Stenhårt kokt i grytan

Läst har Deckarloggs red. gjort i sommar. Mest hela tiden. Skriva och recensera har det däremot inte blivit så mycket av och med.

Nu ska Deckarlogg försöka skriva ikapp sig, igen. Börjar med följande deckare och en undran: Varför har den getts ut på Lava förlag och inte på ett större bokförlag?

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Peter Westbergs debutdeckare. (Nej, inte  debutroman, tidigare har Westberg skrivit både noveller och romaner inom genrer som skräck och fantasy.)

”Gourmand” har dessutom blivit en skvader, lite av mycket och blandat: amatör- och privatdeckare, gangsterroman, en anings (i alla fall en liten aning av) polisroman och thriller rätt igenom. Lite av burlesk och pastisch också, tycker jag.

Deckarburlesk och deckarpastisch.

Personligt, ja, eget. Ett eget berättande och ett eget sätt att förmedla berättelsen. Fast Westberg inleder med det som blivit vanligare än vanligt…

Nämligen en prolog: denna i form av en pistolmynning som plötsligt riktas mot en man som sitter vid ett bord på en restaurang och som pekar vidare in i den fortsatta romanen och vad som ska ske i deckarintrigen.

 En skolflicka försvinner på väg till sin pianolektion. En vecka går. Två veckor, tre… Men flickan är fortfarande försvunnen och hennes mamma blir förstås utom sig av oro. Inte lindras smärtan och oron heller att polisen hade gripit en högst trolig förövare men släppte honom igen!

Vem var det? Vad heter han? Polisen vill inte avslöja hans namn för mamman som blir än mer utom sig: ilsken, förbannad. Hon bestämmer sig för att anlita en privatdetektiv av en sort som knappast finns utanför kriminallitteraturen och inte ens så ofta i dagens deckare.

I alla fall svenska. Ska vara i USA då och allra helst på 40- och 50-talen, då den hårdkokte privatsnoken även importerades till svenska deckare (men försvann igen). I ”Gourmand” återuppstår denna nygamla privatdetektiv.

Det är ena tråden: den mer än hårdkokta privatdetektivdeckaren med känsla för pastisch. Till detta kan också väl fogas undergenren hämnddeckare. Andra tråden är en gangsterroman och inte mindre hårdkokt den.

En av Sveriges mest kända kockar med flera Michelinstjärnor ska äntligen få sin efterlängtade egna restaurang. Ja, få och få. Erbjudandet kommer från en rik spansk gangsterboss och det är bara att hänga på för Michelinkocken, oavsett han vill eller inte.

Gangsterbossen har nämligen gjort en noga personundersökning av kockan och kan presentera foton på hans otrohet som dessutom är av en sort som bara inte får bli offentligt, det skulle spräcka det lyckliga äktenskap och förstöra hans framgång som kock.    

Världens chans eller världens ochans. Gangsterromandelen är inte mindre tuff och stenhård. Och har också sina procent av pastisch. Och humor, i det stenhårda. Jo, faktiskt, det också. ”Gourmand” är dessutom lite av en skälmdeckare.

Personligt? Ja. Både oväntat och ovanligt personlig inom dagens svenska deckar- och krimigenrer. Tar han i för mycket? Klart han gör. Egentligen. Överdriver? Det också. Men om säger om du uppskattar min beskrivning ovan så kommer du att gilla Peter Westbergs egenartade deckardebut.

Så det där med Lava, varför utgivning på just detta förlag (ett hybridförlag där väl författarna själva står för kostnaderna)? Visade inget annat – så kallat vanligt – förlag något intresse?

Deckarlogg frågade Peter Westberg som svarade att Lava (den här gången) erbjöd så kallad vanlig förlagsutgivning. Så han valde Lava framför ett ännu mindre förlag som också var intresserade vilket inte – obs! inte – något av de större svenska förlagen visade sig vara.

Va?! utropar Deckarlogg. Hur grovt kan förlag missa personliga författare? Eller vill somliga förlag bara ha mer lättsåld mainstream – inte personligt författare, ja, egna, ja, egenartade deckare? Amen hur trist får det bli…

Bengt Eriksson

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Trivsamt och humoristiskt på Österlen

Trivseldeckare
Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Anders de la Mottes och Måns Nilssons andra deckare i ”Morden på Österlen”-serien börjar vid Degeberga antik- och samlarmarknad, någon mil utanför Österlen, där den ökände dödsbohandlaren Lennart ”Nalle” Persson snart ska bli mördad.

Peter Vinston, kriminalkommissarie från Stockholm men fortfarande gäst i Bäckastugan hos sin tidigare hustru, nu slottsfru i Gärsnäs och gift med slottsherren Poppe, var förstås på plats i Degeberga.

Retsamt nog för Tove Esping, kriminalassistent på Simrishamnspolisen, men hon tar sig snabbt dit.     

Spännande? Nej. Jo, kanske lite. En aning av spänning pöser upp ibland och pyser ihop igen. Pussligt? Nja. Snarare att poliserna Vincent och Esping följer alla tankar och trådar som blixtrar till i huvet.

Däremot har det blivit mer småputtrigt humoristiskt den här gången.

Kan Måns Nilsson, som ju annars är komiker, ha bidragit med fler formuleringar? Som de träffsäkra kommentarerna om Österlen (med omnejd) – både bildhuggaren Kiviks-Lasses träsnidade kor och de sneda Österlermuggarna fick mig att le – vilka saknades i den första ”Morden på Österlen”-deckaren.

Jo, jag fick ett stalltips, om det heter så när det handlar om antikviteter, att de la Motte överlåtit större delen av ”Ett fynd att dö för” till deckarkollegan Nilsson, som ju annars också är antikvitetssamlare. Och alltså känner ämnet för intrigen: antikviteter.  

Förutom Nalle, som med fru och son drivit Rasks bohagstjänst i Gladsax, rymmer persongalleriet bland andra Kina-Gert i Ystad, Mats Lindeman med auktionsfirma i Tomelilla, antikhandlaren Anna Tyche i Malmö och Danne Dyrk, här och var på Österlen.

Herrskapet Löwenhjelm på Gärsnäs slott har dessutom med bistånd av Fabian ”Fabbe” Anderklew, specialist i Antikrundan, lockat nämnda teveprogram att spela in ett avsnitt på slottet.

Att orter och väderstreck hamnar rätt är viktigt för en deckarläsare som bor i trakten. Och i seriens andra del har allt och alla hamnat på sina rätta platser.

Här finns till och med en noga beskrivning av Tommarpsån – också en mordplats – för att poängtera det autentiskt lokala.

Upplösningen, som sker på Gärsnäs slott, är (liksom förra gången) en pastisch på Agatha Christie och Hercule Poirot.

Summering efter sista sidan: Absolut ingen action och inte mycket till pusseldeckare men trivsam och roande läsning för de deckarläsare som uppskattar så kallade trivseldeckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Filmad Agatha Christie utan Agatha Christie

Gosford Park
Manus: Robert Altman, Julian Fellowes, Bob Balaban
Regi: Robert Altman

Eftersom Deckarlogg inte är två, tre personer utan en enda (dock ibland med tacknämlig hjälp av en handfull återkommande gästskribenter) räcker inte tiden till. Deckarloggs red. läser mest, böcker alltså, och det blir sällan tid att se vare sig titta på deckar/kriminalserier på TV eller kriminalfilmer.

Utom ibland, då händer det, oftast som av just en händelse. En sådan händelse inträffade med långfilmen ”Gosford Park”, som några veckor framöver finns på SvT Play och som häromdan också kunde ses linjärt på SvT.

Tror jag läste nånting nånstans, gick snabbt ut på mobilen och började kolla. Och fastnade av nån anledning som jag inte kan förklara. Men där satt vi sen, min hustru och jag, och kollade ”Gosford Park” med varsin förvånad blick – men fortsatte ändå att titta.

Så nåt måste filmen ha haft. Men vad? Efteråt gick jag ut på nätet igen och kollade: filmen ”Gosford Park” (från 2001) fick häpnadsväckande många Oscars- och andra filmprisnomineringar. Filmen nominerades ju i stort sett för allt!

Kortare dokumentär om tillkomsten av ”Gosford Park”.

Och fick också motta ett antal pris, som att Helen Mirren vann en Oscar för bästa biroll (av tjänstefolkets veteraner i filmen). Det var Mirren värd – utan tvekan – men för övrigt?

Det både börjar och fortsätter mycket agathachristieskt. Miljön är det engelska godset Gosford Park. Någon gång i mellankrigstidens England och delar av den engelska överklassen är per bilar på väg till godset för årets fasadjakt och en större fest. Herrskapet anländer med chaufför eller i öppen bil med stora koffertar (innehållande ett rikt urval kläder) och varsina tjänstefolk.

De umgås, äter och dricker, uppassade av tjänstefolket, diskuterar affärsplaner och träter (och än mer), de som inte kände varann lär känna varann. Herrskapsklassen bor en trappa upp och tjänsteklassen en trappa ner i det stora godset. Husets herre är ett svin, givetvis, hans hustru trånar när en av de manliga gästerna slår sig ner vid pianot och sjunger en stump. Och så finns här förstås en amerikan också, direkt från Hollywood (som typ Robert Altmans alter ego).  

Och så vidare: allt kunde ha hämtats ur ungefär varannan Agatha Christie-deckare och snart sagt varje TV-serieavsnitt med Miss Marple eller Hercule Poirot. Men ”Gosford Park” är ingen Agatha Christie, manuset baseras inte på någon av hennes deckare utan skulle väl, tja, kunna beskrivas som ett försök till pastisch (både på Christie och det engelska klassamhället) av manusförfattaren Fellowes och regissören Altman.

Men – sett och hört det förut, om jag säger. Många gånger! För att betona detta – det engelska – har rollistan fyllts med en rad välkända engelska skådespelare (alltså betydligt fler än Helen Mirren). Deras namn tänker jag inte nämna, om jag olockar dig att gå in på SvT Play och titta så kolla på skådespelarna, minst hälften eller fler kommer du att känna igen.

Men ändå, pastisch och ironi kräver ju en gnutta humor. Och en deckare, för detta ska bli en filmdeckare – men när! – kräver ju en gnutta spänning. Något slags driv, vilket Agatha Christie alltid säger alltid har. Nu satt jag – vi – bara och väntade på när, när, när filmen skulle bli en deckare. När, när, när mordet skulle inträffa. Och givetvis, hen som mördas är hen man trodde och mördas dessutom gånger två. Jaja, varför inte betona som i att överbetona pastischen.

Dags för polisen att komma på besök, i form av kommissarie Thompson med pipa i mun som en engelsk Maigret, spelad av… Stephen Fry. Det var ju roligt, fast kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt. Om säger om ”Gosford Park” hade syftet att vara en seriös kriminalfilm eller till och med en seriös samhällsskildring – och inte blott pastisch och parodi – så försvann det helt när kommissarie Fry kom till godset.

Efter att sett filmen och skrivit detta gick ut på nätet ännu en gång och kollade vad recensenterna skrev vid filmens premiär för 20 år: positivt. ”Gosford Park” fick nästan genomgående positiva recensioner. Och på dem också alla prisnomineringarna. Fattar 0. Men kolla du också, kom gärna igenom sen och berätta vad du tyckte om Robert Altmans variant av Agatha Christie.

Bengt Eriksson

Från Orientexpressen till Nilen

Döden på Nilen
Regi: Kenneth Branagh
Manus: Michael Green

Agatha Christie
Death On The Nile
Uppl: Kenneth Branagh

Kenneth Branaghs förra filmatisering av en Agatha Christie-deckare, ”Mordet på Orientexpressen”, fick både hiss och diss. Själv tyckte att jag att filmen övervägande var rätt så bra. Jag gillade den storslagna produktionen och även Branaghs nedtagna tolkning av detektiven Hercule Poirot.

Kenneth Branagh var alltså både skådespelare och regissör, liksom han är i sin nya filmatisering av ännu en klassisk Agatha Christie-deckare, ”Morden på Nilen”. Bägge har också manus av Michael Green så det är svårt att veta vem – manusförfattare eller regissör – som är ansvarig för avvikelserna från romanen/romanerna.

Bägge kanske? Det är smarta avvikelsen – som starten med Hercule Poirot som soldat i en skyttegrav och svaret på frågan varför Poirot har en så stor, så att säga heltäckande, mustasch. Senare kommer biobesökarna att få reda på anledningen till hans livslånga kärlekssorg.

En annan avvikelse – också riktigt smart – är att Salome Otterbourne, romansromanförfattare hos Christie, har blivit en afro-amerikansk bluessångerska med elgitarr. Om någon reagerar som jag så visst, kunde ha varit Sister Rosetta Tharpe. Och det är ju också: Rosetta Tharpes originalsång och musik används i filmen.

Wow!

Agatha Christies deckare gavs ut 1937. Till vissa delar verkar nu historien framflyttad – eller så blandas ihop – och jag blir inte riktigt klok på hur filmens tid förhåller sig till verklighetens. Uppförde man sig så där på dansgolvet till exempel? Under vilket krig var egentligen Poirot i skyttegraven? Men det måste ha varit första världskriget ändå….

Fast strunt i det.

Maffiga scener, som antagligen är en kombo av filmat och animerat, när det lilla ångfartyget med små små hjul ger sig ut på Nilen, bland sandbankar och pyramider. Nu går jag filmen i förväg men extra maffigt blir det i slutet när landskapet går in i och ut ur varann: ett panorama över Egyptens sand med Nilen byts mot ett lika ståtligt panorama London hus med Themsen utan att det nästan märks.

Ingen spännande intrig och någon filmad pusseldeckare är det absolut inte, ingen biobesökare kan pussla ihop detta högst eventuella pussel. Men underhållande är det med  bra rollprestationer – främst då Kenneth Branaghs egen som Hercule Poirot.

Han spelar inte alls Poirot som en fjant, det finns ju skådespelare som gjort det, utan som en människa med tragiskt hjärta. Han gestaltar Poirot, tror jag, som Agatha Christie menade att han var. Det där fjantiga, det var hur fördumsfulla, ursäkta fördomsfulla, engelsmän såg Poirot – som ”a foreigner” – och inte som han faktiskt var.

Också komikerparet Dawn French och Jennifer Saunders i rollerna som ett par överklassradikala kvinnor gillar jag, liksom sam- och motspelet mellan de tidigare väninnorna och nu rivalerna Linnet Ridgeway-Doyle (yngre överklasskvinna, spelad av Gal Gadot) och ”Jackie” (som tidigare var förlovad med Linnets make, spelad av Emma Mackey).

Liksom i förbifarten, i några repliker blott, tas ämnen upp som nog också de finns i framtiden sett till den tid då filmen utspelar sig – som kritiken av rasism och homosexuellas rättigheter.

Upplösningen är en katastrof, däremot. Alla samlas förstås i aktersalongen och Hercule Poirot pekar ut mördaren (efter att först ha pekat ut andra eventuella mördare). Det är rörigt. Det är ju galenskap. Som ett skämt. Kanske är det? Parodi. Pastisch. Oavsett, inget vidare tycker jag.

Således, än upp och än ner. Men sammanfattningsvis: Kenneth Branaghs filmatiserade ”Döden på Nilen” är högst sevärd. Och den sista lilla extra avslutningen sen, med detektiven Hercule Poirot och bluessångerskan Salome Otterbourne  (spelad men alltså inte sjungen av Sophie Okonedo) är så finurlig att den blir lysande.

Eller om den senare ska visa sig vara sorglig (efter att filmen slutat).

Hen som vill kan dessutom komplettera filmtittandet med att lyssna på ”Death On The Nile” som ljudbok, inspelad och uppläst av just densamme Branagh. (Den engelska ljudboken finns bland annat på Storytel.)

Kenneth Branagh läser och skådespelar så att boken blir just ett skådespel. Spännande, nej, Bra, nja. Underhållande, mycket! Inte minst när Branagh i sin röst lägger in den engelska arbetarklassens hat mot överklassen – sättet att nämna, beskriva, tala om de rika och fina.

Bengt Eriksson

Guillous eller om det är Pontis vardagar

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar.

Guillou står vid sin pulpet, typ 50 år av sittande skrivande gör det svårt att sitta och skriva (tid för operation av ryggen ska snart bestämmas) (hur ryggen blir efter ett yrkesliv på en stol kan den här recensenten intyga), och skriver för hand med sin för ryggen lätt löpande  Mont Blanc-bläckpenna.

(En sån skulle man ju ha men en fråga: Vem skriver rent och ut på dator sen? Man ska alltså inte bara ha råd med en Mont Blanc utan också en sekreterare…)

Pennan löper och får löpa som hjärnan löper. Guillou – ja, till synes åtminstone, så verkar det för läsaren – skriver vad han kommer att tänka på, vad som helst, gör utvikningar till såväl politik som kolleger och säg icke-kolleger som han träffar mitt i prick med sina formuleringar. Eller invektiv, lika elak är han som han är rolig.

Riktigt pricksäker och rolig, fast det senare tycker förstås främst hen läsare som håller med. Kolla till exempel beskrivningarna av Janne Josefsson (fientligt pricksäkert) eller Klas Östergren (vänskapligt pricksäkert).

Jan Guillous ”Den som dödade helvetets änglar” kan inte så lite påminna om Ulf Lundells ”Vardagar” – bägge skriver ett slags gestaltade eller till och med fiktionaliserade dagböcker – med den skillnaden att Guillou men inte Lundell samtidigt skrivit en roman. Vardagsskildringar från pulpeten, resor till Stockholm och en gigantisk jäkla julgran som ska in – och sen ut – på Guillous herrgårdsliknande bostad någonstans i Sörmland, där i trakten bor ju förresten också Leif G.W. Persson, även han finns med i boken, och bägge inhandlar = beställer väl sina riktigt fina vinare på systemet i Gnesta?

Vardagen tränger undan romanen men den sipprar in här och var och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman Ponti & Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge är nu i pensionärsåldern. Som pensionärer hade Guillou tänkt att han och hustrun skulle sitta under palm i skuggan från solen men sen kom coronan…

Omslaget till ”Den som dödade helvetets änglar”… Titta på det. Riktigt betrakta det. Redan med omslaget börjar Guiilous träffsäkra nålstick eller hagelkulor. Vilken – annan – deckar- och thrillerförfattare, aktuell i år också han, det är en han, kan omslaget syfta på och pastischera?

Erik Ponti som Jan Guillou eller Jan Guillou som Erik Ponti.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Erik Ponti, journalisten, fortsätter att vara Jan Guillous alter ego. (Vilket ger boken en extra lite förbryllande dimension, särskilt vad gäller memoarskrivandet. Guillou skriver alltså om sig själv, utan tvekan gör han det, men om sig själv som Ponti.) Carl Hamilton, agenten eller för att vara formell underrättelseofficeren, är Guillous nu återkommande svenska typ James Bond-huvudperson. Hamilton har återkommit till Sverige, Stockholm och Gamla stan, ska det visa sig, efter att under många år varit försvunnen, spårlöst borta, hållt sig gömd.

Det kriminella, detektivromanen eller thrillern, inleds när Guillou eller om det är Ponti läser en gammal polisutredning om kriget mellan Hells Angels och en gangstergäng i Tensta. En hel motorcykelklubb utplånades plötsligt, medlemmarna sköts ihjäl och det på ett sätt som borde ha varit omöjligt. Tills det för Ponti – och mig! – går upp hur det kunde ske och vem som kan ha gjort det. Vem det måste vara…  

Det invandrade gangstergänget? Troligt? Knappast de här morden, det här tillvägagångssättet. För mig var det en vag beskrivning från ett vittne av en helt otänkbar gärningsman. Klickade direkt, som det aldrig brukar göra när jag läser deckare. Jag kommer aldrig på vem mördaren är, alltför dum för det. Men här – genast. Det kanske säger något i alla fall lite om Jan Guillous detektivberättelse som deckare. Så jädra spännande blir det inte men det är bra.

Ponti/Guillou börjar forska efter anledningen till att medlemmarna i motorcykelgänget, hangons till Hells Angels, sköts ihjäl eller avrättades. Det leder honom till en tobakshandel och sen flera affärer och butiker i Gamla stan. Han haltar omkring, det är ryggen, dricker té hos affärsägare, invandrare, flyktingar. Det är också då han får reda på att Carl Hamilton är tillbaks, i samma hus i Gamla stan där han bodde för längesen, men Carl svarar aldrig på porttelefonen – förrän en gång.

Sen får Ponti också låna en käpp av Hamilton, för att kunna gå lite bättre. Och så bildas inofficiellt firman amatörpensionärsdetektiverna Ponti & Hamilton, alternativt Hamilton och Ponti.  

Det finns ett antal sega sidor i boken, främst när Guillou håller föredrag om världspolitiken. Som jag skrev är det inte heller en så spännande deckare. Men som jag också skrev – boken är bra. Det är underhållande. Det är väldigt fyndigt berättat. Och ibland så roligt att jag inte bara smålog en smula utan måste storskratta.

Det här bör väl vara starten på en ny deckar- och thrillerserie? Bara den inledande första boken med privatpensionärsdetektiverna, jag väljer följande ordning, Hamilton & Ponti? Jo, det är det. Så ska det bli. Guillou bara luras, om det också. Säkert en planerad ny deckarserie…

Bengt Eriksson

Tillbaks till 1890-talet och Sherlock Holmes

Lyndsay Faye

The Whole Art of Detection

Lost Mysteries of Sherlock Holmes

(Mysterious Press/Grove Atlantic)

Arthur Conan Doyle skrev 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes. Den första av berättelserna var romanen ”En studie i rött”, som publicerades i 1887 års Beeton’s Christmas Annual, ett årligt häfte underhållning som utgavs i november från 1860 och 1898. Den sista av Conan Doyles berättelser om Holmes var novellen ”Shoscombe Old Place”, originaltryckt i den amerikanska veckotidningen Liberty den 5 mars 1927.

Vid det laget hade Holmes redan fått tjogtals rivaliserande excentriska litterära detektiver, och en hel del rena imitationer. Efter Conan Doyles död 1930 följde ytterligare, men dödsboet månade om sin upphovsrätt och de pastischer där Holmes fick behålla sitt namn och sina kännetecken var inte oräkneliga. Det har de blivit sedan upphovsrätten till gestalten upphört efter år 2000.

Numera utges varje år betydligt mer nyskrivet material om Sherlock Holmes än Conan Doyle åstadkom under sina fyrtio år som doktor Watsons mellanhand. Wikipedia listar för dagen 135 författare som skrivit Sherlock Holmes- pastischer; jag misstänker att de bara är toppen på isberget. Kanske har någon hängiven Sherlockian läst dem alla. Själv har jag aldrig ens försökt, men ändå fått mig till livs Holmeshistorier av ett tjugotal olika författare.

Några har jag uppskattat som kriminalromaner – de första av Laurie R. Kings vid det här laget 19 volymer långa serie om Mary Russell, där den femtonåriga Mary träffar den nästan sextioårige Holmes och medverkar när han löser ett fall. Senare utvecklas relationen, de gifter sig och fortsätter att utreda brott och mysterier.

Har någon missat böckerna är de – åtminstone så långt jag följde med – gedigna, men föregivet skrivna långt senare av en åldrad Mary. De är ett gott exempel på vad en begåvad författare kan åstadkomma genom att omtolka en annan författares ikoniska gestalt.

Men sedan finns också de otaliga försöken att skiva genuina pastischer – historier som ligger så nära Conan Doyles i stil, ton, personteckningar och tidsfärg att läsaren idealiskt inte kan se någon skillnad. Här har alla jag tidigare läst snubblat på ribban. Att skriva som man gjorde för ett sekel sedan är inte lätt. Att skriva som en viss författare gjorde är ännu mycket svårare.

Och att dessutom fånga hans synsätt, idiosynkrasier och tonläge gör det till ett mästarprov. Men det har faktiskt visat sig vara möjligt, och som bevis för det framlägger jag Lyndsay Fayes novellsamling ”The Whole Art of Detection”. I den presenteras tretton fallredogörelser skrivna av dr Watson samt två utdrag ur Sherlock Holmes egen dagbok där han återger andra problem han ställts inför.

Som kriminalnoveller är de här texterna inte några storverk. Till och med jag kunde i de flesta fall komma på lösningen innan den presenterades. Men många av dem är finurligt uttänkta och trivsamma. I konstruktion ansluter de dessutom till Conan Doyles egna Holmes-äventyr: enstaka handlar om mord, men andra bara om missförstånd eller om händelser som inte ens i egentlig mening är några brott.

Ändå är det som fascinerar i boken just pastischkonsten. Har man läst Conan Doyles engelska original känns de här novellerna perfekta: inte ett felvalt ord, inte ett enda stilbrott. Så vitt jag kan se inte ens några begrepp som inte var kända på Sherlock Holmes tid – Faye använder till exempel inte ordet ”mercury” för kvicksilver, utan det äldre och mer allmänt använda ”quicksilver”.

Och förfaller självklart inte till att ha med de apokryfiska men överallt förekommande formuleringarna ”Elementary, my dear Watson” eller ”The game’s afoot”. Så till dem som älskar och vördar sin Sherlock Holmes måste den här samlingen varmt anbefallas. Även om den för andra troligare är bara ett sällsamt kuriosum.

John-Henri Holmberg, härmed gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.

Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Pastisch och parodi på allt eller det mesta

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Danskan Jenny Lund Madsens deckardebut blir jag inte klok på.

Vilken genre? Bra eller uselt? 

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare.

Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare.

Hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare.

Det går trögt. Inte så lätt, nämligen.

 ”Trettio dagars mörker” är en pastisch och parodi på det mesta: deckare till innehåll och språk, finlitterära fördomar, fiktiv och verklig kriminalitet, det mörka isländska deckarundret…

Efter att ha läst klart tänker jag: Det var en märklig deckare. Olik det mesta.

Måste jag rekommendera.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar