Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Daniel Åberg, enligt egen karaktäristik ”författare, skribent och bokbranschnörd”, har gjort följande genomgång och sammanställning på sin nätsida angående årets nomineringar av ljudböcker till Storytel Awards, både deckare/krimi och andra böcker.

Bra och intressant genomgång, tycker Deckarlogg (som härmed återpublicerar med välvilligt godkännande av Åberg).

***

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
• Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
• Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
• Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
• Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
• Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
• Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
• Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunkav Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
• En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
• Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Ungdom:
• Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
• Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
• Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Barn:
• Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
• Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
• Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
• Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Daniel Åberg, författare, skribent och bokbranschnörd.

Ovanstående har lånats från nätsidan danielaberg.se. Gå in och kolla annat han skrivit där!

Mariette Lindstein (1): Vem, varför & hur?

Hade tänkt att jag skulle recensera Mariette Lindsteins nya spänningsroman och krimi, ”Requiem på Dimön” (Harper Crime), men så kom Samuel Karlsson med ett erbjudande om en recension jag inte kunde motstå. Så nu får det istället bli ”Mariette Lindstein gånger 2”: först denna presentation, om det skulle behövas, och i morgon följer recensionen (av Samuel Karlsson).

***

Mariette Lindstein är mer än en bra spänningsförfattare. Hon är en intressant författare – en författare att studera för deckarrecensenter och lära sig av på de etablerade (deckar)förlagen. Också en spännings- och krimiförfattare, snarare än deckare-. Fast framför allt en samhällsskildrande författare. Genre: spännande samhällsromaner.

Det här ska alltså mynna ut i en recension av Mariette Lindsteins nya spänningsroman/krimi/thriller/deckare, men jag tänkte ta det från början. Behöver Lindsteins återkommande ämne och tema presenteras? Kanske inte men ändå, kort:

Mariette Lindstein Dimön 1Sektberoende, med ett ord. Hur man knappt tar sig ur en sekt, flyr och de risker som följer med flykten. De hårt knutna bojor som sekten har runt ens armar och ben, långt in i ens hjärna. Det var vad Mariette Lindstein ville skildra och som hon skildrat i en serie romaner – från den första,  ”Sekten på Dimön” (2015) och framåt.

Om sin tid hos och flykt från scientologerna i USA, där hon var aktiv långt upp i organisationens topp, har Mariette Lindstein vid det här laget berättat om i åtskilliga intervjuer. Det är alltså (nära nog) självupplevt, det är (nära nog) autentiskt, det hon skildrar i sina romaner. Och det märks. Det känns.

Hennes debutbok recenserade jag aldrig (lyckades inte sälja in någon recension av den och Deckarlogg hade inte kommit riktigt igång). Uppföljaren, ”Sekten som återuppstod” (2016), recenserade jag däremot. Bägge böckerna presenterade en lovande spänningsförfattare som, trots några nybörjarskavanker, som det borde ha funnits intresse för hos vartenda förlag.

Men så var det inte. Mariette Lindsteins två första spänningsromaner gavs ut av det lilla förlaget Mörkersdottir. Varför då? Med hennes egna ord:

”Jag skickade mitt första manus till tre stora förlag och fick nej från två och hörde inte tillbaka från ett på en månad. Då tänkte jag att – nej, så här kan det inte fortsätta och började leta efter mindre förlag och hittade Mörkesdottir som var ett hybrid-förlag. Men innan jag sökte upp Mörkersdottir betalade jag för att en lektör skulle läsa mitt manus och skrev om en hel del. Jag tog refuseringarna på de två stora förlagen på allvar, förstod att det måste förbättras.”

Mariette LIndstein @AddeHalmstad

Mariette Lindstein. Foto: Adde Halmstad

”Jag hade lite pengar vid tillfället och investerade i tryckningen och att själv göra marknadsföringen mot att jag fick 70% av vinsten. Det var ett av mina bästa beslut. Jag tjänade såpass bra på ´Sekten på Dimön´ att jag kunde sluta mitt jobb och börja skriva på heltid. När ´Sekten på Dimön´ vann bästa debutantpriset på Crimetime Gotland kontaktade Forum (och flera andra förlag) min agent. Jag gjorde upp med Mörkesdottir i godo och gick över till Forum.”

Här kan tilläggas att Mariette Lindstein nu också gått över från Forum till Harper Collins/Crime. Men framför allt finns det några saker att fundera över:

Borde inte de stora förlag som Lindstein skickade sitt debutmanus till ha uppmärksammat författarens talang, skrivit kontrakt och hjälp henne att vidareutveckla manuset? Mitt svar: Jo. Hur ska förlag kunna överleva annars, om de inte har redaktörer som ser var kvalitet finns också där den så att säga inte riktigt syns ännu? Då får förlagen helt egna sig åt Zlatan-böcker.

Dessutom bör ju både förlag och recensenter hålla koll på bokutgivningen, även när böckerna egenutges av författarna eller kommer på så kallade hybridförlag. Att upptäcka en bok först när den får ett litterärt pris duger inte, kort sagt. Hur många svenska deckarkritiker recenserade Mariette Lindsteins debutroman ”Sekten på Dimön”?  Hur många recenserar överhuvudtaget svenska egen- och/eller hybridutgivna deckare?

Följande konstaterande är mitt lika mycket som Linsteins, jag instämmer helt: ”Jag tror att man måste hålla ögonen på debutanterna och småförlagen. Det är orealistiskt att alla bra manus kommer att hamna hos ett stort förlag.”

För så är det: De bästa nya deckarförfattarna behöver inte alls debutera på ett stort eller ens etablerat förlag. De kan lika gärna ha skickat runt sitt manus till Sveriges alla förlag innan de suckande tog ett banklån eller nåt och gav ut debutdeckaren själv. Och då ska åtminstone deckarkritikerna vara så nyfikna och ha så mycket vett att de upptäcker den här okända, lilla men såååå lovande deckarförfattaren. Och förlagen se till att hålla koll på och läsa egen- och hybridutgivna deckare av nya namn.

Mariette requiem-pa-dimonVissa förlag gör det, också. Till exempel Emelie Schepp, Kamilla Oresvärd, Frida Moisto och nu senast Anna Kuru är några andra som – i likhet med Mariette Lindstein – debuterade på egen hand och sen snappades upp av förlag. Samtliga klart läsvärda – så gör det, läs deras deckare! Alla hade också lika gärna kunnat = varit värda att debutera direkt på etablerade förlag.

Å andra sidan, det kanske är bättre att sköta det själv? Ha ett eget förlag? Ekonomiskt borde väl bästsäljarförfattare som Schepp och Lindstein tjäna på det? Ja, alla författare som säljer större upplagor av sina böcker borde väl tjäna på att göra det själv? Om inte författare enbart vill ägna sig åt författandet, inte vill driva en affärsrörelse.

Kan ju påpekas att Mariette Lindsteins romaner inte bara sålt rätt bra, sammanlagt 250 000 exemplar, och blivit populära i Sverige utan de har också börjat översättas och ges ut i hittills 13 länder. Dessutom ska böckerna om Dimön bli en TV-serie.

Jag tror det kommer allt mer, att författare startar egna förlag och håller i hela sin författarverksamhet. Så Deckarlogg återkommer säkert till ämnet, längre fram. I morgon recenseras alltså ”Requiem på Dimön” av Samuel Karlsson.

Bengt Eriksson

 

Erikssons deckarmässa

Göteborg ligger inte på en ö. Det gör Visby. Den deckarläsare som ville ta sig till Gotland, under de år som Crimetime-festivalen höll till i Visby, måste planera i god tid. Annars kunde flyg- eller färjebiljetterna vara slut. Och tala inte om inkvartering, inga lediga rum på hotell och vandrarhem.

Till Göteborg, där Crimetime i år inhystes på Bokmässan, är det lättare att ta sig tur och retur på samma dag. (Även om hotellen nog var fullbokade även i Göteborg om man ville vara där på festivalens bägge dagar, lördag-söndag, men bestämt sig för sent.)

Att Crimetime lämnat Visby är bra. Fast ska deckarfestivalen arrangeras i just Göteborg och med anknytning till Bokmässan? Crimetime 2018 blev inte Bokmässans deckarfestival, där all kriminallitterär aktivitet samlades, utan en festival i mässan.

Bokkassar litenEn större och mindre papperskasse fylldes snabbt med böcker.

Torsdag-söndag förekom många andra deckarinslag i olika montrar och på scener, vissa arrangemang fick extra konkurrens av Crimetime-festivalen (och tvärtom).

Min egen deckarmässa – eller festival – började på torsdagen kl. 17.10 med Deckarakademins utdelning av barn- och ungdomspriset Spårhunden. Där vann Christina Wahldén med sin både traditionella och samtida ungdomsdeckare ”Falafelflickorna” om Hawa – med ”kliande” sjal – som öppnar en detektivbyrå. Första uppdraget: en skolkompis ska bli bortgift mot sin vilja.

Spårhunden litenSamtliga nominerade till Spårhunden-priset: Martin Widmark/Helena Willis, Christina Wahldén (med gose-Spårhunden i famn) och Sara Lövestrand. 

Går förbi Mattias Boström, ständigt signerande sin tjugo kapitel tjockare nyutgåva av ”Från Holmes till Sherlock”. Hur många kriminella fackpriser har du nominerats till? ”Tio stycken”, svarar Boström. Och vunnit? ”Fyra.”

Träffar också Olle Lönnaeus som, trots den positiva recensionen i YA av ”Tiggarens hand”, tar upp – ja, ältar – min kritik av upplösningen. ”Inte tillräckligt bra… Hmmm. Jo, kunde kanske ha fördjupat det mer.”

Mattias B litenMattias Boström vid signeringsbordet.

Inte många år sen som en deckarläsande besökare på Bokmässan blev extra till sig när det stod någon enstaka egenutgivare i en monter. 2018 har de egenutgivande deckarförfattarna samlats i ett par kluster på botten- och övervåningen.

Vid Fantastikgränd samsas Anders H Blomström (historiska Gotland) och A.R. Yngve (skräckdeckare) i samma monter och strax bredvid finns LiseLotte Divelli (mc-deckare).

En rulltrappa upp står Annika Duvert, Frida Moisto och Annette Brandelid (vars deckare utspelar sig i Märsta, Jönköping respektive Hjo) i strategisk närhet till Crimetime-området.

Deckare etc litenÄn fler nya böcker.

Men ingen av de nämnda egenutgivarna medverkar på Crimetime. Varför? ”För dyrt. Vi har inte råd.” Jag frågar Karin Linge Nordh, programansvarig för Crimetime Göteborg och förläggare inom Bonnierförlagen, vad som krävs för att en deckarförfattare ska kunna delta.

Tre krav: författaren/förlaget måste vara utställare på Bokmässan, antas av programredaktionen och betala en avgift per programpunkt. Crimetime arrangeras, bör tilläggas, av Bokmässan i samarbete med några stora svenska förlag. Så ta detta som en fråga eller ett påstående: Kan Crimetime ha ett seminarium på temat ”Framtidens deckarförfattare – en egenutgivare?”

Deckarprat litenFavoritseminarium: Om ”Metoo”-deckare med författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Efter två dagar, från halv 9-10 till cirka 17, försöker jag sammanfatta mina upplevelser från de bägge Crimetime-scenerna, Häktet och Kåken, med kortseminarier och även ett par rum med längre seminarier.

Två ord: krockar och beslutsvånda. Vad ska man välja när seminarierna pågår parallellt? Även ljudmässiga krockar, satte man sig fel hördes två scener samtidigt. Och när polisens forensiska avdelning drog igång sin monter med information (passande för både läsare och författare) om brottsplatsundersökningar uppstod tre kakafoniska ljudkällor.

Deckarpristagare litenDiverse glada deckarpristagare.

Två ord till: kommersialism kontra litteratur. Crimetime handlar – alltför – mycket om att lansera författare, sälja böcker och skapa bestsellers. När allt fler deckarpriser inte bara sponsras av en glasögonkedja utan delas ut i företagets namn passeras en gräns (för mig). Hur välförtjänta pristagarna – Liza Marklund (hederspriset), Emelie Schepp (årets författare), Niklas Natt och Dag (debutant), Jørn Lier Horst (nordisk noir), Elias och Agnes Våhlund (barndeckare) – än må vara…

Uppskattar däremot att Crimetime försökt komma ifrån rena presentationer av författarnas nya deckare genom att ha teman för varje programpunkt – som ”Malmö – då och nu” (med Olle Lönnaeus och Set Mattsson), ”Småstadsmysterier” (Camilla Grebe, Ninni Schulman, Ingrid Hedström), ”Spänning utan våld” (Kristina Appelqvist, Marianne Cedervall) och så vidare.

Fast alltid fungerade det ändå inte så väl. Att låta en förläggare/redaktör samtala med sin författare är ingen bra idé. Detta kräver – oftast – en genrekunnig journalist.
”Metoo i deckarvärlden” blev mitt bästa Crimetime-seminarium. Författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson diskuterar deckare som samhällslitteratur och sina skildringar av utsatta kvinnor.

Kort om deckare gånger 3

1. Egenutgivet. Frida Moisto, nämnd i krönikan, har snappats upp av ett ”riktigt” förlag. Kamilla Oresvärd, nu etablerat deckarnamn, debuterade på ett hybridförlag. Även Emelie Schepp startade som egenutgivare. Tips till förlagen: Kolla egenutgivarna, där finns morgondagens deckarstjärna. Fråga: Vilken egenutgivande författare slår igenom, vägrar övergå till ett stort förlag och tjänar stålarna själv?

2. Barn- och ungdom. I Sverige finns en bred och kvalitativ utgivning av barn- och ungdomsdeckare. Inte minst vad gäller de mer vuxna, ofta samhällsskildrande ungdomsdeckarna. Som Spårhundenprisade ”Falafelflickorna” av Christina Wahldén. Fler läsvärda ungdeckare: Camilla Lagerqvist, ”Mordön”, Sara Lövestam, ”Gruvan”, och Magnus Nordin, ”Midsommarmorden”.

3. Årets deckare. Deckarakademins presentation av årets utgivning hade 2018 flyttat in på Crimetime, som tack vare detta fick extra tyngd och seriositet. Som att genren breddades med Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” och Laíla Slimanis ”Vaggvisa”. Eller när Gunilla Wedding sa att deckare kan vara dåligt översatta och illa korrlästa. Nils Scherman tillfogade att dålig korrläsning även gäller svenska deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2018

PS. Jag passerade också igenom (många gånger, det låg precis utanför presscentrat) rummet för poesi- och översättning. Som en rening: vila för öronen och också  poängtering av den omsorg som varje författare och journalist för den delen bör ha gentemot sina ord; varje ord, stycke(sindelning), punkt, kommatecken…

Woodson litenHär läser Jacqueline Woodson ur sin självbiografiska diktsamling för yngre och äldre, ”Brown Girl Dreaming”. Samtliga snapshots: Blenda Automatique.