och Tommy får varandra. Det är så Rart!

Som tur är nöjer sig Tuppence inte med att förpassas till rollen som maka, vilket blir tydligt i ”N eller M”, den spionhistoria som handlar om femtekolonnare under andra världskriget. Också där slår Tuppence alla rekord i snabbtänkthet som Mrs. Blenkinsop (som bara verkar ha stickning och små barn i huvudet) när hon tar in på ett litet pensionat tillika spioncentral.

Christie N eller MVid det här laget har Tommy och Tuppence två vuxna barn, som förstås jobbar med hemligheter och tycker att föräldrarna är gulliga, men att nu är det allvar och ungdomens tid att göra skillnad. De har ingen aning om att föräldrarna fortfarande är aktiva spioner i kampen mot Hitler.

Jag ler på varje sida. Och det inte bara för att historierna är så, i brist på bättre ord, gulliga, utan för att det hos Christie finns en passionerad, besjälad idé om England som frihetens och demokratins stamort på jorden (”Right or wrong Sir, I’m for my Country”).

En i grunden konservativ självbild som vänligt överseende betraktar och interagerar med andra, (”Foreigners, you know”) inte fullt så lyckliga människor som inte vet hut vare sig det gäller intagandet av Tea eller hur man för sig.

Tuppence både bryter mot normen och upprätthåller den. Hon är den friska, lagom galna fläkten.

CVhristioe Ett sting i tummenHistorierna blir vittnesmål om ett nu mycket främmande sätt att tänka och känna inför nationalstater, nationalkaraktärer, rätt och fel. En på ytan enklare, mer rätlinjig värld. Sen skadar det ju inte att historierna är roliga, skrivna med Christies driv och humor.

I ”Ett sting i tummen” är det återigen Tuppence som leder en motvillig Tommy. Han gnäller och tycker att nog borde de kunna ta det lite lugnt, de är ju till åren. Jaja, säger Tuppence, men.

Det finns alltid ett men. Hon har kommit på något som inte stämmer. Och blir besatt av att ta reda på vad det är, om så bara för att få veta att det inte var något.

Det finns en målning av ett hus. En gammal dam på ett ålderdomshem har sagt något som inte lämnar henne någon ro. Något hon känner hänger ihop med huset på målningen som hon är säker på att hon har passerat vid något tillfälle. Så hon tar upp jakten och passar hon på när Tommy är borta några dagar.

Han kommer hem och finner bara trotjänaren Albert som alltid tror det värsta. Så ringer dottern Deborah som har sett en liten artikel i tidningen om en mystisk olycka… och var är Tuppence?

Christne Ödets portNågot i det förflutna verkar i tiden och leder till att vissa har väldigt mycket att förlora på att sanningen kommer fram, vilket den förstås gör.

Detta är lika sant om ”Ödets port”. Men här märks det tydligare att Christie, Tommy och Tuppence håller på att bli gamla. Christie skriver pratigare och inte lika ekonomiskt som förr, inte lika precist.

Men i övrigt är det en fullt igenkännlig Dame Agatha med en berättelse som fortfarande rör sig från det lilla sammanhanget, det vardagliga och vanliga, till det större, omvärldsliga. Englands öde vilar fortfarande i Tuppence och Tommys händer.

Även om de är pensionärer och i 70-årsåldern och Tommy är trött och helst vill ta det lugnt så kan han inte låta bli att dras med av Tuppences entusiasm. Hon kan bara inte låta bli att undra över de märkliga understrykningarna hon hittar i Stevensons roman ”Den svarta pilen” från 1888 i bokhyllan i det hus som paret just har köpt.

Tillsammans bildar understrykningarna en mening som är ett budskap… ”Mary Jordan dog inte en naturlig död”.

Men det är ju så länge sedan, kring första världskriget, vad kan det ha för betydelse idag, 1973? Undersökningarna leder dem närmare och närmare nutiden och återigen är det underrättelsetjänsten som diskret understödjer deras ansträngningar.

En komplott som syftar till att stärka den latenta fascismen avslöjas och allt slutar väl. Också denna, den sista gång som Tommy och Tuppence Beresford förgyller boksidorna med sin närvaro.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

 

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Realism, skräck och övernaturligt

Gillian Flynn
En sån som du
Övers: Molle Kamnert Sjölander
(Albert Bonniers)

Ska man hoppas på kriminalnovellens renässans?

flynnGillian Flynns Edgar-prisade långnovell kom snabbt på svenska. Inte som succéromanen ”Gone Girl” utan här blandas krimi med övernaturligt.

En kvinna, som fått besvär med handen vid jobb i sexbranschen, övergår till att spå människors framtid. Bra på att gissa så kunderna uppskattar henne.

En förortsfru vill att hon ska jaga en ond ande ur familjens hus. Lättförtjänta pengar – eller?

Realistiskt blir skräck och realism igen. Andar, finns dom?

Flynn har grov humor och skriver lite längre så att en hel historia får plats i novellformatet. Ruskigt och fyndigt med oväntat slut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)