Läsglädjefyllt från en av våra största deckarstjärnor

Mari Jungstedt
Den sista utposten
(Bonniers)

Jag har haft rätt blandat flyt med min läsning på senaste tiden och då är det väldigt tryggt och behagligt att öppna en ny bok av Marie Jungstedt.

”Den sista utposten” är den artonde i hennes Knutasserie, och redan på förhand kan man vara säker på att få möta en text av hög kvalitet. Jag har absolut inte läst alla, men tillräckligt många för att jag ska känna mig hemma direkt.

Bland mycket annat får vi här vara med när Anders Knutas fyller sextiosex en vacker sensommardag tillsammans med sambon Karin, deras lilla Lydia, tre månader, och tre vuxna barn med deras respektive samlade runt ett dignande lunchbord i trädgården på landet när en av mina favoritkaraktärer överraskande dyker upp lagom till kaffet; Anders exfru Line kommer och hälsar på från Köpenhamn och hon är lilla och späda Karins totala motsats: en frodig och energisk kvinna klädd i starka färger, som pratar hela tiden, fylld av glädje och entusiasm tar hon gärna all plats som finns i rummet.

Underbar scen. Stackars Karin. Själva fallet i den här boken är knappast seriens bästa men det är inte huvudmotivet för min läsning; jag vill följa karaktärerna och njuta av en kvalitetstext med språk och berättarteknik på högsta elitnivå.

Anders var skeptisk när det visade sig att femton år yngre Karin överraskande var gravid; är han verkligen lämplig som småbarnsförälder i den här åldern? Men nu är den oron borta, han älskar varje minut med tre månader gamla dottern Lydia. Karin har ett barn sedan tidigare men det var resultatet av en våldtäkt i tonåren. Hanna adopterades bort direkt efter förlossningen; det var många år senare som de fick kontakt med varandra, men numera har de en nära relation.

Hanna lever i Stockholm med sin flickvän Kim, hon försöker också bli gravid så det var inte alldeles enkelt för henne när hon fick veta att hennes mamma lyckats med det som verkar vara så svårt för henne. För Karin är Lydia ett underverk men hon är rätt osäker i sin mammaroll, allt verkar gå så mycket lättare för Anders.

Anders är fortfarande chef för kriminalpolisen på Gotland men ska ta över föräldraledigheten vid årsskiftet och funderar att inte komma tillbaka till jobbet efter det, att i stället bli pensionär. Chefsjobbet kan Karin ta över, hon är också kommissarie, biträdande chef sedan länge (de var kolleger långt innan de blev ett par).

Som vanligt har vi också Johan Berg, ansvarig för SVTs lilla redaktion på ön samt hans mycket speciella fotograf Pia Lilja som utöver ett anslående yttre har begåvats med social genialitet; det verkar knappast finnas någon på Gotland som hon inte känner vilket ger dem massor av tips, information och annan hjälp som starkt bidrar till att de ofta kan leverera egna nyheter.

Johan har varit tillsammans med sin fru Emma länge, de träffades för tjugo år sedan. Då hade hon redan två barn, Sara och Filip, som är vuxna nu. Tillsammans har de Elin och Anton som hunnit bli tonåringar. Äktenskapet knakar rejält, kanske är det dags att skiljas?

Som vanligt arbetar den här författaren med rätt många berättarröster. Utöver Anders, Karin, Johan, och Pia har vi några offer, anonyma förövarkapitel och en del annat. Med en annan författare skulle det kunna bli rörigt för läsaren, men så är det definitivt inte här.

Över till själva fallet, efter en kort prolog får vi träffa Gabriella Rönning som har lämnat över döttrarna Albin och Astrid till Julia Hedenius, en ambitiös tonårstjej från en av granngårdarna, uppenbarligen en familj med problem, ett hem där Julia vantrivs så hon är hellre hos Gabriella, är fantastisk med barnen, hjälper gärna till med annat också vilket ger henne en del inkomster som en välkommen bonus.

Gabriella har också två äldre barn som flyttat hemifrån, Felicia och Albin, med sin förra man Bosse som dog för tio år sedan. Hennes nuvarande man, Erik, har just givit sig i väg mot Norge, ska som vanligt vara borta i två veckor på en oljeplattform där han arbetar som svetsare, och Gabriella tycker bara det är skönt att bli av med honom. Äntligen har hon egentid och är på väg med cykeln mot en enkel och primitiv stuga vid Petesviken som varit i familjens ägo under lång tid men som inte använts på länge.

Mari Jungstedt.
Foto: Rickard L. Eriksson

Det är dags för städning, kanske ska de börja använda den igen. Hon kommer aldrig hem den kvällen; det är Julia som hittar kroppen när hon givit sig ut med barnen nästa morgon för att undersöka vad som hänt, Gabriella har skjutits på avstånd och kroppen ligger alldeles nedanför trappen. Nattens våldsamma oväder har raderat ut det mesta av de spår som möjligen funnits.

Det blir fler som dör och det finns tydliga tecken på att morden hänger samman, men däremot lyckas men inte hitta några samband mellan offren. Jag ska naturligtvis inte spoila vad det hela handlar om men erfarna spänningsläsare kommer att känna igen sig, det är alls ingen ovanlig intrigkonstruktion.

Många författare arbetar med cliffhangers, en teknik för att hålla läsaren fängslad vid texten, en teknik som överanvänd kan bli rätt irriterande. Men den här författaren har en alldeles egen teknik som är något annorlunda; många kapitel avslutas med en kort mening som till exempel:

• Förrän nu.
• Gud hörde inte bön, inte den här gången.
• Eller kanske inte.
• Sedan en obeskrivlig smärta.
• En del av henne ville vråla rätt ut.
• Det var inte mer än rätt.

Det är inte cliffhangers och jag vet inte riktigt vad de ska kallas, små andningsutrymmen för läsarreflektion kanske, men snyggt och effektivt är det.

Reagerade på en detalj: Som barn tyckte jag det var rätt kul att ta olika simmärken och när det står att någon ”tagit alla märken från Baddaren till Simborgarmärket” som om det vore något märkvärdigt blir det konstigt. Den nivån är låg och det finns massor av mer krävande märken ända upp till Elitmagistern.

Men därmed har jag klagat färdigt. Det här är fyllt av läsglädje från en av våra största stjärnor.

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.