Inifrån ett kinesiskt fängelse

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)

Så fort jag läst en första gång skrev jag följande på Instagram/Facebook:

Jag snabbläser Gui Minhais diktsamling (det ska man inte göra, men jag kan inte låta bli, ska läsa från början sen igen). Vilken styrka, vilken kraft, och samtidigt så skört, nej inte tillintetgjord, styrkan ur det och där ingen styrka borde finnas kvar (och det är förstås syftet).

Och skönheten, vilket vidrigt ord i sammanhanget, där inget skönt finns. Och hans förmåga att dikta i symboler som inte är/blir symboler utan klartext rätt in i läsarens/den tilltalades/samtalspartnerns/alla vänners hjärta och hjärna och hela kropp.

Poetiskt resultat: Jag blir så jävla förbannad!

Jag kan tillägga: Vissa rader är fruktansvärda i betydelsen outhärdliga.

***

Gui MinhaiHärefter använde jag gårdagen till att läsa ännu en och sen en tredje gång i Gui Minhais samling med elva dikter, ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret”, från tillfångatagandet, fängslandet och misshandeln (av dikterna att döma), kommunarresten (då dottern fick dikterna av sin pappa) och fängelset i Kina.

Angela Gui, dotter till Gui Minhai, har också skrivit ett förord om sin far och sig själv, Kina och Sverige. Eller Sverige kontra Kina, det svenska kontra det kinesiska.

Originaldikten finns tryckt efter varje översättning men ändå är det förstås omöjligt läsa och se hur originalen lyder, veta hur nära översättningarna kommer. På svenska är dikterna så vackert formulerade att de blir extra tunga och dystra. Samlingens titel, alltså Jag ritar en dörr på väggen med fingret, är en sådan välformulerad poetisk rad ur en av dikterna (”Lucia”).

Gui Minhai diktar på så många plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Han är också skicklig på att formulera symboliska rader där symboliken öppnar sig för mellanrummen, allt som står mellan orden. Ett exempel, valt nästan på måfå: När jag började utvecklas tämjdes jag (ur dikten ”Älgen”).

Vilket ju också är en starkt politisk diktrad. Och det finns flera sådana rader, där Gui Minhai uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. ”Hjältemod” är en hel dikt om motstånd och styrka där inget motstånd och ingen styrka borde kunna finnas kvar. Fast dikten handlar om ett ägg och dess äggula som förhoppningsvis ändå inte ska bli en omelett.

Den våldtagna äggulan kryper ihop till en boll
Avslöjar medgörligt äggets genetiska kod
Och erkänner samtidigt att det är ett ankägg

Det kan påpekas att han redan i första diktraden har redovisat vad det är för sorts ägg: När jag var liten ägde jag en söt liten höna

Mycket tycker jag också om Gui Minhais lika lekfulla som politiska och uppkäftiga dikt om honom själv, Jonas Alströmer och potatisen som maträtt. Den börjar: Min vän Jonas står sedan fyrahundra år tillbaka på Lilla Torget i Göteborg. Här märks deikteras mest genomgående tema: den svenske medborgaren Gui Minhai med betoning på svensk, insisterande svensk. Det märks ännu tydligare i dikten ”I väntan på Svensson”:

Vet du att jag väntar på dig
Väntar på ljudet av dina steg i korridoren
Väntar på att du ska sticka in fingrarna genom väggen
Och vidröra min nakna, darrande hud

Och här, i Svenssondikten, har jag kommit fram till det som ändå är kärnan och grunden, det viktigaste, hans rapport från fängelset, hur han behandlats, hur han har det. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, en rapport om hur en diktatur behandlar sina medborgare.

Gui Minhai hade svenskt medborgarskap, nu har han enbart kinesiskt – det svenska har Kina tagit ifrån honom. Låt mig uttrycka det rätt på: en svensk medborgare får man i alla fall vara lite varsam med – de egna kinesiska medborgarna kan behandlas hurfan som helst.

Rapportraderna återkommer i dikterna, några av dem ur olika dikter:

I det starka skenet från lampor som lyser hela natten
När jag kedjad kröp omkring på golvet
Även om jag utsätts för dygnslånga förhör
eller överöses av skällsord
Mina glasögon har tagits ifrån mig,
jag har varken penna eller papper
Ta emot slagen och sparkarna, repen och den svarta
huvan som följer på dem
En tands värdighet slås ut och faller i vattnet

Kurdo Baksi har skrivit ett efterord om yttrandefrihet och fängslade författare/journalister, från Turkiet till Kina.

Bengt Eriksson

Barndomsminnen idag

Som jag skrev tidigare, att läsa svenska deckare är som att resa runt i Sverige. Så nu – efter Uppsala, Värmland och Kiruna – ska jag bege mig till Trosa…

Anna Roos
Lika i döden
(Louise Bäckelin förlag)

Anna Roos är ännu en författare i den nya svenska deckarvågen. För en sådan, tror jag, är redan i fullt flöde. Har det någonsin funnits så många lovande och bra svenska – inte minst kvinnliga – deckarförfattare – som idag?

Många av de mest lovande, personliga och bästa deckarförfattarna hittas inte heller hos de största bokförlagen. Ofta är det bland de mindre förlagen, ibland riktigt små och egenförlag, som man kan göra nya deckarupptäckter. Vilket ju kräver att man är lite extra nyfiken om man vill upptäckta dessa nya författare.

Anna RoosTidigare har Anna Roos gett ut ett par fristående spänningsromaner/deckare. Debutromanen, ”Spel (2017), var redan den en högst egen variant av spänning och krimi. Med ”Lika i döden” har Roos inlett en trilogi som hon kallar ”Morden vid världens ände”. Det sista ordet – ände – ska läsas som småstaden Trosa.

Där föddes Vera Jansson, romanens och såvitt jag förstått hela seriens huvudperson. Där växte hon upp och dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö.

Dit – alltså hem – återvänder Vera än en gång i sitt arbete som revisor för att kolla ekonomin för Kalla Drycker Sverige AB, ett av stadens företag. Hon återser flera barn- och ungdomskamrater, det så kallade a-gänget: främst Magdalena, som gifte sig med Tom och Toms lillebror Sebastian men också brödernas föräldrar.

Hon återvänder till det hus där hon växte upp och som, efter att bägge föräldrarna är borta, hyrts ut i väntan på försäljning. Hyresgästen, Solveig, är en äldre, barsk kvinna. Så Vera flyttar in i gäststugan.

Alla personporträtt är noggrant tecknade. Staden känns som om den finns, precis så här. Anna Roos skriver och berättar genom Vera med en nerv som måste vara författarens egen. Ett sätt att skriva som fångar mig direkt och skapar spänning i snart sagt varje möte. Ja, varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Det gör också ”Lika i döden” till en deckare som det är svårt att skriva om och recensera. Hur lite jag än beskriver – ja, redan beskrivit – av innehållet så är det att avslöja för mycket. Vera behöver ju bara besöka Trosa bokhandel för att det ska bli en liten thriller.

”Lika i döden” är en spänningsroman långt innan den övergår i att vara en kriminalroman. Hur var det ens med Toms död? Något ovanligt? Självmord? Mord? Nej, nog en olycka. Inget misstänkt alls, bara lite konstigt, till att börja med.

Men det brusar under ytan i Trosa, så som det brukar i småstäder. Som i Skoga, frestas jag att skriva. Fast långt senare, mer modernt och idag. Det brusar av politik, pengar, affärer och fotboll. Och livet, det som var och det som blev. Allt som sker och alla människor hänger ihop,

”Lika i döden” är en merläsningslockande början på en trilogi, vars nya titlar – bägge två – kommer 2020.

Bengt Eriksson

Från Malmö till Israel och tillbaks

Claes & Eva Fürstenberg
Blodhundar
(Historiska Media)

Makarna Claes och Eva Fürstenberg är ännu en deckardebutant – eller två i en – som debuterar högt över nybörjarnivån.

Med många års erfarenhet av journalistik kan de inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket, i betydelsen lite och lagom men exakt, som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga.

Furstenberg BlodhundarDen äldre journalisten Gun Berlin, dagens dagstidningsmiljö och stadsdelen Gamla väster i Malmö – allt känns igen direkt. Och detta trots att deckarduon Fürstenberg knappt gör en enda beskrivning. (Jo, det finns en klar likhet med Georges Simenon.)

Efter att ha omvandlats till den nya sortens journalist (skriva och plåta och filma och prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

”Blodhundar” balanserar mellan en vardagsnära deckare och en internationell thriller; nutida och historiskt, svenskt, judiskt och palestinskt. Händelsernas grund finns i Israel, där huvudpersonen GB tillbringade sina ungdomsår på först en kibbutz och sedan i Tel Aviv.

Utländska säkerhetsagenter kontra en försvunnen och skadad hund. En hel del action men ändå inte mer än att vardagskänslan finns kvar.

Det har blivit en spännande historia och vilken svår balansgång, som Claes och Eva Fürstenberg kort sagt bemästrar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar