Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

de la Motte varofferOckså ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Mattias Edvardsson goda-grannarÄven Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

Cecilia Sahlström hatet-vi-barI den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson kalla-xTony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Mats Svensson den-trettonde-bombenSvensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stahlbom Stieger jag-tanker-ofta-pa-pingvinerStalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri limhamns-juveler_ljudbokTony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

olseni hansen livraddaren(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Olseni Hansen grannar-i-dod-och-lustMen vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

vTina Frennstedt ag-9Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

Mariette Lindstein (1): Vem, varför & hur?

Hade tänkt att jag skulle recensera Mariette Lindsteins nya spänningsroman och krimi, ”Requiem på Dimön” (Harper Crime), men så kom Samuel Karlsson med ett erbjudande om en recension jag inte kunde motstå. Så nu får det istället bli ”Mariette Lindstein gånger 2”: först denna presentation, om det skulle behövas, och i morgon följer recensionen (av Samuel Karlsson).

***

Mariette Lindstein är mer än en bra spänningsförfattare. Hon är en intressant författare – en författare att studera för deckarrecensenter och lära sig av på de etablerade (deckar)förlagen. Också en spännings- och krimiförfattare, snarare än deckare-. Fast framför allt en samhällsskildrande författare. Genre: spännande samhällsromaner.

Det här ska alltså mynna ut i en recension av Mariette Lindsteins nya spänningsroman/krimi/thriller/deckare, men jag tänkte ta det från början. Behöver Lindsteins återkommande ämne och tema presenteras? Kanske inte men ändå, kort:

Mariette Lindstein Dimön 1Sektberoende, med ett ord. Hur man knappt tar sig ur en sekt, flyr och de risker som följer med flykten. De hårt knutna bojor som sekten har runt ens armar och ben, långt in i ens hjärna. Det var vad Mariette Lindstein ville skildra och som hon skildrat i en serie romaner – från den första,  ”Sekten på Dimön” (2015) och framåt.

Om sin tid hos och flykt från scientologerna i USA, där hon var aktiv långt upp i organisationens topp, har Mariette Lindstein vid det här laget berättat om i åtskilliga intervjuer. Det är alltså (nära nog) självupplevt, det är (nära nog) autentiskt, det hon skildrar i sina romaner. Och det märks. Det känns.

Hennes debutbok recenserade jag aldrig (lyckades inte sälja in någon recension av den och Deckarlogg hade inte kommit riktigt igång). Uppföljaren, ”Sekten som återuppstod” (2016), recenserade jag däremot. Bägge böckerna presenterade en lovande spänningsförfattare som, trots några nybörjarskavanker, som det borde ha funnits intresse för hos vartenda förlag.

Men så var det inte. Mariette Lindsteins två första spänningsromaner gavs ut av det lilla förlaget Mörkersdottir. Varför då? Med hennes egna ord:

”Jag skickade mitt första manus till tre stora förlag och fick nej från två och hörde inte tillbaka från ett på en månad. Då tänkte jag att – nej, så här kan det inte fortsätta och började leta efter mindre förlag och hittade Mörkesdottir som var ett hybrid-förlag. Men innan jag sökte upp Mörkersdottir betalade jag för att en lektör skulle läsa mitt manus och skrev om en hel del. Jag tog refuseringarna på de två stora förlagen på allvar, förstod att det måste förbättras.”

Mariette LIndstein @AddeHalmstad

Mariette Lindstein. Foto: Adde Halmstad

”Jag hade lite pengar vid tillfället och investerade i tryckningen och att själv göra marknadsföringen mot att jag fick 70% av vinsten. Det var ett av mina bästa beslut. Jag tjänade såpass bra på ´Sekten på Dimön´ att jag kunde sluta mitt jobb och börja skriva på heltid. När ´Sekten på Dimön´ vann bästa debutantpriset på Crimetime Gotland kontaktade Forum (och flera andra förlag) min agent. Jag gjorde upp med Mörkesdottir i godo och gick över till Forum.”

Här kan tilläggas att Mariette Lindstein nu också gått över från Forum till Harper Collins/Crime. Men framför allt finns det några saker att fundera över:

Borde inte de stora förlag som Lindstein skickade sitt debutmanus till ha uppmärksammat författarens talang, skrivit kontrakt och hjälp henne att vidareutveckla manuset? Mitt svar: Jo. Hur ska förlag kunna överleva annars, om de inte har redaktörer som ser var kvalitet finns också där den så att säga inte riktigt syns ännu? Då får förlagen helt egna sig åt Zlatan-böcker.

Dessutom bör ju både förlag och recensenter hålla koll på bokutgivningen, även när böckerna egenutges av författarna eller kommer på så kallade hybridförlag. Att upptäcka en bok först när den får ett litterärt pris duger inte, kort sagt. Hur många svenska deckarkritiker recenserade Mariette Lindsteins debutroman ”Sekten på Dimön”?  Hur många recenserar överhuvudtaget svenska egen- och/eller hybridutgivna deckare?

Följande konstaterande är mitt lika mycket som Linsteins, jag instämmer helt: ”Jag tror att man måste hålla ögonen på debutanterna och småförlagen. Det är orealistiskt att alla bra manus kommer att hamna hos ett stort förlag.”

För så är det: De bästa nya deckarförfattarna behöver inte alls debutera på ett stort eller ens etablerat förlag. De kan lika gärna ha skickat runt sitt manus till Sveriges alla förlag innan de suckande tog ett banklån eller nåt och gav ut debutdeckaren själv. Och då ska åtminstone deckarkritikerna vara så nyfikna och ha så mycket vett att de upptäcker den här okända, lilla men såååå lovande deckarförfattaren. Och förlagen se till att hålla koll på och läsa egen- och hybridutgivna deckare av nya namn.

Mariette requiem-pa-dimonVissa förlag gör det, också. Till exempel Emelie Schepp, Kamilla Oresvärd, Frida Moisto och nu senast Anna Kuru är några andra som – i likhet med Mariette Lindstein – debuterade på egen hand och sen snappades upp av förlag. Samtliga klart läsvärda – så gör det, läs deras deckare! Alla hade också lika gärna kunnat = varit värda att debutera direkt på etablerade förlag.

Å andra sidan, det kanske är bättre att sköta det själv? Ha ett eget förlag? Ekonomiskt borde väl bästsäljarförfattare som Schepp och Lindstein tjäna på det? Ja, alla författare som säljer större upplagor av sina böcker borde väl tjäna på att göra det själv? Om inte författare enbart vill ägna sig åt författandet, inte vill driva en affärsrörelse.

Kan ju påpekas att Mariette Lindsteins romaner inte bara sålt rätt bra, sammanlagt 250 000 exemplar, och blivit populära i Sverige utan de har också börjat översättas och ges ut i hittills 13 länder. Dessutom ska böckerna om Dimön bli en TV-serie.

Jag tror det kommer allt mer, att författare startar egna förlag och håller i hela sin författarverksamhet. Så Deckarlogg återkommer säkert till ämnet, längre fram. I morgon recenseras alltså ”Requiem på Dimön” av Samuel Karlsson.

Bengt Eriksson

 

Det dröjde innan hon kom till Sverige och sen försvann hon igen

Den amerikanska deckarförfattarinnan Carol O´Connells karriär kan verkligen delas in i före och efter. Gränsen går 1994, då hon gav ut sin första deckare om Kathleen Mallory, både specialpolis i New York och en mycket speciell kvinna.

– Innan dess bodde jag i en skokartong i Greenwich Village. Jag målade tavlor och var klichén av den fattiga konstnären. Nu har jag flyttat till min andra våning på övre Manhattan och är författare. Inga bekymmer med pengar utan jag kan ägna ett helt år åt att göra research och skriva en ny deckare. Jag blir fortfarande lika häpen när jag vaknar på morgon.

Carol O´Connell gjorde internationell succé redan med sin debutdeckare. Skrivit hade hon alltid gjort men enbart för byrålådan. Ingen fick läsa.

Carol O Connell Mallory– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.

Att få den publicerad verkade svårt men var ändå rätt enkelt. Det gick med lite tur. Amerikanska förlag hade slutat att läsa manus som kom direkt från författaren. De ville att bokmanus skulle gå via en agent. Men att få en agent innan man debuterat var ju snudd på omöjligt. I en bok med råd till blivande författare fanns en adress till ett litet engelskt förlag. England är ju mindre så det kanske går lättare där, tänkte O´Connell.

– Boken var gammal, säger hon. Det lilla förlaget hade köpts upp av ett större som i sin tur blivit en del av en förlagskoncern. Utan att jag visste det så hamnade jag på ett stort förlag.

Debutdeckaren, som skulle få den svenska titeln ”Mallorys orakel”, lanserades stort också. Det skickades ut korrektur och ordnades en presskonferens. Carol O´Connell flög från New York till London.

– Alla blev så besvikna när de fick syn på mig. Journalisterna trodde att jag skulle vara som Mallory. Lång och blond med gröna ögon, några år över 20. Men jag är brunett, inte alls så lång och, ja, lite äldre.

På bokmässan i Frankfurt såldes O´Connells debut till förlag i hela Europa. Därefter återvände så att säga boken till New York och gavs ut av ett amerikanskt förlag. Den första Mallory-deckaren kom på svenska 1975. En enda bok – sen var det stopp. Carol O´Connell fortsatte att skriva och böckerna gavs ut i andra länder, men i Sverige skulle det dröja till år 2008 – hela 13 år! – innan ett nytt förlag tog vid och fortsatte att publicera Mallory-deckarna. Varför detta långa uppehåll?

– Nej, jag vet inte. Sånt håller inte jag reda på. Jag skriver bara.

Lite lustigt också att både på den första romanen och de tre som kom i fjol – ”Mannen som ljög”, ”Dödens sköna konst” och ”Stenängeln” (Voltaire Publishing) – finns en omslagsflicka som ska föreställa Mallory. Men hon är äldre på de nya omslagen.

– Det svenska förlaget tyckte kanske att åren hade gått och Mallory måste ha blivit äldre. Det blir hon aldrig. New York förändras omkring henne men Mallory är alltid 25 år. Cirka, för ingen vet exakt när hon föddes.

Hon heter Kathleen – eller Kathy – Mallory. Fast om någon tilltalar henne med förnamnet så fräser hon: ”Mallory.” Inget annat. Inget mer.

– Hon vill hålla distansen till andra människor. Det är inte tillåtet att kalla henne Kathy. Så nära inpå får de inte komma. Mallory gråter inte heller. Hon har slutat att gråta.

carol oconnell foto jerry bauerI andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.

– Nej, rättar O´Connell, inte psykopat utan sociopat. Nästan men inte riktigt samma människotyp. Bägge känner sig överlägsna, de vet mer och kan bättre. Men när psykopaten är vild och dominerande så är sociopaten tyst och lugn, förvånad över att andra människor är som de är.

Carol O´Connell. Foto: Jerry Bauer

Och jag som trodde att hon var ditt porträtt av New Yorks typiska invånare, den stora stadens idealinvånare. Som Mallory, misstänksam och på vakt, som en katt, måste man vara för att klara sig i New York.

– Jo, det stämmer ju att här finns många sociopater. De fungerar bra i New York.

Det är inte svårt att förstå varför Mallory blivit som hon är. Hon levde som gatubarn i New York. Som 8-åring såg hon sin mamma bli mördad. Som 10-åring haffades hon av en polis, när hon bröt sig in i en Jaguar. Hon adopterades av kommissarie Louis Markowitz, som polisen hette, och hans hustru Helen. De lärde henne bordsskick och att skilja mellan rätt och fel. Det lyckades, nästan.

Den vuxna Mallory stjäl inte pengar – däremot kan hon ”stjäla” information om människor och annat. Hon blev polis som sin fosterfar och specialist på datorer. När Carol O´Connells deckarserie inleds är både Louis och Helen Markowitz döda. Ändå är det som om de lever i böckerna, de fortsätter att leva genom adoptivdottern.

– Det uppskattar jag att du säger, att du känner så när du läser. I min första deckare – den som aldrig kom ut – levde kommissarie Markowitz. Det var omöjligt med två så starka personligheter i samma roman. Han måste dö – ändå ska det kännas som om han lever.

– Mallory är en modern kvinna. Hon har både det manliga och det kvinnliga i sig. Det har vi alla men det är tydligare hos Mallory. Många tror att barn blir som de blir, oberoende av hur föräldrarna är. Jag tror att föräldrar – båda föräldrarna – påverkar sina barn mer än vi anar.

Mallory-deckarna har dessutom en annan huvudperson: miljön. Kvarter för kvarter, gata för gata och hus för hus porträtteras Manhattan, New York. Autentiska hus och kvarter, som går att hitta i New York?

– Inte husen, det vågar man inte. Miljöerna är realistiska men fiktiva. New York har så många olika sorters delar och människor att allt inte går att skildra på en gång. Man får lägga pussel, en bit i taget. Jag vill också visa hur staden förändrats, låta nutiden möta sin historia.

Carol O´Connell berättar om den New York-miljö där hon gör research inför sin tionde Mallory-deckare. Endast fyra titlar finns på svenska så det kan tyckas långt dit. Men eftersom förlaget Voltaire lovat att ge ut – minst – tre titlar per år kan vi snart vara där…

– The Ramble är en ökänd del av Central Park. Tidigare vågade ingen gå dit och enligt ryktet ska det fortfarande vara en farlig plats med uteliggare och drogmissbrukare. Ingen ville följa med mig så jag fick gå ensam. Den första jag mötte var en gammal kvinna med shoppingvagn och sen kom flera barnfamiljer. I boken ska The Ramble förekomma som det var förr och som det är nu.

Bengt Eriksson
Publicerat i Femina 2008

Utgivet på svenska

Mallorys orakel (1995)
Judasbarn (1999)
Mannen som ljög (2008)
Dödens sköna konst (2008)
Ängel av sten (2008)
Blues för Louisa (2009)

Utgivet i USA

Med NYPD Det. Kathy Mallory
Mallory’s Oracle (1994)
The Man Who Cast Two Shadows (1996)
Stone Angel (1998)
Shell Game (2000)
Crime School (2002)
Dead Famous (2004)
Winter House (2005)
Find Me (2007)
The Chalk Girl (2012)
It Happens In The Dark (2013)
Blind Sight (2016)

Standalone
The Judas Child (1998)
Bone by Bone (2009)