Den lyckade återvändaren

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Är det bra är det bra. Lyckas författaren så lyckas författaren. Då har genre, ämne och tema inte längre så stor betydelse.

Häromdagen skrev jag om det nya, återkommande temat i inte minst svenska debutdeckare: hem- och återvändare. Och jag påpekade att deckarförfattaren (med undertonen att så har jag tyvärr lite för ofta märkt att det är) inte får ta detta som en chans att fuska med researchen och tro att det går att komma undan med att veta/minnas lika lite om/av miljön som huvudpersonen.

Anders Sundkvist hör inte till dem som gjort detta misstag. För hans deckardebut är miljön lika viktig som huvudpersonen. Bägge känns som ett slags alter egon, den fiktiva huvudpersonen till Sundkvist och den fiktiva miljön till den verkliga miljön. Resultatet blev en mycket lyckad återvändardeckare som dessutom fått den smått sturska titeln ”Återvändaren”.

Berättelsen utspelar sig alltså i författarens egen uppväxtmiljö, nämligen i och kring Luleå. Även upprinnelsen till berättelsen hämtades ur författarens eget liv. Och det hjälper ju till med att få fiktionen att bli verklig.

I verkligheten var Anders Sundkvist tillbaks i Luleå när en barndomsvän skulle begravas. I romanen återvänder Erik Borg, också uppvuxen i Luleå men nu kriminalinspektör i Stockholm, för att vara med vid en barndomsväns alltför tidiga begravning.  

Så börjar det. Med på begravningen finns en gammal klasslärare som säger att det är något han vill prata med Erik om. Men inte nu, inte här vid begravningen. När Erik återvänt till Stockholm och ringer sin gamle, sjuklige lärare säger denne att han inte tror att Johnny Fachs begick självmord.

Också Johnny var en skolkamrat men en mobbad elev, en ”kamrat” som de andra eleverna inte ville veta av. De, inklusive Erik, svek Johnny som tog – eller ska ha tagit – livet av sig 1983. Johnnys kropp hittades i Luleälven. Han var så ung som tretton år.

Kriminalinspektör Erik Borg kan inte låta bli att tänka på vad den gamle läraren har sagt. Det gnager i honom – inte minst gör det ont i Eriks dåliga samvete, att han inte gjorde vad han kunde ha gjort för Johnny, att han och hans skolkamrater svek Johnny.

Längesen, det var alltså 1983, som det skedde. Nu har året blivit 2008. Erik Borg återvänder igen till Luleå för att prata med läraren… Då har den sjuklige läraren redan hunnit dö. Men Erik börjar nysta i vad som hände och ju fler trådar han nystar upp desto mer börjar han tro att den gamle läraren faktiskt hade rätt.  

Kriminalinspektör Erik Borg ser till att han blir tillfälligt förflyttad till Luleås polisdistrikt med uppdrag att försöka lösa det gamla fallet innan preskriptionstiden på tjugofem år löper ut. Och nu är det inte lång tid dit…

Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte heller alldeles  oförväntad. Men det är så bra genomfört. Genom Erik Borgs möten med barndomsvänner och bekanta och hans utforskande av minnen, händelser och miljöer växer just miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget, undan för undan.

Det är skickligt skrivet och berättat. Anders Sundkvist har verkligen fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

Som jag inledde: Blir det bra så är det bra. Lyckas författaren så har författaren lyckats. Då spelar det mindre roll att romanen har ett lite väl ofta förekommande tema. Anders Sundkvist skriver dessutom ovanligt bra, rent språkligt och stilistiskt, för att vara en deckardebutant. Sundkvist placerar sig som en av de bästa bland årets många – och de är många! – deckardebutanter.

Bengt Eriksson

Arbetarförfattaren som skriver ungdomsspänning

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Mats Berggren skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter hans till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förort. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.  

”Den vita glöden”, också en ungdomsroman för åldrarna 12-15 år, är en fortsättning på ”Onsdag kväll strax före sju” (från 2014) och ”Din syster måste dö” (2017). Eller kanske snarare en upplösning och summering av de föregående böckerna. Tre ungdomar – Daniel, Abdi och Evin – återkommer. Hur har det gått för dem? Hur ska det gå?

Trilogin hänger så tätt ihop att böckerna nog bör läsas i rätt ordning. Så att de som läser den nya boken redan vet varför Daniel varit två år på ungdomshem och varför Evin haft skyddat boende. Att känna till lite mer om den nu rätt så framgångsrike rapparen Abdi kan också vara bra. Hur fungerar ”Den vita glöden” för dem som inte läst  tidigare böcker? Känns det som om någonting saknas?

Olika författare prövar olika sätt att skriva om förorter för barn och ungdomar. När det gäller ännu yngre läsare kan berättelserna vara småroliga och skämtsamma. Andra författare vill markera trovärdighet med Ortens egna ord och slanguttryck. Åter andra lyfter fram problem och allt jäkelskap genom skriva hårdkokta, tuffa thrillers.

Mats Berggren ansluter sig inte till något av nämnda skrivsätt. Han skriver sakligt och redogörande. Ja, lite tråkigt. Det kan man tycka, innan man upptäcker att han just därför får sina personer – människorna – att leva och leva desto mer. Författaren ska inte stå i vägen. Sättet att skriva ska inte synas. Det viktiga och väsentliga är Ortens unga människor, deras liv och upplevelser, deras framtid.

Även något annat i Mats Berggrens skrivsätt är hans eget. Han berättar med korta kapitel, som ger extra skjuts åt berättandet, och formulerar sig med få meningar, vilket låter berättandet ske också mellan rader och ord, fortsätta i läsarens egen fantasi.  

Temat för ”Den vita glöden” kan sammanfattas med orden vuxenskap och vuxenblivning; den ålder då en ung människa är på väg att bli vuxen, lära sig handskas med sin bakgrund och sig själv, sitt liv, studierna och arbetet, kärleken. Detta får Berggrens ungdomsromaner om Alstaorten att rikta sig till ungdomar från liknande svenska förorter såväl som till andra yngre läsare (och även vuxna).  

Daniel, som alltså lämnat ungdomshemmet, ska återuppta studierna, börja på byggprogrammet. Och nu är det på allvar. Men det blir inte så lätt i skolan, alla vet vem han är och vad han gjort. Det knuffas och bråkas. Daniel känner den vita glöden inom sig. Inte lätt för övrigt heller. Ortens småkriminella vet ju också de vad Daniel sysslade med förut och vill att han ska vara med igen.

Abdi har skrivit en raptext om barndomsvännerna Daniel och Ville, vad som hände när den ena dog. En annan raplåt är tillägnad Evin, tjejen som rymde när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu bor Evin på annan ort. Abdi lovade att vänta på henne och plötsligt ringer telefonen. Svara eller inte svara? De försöker återuppta det som var. Går det?

Mats Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Opsis Barnkultur