Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson

Kerstin Ekman, deckarförfattare

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002

Mariette Lindstein (1): Vem, varför & hur?

Hade tänkt att jag skulle recensera Mariette Lindsteins nya spänningsroman och krimi, ”Requiem på Dimön” (Harper Crime), men så kom Samuel Karlsson med ett erbjudande om en recension jag inte kunde motstå. Så nu får det istället bli ”Mariette Lindstein gånger 2”: först denna presentation, om det skulle behövas, och i morgon följer recensionen (av Samuel Karlsson).

***

Mariette Lindstein är mer än en bra spänningsförfattare. Hon är en intressant författare – en författare att studera för deckarrecensenter och lära sig av på de etablerade (deckar)förlagen. Också en spännings- och krimiförfattare, snarare än deckare-. Fast framför allt en samhällsskildrande författare. Genre: spännande samhällsromaner.

Det här ska alltså mynna ut i en recension av Mariette Lindsteins nya spänningsroman/krimi/thriller/deckare, men jag tänkte ta det från början. Behöver Lindsteins återkommande ämne och tema presenteras? Kanske inte men ändå, kort:

Mariette Lindstein Dimön 1Sektberoende, med ett ord. Hur man knappt tar sig ur en sekt, flyr och de risker som följer med flykten. De hårt knutna bojor som sekten har runt ens armar och ben, långt in i ens hjärna. Det var vad Mariette Lindstein ville skildra och som hon skildrat i en serie romaner – från den första,  ”Sekten på Dimön” (2015) och framåt.

Om sin tid hos och flykt från scientologerna i USA, där hon var aktiv långt upp i organisationens topp, har Mariette Lindstein vid det här laget berättat om i åtskilliga intervjuer. Det är alltså (nära nog) självupplevt, det är (nära nog) autentiskt, det hon skildrar i sina romaner. Och det märks. Det känns.

Hennes debutbok recenserade jag aldrig (lyckades inte sälja in någon recension av den och Deckarlogg hade inte kommit riktigt igång). Uppföljaren, ”Sekten som återuppstod” (2016), recenserade jag däremot. Bägge böckerna presenterade en lovande spänningsförfattare som, trots några nybörjarskavanker, som det borde ha funnits intresse för hos vartenda förlag.

Men så var det inte. Mariette Lindsteins två första spänningsromaner gavs ut av det lilla förlaget Mörkersdottir. Varför då? Med hennes egna ord:

”Jag skickade mitt första manus till tre stora förlag och fick nej från två och hörde inte tillbaka från ett på en månad. Då tänkte jag att – nej, så här kan det inte fortsätta och började leta efter mindre förlag och hittade Mörkesdottir som var ett hybrid-förlag. Men innan jag sökte upp Mörkersdottir betalade jag för att en lektör skulle läsa mitt manus och skrev om en hel del. Jag tog refuseringarna på de två stora förlagen på allvar, förstod att det måste förbättras.”

Mariette LIndstein @AddeHalmstad

Mariette Lindstein. Foto: Adde Halmstad

”Jag hade lite pengar vid tillfället och investerade i tryckningen och att själv göra marknadsföringen mot att jag fick 70% av vinsten. Det var ett av mina bästa beslut. Jag tjänade såpass bra på ´Sekten på Dimön´ att jag kunde sluta mitt jobb och börja skriva på heltid. När ´Sekten på Dimön´ vann bästa debutantpriset på Crimetime Gotland kontaktade Forum (och flera andra förlag) min agent. Jag gjorde upp med Mörkesdottir i godo och gick över till Forum.”

Här kan tilläggas att Mariette Lindstein nu också gått över från Forum till Harper Collins/Crime. Men framför allt finns det några saker att fundera över:

Borde inte de stora förlag som Lindstein skickade sitt debutmanus till ha uppmärksammat författarens talang, skrivit kontrakt och hjälp henne att vidareutveckla manuset? Mitt svar: Jo. Hur ska förlag kunna överleva annars, om de inte har redaktörer som ser var kvalitet finns också där den så att säga inte riktigt syns ännu? Då får förlagen helt egna sig åt Zlatan-böcker.

Dessutom bör ju både förlag och recensenter hålla koll på bokutgivningen, även när böckerna egenutges av författarna eller kommer på så kallade hybridförlag. Att upptäcka en bok först när den får ett litterärt pris duger inte, kort sagt. Hur många svenska deckarkritiker recenserade Mariette Lindsteins debutroman ”Sekten på Dimön”?  Hur många recenserar överhuvudtaget svenska egen- och/eller hybridutgivna deckare?

Följande konstaterande är mitt lika mycket som Linsteins, jag instämmer helt: ”Jag tror att man måste hålla ögonen på debutanterna och småförlagen. Det är orealistiskt att alla bra manus kommer att hamna hos ett stort förlag.”

För så är det: De bästa nya deckarförfattarna behöver inte alls debutera på ett stort eller ens etablerat förlag. De kan lika gärna ha skickat runt sitt manus till Sveriges alla förlag innan de suckande tog ett banklån eller nåt och gav ut debutdeckaren själv. Och då ska åtminstone deckarkritikerna vara så nyfikna och ha så mycket vett att de upptäcker den här okända, lilla men såååå lovande deckarförfattaren. Och förlagen se till att hålla koll på och läsa egen- och hybridutgivna deckare av nya namn.

Mariette requiem-pa-dimonVissa förlag gör det, också. Till exempel Emelie Schepp, Kamilla Oresvärd, Frida Moisto och nu senast Anna Kuru är några andra som – i likhet med Mariette Lindstein – debuterade på egen hand och sen snappades upp av förlag. Samtliga klart läsvärda – så gör det, läs deras deckare! Alla hade också lika gärna kunnat = varit värda att debutera direkt på etablerade förlag.

Å andra sidan, det kanske är bättre att sköta det själv? Ha ett eget förlag? Ekonomiskt borde väl bästsäljarförfattare som Schepp och Lindstein tjäna på det? Ja, alla författare som säljer större upplagor av sina böcker borde väl tjäna på att göra det själv? Om inte författare enbart vill ägna sig åt författandet, inte vill driva en affärsrörelse.

Kan ju påpekas att Mariette Lindsteins romaner inte bara sålt rätt bra, sammanlagt 250 000 exemplar, och blivit populära i Sverige utan de har också börjat översättas och ges ut i hittills 13 länder. Dessutom ska böckerna om Dimön bli en TV-serie.

Jag tror det kommer allt mer, att författare startar egna förlag och håller i hela sin författarverksamhet. Så Deckarlogg återkommer säkert till ämnet, längre fram. I morgon recenseras alltså ”Requiem på Dimön” av Samuel Karlsson.

Bengt Eriksson

 

Kerstin Ekman, hedersdeckarförfattare

Kerstin Ekman har tilldelats det hederspris som kommer att utdelas vid deckarfestivalen Crimetime Gotland i Visby den 3-5 augusti.

Gratulerar! Både hon och deckarläsarna, för det verkar nu som om Kerstin Ekmans samtliga detektivromaner hålls tillgängliga igen, i någon form.

Följande är den text om Kerstin Ekmans deckarproduktion jag skrev till boken ”Deckarhyllan”, vid det här laget utgiven för så längesen som 2002.

*

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)