Intressant att det fortfarande varje år kan komma fram flera så spännande just spänningsdebutanter i Sverige, ofta om inte oftast kvinnor dessutom.
En – av flera andra – som det pratats mycket (och även skrivits en del) om det här året är Lina Bengtsdotter med deckardebuten/polisromanen ”Annabelle” (Forum).
Tyvärr råkade jag ut för postala besvär vad gäller den så jag har ännu inte kunnat läsa ”Annabelle”, som förresten utspelar sig i Gullspång (av alla platser). Men jag ska återkomma. Och i väntan på den och det…
En annan av årets kvinnliga spänningsdebutanter heter Susanne Jansson och har debuterat med nånslags personlig spänningskräckövernaturlig thriller som väl förresten utspelar sig inte alltför långt ifrån den ovannämnda, på gränsen mellan Dalsland och Värmland.
”Offermossen”, som titeln lyder på Susanne Janssons debut, börjar och fortsätter mycket lovande – men… Ja, så här skrev jag i min recension:
Susanne Jansson
Offermossen
(W&W)
På försättsbladet citeras ett par rader från en dikt av Göran Dahlberg om ”spöken” och några från en av Ann Jäderlund om ”det som inte finns”. Som ett avstamp för den berättelse som ska följa och ett påpekande om den viktiga språkhanteringen.
Vissa av Susanne Janssons noga avvägda meningar kunde vara diktstrofer. En av personerna, den mest spökintresserade, har dessutom fått bli namne med poeten Dahlberg.
Det är ordagrant ur miljön, som Susanne Jansson författat debutromanen ”Offermossen.”
Genre: spänning med en aning av skräck och lite övernaturligt.
Men så stilla och långsamt spänningskapande, inte minst stämningen av ödslighet, tystnad och de nästan glömda händelserna, både i verkligheten och myten, smyger på som tjock dimma över fuktig mossmark.
Miljön kallas Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland vid Vänerns nordvästra strand, av romanens andra huvudperson, Maya, som både är konst- och polisfotograf.
Den egentliga huvudpersonen heter Nathalie, biolog och forskare, bosatt i Göteborg. Hon är på väg uppåt Dalsland för att ta prov på växthusgaser i Mossmarken, där hon hyrt ett litet hus.
Nathalie passerar infarterna till Åmål och fortsätter mot Mossmarken och samhället Fengerskog. Här växte hon upp, i ”ett landskap med dimhöljda vidder, hukande tallar och sjunkande jordar… där solljuset inte tycktes nå ända ner, ett land som aldrig torkade upp”.
Härifrån flydde hon för 14 år sen. Vad som hände har hon glömt, försökt att inte tänka på, trängt bort i minnet.
Och så vädret: Nathalie märker att vinden avtagit, det är helt stilla. Nyss var det ju storm?
Hon blir förskräckt, det är som om hon minns det hon inte kan minnas. Nathalie måste hitta Johannes, som studerar på en av traktens konstskolor och hon väl (?) blivit ihop med. Nyss vinkade Johannes till henne, när han sprang iväg på joggingrundan runt mossen.
Offermossen syftar på ”Lingonflickan”, ett mosslik från 300 före vår tideräkning som i början av 2 000-talet hittades i mossmarken. Namnet kan också syfta på de människor som under senare år spårlöst försvunnit i trakten. ”Fler än vanligt”, som Göran Dahlberg, gammal granne till Nathalies familj, uttrycker det.
Så börjar nya lik att hittas i mossen: en hand sticker upp, pålen som förankrade kroppen, guldtior i fickorna.
Spänningen stegras och berättelsen blir allt mer spöklik, sida för sida. Men tyvärr, Susanne Jansson håller inte hela upploppet ut.
Mot slutet börjar språket att kärva, orden vägs inte lika noga. Berättelsen snubblar, spänningen avtar och deckargåtans upplösning är alltför snöplig. Det var synd på en så lovande debut.
Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)
Deckarlogg 
Kommentera