Amen sluta och gnäll på Oates!

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Det där att muttra över Joyce Carol Oates… Vad är det för mening med det?

Kritisera henne för att hon skriver alltför långa böcker med alltför många utvikningar och alltför mycket utfyllnad. Eller att hon skriver alltför korta böcker där personteckningen blir alltför tunn. Eller hur hon skriver: alltför många kursiveringar och parentes på parentes.

Och så vidare. Vad är vitsen med det?

Det är ju så hon skriver. Ta det eller låt bli. Att skriva att man = recensenterna i vår tids nya bemärkelse, från kultursidornas recensioner till kommentarer på facebook, inte gillar en bok, att den inte var nåt för mig. Det är en sak. Men att liksom både allmänt och direkt kritisera Oates. Rikta kritiken – som typ en lärare med en pekpinne – mot Oates.

Amen sluta! Hon skriver inte på något annat sätt för det. Läs eller låt bli, som sagt. Hon skriver så här, oavsett om det är en roman, en novell eller en dikt, för hon är också poet, en essä eller en teaterpjäs. (och nog mer ändå). Hon skriver som hon vill.

Nu senast har Joyce Carol Oates återigen skrivit en alltför lång roman. Tycker vissa, alltså. Jag läser blott och tar till mig det hon skriver. Det är vad jag gör. Det känns till och med onödigt att betygsätta, det är ju uppenbart att hon bara skriver det hon vill och inte bara det ens utan det hon måste.

Och det hon måste är att skildra USA, beskriva Amerika, landet och kontinenten där hon lever, där hon föddes och växte upp. Detta Amerika. Detta USA. Romanen ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” är så tjock och läslång, och snacka om skrivlång, 863 sidor på svenska (och ännu fler sidor i original), för att de handlar om USA, hela USA.

För att USA är så stort och långt och mycket och tjockt och… Romanens speciella titel är hämtad från en dikt av Walt Whitman. Bara det, en av USA:s litterära grundstenar. Redan det säger och förklarar när, var & hur om Joyce Carol Oates nya roman. Det amerikanska; från grunden; ur grunden; under grunden. Romanen är dessutom tillägnad ”minnet av” Charlie Gross, hennes andra make.

Hon väver in sig själv också i den nya romanen. Det gör hon väl alltid, mer och mindre, men här känns hon, hon själv, extra stark eller svag i romanen. Undrar om inte detta är romanens faktiska centrum, hon själv. Behovet av att skriva in sig själv och skriva av sig. Ensamheten. Plötsligt bli ensam. Maken dör. Men som av ett under hitta en ny man, få liv igen i – ur – ensamheten.

Därför undrar jag på allra sista 862:a sidan, om romanen inte blev alltför kort. Ändå. Ah, det får du fundera på själv när du kommer dit, om du kommer dit. Romanen utgör för övrigt en fortsättning på den eviga romansvit som Oates skriver – ännu en del av hennes eviga roman om just Amerika, den tar aldrig slut, omöjligt att skriva tillräckligt mycket om USA, detta land, detta Oates-land går inte att förstå sig på och beskriva hur många sidor hon än skriver.

Hur djupt ner hon än gräver. I grunden. I historien. I människorna. I politiken och samhället. I allt. Den här gången, som många andra gånger, utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Romanen utspelar sig dessutom i Oates-landet vad gäller miljön, den del av USA som Joyce Carol Oates kommer ifrån, där hon växte upp, nordvästra USA. ”Whitey”, som han ju nästan översymboliskt kallas, det är den 18 oktober 2012, det fullständiga namnet John Earle McClaren, han har varit borgmästare, är nu en framgångsrik företagare.

Han på väg hem i bilen efter ett styrelsemöte i staden Hammonds folkbibliotek då han får syn på ett par poliser som misshandlar, grovt misshandlar, en man med asiatiskt utseende. Han stannar och går ur bilen för att försöka stoppa misshandeln. Då blir istället Whitey angripen av de bägge poliserna och skjuten med elpistoler. Det utlöser en stroke.

Det har väl reda framgått att Whitey kommer att avlida. Hans hustru, Jessalyn, kommer att bli änka. (Och poliserna, vad händer med dem? Hur förklarade de att en vit man i 60-årsåldern, stadens före detta borgmästare, nu ligger på sjukhuset och kan dö?) Det ska också visa sig att den misshandlade asiatiske mannen heter Azim Murthy, barnläkare med rötter från Indien.

Joyce Carol Oates skildrar familjen McLaren och dess sönderfall. Så som USA faller sönder så faller familjen sönder. Utifrån en plötslig händelse, som blottade gapen och mellanrummen, de bråda djupen. USA som en stor familj, beroende av varann, liksom familjen McClaren. Hon skildrar hur hustrun Jessalyn förändras, faller sönder och omskapar sig.  

Hur barnen – Thom, äldst, arvtagare till pappan, verksam inom familjekoncernen; Beverly, äldsta dottern, före detta skönhetsdrottning, nu något överviktig och något alkoholiserad, välbärgad, hennes make tjänar bra på banken; den andra dottern, Lorene, doktor i pedagogisk psykologi och  fruktad rektor på Hammonds high school; den yngste sonen, Virgil, en annan sort, inte pappas älsklingsson, konstnär med skrotskulpturer (som blivit rätt populära); familjens lillasyster, Sophia, doktorand i mikrobiologi, för närvarande forskningsassistent på ett institut där hon hanterar djurförsök – alla dessa, barnen, hur de reagerar skildrar också Oates.

Hur även de förändras, hur familjen McClaren förändras när familjefadern inte längre finns. Hon skildrar dem, var och en, än mer och än mindre. Som en muntlig berättare nästan, som om berättelsen bara kommer, springer fram ur henne. Det som bör vara med är med. Det som hon inte tycker är så viktigt, inte kommer på eller bara glömde är inte heller med.

Hon ger mig den här bilden. Jag sitter på ett café, ett fullsatt café, det är folk vid alla bord när en kvinna kommer in. Hon frågar, får hon sätta sig här, mitt emot mig, vid mitt bord. Javisst, svarar jag. Hon hämtar kaffe och vad hon nu hämtar och slår sig ner. Tar en klunk och börjar berättar, en historia, om sig själv, om världen, om vadsomhelst, och sen kan hon inte sluta. Hon bara pratar och pratar. Typ så – så skriver och berättar Joyce Carol Oates.

Det är en skildring av en familj som blir en skildring av USA: av rasismens USA som även drabbar USA:s vita. De hänger ihop med dem. dem hänger ihop med den, allt hänger ihop med allt. Hur USA:s vita invånare reagerar när familje- och landsfadern är borta. Som när Donald Trump röstades bort som president och ersattes av vem? Av vad?  Att USA:s är ett så stort land att det är beroende av en president som håller ihop det.  Att McClaren är – var – en så stor familj att den höll ihop så länge det fanns ett överhuvud, en familjefar, som höll ihop den.

Nu rämnar familjen, person för person. Och när mamman sen också träffar en ny man, som dessutom är – kuban!

Joyce Carol Oates berättar alltså om allt detta på 862 sidor med många kursiverade meningar. Ibland kan hon också laborera med parenteser på sitt mest udda sätt: tre parenteser efter varann och med en extra fjärde parentes inuti den sista!

Åkej, jag förstår, i viss mån, att vissa läsare reagerar och inte riktigt klarar av det här, klarar av Oates sätt att skriva, skildra och berätta. Hur hon liksom griper in i sitt eget berättandet med kursiverade, ännu mer egna, senare, kommentarer. Till och med kan jag förstå att vissa tycker det blir svårläst. Men gnäll inte på Oates för det! Hon rår inte för det. Hon bara skriver som hon vill och kan och måste skriva. Att kritisera henne är det ingen mening med. Utan läs, om du vill. Läs inte, om du inte vill.

Bara så. Jag snabbläste Joyce Carol Oates roman ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna”. Det ska man inte. Det här är en bok att läsa som man läser poesi: långsamt, smutta på meningar, läs om en mening, ännu en gång. Långsamt, sakta, stilla. Men det tar ju ett år! Ja, minst. Låt det ta ett år. Så ska jag läsa om romanen vid tid och tillfälle. Sååå långsamt. Förresten nu äntligen i år har det blivit dags för Joyce Carol Oates att få Nobelpriset, för det har jag hört viskas…

Bengt Eriksson

Slow crime på Österlen eller Stockholmsjävel försvinn härifrån!

Krillan Ahlsén
Faller jag faller du
(Bokfabriken)

Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.

Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.

Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.

Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.   

Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.

Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu  dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.

Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”

I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.

Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.  

Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.

Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.

Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….

”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.   

Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…

Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!

Bengt Eriksson

Porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under

Thore Soneson

Sund

(BoD)

——–

Thore Soneson

Nilo

(Thore Soneson Media)

Thore Soneson förvånar mig med att vara romanförfattare. (För genomskinlighetens skull: Vi möttes och blev vänner i slutet av 70-talet på frilansbyrån Grupp Fem i Lund, skrev bägge till Musikens Makt, gjorde musikreportage i Västafrika (han som fotograf, jag som journalist) och slog sen ner de två första grundstenarna till rocktidningen Schlager.)

”Sund” och ”Nilo” är, har jag förstått, två äldre romanmanus som Thore plockat upp ur datorn och nu gett ut. Den senare han har själv benämnt ”spänningsroman” men också den förstnämnde skulle kunna beskrivas som en krimi, närmast en psykologisk (mans)thriller.

Bägge skrevs i det förändrade samhällsklimat som de skildrar: från 70- över 80- och in i 90-talet. Då vänster blev höger eller ingenting. Då politik ersattes av business och cynism. Kollektiv av individuell egoism.

Thore har fångat tiden så känsligt exakt; lite på avstånd, vara med men ändå inte. Eller balansgången att vilja men inte vilja vara med. Ungefär likadant som han skrev som journalist på Schlager: beskrivande, speglande.  

Det blir tidsporträtt som på ett fotografi eller en målning. Ett slags hinna mellan betraktaren och det skapade; det finns där, det fanns där. Se! Som om författaren Soneson själv tar ett steg tillbaka och tittar: Jag var med där. Eller: Var jag med där?

Jag får känslan, rätt eller fel, att den första romanen skulle kunna utspela sig i Lund medan den andra utgår från Stockholm. Bägge böckerna har titlar efter sina, mer eller mindre, huvudpersoner. Tom Sund är fotograf i den första romanen. Nilo, egentligen Nils-Åke Ahlsell, kommer att dö i den andra.

”Sund” är ett mansporträtt, mänskligt men inte helt sympatiskt. Också en skildring av fotografi som i konst kontra livet. Den eviga frågan: Vad är viktigast, konsten eller livet. En fullt trovärdig och skickligt utförd skildring. Nog träffade man Sund på 80-talet, om han så var fotograf eller journalist, författare, målande konstnär… I vissa fall kunde han vara kvinna.

Också samtliga i romanen ”Nilo” tror jag att jag träffat; inte personligen, just dessa, men deras alter egon. Dessa egon. Det här är istället en berättelse om livet som konst eller förkonstlat eller konst som business. Som icke-betydande med ekonomiskt värde. I centrum finns en målande konstnär och hans konstförsäljare, en nasare på ett mer glamoröst tidsplan. Romanen sprakar av miljö: musik, konst, journalistik och konstlat liv.

Ett porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under. Uppbyggt som en spänningsroman – kriminalitet, poliser, framför allt en journalist, en road novel genom  overkligheten – men inte riktigt utbyggt som en spänningsroman.  

Nu fastnar ”Milo” som just ett tidsporträtt och det räcker mer än väl. Bägge är snabba berättelser, då menar jag inte att berättandet går extra fort utan att romanerna är som snapshots ur verkligheten. Innehåller går i ett med Thore Sonesons sätt att skriva också. Resultatet gånger 2 är, ber om ursäkt, förvånansvärt välskrivet och bra.

Romanerna borde förstås ha getts ut när de skrevs. Skickade han in dem till något förlag, då? Nu i efterhand har han gett ut dem själv. Vilket tyvärr resulterat i smärre korrfel i den andra boken, några gånger stördes jag lite. Det är synd. Fast strunt nu i det, bägge romanerna är klart läsvärda med ”Sund” som min favorit.

Bengt Eriksson

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Som ett musikstycke i ord

Maj-Britt Niklasson

Tonspel

(Ekström & Garay)

Maj-Britt Niklasson är musiker och konstnär. Nog minns du att hon spelade fiol i Landslaget? Hon är också en högst personlig konstnär med eget motivval i sina målningar. Ett exempel på en målning syns på omslaget till den här kortromanen. Men googla, det rekommenderas, och se fler av hennes målningar på nätet!

Härmed debuterar Maj-Britt Niklasson som skönlitterär författare. Det kan man inte tro. Hon är en av dessa debutanter som redan vid debuten faktiskt är författare. Fint handhavande med ord och formuleringar. Och ett ämne, som i likhet med målningarnas motiv, är hennes eget och lika personligt som när hon målar.

Ska Paulina läsas som hennes alter ego? Eller heter alter egot Filippa? Eller Ragnhild?

Paulina spelar violin, se och hör! När ”Tonspel” börjar är Paulina på väg med fiollådan till sin första repetition med Madam Iris orkester. En smått eller mer än lite märklig klassisk ensemble. Paulinas första möte med orkestern fick mig att tänka på Alice som trillar ner i hålet till Underlandet.

Är det där som berättelsens 144 sidor utspelar sig, i det undermedvetna? Inuti Paulina? I och genom Paulinas – eller om hon heter Filippa eller om hon heter Ragnhild – splittrade personlighet. Tre personer i en. Hon försöker hålla ihop sig. Få kontroll över sina olika jag. För detta handlar väl berättelsen om: hennes sammanbrott?

Alla tre förekommer i denna Madam Iris orkester. Hur ska Paulina beskrivas? Plikttrogen. Duktig, kanske. Lysande violinist. Medan Filippa är sprallig. Och Ragnhild mer ordentlig men ändå nog kanske mest ”galen”.

Det är en galen berättelse. Liksom i Alices underland händer det mest oväntade, plötsligt, än hit än dit; Filippa drar först Paulina med sig, sen drar Ragnhild med sig Paulina. Så försvinner Filippa. Sen försvinner Ragnhild. Och så återkommer Filippa.  

Kan den verkliga Paulina Filippa Ragnhild please visa sig! Eller förena sig. I vem visar sig den verkliga Maj-Britt?  

Inte skräck men det finns, om läsaren som den här läsaren själv går på darriga ben genom livet, något skrämmande, svårhanterligt, svårgreppbart rätt igenom ”Tonspel”. Förresten kan väl titeln syfta på just detta: att träffa rätt toner i livet? Spela livets toner både så väl och så personligt man bara förmår.

Fin. Det är ordet jag skulle vilja använda. ”Tonspel” av Maj-Britt Niklasson är en med stora känslor finstämd kortroman. Som ett musikstycke i ord.

Bengt Eriksson

Klicka HÄR och se några av Maj-Britt Niklassons målningar

Denna spröda italienska urkraft

Ilaria Tuti

Teresa Battaglia  (del 2)

Den sovande nymfen

Övers: Helena Monti

(Bazar förlag)

Wow, vilken härlig läsupplevelse. Fängslande, suggestiv och flyt i språket men absolut ingen ”solstolsdeckare”.

Romanen kräver din närvaro som läsare.

Berättelsen kränger och slingrar sig fram, tempot växlar, mångfacetterat persongalleri att ha koll på, finns en mystik i bakgrunden som utmanar synapserna, nervkittlande psykologiskt spel, intressanta historiska referenser… kunde entusiastiskt fortsatt mitt rabblande men stannar upp och lyfter fram dessa tre ting:

Handlingen: En mystisk tavla dyker upp, den är målad av blod. Konstnären är stum sedan verkets tillkomst.

Tavlan leder oss till en isolerad dal med egen kultur/språk långt upp i nordöstra Italien. Mörka hemligheter från andra världskriget väcks till liv, reaktionen blir ett uppspikat hjärta för att skrämmas…

Kommissarie Teresa Battaglia: Denna spröda urkraft som kämpar med en begynnande Alzheimer. Begåvad med empati och en unik intuition men kan kvickt förvandlas till en retad elefant i en porslinsbutik. Hennes medarbetar älskar och skyddar henne.

Språket: Vackert och flödande. Ingen ordakrobatik för att imponera utan känns som om varje ord är noga utvalt: ”Kriget sår ett frö i människans själ som ger sorgtunga frukter.”

Fina personbeskrivningar och miljön målas upp så att det känns som om jag befinner på plats: ”En dunkel dag hade grytt i Val Resia, som om natten fött fram en dålig kopia av sig själv.”

Trivia: Romanen är del två i Battagliatrilogin. Första delen, ”Blommor över helvetet”, utsågs till ”Årets bästa debut i Italien 2018”.

Rolf Olandersson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Deckarlogg skrev även om första titeln i Battagliatrilogin av Ilaria Tuti, den recensionen hittas HÄR.

Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)

Musikfredag: Lunnarps countrysångpoet gör comeback

Det var på tiden. Verkligen på tiden. Hela tretton år har gått sen Jennifer Saxells förra album ”Daisy Roulette”. Nu är hon i studion igen, som tidigare i Önneköp, och spelar in ett nytt album.

De råkade träffas på Coop i Tomelilla, gitarristen Peter Antonsson och sångpoeten Jennifer Saxell. De pratade musik förstås, låtar och skivor. Han frågade väl om hon inte skulle göra någon ny skiva och när Jennifer sa att det ville hon nog, då utbrast Peter: ”Jag är med!”

Nu producerar de och gör albumet ihop. ”Peter har sista ordet”, säger Jennifer. ”Om vi är oense och jag inte kan övertyga honom så blir det som han vill. Men det är ingen stress. En väldigt laidback inspelning.”

Sångpoeten Jennifer Saxell. Foto: Bengt Eriksson

Jennifer tillägger att ”jag har alltid tänkt att jag ska göra ännu en skiva. Men det har varit svårt att hinna. Nu kände jag att det var dags. Jag är redo. Jag har skrivit många nya låtar också, de senaste två åren. Vi har tjugofem låtar att välja ifrån till albumet.”

Behöver Jennifer Saxell presenteras? Kanske, som sångpoet. På senare år har hon ju mest blivit omtalad som en målande konstnär. Hon började med att måla husen i Ystad, lite sneda och vinda. Sen flyttade hon ut de målade husen på landsbygden, la till ängar och en å, skuggor av människor, solar och månar.

Men när hon kom till Sverige och Skåne på 90-talet var det som sångpoet. Michael Saxell och Jennifer möttes i Kanada, de gifte sig och flyttade från Vancouver till Ystad med ungarna. Hon gjorde låtar, sjöng och spelade gitarr, liksom Michael.

Själv minns jag fortfarande en konsert för längesen nu med Jennifer Saxell på Krukmakarens gård i Ystad, liksom hela familjen Saxells julkonserter (inklusive döttrarna Tessa och Mattea) på Ystad teater.

Konstnären Jennifer Saxell. Foto: Birgitta Olsson

”Oj, du är musiker också? Låtskrivare? Sångerska?” Under så många år har Jennifer Saxell ägnat sig åt måleriet att ibland har någon blivit förvånad. ”Jag hade ju nyligen en popuputställning i Ystad med min konst”, säger hon. ”Pengarna från försäljningen går till skivinspelningen och konserten nu i oktober.”

Närmare bestämt den 28 oktober, även nu på Ystad teater. Blott femtio platser tillåts ännu så länge och alla biljetter sålde slut på någon dag. ”Det räcker till att betala musikerna”, säger Jennifer. ”Får se om det blir möjligt att släppa in fler, teatern bestämmer i så fall hur många biljetter som släpps.”

Och då kan du själv få lite betalt? ”Nej, också dom pengarna går till inspelningen och kanske fler konserter.” (Nu är det bestämt, det blir två konserter samma, alltså den 28/10, klockan 16 respektive 19.)

Jennifer Saxell kommer förstås att sjunga och spela gitarr på konserten, även grundkompet från skivinspelningen med (el)gitarristen Peter Antonsson i spetsen samt bas och trummor medverkar, dessutom  klaviaturer, fiol, tuba, trumpet… ”Hoppas att Tessa och Mattea kan vara med och köra också.”

Inför det här pratet kom fyra ruffmixade låtar per mejl från Jennifer. Och jag lyssnade och jag häpnade och jag skriver som jag gjort flera gånger förut: sångpoeten Jennifer Saxell håller samma klass och nivå som någon  sångpoet på den här och även andra sidan av Atlanten.

Så välgjort till både melodier och texter, denna närhet mellan toner och ord, liksom ihoplimmat. Och får hon säga det själv så säger hon: ”Jag sjunger bättre än på många år.”

Liksom alla bra sångpoeter ristar livet årsringar i hennes sång. Vissa låtar, som ”Life’ll Be The Death” och ”Standing Still”, är ju så sorgliga? ”Herregud, ja. Alla låtar är sorgsna, suckade och klagade jag för Peter. ´Det är bra´, sa han. ´Det ska vara så.´ Fast mina texter måste inte handla om mig. Jag är inte den sortens sångpoet som skriver mitt liv i sånger.”

När vi avslutat samtalet ringer Jennifer upp igen och säger. ”Du frågade ju ingenting om joddling?” Det stämmer. Jennifer Saxell joddlar på åtminstone en av de nya låtarna. ”Jag tänkte på dig när jag gjorde det. Du sa en gång att det är få countrysångare som joddlar numera. Så jag joddlar. Det är kul att joddla.”

Country, förresten. Jag minns när jag placerade dina sånger i countryfacket, då klagade du. ”Det var när jag kom hit, då skulle man inte gilla country i Sverige. Men tycker ni inte om Eagles? Och Neil Young? undrade jag. De är också en slags country. Mina sånger är eklektiska men visst, countryn finns med. Jag har alltid sjungit country. Jag sjöng country – Hank Williams, Dolly Parton, Loretta Lynn, Buck Owens – hemma i Kanada med min mamma och bror.”

***

På Spotify. I väntan på att hon skulle börja göra ett nytt album har Jennifer Saxell då och då släppt en singellåt på Spotify. Nu är ett spår, ”Devil’s Radio” (Sifty Songs), från kommande albumet färdigmixat och klart att lägga ut. Håll koll! Dyker upp på Spotify vilken dag som helst. 

PS. Och så fyller Jennifer Saxell år också, på själva konsertdagen den 28/10. Då blir Jennifer, ingen ålder för en sångpoet, 65 år. Gratulerar!

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson