Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Från en annan bokrea: Stieg Trenter

I bokkatalogerna ser jag att en av mina svenska favoritdeckare, ”I dag röd” av Stieg Trenter, finns i nytryck på rean. Har du inte läst boken, så köp den och gör det! ”I dag röd” tål – fortfarande – att läsas både som en deckare och – ännu mer – som en atmosfärrik Stockholmsguide.

Jag minns mitt första möte med Trenters huvudperson – fotografen och amatördetektiven Harry Friberg. Det var i ett antikvariat på Högbergsgatan i Stockholm. Friberg var klädd i något zebrarandigt, lite trasig i ryggen men fullt läsbar. Jag satte fast honom på pakethållaren och cyklade hem till Pastellvägen på andra sidan Skanstullsbron.

Det här var på 50-talet. Jag kan väl ha varit 12-13 år. Strax blev Harry Friberg min vägvisare och följeslagare i Stockholm.

Någon vidare amatördetektiv tyckte jag aldrig att Friberg var. Däremot var han Stockholms turistråds bästa guide. Först läste jag, sen cyklade jag Stockholm runt.

Den första av Stieg Trenters deckare jag köpte (i Zebra-pocket) den där gången på antikvariatet måste ha varit, just, ”I dag röd”. Jag minns att jag cyklade till Urvädersgränd, där Friberg berättade att författaren, Trenter, försökte lura mej. Huset med Stomatoltuben ligger ju egentligen på Klevgränd.

När jag tittade på karparna i dammen inne på Centralbadets gård var Friberg också med (”Tragiskt telegram”), liksom ute på Kastellholmen (”Roparen”). Och så vidare.

Men kompis och bundis blev ändå aldrig Friberg och jag.

Som person och människa var han för blek, nästan genomskinlig. Han skulle ha varit lite mer Mike Hammer-tuff, tyckte den 12-13-årige deckarläsaren. Friberg fick mej inte ens intresserad av sitt riktiga jobb brevid amatördetektivandet. Fotografens, alltså. (Å andra sidan blev jag med tiden gift med en fotograf. Det kan kanske finnas ett psykologiskt samband.)

Nej, då tyckte jag att den fåfänge lille kriminalintendenten, Vesper Johnson, med sina extrahöga klackar och pincetten, som han rycker gråa hårstrån ur mustaschen med, var fräckare. Måste erkänna att jag också är mer lik honom.

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 1997

Deckarlogg- och musikfredag: Hans egen folkmusikhistoria eller Skriven med stråke på fiolsträngar

Thomas Fahlander

Gift dig aldrig med en spelman

Röster om folkmusik i Dalarna,

från Isakes Kisti till Päkkos Gustaf

(Gidlunds förlag)

Thomas Fahlander är en filur, som journalist, fotograf och även spelman. Sådana som han behövs i en tid då allt fler inom den svenska folkmusikrörelsen verkar på väg att bli nykonservativa.

Boken ”Gift dig aldrig med en spelman” är skriven på fahlanderska. Det betyder garanterat ickeakademiskt. Han släpper fram ”Röster om folkmusik, från Isakes Kisti till Päkkos Gustaf” på sitt eget sätt; genom sig själv, självupplevt och självkänt.

Förresten, Päkkos Gustaf vet du väl vem han var (eller, ursäkta, borde veta)? Men vem var Isakes Kisti? Det ska visa sig att visst har Fahlander träffat henne också fast han inte visste det. En gång, då Thomas Fahlander var på ett äldreboende och besökte Gräså Kalle på hans rum, då öppnades dörren, en kvinna tittade in och sa: ”Jag hör att det är spelmän här.”

Det var Isakes Kisti, som nu fått ett av boken finaste  porträtt. (Bara att läsa om ”namnskicken”!)

Fahlander ger sin syn på folkmusik redan med urvalet av röster = (mest) spelmän och den ordning han porträtterar dem i. Först kommer Georg Riedel. Som Fahlander skriver om den skiva, ”Jazz på svenska”, gjord av pianisten Jan Johansson med kontrabasisten Riedel: ”Den räknas som jazzskiva men frågan är om det inte är en folkmusikskiva.”

Fler röster = porträtt: Sparf Anders, Knis Karl, Anders Frisell och Päkkos Svea, ”utan henne ingen Bingsjöstämma”. Fahlander sitter på Stockholms central, väntar på tåget och läser Anders Frisells dagböcker. Han beskriver 70-talets svenska folkmusikrörelse, skildrar rivningen av Klarakvarteren i Stockholm och plötsligt skriver han om 60-talspopbandet Tages.

Resultat: hans egen folkmusikhistoria, sin egen folkmusiktradition. Han skriver genom sig själv, inuti sig själv, närvarande med hela kroppen. Hans bok ”Gift dig inte med en spelman” känns som skriven med stråke på fiolsträngar. Högst personligt. Mycket bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Fredag och musik på Deckarlogg: Så föddes rocktidningen Schlager

Jag startade en gång en tidning (tillsammans med en handfull andra).

Jag är ju en gammal uv vid det här laget så det är längesen nu. I morgon, lördagen den 10 oktober 2020 har det gått hela 40 år sen premiärnumret av rocktidningen Schlager gavs ut.

Vad? Hur? Varför? Så här var det, så här startade rocktidningen Schlager…

***

Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.

Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.

Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”

Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.”
BE

Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.

Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).

Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt.
TH

Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!

Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…

Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?

Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det?
BE

Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.

Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.

Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.”
TH

Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.

Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså.
BE

Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.

Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken.
TH

Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.

Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.

Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren).
BE

Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.

Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.

Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan.
TH

Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).

Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.

Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.

Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik.
BE

Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.

För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.

Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.

Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på.
TH

Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!

Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.

Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.

Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet.
BE

Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.

På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.

Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.

Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.

Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde.
TH

Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?

1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.

De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.

Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.

För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…

Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt.
BE

Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?

Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är best-of-schlager-nar-den-svenska-rockjournalistiken-foddes-texter-ur-ti.jpg

Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats.
TH

Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.

Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.

Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.

Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.

Skåne i augusti 2011
Bengt Eriksson och Thore Soneson

(Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)

Deckarloggbäst juli 2020 (del 3): Översatt/utländskt

Michaelides den-tysta-patientenAlex Michaelides
Den tysta patienten
Övers: Hanna Axén
(Modernista)
Konstnären Alicia Berentson lever ett perfekt liv med sin omtänksamme man som är en framgångsrik modefotograf. En kväll kommer mannen hem sent och blir mördad av Alicia som skjuter honom fem gånger i ansiktet. Det är i alla fall den allmänna uppfattningen om hur mordet gick till. Efter mordet vägrar hon att prata och hon spärras in på en rättsmedicinsk avdelning. Hon drogas ner och anses vara ett hopplöst fall tills en dag när den nyanställde psykoterapeuten Theo Faber tar sig an henne för att försöka bryta tystnaden. Det är onekligen ett ovanligt drag att låta en psykoterapeut agera utredare i en mordgåta men det funkar väldigt bra. (Ur Samuel Karlssons recension.)

Giles Blunt Fruset offerGiles Blunt
Fruset offer
Övers: Sandra Gustafsson / Lars Rambe
(Hoi förlag)
Fruset offer” kom på svenska redan 2003 och återutges med anledning av TV-serien ”Cardinal” (på C More). ”Cardinal” syftar på kriminalkommissarie John Cardinal som får en ny poliskollega, kriminalinspektör Lise Delorme. Miljö: den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada. Februari och vinter. Mörkt redan vid fyra på eftermiddagen. Meterhöga snövallar. Vinden från sjön är kall som fan. Välskrivet och välberättat. Miljön, geografin, vädret, stämningen och småstaden förenas till en hel- och enhet. Men det är främst vädret, som drabbar så starkt att väderleken blir den egentliga huvudpersonen. Polisutredning: Försvunna tonåringar, i plural. Detta kompletteras och kompliceras med en skildring av John Cardinals speciella hemförhållanden med en dotter och en hustru med just speciella problem.

Sheena Kamal de-som-forsvannSheena Kamal
De som försvann
Övers: Gunilla Mattsson
(Harper Collins)
En deckare som knuffar läsaren över stupet och in i katarsis och himmelriket, ledsagade av anti-hjältinnan Nora Watts och hennes skabbiga hund genom Vancouvers mörka bakgator. En dag får Nora ett telefonsamtal som orsakar att hennes bräckliga värld rämnar. Hennes bortadopterade dotter är försvunnen. Nora jagas av mörka demoner från det förflutna. Hon har tagit sig upp från botten men befinner sig hela tiden på gränsen till avgrunden. Nu kastas hon in jakten på sin försvunna dotter och tvingas möta sina värsta mardrömmar. Bokens nerv skruvas upp på ett skickligt sätt och jag älskar upplösningen. (Ur Samuel Karlssons recension.)