2017 års deckarutgivning: Svenska deckare

Årets 15 bästa svenska deckare (enligt Deckarloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Landsbygdsdeckare
Lina Bengtsdotter: ”Annabelle” (Forum)
Med polis- och kvinnoromanen, landsbygds- och Gullspångsdeckaren ”Annabelle” debuterar Lina Bengtsdotter som en redan färdig deckarförfattare. Kriminalinspektör Charlie Lager – en kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa – återvänder till sin barndomsbygd där en 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvunnit efter en festnatt. Platsen är alltså det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland.

Kollagedeckare på landsbygd
Ulla Bolinder: ”Övrig händelse (BoD)
”Övrig händelse” är en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare. En tioårig flicka försvinner och människorna i trakten reagerar. Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst. En polis noterar och kommenterar. Spänningen skapas – utan att någonting gestaltas – av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Bolinder fortsätter alltså att skriva deckare på sitt unika sätt.

40-talsnoir i Stockholm
Sören Bondeson: ”Lögnen är en annan sanning” (Ordfront)
Fattas bara att inte Sören Bondeson skulle vara en deckarstilist (när han annars undervisar i hur folk ska skriva deckare). ”Lögnen…” är en lågmält spännande på väg att bli hårdkokt gråsvart noir om och från Stockholm 1941, då fascismen härskar i Europa och sätter sin prägel också på livet i Stockholm. Atmosfärrika beskrivningar av staden och levande skildringar av människorna.

Feelgood på Gotland
Marianne Cedervall: ”Dit solen aldrig når” (Lind & Co)
Gotlandsdeckare med inflyttade Anki Karlsson och pensionerade polisen, den barske Tryggve Fridman som radarpar. Vad hände i Fruntimmershuset i Smissarve på 70-talet? Starka känslor får dödliga konsekvenser, när Anki börjar rota. Det finns så mycket att dölja.

Psykologisk thriller i skärgårdsmiljö
Rebecka Edgren Aldén: ”Och blomstren dö” (Norstedts)
Gloria hälsar på i de rikas skärgårdsidyll, en främmande fågel som slår in en kil i glättade fasader. Sommargäster, bofasta, Glorias förflutna i mammans feministiska kollektiv, gamla konflikter och hemligheter. Allt kommer till ytan när Gloria gör en fruktansvärd upptäckt.

Frilansande spionroman
Thomas Engström: ”Öster om avgrunden” (Bonniers)
I sista delen av spionkvartetten om Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, den här gången i Georgien, skriver Thomas Engström som bäst. Olika genrer och stilar blandas till sin egen genre och stil. Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil passar exakt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

30-talsnoir i Stockholm
Martin Holmén: ”Slugger” (Albert Bonniers)
Harry Kvist, boxare, privatdetektiv, indrivare med mera, återkommer för tredje och sista gången. 1936 och en het sommar. Martin Holmén skriver som en svensk Raymond Chandler på 30-talet. Avskalat och tufft men också smart och intelligent. Hans huvudperson ”Kvisten” är en slugger som kan explodera i brutalitet och död. Ett sorgset mansporträtt, liksom bilden av fattigdom och nöd i ett Stockholm som ligger blott en generation bakåt i tiden.

Psykologisk landsbygdsthriller
Susanne Jansson: ”Offermossen” (W&W)
Biologi. Mossmark och sugande dy. Barndom. Hemvändande. Biologdoktoranden Nathalie Ström bär på smärtsamt undflyende minnen från det förflutna, så när hon återvänder till hemtrakterna i Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland, sätts ohejdbara processer igång. Mosslik från forntiden och nya kroppar sida vid sida med myter och grisnoteringar, död och kärlek – och spirande hopp och ljus.

Hårdkokt, konspiration, thriller
Mark Johnson: ”Den enkla sanningen” (Norstedts)
Konspirationer på allra högsta svenska nivå – här gäller det den sittande regeringens fortbestånd. Ett genombrott i solcellsforskningen ska göra jobbet, är det tänkt, och forskaren Jonatan Stark genomlever det mest vidriga dygn innan sanningen kan avslöjas. Folk är ruggigt villiga till vadsomhelst för att skydda sina positioner.

Salander och Blomkvist avslöjar experiment i folkhemmet
David Lagercrantz: ”Mannen som sökte sin skugga” (Norstedts)
Dramatiskt kring det klassiska förväxlingsmotivet och folkhemmets dolda förfärligheter. Det känns som om den här boken väger mellan två litterära temperament – respekten mot föregångaren och en längtan efter att ta steget fullt ut. Hoppas att han i den utlovade tredje och sista delen tar sin Lisbeth i handen och knuffar henne i den lagercrantzka tangentens riktning och med en bugning tar farväl av Stieg Larsson.

Malmö i mörkaste noir
Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (Bladh by Bladh).
Också i Kristian Lundbergs femte och efterlängtade del av ”Malmösviten”, det var tio år sen sist, skildras Malmö som stad, hur staden varit och hur den blivit. Han målar = skriver med bred och stor pensel: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla i det stora och tvärtom, superrealism och abstrakt, på samma gång. Resultat: en Guernica-fresk över Malmö.

Polisroman på skånska Söderåsen
Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Forum)
Anna Vester flyttar ner från Stockholm och blir polischef i – lika verkliga som fiktiva – Nedanås i nordvästra Skåne. Första utredning: ett misstänkt dödsfall som verkar höra ihop med ett annat dödsfall för 27 år sen. Spännande. Fast allra bäst är de la Mottes miljö- lika med naturskildringar av hösten och skogen. Ja, mer än så: hans sätt att förmedla känslan av höst i naturen.

Feelgood i Lund
Olséni & Hansen: ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken)
Feelgood-whodunnit med lätt hand. Den osentimentala hjältinnan är 78, har städmani och krav på stil och hyfs. Alla misstänker alla när vaktmästaren har hittats död i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund. Många kanelbullar, vaniljdrömmar och kladdkakor blir det innan mördaren är fast.

Göteborgsbaserad polisroman
Kamilla Oresvärd: ”Jägaren” (Bokfabriken)
En trasig men skicklig kommissarie, Stina Seger, utreder ett brutalt mord på en ung kvinna, arbetet går trögt, mördaren är häpnadsväckande osynlig. I skuggorna väntar en jägare på den slutgiltiga hämnden – liv har raderats ut, livslust krossats, pengar försvunnit. Så vem hinner först, polisen eller … Jägaren?

Debattdeckare
Katarina Wennstam: ”Gänget” (Bonniers)
Debattartikel, journalistik och skönlitteratur, på samma gång. Så som Katarina Wennstam brukar författa sina deckare. Redan titeln ”Gänget” pekar på vad det handlar om: män och mansmyt. En handling som begicks i ungdomen kommer ikapp det före detta ”gänget”, nu en grupp medelklassmän. Vilket leder både till självmord och mord. Som ett extra spår tar Wennstam upp sociala medier och näthat.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Sköra, starka kvinnor

Det finns tuffa tjejer som oförskyllt hamnar i hemska situationer. De är starka hjältinnor i deckarvärlden, ofta journalister eller unga poliser som ännu inte nötts ner av byråkrati eller misogyni.

Annika Bengtzon och Nora Sand är två skandinaviska exempel på journalister som gräver tills de finner. De kan också vara jurister som Rebecka Martinsson eller med ett amerikanskt exempel V.I. Warshawski, privatspanare med ekonomisk brottslighet som specialitet.

Gemensamt för dem är deras envishet och mod och bristen på förmåga att ta ett nej. Med påtagliga risker för sina liv tar de initiativ, kartlägger, utreder och bråkar sig fram till sanningen, till en sammanhållen bild av verkligheten.

Så finns de vilsna, de med diagnoser.

Det intressanta med dem – ta Saga Norén eller Carrie Mathison – är att deras personligheter tillför något viktigt till det polisiära arbetet. De personifierar det kluvna på ett konstruktivt sätt med en dimension av envetet borrande.

OffermossenSaga Norén är rak och tydlig i sina behov (sex, till exempel) och i sin logiska förmåga. Hennes arbete sker enligt regelboken, men eftersom hon är en fena på regler, ser hon också det andra inte ser.

Carrie Mathison vet sina gränser och lär sig att släppa loss sin maniska sida i rätt ögonblick för att få den där starka skjutsen i kreativt tänkande som ger nya kopplingar och samband.

Ibland går det åt helvete. De fattar fel beslut och är så mänskliga i sina tillkortakommanden. Båda har lyckats fängsla en världsomspännande tv-publik som följer dem säsong efter säsong.

Alltså finns det ett behov av att se och identifiera sig med personer som vanligen betraktas som utsatta, i roller med makt och pondus.

Nyligen har det kommit ut tre romaner med en helt annan sorts hjältinna. Susanne Janssons debut ”Offermossen” (W&W), Rebecka Edgren Aldéns ”Och Blomstren dö” (Norstedts) och tyska debutanten Melanie Raabes ”Fällan, (LB Förlag; övers: Leif Janzon).

Ingen av dem är polis. De är aktörer i kraft av sina erfarenheter och dras in i händelser som de inte väljer, som de inte heller kan välja bort och som leder rakt ner i ett förträngt och stängt förflutet som de bär som skal runt tunna kroppar.

De är sköra och slutna och på vakt mot omvärlden i en känsla av att allt gungar, att verklighet och overklighet flyter ihop i ett diffust töcken som det gäller att stålsätta sig emot.

Den genre som behandlar den här sortens fenomen går vanligtvis under beteckningen psykologisk thriller och kännetecknande för den är just det vaga, dubbelexponerade. På vilket plan utspelas egentligen händelserna, är de fantasier eller manipulationer, är de förankrade i ett verkligt förlopp eller inte? Verkliga händelser som andra människor har behov av att dölja manipuleras och justeras till priset av de sköra, starka kvinnornas liv och hälsa.

Alden Och blomstren döHos Susanne Jansson är det en ung biolog, Nathalie, som återvänder till sin barndoms mossmarker för att göra mätningar för sin avhandling. Rebecka Edgren Aldéns frilansjournalist Gloria återvänder med sin nya kille till Ekudden, en plats i skärgården där hon tillbringat barndomssomrar i ett kvinnokollektiv. Tyska Melanie Raabes ensliga författare Linda Conrads har inte lämnat sitt hus på över tio år, inte sedan hennes syster Anna mördades.

Men så händer något. En händelsekedja sätts igång. Personer stöter på. Vägar korsas, minnen väcks.

Vad hände i mossmarkerna när Nathalie var barn? Varför återkommer samma otäcka dröm hos Gloria natt efter natt ute på Ekudden? Varför kan inte Linda Conrads leva utanför sina väggar, vad är det för överväldigande fara som hotar?

Romanerna handlar om det som finns i medvetandets utkanter, fragment som tränger sig på i oönskade ögonblick, förnimmelser väckta av dofter och former, någon som säger något i förbifarten. Mönster uppstår, fördjupas, bildar hemska helheter tills det inte längre finns någon återvändo.

Nathalie, Gloria och Linda drivs allt längre mot bråddjupen, mot sanning och försoning.

De är inga viljelösa offer. De har alla tre en frisk, stark kärna som tvingar dem att ta konsekvenserna av sina insikter. Det är förstås inte behagligt. De gråter och kämpar emot, men behovet av att få lov att förstå och omfatta det förflutna blir så stort att de drivs mot en befriande sanning.

Jag blev mycket förtjust i ”Offermossen”. Landskapet är både verklighet och symbol, bärare av något översinnligt, något människorna präglas av, måste förhålla sig till och böja sig för.

Raabe FällanSusanne Jansson skildrar det beroendet på ett fint sätt. Vardagens praktikaliteter möter historien och myten på mossmarkens förrädiska tuvor. Ett felsteg kan så lätt bli ödesdigert.

Nathalie är en riktig person som man lär känna och förstå, det är med sympati man följer hennes väg in i sorgen och läkandet.

”Fällan” är skickligt komponerad med dubbelexponeringar mot det förflutna och ett pågående nu där författaren Linda Conrads förstår att hennes chans att jaga rätt på en mördare när hon bokstavligt talat har låst in sig i sitt hus, ligger i hennes förmåga att skriva en bok om skeendet på ett sådant sätt att hon kan avslöja gärningspersonen.

”Och blomstren dö” är inte alls illa den heller.

Huvudpersonen gråter lätt och ofta, är överkänslig och snar att ta till sig inbillad eller verklig kritik. Hon känner mycket väl igen sig i diagnosen HSP, Highly Sensitive Person som en människa som bär sitt inre utanpå i alltför hög grad.

Hennes stökiga ungdom slutar i en katastrof hon inte förstår vidden av, inte minns något om utom i den otäckt återkommande drömmen. Människor dör, unga människor har försvunnit någon – eller några personer sitter på en sanning ingen vill ha upp i ljuset. Styrkan här ligger i skildringen av huvudpersonens växande övertygelse om att det bokstavligen är livsviktigt att få veta.

Och det är det väl? Eller?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Lovande deckardebut i fuktig mossmark

Intressant att det fortfarande varje år kan komma fram flera så spännande just spänningsdebutanter i Sverige, ofta om inte oftast kvinnor dessutom.

En – av flera andra – som det pratats mycket (och även skrivits en del) om det här året är Lina Bengtsdotter med deckardebuten/polisromanen ”Annabelle” (Forum).

AnnabelleTyvärr råkade jag ut för postala besvär vad gäller den så jag har ännu inte kunnat läsa ”Annabelle”, som förresten utspelar sig i Gullspång (av alla platser). Men jag ska återkomma. Och i väntan på den och det…

En annan av årets kvinnliga spänningsdebutanter heter Susanne Jansson och har debuterat med nånslags personlig spänningskräckövernaturlig thriller som väl förresten utspelar sig inte alltför långt ifrån den ovannämnda, på gränsen mellan Dalsland och Värmland.

”Offermossen”, som titeln lyder på Susanne Janssons debut, börjar och fortsätter mycket lovande – men… Ja, så här skrev jag i min recension:

Susanne Jansson
Offermossen
(W&W)

På försättsbladet citeras ett par rader från en dikt av Göran Dahlberg om ”spöken” och några från en av Ann Jäderlund om ”det som inte finns”. Som ett avstamp för den berättelse som ska följa och ett påpekande om den viktiga språkhanteringen.

Vissa av Susanne Janssons noga avvägda meningar kunde vara diktstrofer. En av personerna, den mest spökintresserade, har dessutom fått bli namne med poeten Dahlberg.

Det är ordagrant ur miljön, som Susanne Jansson författat debutromanen ”Offermossen.”
Genre: spänning med en aning av skräck och lite övernaturligt.

OffermossenMen så stilla och långsamt spänningskapande, inte minst stämningen av ödslighet, tystnad och de nästan glömda händelserna, både i verkligheten och myten, smyger på som tjock dimma över fuktig mossmark.

Miljön kallas Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland vid Vänerns nordvästra strand, av romanens andra huvudperson, Maya, som både är konst- och polisfotograf.

Den egentliga huvudpersonen heter Nathalie, biolog och forskare, bosatt i Göteborg. Hon är på väg uppåt Dalsland för att ta prov på växthusgaser i Mossmarken, där hon hyrt ett litet hus.

Nathalie passerar infarterna till Åmål och fortsätter mot Mossmarken och samhället Fengerskog. Här växte hon upp, i ”ett landskap med dimhöljda vidder, hukande tallar och sjunkande jordar… där solljuset inte tycktes nå ända ner, ett land som aldrig torkade upp”.

Härifrån flydde hon för 14 år sen. Vad som hände har hon glömt, försökt att inte tänka på, trängt bort i minnet.

Och så vädret: Nathalie märker att vinden avtagit, det är helt stilla. Nyss var det ju storm?

Hon blir förskräckt, det är som om hon minns det hon inte kan minnas. Nathalie måste hitta Johannes, som studerar på en av traktens konstskolor och hon väl (?) blivit ihop med. Nyss vinkade Johannes till henne, när han sprang iväg på joggingrundan runt mossen.

Offermossen syftar på ”Lingonflickan”, ett mosslik från 300 före vår tideräkning som i början av 2 000-talet hittades i mossmarken. Namnet kan också syfta på de människor som under senare år spårlöst försvunnit i trakten. ”Fler än vanligt”, som Göran Dahlberg, gammal granne till Nathalies familj, uttrycker det.

Så börjar nya lik att hittas i mossen: en hand sticker upp, pålen som förankrade kroppen, guldtior i fickorna.

Spänningen stegras och berättelsen blir allt mer spöklik, sida för sida. Men tyvärr, Susanne Jansson håller inte hela upploppet ut.

Mot slutet börjar språket att kärva, orden vägs inte lika noga. Berättelsen snubblar, spänningen avtar och deckargåtans upplösning är alltför snöplig. Det var synd på en så lovande debut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)