Hade tänkt att jag skulle recensera Mariette Lindsteins nya spänningsroman och krimi, ”Requiem på Dimön” (Harper Crime), men så kom Samuel Karlsson med ett erbjudande om en recension jag inte kunde motstå. Så nu får det istället bli ”Mariette Lindstein gånger 2”: först denna presentation, om det skulle behövas, och i morgon följer recensionen (av Samuel Karlsson).
***
Mariette Lindstein är mer än en bra spänningsförfattare. Hon är en intressant författare – en författare att studera för deckarrecensenter och lära sig av på de etablerade (deckar)förlagen. Också en spännings- och krimiförfattare, snarare än deckare-. Fast framför allt en samhällsskildrande författare. Genre: spännande samhällsromaner.
Det här ska alltså mynna ut i en recension av Mariette Lindsteins nya spänningsroman/krimi/thriller/deckare, men jag tänkte ta det från början. Behöver Lindsteins återkommande ämne och tema presenteras? Kanske inte men ändå, kort:
Sektberoende, med ett ord. Hur man knappt tar sig ur en sekt, flyr och de risker som följer med flykten. De hårt knutna bojor som sekten har runt ens armar och ben, långt in i ens hjärna. Det var vad Mariette Lindstein ville skildra och som hon skildrat i en serie romaner – från den första, ”Sekten på Dimön” (2015) och framåt.
Om sin tid hos och flykt från scientologerna i USA, där hon var aktiv långt upp i organisationens topp, har Mariette Lindstein vid det här laget berättat om i åtskilliga intervjuer. Det är alltså (nära nog) självupplevt, det är (nära nog) autentiskt, det hon skildrar i sina romaner. Och det märks. Det känns.
Hennes debutbok recenserade jag aldrig (lyckades inte sälja in någon recension av den och Deckarlogg hade inte kommit riktigt igång). Uppföljaren, ”Sekten som återuppstod” (2016), recenserade jag däremot. Bägge böckerna presenterade en lovande spänningsförfattare som, trots några nybörjarskavanker, som det borde ha funnits intresse för hos vartenda förlag.
Men så var det inte. Mariette Lindsteins två första spänningsromaner gavs ut av det lilla förlaget Mörkersdottir. Varför då? Med hennes egna ord:
”Jag skickade mitt första manus till tre stora förlag och fick nej från två och hörde inte tillbaka från ett på en månad. Då tänkte jag att – nej, så här kan det inte fortsätta och började leta efter mindre förlag och hittade Mörkesdottir som var ett hybrid-förlag. Men innan jag sökte upp Mörkersdottir betalade jag för att en lektör skulle läsa mitt manus och skrev om en hel del. Jag tog refuseringarna på de två stora förlagen på allvar, förstod att det måste förbättras.”
Mariette Lindstein. Foto: Adde Halmstad
”Jag hade lite pengar vid tillfället och investerade i tryckningen och att själv göra marknadsföringen mot att jag fick 70% av vinsten. Det var ett av mina bästa beslut. Jag tjänade såpass bra på ´Sekten på Dimön´ att jag kunde sluta mitt jobb och börja skriva på heltid. När ´Sekten på Dimön´ vann bästa debutantpriset på Crimetime Gotland kontaktade Forum (och flera andra förlag) min agent. Jag gjorde upp med Mörkesdottir i godo och gick över till Forum.”
Här kan tilläggas att Mariette Lindstein nu också gått över från Forum till Harper Collins/Crime. Men framför allt finns det några saker att fundera över:
Borde inte de stora förlag som Lindstein skickade sitt debutmanus till ha uppmärksammat författarens talang, skrivit kontrakt och hjälp henne att vidareutveckla manuset? Mitt svar: Jo. Hur ska förlag kunna överleva annars, om de inte har redaktörer som ser var kvalitet finns också där den så att säga inte riktigt syns ännu? Då får förlagen helt egna sig åt Zlatan-böcker.
Dessutom bör ju både förlag och recensenter hålla koll på bokutgivningen, även när böckerna egenutges av författarna eller kommer på så kallade hybridförlag. Att upptäcka en bok först när den får ett litterärt pris duger inte, kort sagt. Hur många svenska deckarkritiker recenserade Mariette Lindsteins debutroman ”Sekten på Dimön”? Hur många recenserar överhuvudtaget svenska egen- och/eller hybridutgivna deckare?
Följande konstaterande är mitt lika mycket som Linsteins, jag instämmer helt: ”Jag tror att man måste hålla ögonen på debutanterna och småförlagen. Det är orealistiskt att alla bra manus kommer att hamna hos ett stort förlag.”
För så är det: De bästa nya deckarförfattarna behöver inte alls debutera på ett stort eller ens etablerat förlag. De kan lika gärna ha skickat runt sitt manus till Sveriges alla förlag innan de suckande tog ett banklån eller nåt och gav ut debutdeckaren själv. Och då ska åtminstone deckarkritikerna vara så nyfikna och ha så mycket vett att de upptäcker den här okända, lilla men såååå lovande deckarförfattaren. Och förlagen se till att hålla koll på och läsa egen- och hybridutgivna deckare av nya namn.
Vissa förlag gör det, också. Till exempel Emelie Schepp, Kamilla Oresvärd, Frida Moisto och nu senast Anna Kuru är några andra som – i likhet med Mariette Lindstein – debuterade på egen hand och sen snappades upp av förlag. Samtliga klart läsvärda – så gör det, läs deras deckare! Alla hade också lika gärna kunnat = varit värda att debutera direkt på etablerade förlag.
Å andra sidan, det kanske är bättre att sköta det själv? Ha ett eget förlag? Ekonomiskt borde väl bästsäljarförfattare som Schepp och Lindstein tjäna på det? Ja, alla författare som säljer större upplagor av sina böcker borde väl tjäna på att göra det själv? Om inte författare enbart vill ägna sig åt författandet, inte vill driva en affärsrörelse.
Kan ju påpekas att Mariette Lindsteins romaner inte bara sålt rätt bra, sammanlagt 250 000 exemplar, och blivit populära i Sverige utan de har också börjat översättas och ges ut i hittills 13 länder. Dessutom ska böckerna om Dimön bli en TV-serie.
Jag tror det kommer allt mer, att författare startar egna förlag och håller i hela sin författarverksamhet. Så Deckarlogg återkommer säkert till ämnet, längre fram. I morgon recenseras alltså ”Requiem på Dimön” av Samuel Karlsson.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera