Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

120-rue-de-la-gareJa, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende. 

Annonser

I neonljusets skugga

Råkade börja bläddra i en pocketantologi som Boströms förlag i Lund gav ut och jag kom med idén till och redaktörade.

Tjugo år sen, är det lång tid? Det var i alla fall häpnadsväckande att tjugo år senare läsa mitt förord på nytt.

Så annorlunda det var då, med deckarläsandet såväl som deckarutgivningen. Så mycket som hänt med deckarläsandet, deckarskrivandet, deckaröversättandet och deckarrecenserandet under de år som gått.

Läs och häpna så smått, du också. För det tror jag att du gör! Här är förordet jag skrev till boken ”I neonljusets skugga”…

***

En deckare om deckare.

Så skulle boken ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” kunna beskrivas. Här finns ett antal mysterier och här begås också några mord (eller dråp). Både för mysterielösandet och ”mördandet” svarar artikelförfattarna. Men låt mej ta det från början!

Jag kan inte gå förbi en pockethylla med utländska deckare (amerikanska och engelska, det är vad mina språkkunskaper klarar av) utan att stanna till, kolla nya titlar och plocka åt mej några böcker. Så har det varit i många år. Jag har upptäckt en rad nya författare som skriver vad man kan kalla nutidsdeckare, där miljöerna, människorna och kriminaliteten är oroande samtida.

I neonljusets skuggaEnsam har jag inte känt mej. Det brukar vara trångt vid pocketdeckarhyllorna. Ibland uppstår spännande samtal framför någon hylla. Men varför skrivs det så sällan om de här deckarna i Sverige? Varför uppmärksammas inte den nya generationen deckarförfattare från USA och England? Varför har så få av de romaner som t ex nämns i den här antologin översatts till svenska?

Kan jag verkligen vara den enda någorlunda skrivkunniga personen i Sverige som läser moderna deckare? Svar: Nej! Omöjligt! Jag satte mej ner och försökte komma på vilka av dina svenska favoritskribenter som någon gång faktiskt skrivit en deckaraktig text, försökte lista ut – av deras sätt att skriva och val av ämnen – vilka som borde vara deckarläsare.

Sen ringde jag. Nästan alla tackade ja – genast och med stor entusiasm. Javisst läste de deckare! Redan i telefonluren visste de vad de skulle skriva om, hade nästan artikeln klar i huvet! (Få av alla de mycket skriv- och deckarkunniga skribenterna som medverkar i antologin skriver om deckare på dagstidningarnas kultursidor, i kulturtidskrifter och de svenska deckartidskrifterna. Ett mysterium!)

Den allra största av de myter som avlivas i boken – vid sidan om myten att man skulle kunna ha minsta lilla koll på vad som händer inom modern kriminallitteratur genom att bara läsa utländska deckare som översatts till svenska – är myten om deckaren som underhållning. Någonting att fördriva tiden med på semestern och sedan glömma! Ingen enda av de skribenter som medverkar i den här boken skriver om deckare som underhållnings- och förströelselitteratur. Av den enkla anledningen att knappast någon författare som nämns i boken skriver deckare för att underhålla. Underhållningen är bara medlet – målet är att skildra nutiden, samhället och människorna.

Redan i den första texten bevisar Mats Olsson att Ed McBain hämtar sina berättelser från verkligheten – rätt ur New York Times. Medan Per Svensson som en malmöitisk Philip Marlowe löser mysteriet med den svenska kriminalromanen före och efter Olof Palme. Och Carmilla Floyd visar på behovet av privatdetektiver också i verklighetens Los Angeles.

Eva Johansson ger sej ut på den amerikanska landsbygden och upptäcker en ny genre i genren: country noir. Susanne Pagold tackar den nya franska kriminalromanen för att hon tagit sej fram som journalist i Paris. Dotun Adebayo åker BMW genom den svarta gangsterromanen, i verkligheten och fiktionen. Moa Matthis förklarar sina behov av kvinnodeckare som enkombination av ”primitiv blodtörst” och ”politisk uppmuntran”. Osv.

De flesta texterna handlar om den moderna kriminalhistorien. Men för att det ska kunna växa grenar på ett träd så måste trädet ha en stam och rötter. Några texter går också i deckarhistorien. Katarina Tornborgs bidrag handlar om Wilkie Collins – en manlig deckarfeminist från slutet av 1800-talet, så modern då att han fortfarande är modern nu.

Något bör väl dessutom sägas om det ovanliga publicerings- och distributionsättet som Boströms förlag och jag har valt för den här boken.

Vi hade kunnat göra ”precis som vanligt”: tryckt upp en normalupplaga, satt ett relativt högt f-pris och troligen sålt ganska få exemplar. Då hade boken nått alldeles för få av de intresserade deckarläsare som både förlaget och jag är övertygade om finns, om än slumrande, där ute i Sverige.

Vi valde ett annat och mer ovanligt publiceringssätt.

”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” har tryckts i en stor förstaupplaga (20.000 exemplar), finansieras med annonser och delas ut gratis (både under 1999 års bokmässa i Göteborg och i de flesta svenska bokhandlar).

”I neonljusets skugga” är alltså en gratisbok. Kalla den gärna propagandaskrift! Det är målet: att så många i Sverige som möjligt – läsare, kulturredaktörer, kritiker och bokförlag – ska få upp ögonen för den moderna kriminallitteraturen som samhällsskildrare (människor, miljöer och politik, hela samhället, utvecklingen och livet). Helt enkelt upptäcka att deckare är bra, högst läsvärd skönlitteratur. Kan boken också bidra till att locka fram fler – nya och yngre – svenska deckarförfattare så skulle det inte vara dumt…

Bokens titel har inspirerats av journalisten Woody Hauts benämning på dagens hårdkokta deckare från USA: neon noir.

Vollsjö den 11 augusti 1999
Bengt Eriksson

***

Om nu någon som inte har och/eller inte har läst antologin ”I neonljusets skugga” skulle vilja läsa den så finns det fortfarande några exemplar kvar i en låda på en av mina hyllor.

Inte gratis längre – de få exemplar jag har vill jag att de ska hamna hos riktigt intresserade deckarläsare – men det kostar ju en spottstyver att köpa boken. Se här nedanför och hör av dig om du är intresserad av en bok…

***

Fortfarande rätt mallig över att jag lyckades få så många intressanta och kunniga skribenter – typ Greider, Olsson, Svensson! – att medverka i följande antologi om kriminallitteratur och jag kan lova att deras texter håller fortfarande:

NeonljusÄr dagens deckare hårdkokta eller löskokta? Befolkas de av kvinnliga eller manliga kommissarier? Finns det svarta gangsterromaner? Och varför i hela friden lyssnar ystadpolisen Wallander på opera? Kort och gott: vilka trender finns inom kriminallitteraturen? Vad händer på deckarfronten i Sverige och runt om i världen? Med betoning på dagens deckare – men avstickare finns! – får vi en populärkulturell rundvandring, guidad av skribenter med helt olika och ibland lite överraskande infallsvinklar. I fjorton artiklar berättas det om såväl deckarens begynnelse som det nya gardet inom kriminalgenren.

Samtliga medverkande: Dotun Adebayo, Åke Edwardson, Bengt Eriksson, Carmilla Floyd, Göran Greider, Eva Johansson, Kristoffer Leandoer, Moa Matthis, Mats Olsson, Susanne Pagold, Jenny Rydqvist, Per Svensson, Katarina Tornborg och Mikael Widell.

Redaktör: Bengt Eriksson. ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien (Boströms 1999). Reapris: 20:- plus frakt. 

 

 

Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Binet SpråketUr verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson

Bland vampyrer och varulvar

St. Louis och St. Louis, två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena återfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Blake 1Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv). Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Blake 2Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” (Ace) och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Blake 3Anita är också en romantisk flicka som hela tiden kärar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser.

(Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2003 och DAST 2008

Nu, 2019, finns tre gånger ”Anita Blake Vampyrjägare” översatta till svenska – bäst att poängtera det eftersom titlarna lyder som följer: ”Guilty Pleasures”, ”The Laughing Corpse” och ”Circus Of The Damned” – av Carina Jansson och utgivna som ljud- och e-böcker (Storyside). Tacksamt noterar jag också att den svenska utgivningen börjar från början med seriens tre inledande titlar (som i USA kom 1993, 1994 och 1995).

LÄNK till Laurell K. Hamiltons hemsida.

Tornedalen, en liten kugge i världspolitikens hjul

Tove Alsterdal
I tystnaden begravd
(Lind & Co)

Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

Alsterdal I tystnaden begravdI debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, ”I tystnaden begravd” (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Foto Tove AlsterdalDet första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

Tove Alsterdal på danska krimimessen i Horsens. Foto: Birgitta Olsson

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

”I tystnaden begravd” rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja, nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson
Publicerad i LO-Tidningen/Arbetet 2012

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

King outsidernStephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica KristensenMonica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Babylon Berlin bokVolker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Lemaitre IrenePierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

DarktownCover+Rygg.inddThomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

– Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Sundstöl Drömmenes landDet andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är Sundstöl De dödenamn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De døde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

Sundstöl Ravnene– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna?

– När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Sundstöl MinnesotatriloginSka Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Rocky Magasin 2011