När Victoria iakttog Hörby

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllopOch när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

VictoriahusetDärför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträttEva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

1) Stenröset med Erik den helige

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

3) Lots hustru 2

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

4) StamtavlanStamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

5) Bibelsten

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Existentiell noir i Los Angeles

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)

Inte livet som liv utan som ”performance”; ett framträdande, en uppvisning.

Konstnären Johanna behöver inte mer än anlända med Ubern till det trasiga hotellet på Alvarado Street 141 förrän alla tidigare Los Angeles-skildringar jag läst passerar genom huvet. Inte så att Kajsa Grytt imiterar dem, ens skriver vidare i deras bokstäver, men hon är lika känslig som de.

Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verkliga fiktion (jag tänker inte minst på ”Blonde”), Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn (inte minst på sig själv). Med flera.

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt uppfattar detsamma. Det som de har sett och känt, ser och känner hon. Lika finkänsligt som de; lika finkänslig som de. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. (Fast för mig känns det lika mycket som Hollywood Hills: ”Jag har också stått på Blue Jay Way / och blickat ut över L.A.”)

Men nej, som sagt, Kajsa Grytt skriver inte vidare i deras böcker, följer inte ens deras bokstäver. Men hon – eller Johanna – besöker samma plats(er), hon tillbringar sin tid i deras stämning och atmosfär. Eller förresten, både Kajsa och Johanna utnyttjar stämningen. Och människorna. Och livet. Och verkligheten, använder den som konst.

Huvudpersonen Johanna (med det märkliga efternamnet Bäärnhielm, det tål att funderas på) är videokonstnär, nu har hon kommit till Los Angeles på inbjudan från miljardärden Jon Kierstein för att inviga hans nya konstcenter utomhus någonstans uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på sitt sjaskiga hotell i Westlake.

(Till sist – eller ”sist” – hamnar hon istället på artist-, lyx- och dyrhotellet Chateau Marmont vid Sunset Boulevard. Också det har något att säga. Allt – eller det mesta – i den här boken har nåt att säga!)

Ja, det är väl storyn. Det är väl hela storyn. ”Performance” är en bok i mindre format, en kort roman på 168 sidor, satt i större stilgrad. Det är en noterad roman som i notisblock. Ja, jag vet ju inte om Kajsa Grytt skrev mycket längre och strök eller om hon komprimerade redan från början, skrev endast dessa rader. Med det finns, det lever, en mycket tjockare roman mellan noteringarna och raderna.

Det föds och växer upp en tjockare roman i mig, när jag läser. En roman om Johannas, Kajsas, Kiersteins, mitt och allas förhållande till livet och människorna, till varandra. Eller nästan alla; vi som kan och kunnat välja i livet. Konstens förhållande till livet. De rättigheter vi tar oss i – och med – livet och andra människor.

kajsa_Grytt2 Foto Viktor Gårdsäter

Kajsa Grytt. Foto: Viktor Gårdsäter

Johanna filmar vart hon går och åker. Människorna hon träffar blir material för hennes videokonst, liksom platsen och människorna blev material till Kajsas roman. Johanna träffar en (manlig) surfare och en (kvinnlig) narkoman. De blir delar i livet och/eller konsten. Som om hon inte bryr sig – egentligen – vare sig om konsten eller livet. Eller åtminstone inte bryr sig om livet, sitt och andras. Miljonären Kiersteins bryr sig ännu mindre, varken om konsten eller livet.

Johannas videoinstallation på den nya konstscenen The Relay blir en stor succé som konst och ett lika stort fiasko som liv . Allas liv, alla personer i romanen. Ett fiasko för människors mänsklighet. Vilken rätt har en konstnär att använda, det betyder utnyttja och exploatera, mänskligt liv som material för sin konst? Vilken rätt har en människa att använda andra människor, det betyder också utnyttja och exploatera, som material för sitt liv?

Väl just detta som romanens upplösning– de avslutande sidorna – ska uttrycka också? Den jävla meningslösheten som styr livet, inte minst balansgången mellan mening och meningslöshet, mänskligt och omänsklig, nihilism och solidaritet, konst och liv, som är skärningspunkt inte minst för många – av oss, ska jag väl foga in – som ägnar sina liv åt något självpåtaget konstnärligt uttryck och arbete.

Till formen är ”Performance” uppbyggd som en undersökande, långsamt stegrande kriminalroman. Genre: existentiell noir.

Bengt Eriksson

Andra Örbyhusdeckaren är ännu bättre!

Aline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)

Slutbetyg: Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Med dessa ord avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången ska jag börja med slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Så gärna fler titlar i den här serien!

Ja, ”Änglaleken” är faktiskt bättre i allt. Deckarförfattarinnan skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där…

Aline Lilja Gladh anglalekenFast nej, jag ska väl inte skriva att hon är framme. Framtida titlar i ”Örbyhusserien” kan säkert bli ännu lite bättre.

Där, i Örbyhus med omnejd, en bit norrut ovanför Uppsala som i sin tur ligger en bit norrut från Stockholm, fortsätter deckarserien att utspela sig.

Liksom debuten börjar ”Änglaleken” med en sån där ettrigt kittlande action-inledning som Aline Lilja Gladh är så bra på att skriva. Som jag formulerade det förra gången: ”Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.”

Den här gången är början utformad mer som en prolog (än som en inledning, om det nu är någon skillnad) och så pass hemsk att jag är på väg att utfärda en Tony Parsons-varning – när hon stoppar. Riktigt så Parsons-hemskt blir det inte utan mer just en lockande, spännande inledning/prolog.

Det här action-sättet att skriva – med ettrigt avhuggna meningar – fortsätter in i boken, i den fortsatta berättelsen. Till skillnad mot förra gången, då fortsättningen var mer långsamt berättande. Vilket nog inte är den här deckarförfattarens grej utan hennes specialitet och personlighet finns i nerven.

Även de centrala personerna – Lo, konstnär och nu receptionist på det lokala poliskontoret med förmåga att lägga näsan i mordfall, Linus, polis och Los bror, Conny, ledare för traktens kriminella motorcykelgäng, med flera – är betydligt mer självklart tecknade, inte alls så sökande som förra gången.

Och så Love, den lilla sonen till Lo och Conny, som inte är ihop men men… Det är komplicerat, som man säger.

Korinthia – egentligen Elsa – är en nytillkommen person i centrum. Korinthia och hennes lajvande kamrater råkar bli vittne till ett mord i Vendelskogen. En springande man skjuts ihjäl. Extra problematiskt blir det också när det visar sig att den döde har koppling till receptionisten och, säg, halv- och egenpolisen Lo.

Ska inte bli långrandig: Bra och spännande skrivet, allt mer utmärkta skildringar av Örbyhus spräckliga befolkning och jo, rätt åkej deckar/mordgåta också. Vissa egenutgivare plockas ju upp av något förlag och om jag hade ett sådant skulle jag absolut kolla in Aline Lilja Gladh.

Som nu är igång på allvar!

Bengt Eriksson

Både trevliga och morbida noveller

Helene Tursten
Äldre dam med onda avsikter
(Nona)

Helene Tursten skrev först en serie polisromaner med kriminalinspektören Irene Huss i Göteborg som huvudperson. Den serien tyckte jag mycket. Hon övergick sen till att skriva ännu en serie med kriminalinspektör Embla Nyström i olika delar av Västra Götalands västkust. Den serien har jag aldrig riktigt kommit n i = tycker jag sämre om.

”Äldre dam med onda avsikter” är en annan slags bok med en annan slags huvudperson.
En novellsamling med fem kortare kriminalnoveller och just en ”äldre dam” som huvudperson. Maud heter hon, snarare gammal än äldre, 90 år och nog plus också. Före detta lärare, bosatt i en stor lägenhet, som hon bor i nästan gratis, i finstadsdelen Vasastan i Göteborg.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterMaud kan verka förvirrad, just verka, när och om hon vill. Gråhårig med läsglasögon, använder ibland en rullator för syns skull, alltså andras syn. I själva verket tar hon sig fram bra i Göteborg med omnejd, vilket inkluderar hela världen. Maud reste tidigare jorden runt, numera reser hon mindre men fortfarande gärna.

Hon är handlingskraftig också. Det ska läsas som i titeln ”med onda avsikter”. Om något i hennes liv går åt fel håll eller om något inträffar som hon inte tycker om så ser hon till att handgripligen ändra på det. Det kan vara en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller en advokat i lägenheten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Då blir Maud ordagrant morbid. Dessa störiga människor råkar dö. Eller hon ser till att människorna dör. Kort sagt tar hon livet av dem på olika finurliga sätt. För hon misstänks inte för morden och åker aldrig dit.

Förrän i sista novellen, då en antikhandlare råkar avlida i Maud bostad och de nämnda poliserna Huss, nu kommissarie, och Nyblom kopplas in. (Sånt är finurligt, jag gillar det, när personerna stiger in i varandras böcker.) Och nej, jag tror inte alls att jag avslöjat för mycket nu, åtminstone hade jag själv blivit lockad att läsa om någon skrivit så här…

”Äldre dam med onda avsikter” är en samling noveller som på samma gång är feelgood och just morbida. Hur kan detta – alltså mys och mord – gå ihop? Vet inte. Men Helene Tursten lyckas. Maud ingen trevlig gammal dam men Tursten berättelser om henne är såväl underhållande, humoristiska och trevliga – som morbida.

Så gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Bengt Eriksson

Nutidens människor

Noah Hawley
Före fallet
övers: Christian Ekvall
(Massolit)

Före fallet”Före fallet” har kallats sidvändare.

Men att läsa och bläddra så snabbt som möjligt rekommenderas inte. Då missar man nämligen det som är romanens verkliga kvalitet: personskildringen.

En thriller i grunden – ett flygplan störtar i havet utanför USA:s ostkust, alla dör utom en konstnär och en liten pojke – men mest spännande blir Noah Hawleys ingående beskrivningar av romanens olika personer.

Som chefen för ett nyhetstevebolag (tänk Fox News), stationens personifierade journalist, en finansman med dollarögon, den misslyckade konstnären och en knöl till författare, kvinnor som subjekt och bihang.

Resultat: ett alltför verklighetstroget och därför så otäckt porträtt av nutiden och dess människor.

PS. Noah Hawley är även upphosman/manusförfattare till TV-serien ”Fargo”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar)

Lovande deckardebut i fuktig mossmark

Intressant att det fortfarande varje år kan komma fram flera så spännande just spänningsdebutanter i Sverige, ofta om inte oftast kvinnor dessutom.

En – av flera andra – som det pratats mycket (och även skrivits en del) om det här året är Lina Bengtsdotter med deckardebuten/polisromanen ”Annabelle” (Forum).

AnnabelleTyvärr råkade jag ut för postala besvär vad gäller den så jag har ännu inte kunnat läsa ”Annabelle”, som förresten utspelar sig i Gullspång (av alla platser). Men jag ska återkomma. Och i väntan på den och det…

En annan av årets kvinnliga spänningsdebutanter heter Susanne Jansson och har debuterat med nånslags personlig spänningskräckövernaturlig thriller som väl förresten utspelar sig inte alltför långt ifrån den ovannämnda, på gränsen mellan Dalsland och Värmland.

”Offermossen”, som titeln lyder på Susanne Janssons debut, börjar och fortsätter mycket lovande – men… Ja, så här skrev jag i min recension:

Susanne Jansson
Offermossen
(W&W)

På försättsbladet citeras ett par rader från en dikt av Göran Dahlberg om ”spöken” och några från en av Ann Jäderlund om ”det som inte finns”. Som ett avstamp för den berättelse som ska följa och ett påpekande om den viktiga språkhanteringen.

Vissa av Susanne Janssons noga avvägda meningar kunde vara diktstrofer. En av personerna, den mest spökintresserade, har dessutom fått bli namne med poeten Dahlberg.

Det är ordagrant ur miljön, som Susanne Jansson författat debutromanen ”Offermossen.”
Genre: spänning med en aning av skräck och lite övernaturligt.

OffermossenMen så stilla och långsamt spänningskapande, inte minst stämningen av ödslighet, tystnad och de nästan glömda händelserna, både i verkligheten och myten, smyger på som tjock dimma över fuktig mossmark.

Miljön kallas Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland vid Vänerns nordvästra strand, av romanens andra huvudperson, Maya, som både är konst- och polisfotograf.

Den egentliga huvudpersonen heter Nathalie, biolog och forskare, bosatt i Göteborg. Hon är på väg uppåt Dalsland för att ta prov på växthusgaser i Mossmarken, där hon hyrt ett litet hus.

Nathalie passerar infarterna till Åmål och fortsätter mot Mossmarken och samhället Fengerskog. Här växte hon upp, i ”ett landskap med dimhöljda vidder, hukande tallar och sjunkande jordar… där solljuset inte tycktes nå ända ner, ett land som aldrig torkade upp”.

Härifrån flydde hon för 14 år sen. Vad som hände har hon glömt, försökt att inte tänka på, trängt bort i minnet.

Och så vädret: Nathalie märker att vinden avtagit, det är helt stilla. Nyss var det ju storm?

Hon blir förskräckt, det är som om hon minns det hon inte kan minnas. Nathalie måste hitta Johannes, som studerar på en av traktens konstskolor och hon väl (?) blivit ihop med. Nyss vinkade Johannes till henne, när han sprang iväg på joggingrundan runt mossen.

Offermossen syftar på ”Lingonflickan”, ett mosslik från 300 före vår tideräkning som i början av 2 000-talet hittades i mossmarken. Namnet kan också syfta på de människor som under senare år spårlöst försvunnit i trakten. ”Fler än vanligt”, som Göran Dahlberg, gammal granne till Nathalies familj, uttrycker det.

Så börjar nya lik att hittas i mossen: en hand sticker upp, pålen som förankrade kroppen, guldtior i fickorna.

Spänningen stegras och berättelsen blir allt mer spöklik, sida för sida. Men tyvärr, Susanne Jansson håller inte hela upploppet ut.

Mot slutet börjar språket att kärva, orden vägs inte lika noga. Berättelsen snubblar, spänningen avtar och deckargåtans upplösning är alltför snöplig. Det var synd på en så lovande debut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)