När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Deckarloggs fredagsspecial: Lokaltidningsliv

Steneberg är en kommun med 30 000 invånare och en lokaltidning som heter Stenebergs Tidning. Kan denna ST jämföras med Ystads Allehanda eller Kristianstadsbladet? I viss mån, kanske. Men YA och KB är större lokaltidningar med fler prenumeranter. Däremot skulle väl ST kunna jämföras med Trelleborgs Allehanda? Även Trelleborg har cirka 30 000 invånare och TA är nu – liksom snart ST – en fådagarstidning.

TA kommer ut tre dagar i veckan. ST har – eller ska få – tvådagarsutgivning. ”Jag tänkte faktiskt inte på Trelleborgs Allehanda”, säger Mats Lundman, ”att TA:s utgivning har dragits ner. En annan liten tidning i södra Sverige gav idén till boken. Jag såg att Laholms Tidning hade ekonomiska problem och tänkte att det måste gå att få snurr på den tidningen…”

Mats Lundman.

”Tidningsdöd” – med undertiteln ”En roman mot alla odds” – är Mats Lundmans nya roman, den sjunde titeln i  serien om Moa Lönn, cirka 50 år, erfaren journalist och tidigare chefredaktör. Med en medieentreprenör som kompanjon ska hon nu ta över Stenebergs Tidning, både som chefredaktör och delägare. 

Sov du också, som Moa gör, i ett krypin bakom chefredaktörsrummet? ”Neeej. Men jag bodde i en rivningslägenhet, då fick jag duscha på tidningen. Särskilt gamla tidningshus kan ha märkliga små utrymmen.” Men Moa Lönn är du? Hon är Mats Lundman? ”Jo, hon är ett alter ego. Eller var.”

Det finns likheter, även om Mats är äldre, mellan deras yrkesbanor. Åren 1967-69, samtidigt med YA:s krönikör, gick Mats Lundman på Journalisthögskolan i Göteborg. ”Jag ville bli journalist för att jag tyckte om att skriva, men det enda jag skrivit i yrket är rubriker, ingresser och PM.”

Började som redigerare på Alingsås Tidning, senare i redaktionsledningen för Svenska Dagbladet och i ledande positioner på tre lokaltidningar – Kristianstadsbladet (han var tidningens chefredaktör 1996-99), Smålandsposten och Barometern – som idag ägs av Gota Media, även ägare till Ystads Allehanda. Dessutom chefredaktör för Pressens Tidning, Fri Köpenskap och Författaren.

Mats Lundmans senaste medieroman ”Tidningsdöd”.

Moa Lönn, alter egot, har varit på en större lokaltidning, ett veckomagasin, en kulturtidskrift, en gratistidning… ”Tidningen Kuriren, dit Moa kommer som chefredaktör i första boken, är Kristianstadsbladet. Staden och tidningen går att känna igen”, säger Mats.

Intressant att läsa om vad som ingår i en chefredaktörs arbete: samtala med lokalpolitiker och den lokala handeln, förhandla med tryckeriet. ”Glöm inte Lions”, infogar Mats och berättar att när han kom till Kristianstadsbladet hade bridgespalten lagts ned. Stadens lilla bridgeklubb uppvaktade den nye chefredaktören, energiskt och bestämt. ”Det slutade faktiskt med att jag återinförde bridgespalten.”

I sin programförklaring för Stenebergs Tidning skriver  Moa Lönn att ”det var de lokala nyheterna som var nummer ett. Ville man läsa om presidentval i USA fick man leta någon annanstans.” Däremot slarvar hon – eller Mats Lundman – med två avdelningar som är lika viktiga för den lokala journalistiken i betydelse lokal förankring.

ST har ingen kulturredaktör. Däremot en familjeredaktör, dock verkar inte familjesidan vara prioriterad för Moa Lönn. ”När GW Persson kommer till biblioteket så skriver ju tidningen om det”, invänder Mats Lundman. Fast ju längre vi pratar desto mer överens blir vi om att kultur och familj är viktiga sidor i lokaltidningen.

Mats verkar till och med instämma i att lokala kultursidor, om de görs rätt, riktar sig till alla tidningsläsare medan sportsidorna är och förblir ett särintresse. Följande säger han också, det gläder en krönikör som tjatat om just detta: ”Lokala böcker ska recenseras av lokala recensenter.”  

Det mest kontroversiella i boken ”Tidningsdöd” (genren kan kallas fiktivt verklighet eller verklig fiktion) gäller ledarsidan. Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning, beslutar att ”det blir ingen ledarsida i ST.” Motivering: ”Lokaltidningen är för alla… Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt. I alla fall så länge dom inte pratar skit om demokratin.” Har Mats Lundman, författare och tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, samma åsikt? ”Ja.”

Moa Lönn anlitar istället en lokal, fristående skribent för att skriva personliga, politiska krönikor om goda och sämre initiativ från politiker i alla läger. ST börjar också arrangera medborgarmöten med representanter för polisen, Securitas, Hem och Skola, politiken och inte minst läsarna. Ämne för första mötet: ”Tonåringar som stör och lever busliv på stan.” Varifrån kom idén? ”Jag läste att en tidning i Berlin arrangerade läsarmöten i olika stadsdelar”, säger Mats Lundman.

Medborgarmötena följs upp med vad Stenebergs Tidning kallar ”Mellanårsdemokratin”: Varje beslut, motion, fråga och proposition begärs ut och läggs på en särskild webb där läsarna kan följa allt som sker i kommunhuset.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB

Allt mer stöd till kulturbevakning!

Följande handlar inte om ”deckare och annan krimi”. Men det handlar om författande och författare, kulturjournalister och kulturbevakning. Och det är viktigt det, också.

Eftersom jag skriver krönikor i Ystads Allehanda så handlar den här krönikan mest om det ovannämnda i sydöstra Skåne. Men samma saker gäller för övriga Sverige.

Läs och tyck!

***

 Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt.  Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett  demokratiskt samhälle.

Varför är det viktigt med kulturbevakning? För att kulturjournalistik (recensioner, krönikor, djupintervjuer med mera) håller igång hjärnorna. Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.

Den här krönikan handlar om något som blivit allt mer viktigt, nämligen politiskt beslutade och allmänt finansierade – ja, skattefinansierade – stödformer för medier och journalistik, inte minst kulturjournalistik. Närmare bestämt tre nya stödformer: den första är statlig, den andra regional och den tredje kommunal (fast också den finansieras av staten).

Bengt långsmal

Fotot på krönikören tog Birgitta Olsson.

Ystads Allehanda har, som ni kanske lagt märke till, tilldelats 500 000:- för att säkra sin lokala journalistik i Simrishamns kommun. Den halva miljonen kommer från staten och delas efter ansökan ut av Myndigheten för press, radio och tv.

Mindre känt, även bland berörda journalister och kritiker, är att Västra Götalandsregionen inlett ett försök med regionalt ”stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik”. Inte heller har det blivit så omtalat att politikerna i Strängnäs beslutat anställa en kommunförfattare.

Allt detta är bra och viktigt, ja, nödvändigt i en tid då stora som små tidningar fått sämre ekonomi och tvingats skära ner på sina redaktioner och det blir allt svårare för frilansjournalister, kritiker och författare att försörja sig. Men stödet till lokal journalistik i, citat från regeringens anvisningar, ”Allmänna nyhetsmedier” borde (= måste) förbättras och breddas. De föredömliga lokala exemplen från Västra Götaland och Strängnäs förtjänar att tas efter i övriga Sverige.

Till exempel av politiker i Region Skåne och Sydöstskånes kommuner.

Vilka är ”allmänna nyhetsmedier”? Vad är en ”nyhet”? Att döma av de cirka 35 medier som i första omgången beviljats detta nya lokala mediestöd ska pengarna främst gå till etablerad landsortspress för att bedriva traditionell nyhetsbevakning. I Skåne har även Kristianstadsbladet fått en halv miljon till sin bevakning av Bromölla.

Gott så men kan – och ska – det vara allt? Det blir ett utvidgat överlevnadstöd för dagspress mer än ekonomiskt stöd till bevakning av lokalsamhället. Kunde inte kulturhändelser – liksom kommunpolitiska beslut, stölder och bärsäsongens slut – betraktas som nyheter?

Det borde vara möjligt för Skånska Dagbladet och Sydsvenskan att söka stöd till att utöka den kritiska kulturbevakningen av exempelvis sydöstra Skåne och för YA:s kulturredaktion att ägna mer utrymme åt att recensera Österlens rika utbud av konst, vilket dagens budgetar inte räcker till.

Dessutom bör en liten lokal tidskrift som På Österlen kunna få stöd till att starta en nätsida för att – mellan  pappersutgåvorna – ha en nyhetsbevakning av kultur och nöje. Enskilda journalister och kritiker kunde få stöd för att driva sajter och bloggar om lokal kultur. En halv miljon, som alltså YA fick i stöd, skulle räcka till tre-fyra halvtidsarbetande frilansar. Resultat: fantastisk bevakning av kulturlivet i sydöstra Skåne!

Västra Götalandsregionens essästipendier kan vara på max 50 000:- och delas ut – efter gemensam ansökan – till en kulturtidskrift och en skribent. Enbart tidskrifter med redaktion inom regionen och – redan – har statligt  kulturtidskriftsstöd kan komma i fråga. Det första är logiskt men det andra måste väl vara en onödig (och något odemokratisk, de som har ska ha mer) inskränkning? Bedöm kvalité och nytta istället!

I försämrade kulturbudgetars tid tycker jag dessutom att stipendiet skulle kunna sökas av en skribent och en kultursida inom regionen för att skriva och publicera en serie essäistiska texter på kultursidan. Liksom av etablerade kulturjournalister med egna sajter/bloggar. Västra Götalandsregionen har tagit initiativ till ett intressant, framåtblickande stipendium som Region Skåne, som sagt, borde ta till sig och vidareutveckla.

Den deltidsanställda kommunförfattaren i Strängnäs ska främst hålla skrivkurser. Fast även detta skulle kunna utvecklas och förbättras av till exempel någon kommun i sydöstra Skåne eller varför inte tillsammans av samtliga kommuner i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté)

Både kulturjournalister och författare skulle kunna  anställas för att hålla skrivkurser med såväl yngre som äldre, informera om medier (det behövs verkligen) och böcker i skolorna, kulturutbilda politikerna, starta litteraturbevakning och recensionsverksamhet på bibliotekens nätsidor, arrangera litteratur- och kulturträffar inom kommunerna, förse kommunala konstutställningar med utförliga presentationer av konstnärer och konst.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2019

PS. Efter att ovanstående krönika hade publicerats kom följande komplettering:

”… det var jag som anställde o initierade kommunförfattarprojektet i Strängnäs… Inte politikerna.”

Undertecknat: Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun & författare.