Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson

Långsam, trevlig spänning

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Kerstin Bergman har skrivit sin andra deckare om och med Iris Bure. Ett passande efternamn, för det är till Maria Lang (och hennes huvudperson Puck Bure) som tankarna går när jag läser. Ett bra förnamn också, som passar i Bergmans blombukett eller blomsterrabatt. Oleander fanns i titeln till fjolårets debutdeckare och nu alltså ”Förgätmigej”. Samt Iris.

Det är inte många år sen – eller det kanske ändå är fler år än jag minns – som jag i egenskap av deckarkritiker efterlyste hårdkokta svenska deckare som bättre kunde spegla samtiden. Lite noir, tack. Nu skrivs så mycket hårdkokt och noir i Sverige att det inte går att klaga på det längre. Då – det vill säga nu lika med på senare år – har jag istället börjat längta efter fler mjukare deckare som kan betrakta Sverige utifrån en kanske mer vardaglig aspekt.

Och jag blev bönhörd, igen. Kristina Agnér med ”Var inte rädd för mörkret” är en mjukare, eventuellt lite gammaldags favorit och även blomsterflickan Bergman har blivit en favorit. Bägge skriver vidare i en genre som kan karaktäriseras som Lang-Christie fast idag. Som en hyllning till två förebilder som länge ringaktades men på senare tid börjat uppmärksammas igen, om inte riktigt efter förtjänst ännu så ändå lite åt det hållet.

Kerstin Bergman återvänder till sig själv i sina deckare. Det märks när jag läser, vad som är hämtat ur hennes eget liv vet jag ju inte men det känns att livet pulserar och levs i hennes ”fiktiva” berättelser. Hon återskriver sig själv, nog är det så? I debuten ”Oskuld och oleander” återvände både Iris och Kerstin till Ekerö, där bägge växte upp. I uppföljaren ”Förgätmigej” återvänder bägge till Dalsland, där barndomens somrar tillbringades.

Återvänder, ja. Återvändartemat är det nya, återkommande temat i allt fler svenska deckare. Överexploatering kan det kallas. Men det hindrar ju inte att ämnet och temat går att använda av deckarförfattare som klarar av att använda det. Till exempel Kerstin Bergman, nu gånger två när Iris Bure plötsligt får ett samtal från sin kusin och barndomsvän som hon inte är så vänligt inställd till längre och inte pratat med på länge.

Plötsligt återvänder alltså Kerstin Bure till Dalsland. Ursäkta men det är så jag uppfattar huvudpersonen. Iris Bure lämnar helt plötsligt både pojkvännen Jonas, som hon återfann i förra boken och blev ihop med, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, nu har försvunnit. Iris Bure kör genast norrut mot Åmål.

Kerstin Bergman fortsätter, liksom i debuten, att berätta långsamt och ordrikt. För långsamt? För ordrikt? Än tycker jag det, än tycker jag det inte alls. Hon skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Mycket växtlighet som nämns, dricks det té så skildras det så noga att koppen skramlar. Det blir många meningar men jag sjunker ju in i dem, in i berättelsen, in i miljön så inte kan orden och meningarna vara för många eller?

Alva har alltså försvunnit. Det blir fler försvinnanden. Och allt har sin bakgrund i det som hände när Iris och Ingrid var unga. Växthuset nämns men det pratas helst inte om det. Vad hände egentligen i detta växthus? Vad hände när Iris och Ingrid var barn? Vad har nu hänt  Alva? Också hon har nämnt Växthuset. Nu- och dåtid blir parallella, de skrivs närapå ihop. Och även detta utan att jag reagerar på att de skrivs ihop, det sker helt naturligt. Det är skickligt skrivet.

Kerstin Bergman är ju litteraturvetare, recensent och föredragshållare i deckarbranschen. Hon har nog läst deckare så det räcker, är mer genrekunnig än de flesta. Det märks när hon själv blivit deckarförfattare. Hon vet hur en deckarförfattare ska göra och skriva, hon kan välja och välja bort, skriva de deckare hon vill skriva. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Det innebär inte att hon skulle skriva mindre spännande när hon tar med oss runt i Dalsland utan enbart att hon berättar mer långsamt. Hon vaggar in läsaren i miljön och stämningen, berättar som godnattsagor fast tvärtom eller hur jag ska formulera det för vuxna deckarläsare. Det blir långsamt spännande samtidigt som det är trevligt att läsa. Långsam, trevlig spänning – kan det vara rubriken för den här recensionen?

Bra är det, gånger två som jag skrev. ”Oskuld och oleander” var en av fjolårets bästa svenska deckardebuter. ”Förgätmigej” är en av årets bästa svenska deckare. ”Slow Crime” som Kapprakt kallade genren i sin recension. Jag snor den beskrivningen rakt av.

Bengt Eriksson  

Kriminell underläsandetrapport

Jag började lyssna på, ja, lyssna, det är inte så ofta det sker när det gäller mig, men jag började alltså lyssna på ”Hon talade yiddish” (Saga Egmont) av Petronella Simonsbacka.

En högst personlig skildring av Elizabeth Stride, göteborgska, född på Hisingen, i Torslanda, som hamnade i London och blev en av Jack the Rippers offer. Ja, detta förutsätter jag, att boken fortsätter lika personligt som den inleds.

Med exakt tonträff, en egen tonträff i språket, så att det verkligen hörs hur språket passerat igenom författaren innan det blev skriftspråk i datorn och nu i mina öron. Simonsbacka själv är med och nära Stride, Göteborg på 2000-talet och Göteborg på 1800-talet blir parallella, just nu och då.

Mycket bra inledning. Ändå slutade jag lyssna, annat jobb som måste göras och att lyssna på böcker istället för att läsa är som sagt inte min grej. Ännu, i alla fall. Nu ser jag att ”Hon talade yiddish” också lär finnas som e-bok. Så ska skaffa mig och fortsätta att ”läsa” i betydelsen läsa.

Petronella Simonsbacka har dessutom debuterat som deckarförfattare med ”Morden på Kungsberget” (också Saga Egmont, både ljud- och e-bok) och jag är väl cirka två tredjedelar in i, ordagrant, läsningen av den.

Miljö: Åmål. En ung värmländsk kvinna, som tidigare hette Myra men bytt namn till Fatima Zahra,  promenerar på Kungsberget med sitt lilla barn – då hon plötsligt slås ner och mördas. Myra Fatima Zahra har gift sig med en marockan och konverterat till islam. Hon bär/bar hijab, kan det vara ett hatbrott, ett hatmord?

Mordet sker blott 200 meter från huset där polisen Patrick Gregersson bor med sin gravida hustru.     

Så börjar ”Morden på Kungsberget” (lite trist titel, tänker jag) och Simonsbacka skriver och berättar med samma klara, egna skriftspråk. Hon är också – eller kunde bli – en bra deckarförfattare. Här finns en massa ingredienser som jag gillar.

Som att hon kan driva på en berättelse, skapa spänning i små händelser. Bra på personporträtt  är hon också, här finns en rad ”riktiga”, levande och ja, autentiska människor. Och jag gillar verkligen hur hon får in samhällskommentarer utan att behöva gripa in och stoppa berättandet.

Skickligt gjort. Men så är det, låt säga, balansen.

Hur mycket hon skriver om det ena och det andra. Hon har ibland en tendens att berätta och berätta alldeles för mycket och långt om personerna; deras bakgrund, hur ett par personer möttes, och så vidare. Det rycker i mina redaktörsfingrar, de vill stryka den meningen, och den, och den: korta ner så att deckarintrigen står i centrum – hela tiden finns kvar i centrum.

Nästan bra, kan betyget bli så? Petronella Simonsbacka är en lovande deckarförfattare som lovar än mer. För skriva och berätta kan hon – verkligen! Ikväll ska jag läsa klart ”Morden på Kungsberget”…

 Bengt Eriksson

Den filosoferande kriminalkommissarien

Eget bildRobert Wangeby
Aldrig på en söndag
(Thorén & Lindskog)

Klassisk småstadsdeckare och polisroman men ändå egenartad och personlig.

Robert Wangeby skriver som en efterföljare till H-K Rönblom. Stor jämförelse – jo, men riktig.

Wangeby aldrig-pa-en-sondagBerättelsen om kriminalkommissarien Lennart Lundgren och mannen som hittas död i ett trädgårdsskjul i Åmål börjar redan innan första sidan i ”Aldrig på en söndag”.

Flera förhistorier sipprar upp och in i utredningen.

Wangeby skriver långsamt och utredande, låter sin kommissarie fundera på litteratur, konst och filosofi. Och på sitt liv, inte minst.

Samtidigt som en stilla, enveten puls drar berättelsen framåt. Går inte att sluta läsa!

Detta trots att boken ropar efter en redaktör som kunnat göra en sista översyn av ord och formuleringar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017

Lovande deckardebut i fuktig mossmark

Intressant att det fortfarande varje år kan komma fram flera så spännande just spänningsdebutanter i Sverige, ofta om inte oftast kvinnor dessutom.

En – av flera andra – som det pratats mycket (och även skrivits en del) om det här året är Lina Bengtsdotter med deckardebuten/polisromanen ”Annabelle” (Forum).

AnnabelleTyvärr råkade jag ut för postala besvär vad gäller den så jag har ännu inte kunnat läsa ”Annabelle”, som förresten utspelar sig i Gullspång (av alla platser). Men jag ska återkomma. Och i väntan på den och det…

En annan av årets kvinnliga spänningsdebutanter heter Susanne Jansson och har debuterat med nånslags personlig spänningskräckövernaturlig thriller som väl förresten utspelar sig inte alltför långt ifrån den ovannämnda, på gränsen mellan Dalsland och Värmland.

”Offermossen”, som titeln lyder på Susanne Janssons debut, börjar och fortsätter mycket lovande – men… Ja, så här skrev jag i min recension:

Susanne Jansson
Offermossen
(W&W)

På försättsbladet citeras ett par rader från en dikt av Göran Dahlberg om ”spöken” och några från en av Ann Jäderlund om ”det som inte finns”. Som ett avstamp för den berättelse som ska följa och ett påpekande om den viktiga språkhanteringen.

Vissa av Susanne Janssons noga avvägda meningar kunde vara diktstrofer. En av personerna, den mest spökintresserade, har dessutom fått bli namne med poeten Dahlberg.

Det är ordagrant ur miljön, som Susanne Jansson författat debutromanen ”Offermossen.”
Genre: spänning med en aning av skräck och lite övernaturligt.

OffermossenMen så stilla och långsamt spänningskapande, inte minst stämningen av ödslighet, tystnad och de nästan glömda händelserna, både i verkligheten och myten, smyger på som tjock dimma över fuktig mossmark.

Miljön kallas Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland vid Vänerns nordvästra strand, av romanens andra huvudperson, Maya, som både är konst- och polisfotograf.

Den egentliga huvudpersonen heter Nathalie, biolog och forskare, bosatt i Göteborg. Hon är på väg uppåt Dalsland för att ta prov på växthusgaser i Mossmarken, där hon hyrt ett litet hus.

Nathalie passerar infarterna till Åmål och fortsätter mot Mossmarken och samhället Fengerskog. Här växte hon upp, i ”ett landskap med dimhöljda vidder, hukande tallar och sjunkande jordar… där solljuset inte tycktes nå ända ner, ett land som aldrig torkade upp”.

Härifrån flydde hon för 14 år sen. Vad som hände har hon glömt, försökt att inte tänka på, trängt bort i minnet.

Och så vädret: Nathalie märker att vinden avtagit, det är helt stilla. Nyss var det ju storm?

Hon blir förskräckt, det är som om hon minns det hon inte kan minnas. Nathalie måste hitta Johannes, som studerar på en av traktens konstskolor och hon väl (?) blivit ihop med. Nyss vinkade Johannes till henne, när han sprang iväg på joggingrundan runt mossen.

Offermossen syftar på ”Lingonflickan”, ett mosslik från 300 före vår tideräkning som i början av 2 000-talet hittades i mossmarken. Namnet kan också syfta på de människor som under senare år spårlöst försvunnit i trakten. ”Fler än vanligt”, som Göran Dahlberg, gammal granne till Nathalies familj, uttrycker det.

Så börjar nya lik att hittas i mossen: en hand sticker upp, pålen som förankrade kroppen, guldtior i fickorna.

Spänningen stegras och berättelsen blir allt mer spöklik, sida för sida. Men tyvärr, Susanne Jansson håller inte hela upploppet ut.

Mot slutet börjar språket att kärva, orden vägs inte lika noga. Berättelsen snubblar, spänningen avtar och deckargåtans upplösning är alltför snöplig. Det var synd på en så lovande debut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)