2018 års bästa svenska deckar-, krimi- och andra spänningsdebutanter

Kom fram så pass många nya spännande och bra deckardebutanter också under 2018 så Deckarlogg bestämt sig för att dessutom utse en debutanttopp (i bokstavsordning).

Fem författare/titlar hade redaktionen tänkt välja ut. Men det blev sju författare och sex titlar, gick inte med färre.

***

adolfsson doggerlandMaria Adolfsson
Doggerland: Felsteg
(W&W)

Svåraste som finns för deckarförfattare: skapa sin egen kriminella miljö, hitta på – som här – ett helt land som inte existerar utanför fiktionen. Verkligen att börja från 0 (utan geografiska, historiska och samhälleliga kontrapunkter). Fast ”Doggerland” – dessa öar mellan Danmark och Storbritannien, härmed introducerade – fanns ju en gång i tiden, på den senaste! Här har Adolfsson placerat en kvinnlig kriminalinspektör och allt känns naturligt och självklart. Direkt i Doggerland-debuten lyckas hon lika bra som när Nesser skapade sitt fiktiva land.

JacksonStina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, letar efter henne, fortfarande tre år senare. Titeln syftar på väg 95, kallad ”Silvervägen”, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och Norge. Där kör Lelle, annars skollärare, med bilen varje sommarnatt för att försöka hitta ett spår. Ännu en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdotter flytta ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”. Det kriminella uppdagas först i slutet. Som en roadmovie där Lelles resa längs Silvervägen gör läsningen värd.

Magnusson offerlammNiklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Lika välskrivet som väl berättat med en fyndig intrig. Berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, skicklig polis men tafatt privat, inleds i Reykjavík och fortsätter i Stockholm-Uppsala. Svava flyger hit för att reda ut vad som hände när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med). På Island – observant gjort – anges de typiska markeringarna om geografi och väder. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

sehlstedt sweet lolitaKicki Sehlstedt
Sweet Lolita
(Piratförlaget)

En början, just en debut. Så kan ”Sweet Lolita” beskrivas. Journalisten Kicki Sehlstedt lägger grunden till sin fortsatta deckarserie om Aida, journalist, och Kajan, kvinnlig kriminologisk professorsvariant av G.W. Persson. Finns sådana? Två trådar vävs ihop. En kvinna hittas död efter en bröllopsfest och två tonårsflickor har kommit på ett ”bra” sätt att tjäna pengar (till alkohol och droger): visa sig nakna på nätet. Vilket får både en fortsättning och en följd. På samma gång en vuxen- och en ung vuxenroman.

Karin SmirnoffKarin Smirnoff
Jag for ner till bror
(Polaris)

Deckare? Kanske inte. Krimi? Det tycker jag. Norrländsk noir? Absolut! Eller Nordic noir, som romanen nog kommer att beskrivas ute i Europa. Smirnoffs debut utspelar sig i glesbygden inåt landet mellan Skellefteå och Umeå. Till den lilla byn smalånger, där bror bor, återvänder jana (eller jaana) för att göra upp med sin – eller deras – ånger. Minnet av det som minns, nog så starkt. Berättelsen om modren och fadren är lika karg som landskapet och berättad som jag har antytt: små bokstäver och ord hopdragna till begrepp. Som att föräldrarna älskade evertaube. Mycket speciell debut(krimi).

judaskyssenKristina Tilvemo & Michael Wainwright
Judaskyssen
(Hoi)

Miljöer: Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman. En arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund. Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en av årets bästa svenska debutdeckare.

Deckarloggs red.

Annonser

Snö och kyla, liv och mord

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

En annan värld.

Ja, precis så. Norska polarforskaren och deckarförfattaren Monica Kristensen skildrar inte bara en annan plats någonstans långt bort utan – rent faktiskt – en annan värld.

På omslaget till ”De döda i Barentsburg”, där hon för tredje gången i svensk översättning låter Svalbard vara miljö för liv och mord, citeras en recensent som påstått något så fånigt som att läsaren får ”frostskador” av Kristensens böcker.

Men så börjar jag läsa och hinner inte många sidor innan jag kurar ihop mig. För… nu fryser jag också.

Monica KristensenDet är ju märkligt, smått genialt, att hon kan skildra denna miljö så att läsaren känner kylan stiga upp ur boksidorna. Att läsa är som att vara inomhus i värmen och öppna en dörr utåt den lilla, allt mer ödsliga och förfallna ryska gruvstaden Barentsburg: se snön och huttra i blåsten.

Jag sitter där tillsammans med sysselmanspolisen Knut Fjeld när helikoptern rister och skakar av turbulensen, måste cirkulera några varv över Barentsburg innan den kan landa.

Fjeld mår inte så bra heller. Efter att kärleken lämnat honom sköter han sig inte, varken med sprit eller kvinnor.

Tidigt på morgon denna oktoberdag har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen.

Det gäller ett dödsfall och det ryssarna verkar vilja ha hjälp med är ett snabbt konstaterande av att det var en olycka och inget annat då en gruvbas föll ner i en betongblandare och dog. Men Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Jag kände inte till mer om Svalbard än nog 99 procent av Sveriges befolkning. Det blev att googla och läsa på.

Kort rapport: denna ögrupp i Arktis och havet omkring tillhör Norge (enligt Svalbardstraktaten). Norsk suveränitet upprätthålls av sysselmannen (en kvinna i Kristensens deckare), som är guvernör, polischef och domare i en person.

Även andra länder har rätt att bryta kol på Svalbard. Inte minst Ryssland, som ifrågasätter Norges suveränitet.

”De döda i Barentsburg” skildrar – ja, gestaltar – ja, personifierar – allt detta. När fler mord sker (så var det förstås med gruvbasen) och dessutom olovligt fiske i Barents hav kommer in i handlingen krockar ryskt och norskt; de olika kulturerna, människorna, livsvillkoren.

Det är spännande rätt igenom romanens 359 sidor – och spännande på flera sätt.

Dels själva kriminalgåtan, där Knut Fjeld – en bra polis, även om han slarvar privat – långsamt tvinnar ihop ledtrådarna: morden som leder till människorna som i sin tur leder bakåt i rysk historia, till fattigdom och gamla gruvsamhällen.

Vilket får ”De döda i Barentsburg” att också bli en grundläggande – och lika spännande – faktabok om både Svalbards och Rysslands historia.

På försättsbladet citeras tre rader ur T.S. Eliots diktsvit ”The Waste Land”. Det passar bra.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Resorna längs väg 95

Stina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina, som försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, som fortfarande tre år senare letar efter dottern. En skilsmässa, mamman och pappan som inte längre är gifta. De hanterar förlusten på var sitt, olika sätt.

Detta utgör grunden för Stina Jacksons debut i spänningsgenren med romanen ”Silvervägen”. Titeln syftar på väg 95, kallad Silvervägen, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och gränsen till Norge.

Där kör Lelle, som annars är eller fortfarande försöker vara skollärare, med bilen varje ljus sommarnatt för att få upp ett spår, eventuellt få en aning om vad som hände med hans dotter.

JacksonDet är hela berättelsen också, egentligen. Även om ytterligare en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdottern Meja flyttar ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”, som han kallas.

Meja blir som en – annan, ny – dotter för läraren Lelle. I trakten av Glimmersträsket finns också en, låt säga, alternativfamilj som lever för sig bortom samhället och världen.

En slags roadmovieskildring där det kriminella blir uppenbart först mot slutet. Det är resan, Lelles resa längs Silvervägen, som gör läsningen värd.

Och Stina Jackson lyckas faktiskt – fast det är på vippen att hon inte gör det, flera gånger – hålla spänningen vid liv. Personteckningen, främst av Lelle och Meja, blir behållningen för mig; inte själva berättelsen och absolut inte kriminalberättelsen.

Det dyker väl också upp en sensmoral i slutet – den förstår jag inte alls eller missförstår helt. Eller två sensmoraler – den om att människor kan genomleva även det värsta och komma ut på andra sidan, den sensmoralen begriper jag förstås.

En läsvärd roman och en… hmmm… åkej då… i alla fall lågmält spännande spänningsroman. Och en bra – fast ännu mer lovande – debut som deckarförfattare. Men, som Svenska Deckarakademin, anser: 2018 års bästa svenska kriminalroman?

Den frågan låter jag hänga i luften…

Bengt Eriksson

Trögt och inte heller trovärdigt

Jan-Erik Fjell
Hämnaren
Övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Varken spännande eller originellt. Och jag som utnämnt Jan-Erik Fjell till den nya norska deckarstjärnan.

Fjell hamnarenI ”Hämnaren” har Anton Brekke degraderats från kriminalkommissarie i Oslo till patrullerande polis i Fredrikstad. När en serie märkliga mord inträffar så ser den malliga och uppkäftiga Brekke till att han ändå kommer med i utredningen.

Fjell försöker skapa en intrig genom att förena 60-talets San Francisco, där en norskättling satt fängslad på Alcatraz, med dagens Norge.

Men det går trögt och mordmotivet tror jag bara inte på.

Verkar som om Fjell måste få ut en ny deckare och inte hade någon idé. Resultat: polisthriller á la Nesbø light.

Det var synd på en så lovande och personlig polisromanförfattare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Sommardeckare 6) Ännu en norsk polisromanförfattare

Det finns en fortsättning på den här polisromanen; utanför boken, troligen i en kommande roman.

Jag gillar det: när deckare inte har ett exakt slut utan fortsätter och pågår, i fiktionen som i livet.

Monster_framsida-700x1080 (1)Men det känns också som om ”Monster” (Lind & Co) av norrmannen Jørgen Jæger har en förhistoria, som att berättelsen börjat innan den börjar. Vilket är mindre bra.

Det stämmer dessutom: den här titeln har föregåtts av ett flertal titlar i samma serie.

Men varför slutar aldrig förlag att göra såhär: börja översätta en sammanhängande deckarserie mitt i serien. Det är och förblir ett otyg.

Miljö: den lilla fiktiva norska småstaden Fjellberghavn dit en kvinna och hennes dotter flytt med sin nya man undan sin tidigare make – ännu en man som hatar kvinnor och visade det med våld mot sin sin hustru.

I den lilla staden finns också en poliskår där varje polis är sin individ och har sin privathistoria. Det har blivit ett levande, trovärdigt persongalleri.

Nämnda kvinnas förre make har förstås letat reda på henne, trots namnbyte och hemlig identitet, och ska nu hämnas, romer har slagit sig ner i trakten till ve och fasa för det lokala främlingsfientliga partiet, en motorcykelklubb finns också med i handlingen.

Lite mycket och lite rörigt, författaren får anstränga sig för att få ihop det. Men han gör det, han lyckas.

Trots alla om och men växer ”Monster” och blir en bra, läsvärd introduktion av ännu en norsk polisromanförfattare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

– Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Sundstöl Drömmenes landDet andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är Sundstöl De dödenamn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De døde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

Sundstöl Ravnene– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna?

– När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Sundstöl MinnesotatriloginSka Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Rocky Magasin 2011

Från andra världskriget till idag: Välskrivet, underhållande och allmängiltigt

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Kjell Ola Dahl är en av Norges mest framgångsrika deckarförfattare. Han debuterade på 90-talet, har gett ut en rad deckare av olika sorter och tilldelats flera deckarpriser. Tyvärr finns knappt en handfull av hans tidigare böcker översatta till svenska.

Nu har Dahl, liksom flera nordiska kolleger, också skrivit en deckare med andra världskriget som miljö.

Ett mord begås på 40-talet och det kommer att begås ännu ett på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får väl kallas deckare eller kriminalroman. Men det är en bredare och djupare roman än så – mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur – olika – människor kan reagera och agera när livet plötsligt förändras och världen rämnar omkring dem.

Dahl varvar tre årtal och två platser – 1942 (i Oslo och Stockholm), 1967 och 2015 (tillbaks i Norge och Oslo) – där han låter ett persondrama utveckla sig. Hilde, från ung judinna till mycket gammal med Ester som sitt riktiga namn, är återkommande huvudperson och berättelsens nav.

DAHL_HILDE_framsida-gordel

Även Sverre och Gerhard, norska motståndsmän, rör sig in i och ut ur berättelsen. Liksom Turid, dotter till Gerhard och Åse, som kan sägas vara den egentliga huvudpersonen, trots att hon blir mördad redan på 40-talet.

Med karg och avskalad prosa, ibland nästan anorektisk, återskapas miljöer och inte minst stämningar från andra världskrigets Oslo, där Hilde/Ester var motståndsrörelsens unga kurir men måste fly när hennes familj fängslades av nazisterna och hon själv blev angiven, och från Stockholm under samma tid, där norska flyktingar – som Ester och Gerhard – möttes på nytt.

Det går långsamt framåt – och bakåt. Författartekniken att hoppa fram och tillbaks mellan tider och miljöer gör att man dessutom bör läsa lång- och eftertänksamt för att inte missa någon pusselbit när personerna allt mer knyts ihop både med Norges krigshistoria och varandra. Här sker dramatiska händelser, såväl på 40- som på 60- och 2000-talet, men det mest dramatiska och spännande finns i personteckningarna.

Dahls romanpersoner blir, ord för ord, levande människor. Han tecknar dem, streck för streck, allt tydligare, fyller personerna med nyanser, tills var och en är sin egen person. Krigsåren förändrade och formade dem för alltid. De beslut, ofta hastiga, som de tog eller tvingades ta, gjorde dem till de människor de blev.

”Täcknamn: Hilde” är en berättelse om andra världskriget och dess människor, i Norge och delvis i Sverige, men också ett slags facit till alla krig som hela tiden pågår i världen, till dagens människor och flyktingar, hur man borde tänka sig att de kan påverkas och bli av sina krigs- och flyktupplevelser.

Kjell Ola Dahl har åstadkommit en välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman – med kriminellt innehåll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018