Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Imponerande webbdeckare!

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
Uppl: Mattias Linderoth
(W&W)

Jag gillar den norska författaren Jørn Lier Horst deckare om kriminalaren William Wisting. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt och säga att det är en av de författare som jag inspireras mest av i mitt eget skrivande.

Få är så skickliga på att skapa lågintensiv spänning och smarta dialoger. Och hans senaste deckare i serien om William Wisting lever upp till förväntningarna, även om författaren gjort det ovanligt svårt för sig. Han har i princip gett sig ut på ett dramaturgiskt självmordsuppdrag.

Temat är crowdsolving och den engelska förklaringen på begreppet lyder: ”Crowdsolving is the idea that many individuals can come together to provide collective solutions to problems.” Det handlar helt enkelt om privatpersoner som löser fall tillsammans med hjälp av internet.

Mycket intressant som fenomen och som deckarstoff.

Handlingen i ”Gränslös” börjar med att polisen i Norge kontaktas av en kvinna i Australien som driver en webbsida där hon tillsammans med andra försöker lösa ett mordfall som inträffat i Spanien. Den mördade kvinnan är en väninna till henne som varit på semester.

På webbsidans forum träffas intresserade privatpersoner från hela världen som använder sina specialkunskaper för att komma närmare en lösning av fallet.

För varandra är de bara kända under olika alias. En av dem är den norska Astria. Hon driver ett bildprojekt i gruppen där hon samlar in alla bilder tagna under dagen som kvinnan mördas från den aktuella orten. Fallet kopplas ganska snabbt ihop med fler mord på unga kvinnor längs med den spanska solkusten.

William Wisting dras in i utredningen och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats.

Det som är så imponerande men den här deckaren är att så stor del utspelar sig på webben genom olika alias. Det är inte någon som jagas i en mörk skog av en mördaren med en yxa i högsta hugg. Ändå blir det spännande. Jag vill lyssna vidare för att få reda på gåtans lösning.

I boken skildrar författaren hur webben påverkar vår vardag och vårt resande. Ska någon boka ett hotell kollar den personen givetvis Tripadvisor först. Ska en adress letas upp följer man Google maps. Bilder finns lagrade i något moln.

Det blir en ganska avslöjade spegelbild av hur beroende vi blivit av webben. Men också lite skrämmande vilka digitala spår vi lämnar efter oss.

Det är ingen rafflande spänning men författaren lyckas ro i land med sitt omöjliga projekt. Jag är djupt imponerad. Vill du lyssna på en deckare med ett lite annorlunda upplägg kan jag varmt rekommendera ”Gränslös” av Jørn Lier Horst.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Mästerligt, Anne Holt! Rekommenderas med långa, intensiva applåder…

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

”Det elfte manuset” är norskan Anne Holst elfte kriminal-, polis- och samhällsroman om och med Hanne Wilhelmsen, den kvinnliga kriminalpolisen i Oslo, till att börja med på rosa motorcykel men nu sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol.

Tittar efter i Holst utgivning och blir lite häpen när jag ser att den första Hanne Wilhelmsen-deckaren kom redan 1993 (i Norge) och -95 i Sverige. Minns att jag intervjuade Anne Holst när hon medverkade vid Skandinaviska Kriminalsällskapets kongress i Lund. Samma år, -95 alltså eller året efter, omkring den tiden i alla fall.

Då låg fokuset, åtminstone mitt, på att Hanne Wilhelmsen var kvinna och polis – samt lesbisk. Det låter ju smått fördomsfullt men då var det nytt, både i kriminallitteraturen och verkligheten. Med allt mer öppet lesbiska poliser, alltså. Tiden var en annan, ovanligt då.

Anne Holt har under påbörjat flera deckarserier – om Johanne Vik, kriminolog, Sara Zuckerman och Ola Farmen, läkare, och Selma Falck, före detta stjärnadvokat och även före detta idrottare på högsta nivå. Även dessa serier och romaner är spännande, intressanta och bra; lite sämre ibland och lite bättre andra gånger och titlar.

Men Anne Holts övriga serier och romaner kan ändå aldrig mäta sig med deckarserien om – ja, minst lika mycket om som med – Hanne Wilhelmsen. Ett slags livsromaner, dessutom. Vid sidan om det kriminella och samhälleliga. Holt följer Wilhelmsen genom livet, fram till nu, det är 2020, då Hanne Wilhemsen blivit 60 år.

Och vad som Anne Holt åstadkommit med dessa elva Hanne Wilhelmsen-deckare är att skriva en av de allra bästa deckarserierna i Norden. Hon har också tecknat ett av de mest och fint utmejslade nordiska deckarromanpersonerna. Anne Holt är kort sagt en Nordens allra  främsta deckarförfattarna i Norden, i som det brukar heta modern tid.

Just nu, när jag precis avslutat ”Det elfte manuset”, skulle jag nog till och med kunna hävda att hon är den bästa. Detta – sin skicklighet – visar hon än en gång och direkt i ”Det elfte manuset”, i romanens  inledningar. Ja, de är fyra stycken. Alla fyra samlade under överrubriken ”Prolog” och med varsin beskrivning, under- eller kapitelrubrik.

I den första med rubriken ”Den gamla” (åter)introduceras Anne Wilhelmsen för oss som läst förut (i mitt fall, samtliga titlar) och för nytillkomna. Efter att inte ha varit utomhus på ett år ger sig Wilhemsen ut i natten och intar sitt Oslo, än en gång.

I den andra, ”Den unga”, sitter polisassistenten Henrik Holme, som introducerade senare i Wilhemsen-serien, och betraktar ett foto av en kvinna. En död, givetvis. En mördad och misshandlad kvinna, det är en kriminal- och polisroman.

I den tredje, ”Den nya”, introduceras en ny romanperson: Ebba Braut, nyanställd redaktör på Norges största bokförlag. Ebba Braut har precis läst ett inkommet manus, två gånger har hon läst det. Ett manus till en kriminalroman och den är…

Fyran, ”Den äldste”, utspelar sig på en kyrkogård där en åldrad kyrkogårdarbetare håller på att gräva en ny grav. Det är jobbigt, det var tjäle i marken och dessutom har hans lilla grävmaskin gått sönder. Det är ”Tok-Astrid” som ska begravas.

Spoilat för mycket nu? Nej, tror inte det. För det efter denna ”prolog” som själva deckar-, kriminal-, polis- och Hanne Wilhelmsen-romanen börjar. Jag ville referera detta för att visa hur skickligt Anne Holt kan inleda en ny roman och deckare. Så att den fungerar både för trogna och nytillkomna, så att grunden läggs direkt och läggs sååå lockande och spännande.

Fortsättningen är lika spännande, romanen lika omöjlig att släppa när man = jag börjat läsa. Dess 456 sidor, inklusive epilog, slukades i ett svep i svalkan under päronträden i trädgården en annars solig, varm dag. Det är bok om Hanne Wilhelmsen och även om Anne Holt själv, får jag för mig, en berättelse om livet och Norge under covid, i lockdown.     

Anne Holt är en av dem som förtjust berättar med parallellhandlingar – vad jag brukar hata sånt! – och även en av dem som verkligen klarar av att berätta parallellt – utan att jag klagar. Tvärtom! Mästerligt sammanhållet, trots parallellhändelserna och –berättandet. Det är bok om förlagsvärlden också, en rätt syrlig beskrivning.

Och säkert sann. Anne Holt känner den världen vid det här laget. ”Det elfte manuset” kunde ju syfta på Anne Holts elfte Hanne Wilhelmsen-deckare men syftar mer specifikt på att manuset till det nämnda norska förlagets största författares nya bok plötsligt försvinner…

Rekommenderas med långa, intensiva applåder av Deckarlogg!

Bengt Eriksson

Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Kriminella pocketguider

Sen början av 2000-talet har Deckarlogg köpt på sig små pocketguider till kriminallitteratur.

Det var ju innan internet och nätsökandet kom igång på allvar så dessa små guider till olika grenar på det litterära kriminalträdet var ännu viktigare då för en första grundkurs. Men jag har fortsatt och fortsätter att köpa och bläddra i dom för att få tips på nya författare och deckare från många av jordens hörn.

Och det finns alltid, det är ju det fantastiska och det märkliga att det alltid finns, nya deckarförfattare att upptäcka!

I början kom böckerna från Storbritannien. Då var det Paul Duncan som skrev informativa pocketguider som gavs ut av ett förlag med det så träffande namnet Pocket Essentials. Duncan skrev bland annat om ”Noir Fiction” och ”Film Noir”.

Också på senare år har det fortsatt att komma kriminella pocketguider från Storbritannien, nu nästan alltid författade av Barry Forshaw som i snabb takt skrivit om till exempel ”Nordic Noir”, ”Euro Noir” , ”Brit Noir”, ”American Noir” och ”Historical Noir”, faktiskt fortfarande utgivna av  Pocket Essentials, nu genom förlagen No Exit Press och Old Castle Books.

Ett urval kriminella pocketguider.

Fast det har också börjat komma såna här små kriminella guider från annat håll – som Australien. Eller annat håll och annat håll, ”Southern Cross Crime” av Craig Sisterson är även den utgiven av Old Castle Books och när jag kollar efter så ser jag att författaren faktiskt bor i London.

Boken har han dock ägnat åt sin specialitet: deckare från ”Down Under”, alltså Australien och Nya Zeeland. Mycket intressant, mängder med tips på författare och böcker som varken du eller jag ens har hört talas om. Det vågar jag nog lova.

I julas skaffade jag mig ännu en kriminell pocketguide om ett ämne som flera deckarkritiker och böcker behandlat på senare år – nämligen ”Scandinavian Noir” med undertiteln ”In Pursuit of a Mystery” (Picador), skriven av den amerikanska författaren Wendy Lesser.

Hon har läst nordiska deckare sen 1980-talet – började med Sjöwall Wahlöö och Beck – och har fortsatt fram till och in i idag. Detta var, enligt egen utsago, hennes enda informationskälla om Sverige, Norge och Danmark. Hon hade aldrig besökt Norden utan läste sig till hur länderna var, hur vi hade det här, samhället, politiken och livet – genom deckare!

Amen! Ursäkta! Stå på huvet och dra mig på en tallkott!

Nog för att jag också tycker att man lär sig om människor, länder och liv genom att läsa kriminalromaner men det får väl ändå vara måtta. Om jag inte hade haft och aldrig skaffat mig någon annan kunskap om USA än den jag fick genom farsans Manhattan-deckare när jag växte upp – vad jag hade jag då fått för bild av USA och amerikaner?

Det går ju inte. Omöjligt. Men ändå: fascinerande. Vilken synnerligen märklig ingång till människor, samhällen och politik, ja, hela verkligheten och livet – genom deckare! Många gånger som jag drog på mun och ibland skrattade högt när jag tog del av Lessers kriminallitterära analyser av verklighetens Sverige, mest Sverige, med kunskap från deckare.

Underhållning, om jag säger. Så får Wendy Lessers bok om ”Scandinavian Noir” läsas.

Övriga nämnda titlar är mer på allvar, mer seriösa. Bra sätt att grundförkovra sig, som sagt. Rekommenderas! Och för all del, läs också Lesser. Samtliga böcker finns i pocket till rimligt pris.

PS. Såna här pocketguider skulle man = jag ju vilja att det ges ut också i Sverige, på svenska, om svenska författare och deras deckare. Ämnen: Norrland Noir, Kvinnor som deckarförfattare och deckarkaraktärer, Den svenska polisromanen efter Sjöwall Wahlöö, Come back för hårdkokt i Sverige, Svenska feelgood- och trivseldeckare…

Nä, det är nog omöjligt. Finns ingen ekonomi i det, varje sig för förlag eller deckarkritiker.

PPS. Jo, nog vet jag, som ju var med och skrev där, att BTJ Förlag gett ut liknande böcker om deckare. De såg ut som pocketböcker, mjuka pärmar, blott något större pocketformat, men prissättningen var tyvärr ännu högre än för böcker med hårda pärmar.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag med musik (2): ur- och nu-folkmusik på fiol från de Edénska samlingarna

Mats Edén

Alvaleken

Från de Edénska samlingarna

(Taragot Sounds)

Mats Edén är Sveriges främsta fiolspelman. Jo, det går väl att ha andra åsikter om detta men det är min åsikt. Han är också – ordagrant – svensk folkmusik idag, traditionen bakåt såväl som framåt. Då och nu; nu och då. Där som  här; här som där.

I egenskap av medlem i Groupa är han med och utforskar nu-folkmusik i såväl Sverige som övriga Norden med resultatet att även jag, som lite skämtsamt brukar hävda att jag har Sveriges största öron, undrar om det verkligen kan vara  folkmusik. ”Ja”, svarar Mats Edén.

På senare tid har han spelat nygamla låtar från Norge tillsammans med Guro Kvifte Nesheim, hardingfelist, en sorts konstmusik med Stefan Klaverdal, elektronmusiker, och en annan sort med Stefan Östersjö, experimentgitarrist. Han är klassisk tonsättare själv också, senast hörde jag om ett svårspelat verk för pianisten Carl-Axel Dominique.

Och inte ens allt detta räcker. Nu har Mats Edén gjort  soloalbumet ”Alvaleken” där han spelar tjugoen egna ur-folklåtar – eller som han själv uttrycker det, ”återkopplar till mina musikaliska intresseområden” – från Värmland (därifrån kommer han), Norge och Västerdalarna på 1700-talsfiol, Malungsfela, hardingfela och viola d´amore (med tidig barockstråke, spelmansstråke från 1800-talet och altbarockstråke).     

Åldersprefixet ur- passar exakt för låtarna, musiken och traditionen. För medan jag lyssnar så undrar jag: Hade det gått att tidsbestämma låtarna – lekarna och hallingarna, polskor och polka, valser och marsch – om man inte vetat att låtarna faktiskt är Mats Edéns egna. Han är upphovsmannen till samtliga tjugoen.      

Mats Edén spelar hemma på sin fiol från 1730, tillverkad av Josephus Christa.

Det är tidsmässigt svårt som det är, redan nu. Låtarna har hämtats ur cirka 50 års produktion, ibland anger Edén när låten kom till, andra gånger minns han inte. Han spelar ur sitt liv eller till och med spelar sitt liv. Allt är inspelat hemma hos Mats i Dalby, Skåne (där han numera bor) med en digital Zoom-bandare. Det gör nog sitt till, alltså hemmainspelningen, för att livet och musiken ska komma ännu närmare varann.

Det brukar talas om poeten och hens enmansband (oftast en sångare till gitarr). Mats Edén går att beskriva som fiolspelaren med sin grupp, om det nu är en trio eller  kvartett eller ett helt spelmanslag. Edén byter alltså mellan olika fiolinstrument och stråkar. Han stämmer också om instrumenten, för att få nya klingande samspel mellan strängarna.

Och så spelar han – ja, som han spelar – på samtliga strängar. Samtidigt. (Hardingfela och viola d´amore har ju dessutom strävsamklingande extrasträngar.) Så låter det, som om en Edén spelar melodin och flera extra Edén lägger in andra- och tredjestämmor, kompar och spelar med. En enda fiol blir fioler som bildar en folkmusikgrupp.

Vissa tycker det är svårt att lyssna på ensamma fiolspelmän. Det ”gnäller” ju så om fiolen. Som att vissa kan tycka det är svårt att läsa poesi. Blott övergångsstadier, vågar jag nog lova. När man tagit sig in i solospelmansmusiken (liksom i poesi) får man så mycket tillbaka. Det ger mer än det krävde.

Mats Edén berättar historier, i toner, rytmer och ljud. Om sig själv, folkmusiken, människor och spelmän, tiden och historien, livet som det varit och är. Ju mer jag lyssnar desto tydligare hör jag, desto mer berättar Edéns fiol(er).

I skrivögonblicket går ”Alvaleken” endast att lyssna på och köpa digitalt. Förhoppningsvis ska det också komma en CD. Det är musiken värd och det behövs, för att ge tillgång till det övriga som hör musiken till: Mats Edéns bakgrundstext om sina låtar och korta förklaringar till varje låt, foton på honom och hemmastudion, instrument och stråkar samt inte minst, för den notkunniga och spellystna, nedtecknade noter till samtliga tjugoen låtar.

Detta måste vara årets folkmusikskiva, konstaterar jag redan i maj 2021. Allt annat är omöjligt.

Bengt Eriksson

Hifi & Musik

Nagelbitare – snygg, smart och spännande

Jørn Lier Horst / Thomas Enger  

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Mums för alla spänningsälskare.

Jørn Lier Horst tillhör en av mina personliga favoriter. Det här är tredje delen i serien som han skriver tillsammans med Thomas Enger och de är nästan lika bra som böckerna om William Wisting som han skriver själv.

En polis och nära kollega till Alexander Blix mördas.

Fallet har nära kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer?

Journalisten Emma Ramm, som står Alexander nära, tar på sig uppgiften att bevaka dottern.

Händelseförloppet eskalerar och Alexander sätts på svårare prov än någonsin tidigare. Han tvingas gå utanför lagens råmärken för att lösa fallet. Spänningen är oooolidlig.

Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. I ”Slagsida” har författarduon skapat ett scenario där vi både får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp.

Det är snyggt, smart och spännande.

Den enda invändningen jag har mot boken är skurkens motiv. Utan att avslöja för mycket tycker jag det faller platt.

Lite synd men ”Slagsida” har ett så starkt driv att ett litet skönhetsfel slinker förbi utan större problem.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Den filosofiska spionromanens Göteborg och dess illusion av verkligheten

Åke Edwardson må påstå nåt annat (vad kan det vara?) men för mig är och förblir Göteborgs främsta skildrare inom deckare och annan krimi utan tvekan den filosofiske spionromanförfattaren Sven Westerberg (1945-2018).

Följande är en intervju med Westerberg och en vandring genom hans Göteborg som vi gjorde mitt i aktiva produktion av synnerligen spionromaner eller kanske säkerhetspolisromaner.

Ser nu, till min häpnad, att vi inte alls verkar ha pratat om Dag Hammarskjöld som Westerberg väl citerar i varenda bok han skrev…?

***  

Strax före Göteborg kör vi in på en rastplats och tar fram guideboken: ”Göteborgsmorden” av Sven Westerberg.

På sidan 19 finns en vägbeskrivning. Det är Bodil Wilhelmsson, hustru till den försvunne översättaren och f d diplomaten David Wilhelmsson, som guidar. Fru Wilhelmsson har gått från Gustaf Adolfs torg. Nu står hon i taxikön vid Centralen. ”Och vart ska vi?” undrar taxichauffören. ”Sävedalen”, svarar hon.

”De svängde ut i trafiken… Hon såg GP:s byggnad med de upplysta fönstren. Hon såg skyltfönstren på Friggagatan, motorcyklarna, den gamla judiska kyrkogården, och sedan de stora hyreshusen till höger när de passerade Olskroken.”

Längre fram i boken, sidan 80, kör Stellan Fransson och Jarl Fredriksson samma väg. Den förstnämnde är kriminalkommissarie vid Göteborgspolisen. Den andre, som kommit ner till Göteborg från Stockholm, arbetar inom den del av den svenska underrättelsetjänsten som kallas Kontoret. De kör till Sävedalen i Franssons BMW. Också de svänger av från motorvägen och passerar ™stra Sjukhuset.

Fredriksson ser sej omkring. ”Ett lugnt område”, säger han.

Ovanstående är en ganska exakt beskrivning av vägen hem till Sven Westerberg, seminarieorganisatör på Folkuniversitetet och spionromanförfattare. ”Göteborgsmorden”, hans fjärde spionroman, kom 1994. Tidigare har han i tur och ordning skrivit ”Onsalaaffären” (1987), ”Pragincidenten” (1989)och ”Kabinettssekreteraren” (1991). 

Om det nu är spionromaner, som Westerberg skriver. I romanerna finns miljöskildringar som får Göteborgs gator att bli mörka och hårdkokta, där finns åtminstone en aning av pussel och huvdpersonerna är inte spioner utan snarare snokande (säkerts)poliser. Sven Westerberg skriver spion-, detektiv- och polisromaner, på samma gång.

– Personerna är ju inga agenter, de är inga superhjältar. Det är inte så mycket action i böckerna. Jag skriver inga agentthrillers.

– Filosofiska spionromaner, kan man säga så? Det är underhållning och något mer, det är ju rätt mycket filosoferande i böckerna.

Sven Westerberg. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.

Filosofiska spionromaner är en träffande karaktäristik. En rad personer i romanerna filosoferar över samhället, livet och politiken.

Lennart Brask, chefen för Kontoret, lyssnar på Elgar också författarens favoritkompositör) och läser Edfeldt. Brask beskrivs som ”meditativt sorgsen”. Lasse Garaudy, polisen med den franska bakgrunden, citerar gärna och ofta Pascal. Den försvunne översättarens livsfilosofiska memoarer finns på några disketter i ett bankfack. Peter Alfvén, kabinettssekreteraren, har skrivit boken ”Sverige, Säkerhetspolitiken och Socialdemokratin”.

Ett citat på måfå ur Alfvéns bok: ”… där socialdemokratin och den demokratiska socialismen anses ha spelat ut sin roll. Ingenting kan vara mera felaktigt. I en värld där de konservativa krafterna alltmer försvarar en marknadsekonomi som utan hänsyn slår ut och krossar all mänsklig aktivitet som inte är ekonomisk bärbar…”

Varför började du skriva? Och varför blev det deckare, eller spionromaner?

– Har inte alla en dröm om att en gång i livet skriva en bok? säger Sven Westerberg. Har inte du också en roman – en deckare – i skrivbordslådan? frågar han intervjuaren.

– Jag gick in i en bokhandel och plockade bland böckerna på deckar- och thrillerhyllan, bläddrade, läste några rader här och var. Det här ska jag väl klara av, tänkte jag.

– Men det är klart, går jag bakåt i livet, så finns det några händelser som kan ha påverkat mej. Som att jag var kryptör, när jag låg i lumpen. Jag krypterade meddelanden från försvarsstaben underrättelseavdelning.

– I sexton år bodde jag i Norge. Bl a arbetade jag åt Norska Flyktingrådet. Jag hade hand om Öststatsflyktingar,som den norska säkerhetspolisen förstås intresserade sej för. Så då kom jag i kontakt med norska ”agenter”. En gång var jag också med på ett möte med den militära norska säkerhetstjänsten, för det finns en sån också.

Hade du läst många spionthrillrar innan du själv började skriva?

– le Carré och Deighton hade jag läst, fast den senare tyckte jag inte om. Numera undviker att jag läsa spionromaner, i synnerhet svenska. Jag vill inte riskera att bli påverkad. Så jag har varken läst Bornemark eller Guillou. Jag har sett nån Guillou-film på TV, det är allt.

Ändå finns det en sak som är gemensam för alla spionromanförfattare, svenska och utländska. Livet och arbetet har gjort deras spioner och agenter desillusionerade. Det gäller George Smiley (John le Carré), Bernard Samson (Len Deighton), de ”malätna” spionerna hos Kjell-Olof Bornemark och, faktiskt också, fast på ett annat sätt, Carl Hamilton (Jan Guillou).

– Du menar att hos samtliga är spionen en schablon? Alla romanspioner är likadana: gråa, fundersamma, desillusionerade…

Inte alls! Tvärtom! Jag menar att eftersom ni alla skildrar spionerna på samma sätt, så kan läsaren lätt få för sej att ni faktiskt skildrar verkligheten. Så här, som i spionromanerna, är agenterna och spionerna också i verkligheten. Romanerna skulle kunna publiceras i tidningen Arbetsmiljö som reportage om spionernas arbetssituation.

– Guillou hävdar ju att han skaffar sej information genom att intervjua olika människor som arbetar inom säkerhetstjänsten. Men inte tror jag att någon agent skulle läcka viktig information till en författare, ens om författaren heter Guillou.

– Somliga andra spionförfattare pratas det om, det sägs att dom själva har varit spioner.

– På den nordiska deckarkongressen i Lund träffade jag norrmannen Arild Rypdal och han hade märkbart svårt att skilja mellan sina romaner och verkligheten. (Inom parentes kan nämnas att Rypdals ”Kodene i Metrograd” var 1994 års norska nominering till deckarpriset ”Glasnyckeln”.) Detsamma      har man ju sagt om Bornemark i Sverige.

– Själv försöker jag skildra tre möjliga säkerhetspoliser: tre människotyper. Så här kan man bli, på dessa olika sätt kan man utvecklas, om man arbetar inom säkerhetstjänsten. 

– Brask grubblar inte över existentiella frågor – det är att säga för mycket – men han snubblar vid dem. Han är mer ämbetsman än agenttyp. Han har ingen familj, för det är väl otänkbart i hans situation, bara en gammal syster i ™rebro.

– Fredriksson är nervös, kedjerökande, skäggig.

– Wiklander är mer korrekt, stram.

– Dessutom, fortsätter Westerberg, finns det ju öppna källor som man kan använda sej av. När Brask reser till Värmland och träffar säkerhetstjänstens gamle chef, Dennis Björk, så har jag byggt deras samtal på öppna källor. Palm, som dom nämner, om du minns honom, är en riktig person. Han har funnits i verkligheten.

Hans samlade produktion av filosofiska spionromaner. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.

En liten utvikning från spiontemat i artikeln och romanerna: lägg märke till skildringen av Värmland. Så här skriver Westerberg: ”Mörkret sänkte sig den kvällen över Glafsfjorden, de värmländska skogarna och huset…”

Det är ensamt och ödsligt: den ensamma människan i storskogen. Nog märks det, känns det, att Westerberg själv har bott i den ”värmländska” skogen, fast på andra sidan gränsen, på den norska sidan.

Den sista tiden i Norge bodde han på landet, mitt i skogen. Där satt han och skrev sin första roman, ”Onsalaaffären” – en bok full med drömmar om andra, mer befolkade och lockande platser. På omslagsfliken kan man läsa att han skrivit romanen för att han ”allt mer kommit att plågas av de djupa gränsskogarnas tristess”.

Så här långt i samtalet tar vi bilen in till Göteborg för att besöka Sven Westerbergs göteborgska spionmiljöer. Men först gör vi en avstickare i Sävedalen. Vi svänger till höger och kör upp bland villorna vid Bockemossen. Fast det är ingen mosse, utan en fågeldamm med en liten park runtom. Hit var fru Wilhelmsson på väg i taxin – till en av makens          barndomsvänner, Kjell Salomonsson.

Vi parkerar bilen utanför Centralen på Drottningtorget och går samma väg som Bodil Wilhelmsson, fast i motsatt riktning: längs Norra Hamngatan, snett över Gustaf Adolfs torg, in på Köpmansgatan.

Den här delen av Göteborg heter västra Nordstan. Husen är nybyggda, men lika låga som de gamla, och Köpmansgatan är fortfarande lika smal, men nu har den blivit gågata. Handelstidningens och GT:s gamla hus håller på att renoveras. Det ser tomt ut. Vad ska huset nu användas till? Jag frågar Sven Westerberg, men han vet inte.

Gatorna är helt folktomma. Västra Nordstan är inte alls som jag minns den från när jag gick på Journalisthögskolan i slutet av 60-talet. Men det var, som Bodil påpekar, ”en betydligt livligare tid både i kvarterets och stadens tidningshistoria”.

Vid den lilla Kronhusparkens ena hörn ställer vi oss, precis som Bodil, och tittar upp mot det fönster som tillhör David Wilhelmssons kontor. Men vilket fönster är det? Exakt var på Kronhusgatan ligger kontoret?

Sven Westerberg pekar på några fönster ovanför färgaffären och säger att ”där nånstans måste det ha varit, för när Bodil stod inne på kontoret så kunde hon genom fönstret se den gamle mannen, som stod precis här, där vi står, under dom mörka träden vid järnstaketet”.

Den första – och enda – upplagan av ”Göteborgsmorden” är slutsåld. Nytillkomna läsare får anlita antikvariaten och biblioteken, för någon pocketutgåva lär inte planeras.

Det är synd. Tillåt mej att muttra något över att Westerbergs förlag, Tiden, inte passat på att trycka upp ”Göteborgsmorden” i pocket lagom till årets Bokmässa i Göteborg, gärna med en uppvikningsbar Göteborgskarta i en ficka på omslagets insida. Hade förlaget dessutom arrangerat en guidad tur genom verklighetens och bokens Göteborg – med författaren själv som guide – så hade allt varit perfekt.

Inte kan väl jag vara den enda deckarläsaren som är barnsligt förtjust i att leka följa John med romanpersonerna: vandra i Sir Arthur Conan Doyles, Sherlock Holmes och Dr Watsons fotspår i London, Stieg Trenters, Harry Fribergs och Vesper Johnsons i Stockholm och Sven Westerbergs, paret Wilhelmssons, Franssons, Fredrikssons, Brasks och de andras i Göteborg? I mina deckarläsande ögon flyter fiktionen och verkligheten samman till en mellanvärld – en illusion av verklighet.

– Det är viktigt att vara noggrann med miljöskildringarna, säger Sven Westerberg. Om miljöerna är autentiska så bidrar det till att också berättelsen uppfattas som trovärdig och riktig.

Sven Westerberg är mer än noggrann. Han är minutiös.

Han påpekar att ”den där affären i Vasastan, som jag nämner, den finns inte längre, men den fanns då, 1990” (året för händelserna i ”Göteborgsmorden”). Han har också roat sej med att tala om att Folkuniversitet, Westerbergs arbetsplats, har sina lokaler på Vasagatan. Eller hade: ”Nu har vi flyttat till Norra Allégatan och Järntorget.”

Vi fortsätter samtalet om – den för alla sorters deckare så viktiga – ”illusionen av verklighet” medan vi promenerar Västra Hamngatan i riktning Vasaparken. En av de mördade i ”Göteborgsmorden” hittas under ett stort mörkt träd i Vasaparken.

– Jag växte upp i Sävedalen – i samma hus, förresten, där jag bor idag. Jag har övertagit mina föräldrars hus. Fyra år gick jag på gymnasium inne i Göteborg, i Nordstan. Så Göteborg känner jag.

På Malta (”Göteborgsmorden”) och i Prag (”Pragincidenten”) har jag också varit. Gatorna stämmer. Om Beirut (”Onsalaaffären”) hämtade jag uppgifter ur en artikel i tidskriften National Geographic. Dessutom kollade jag med en bekant, en nuvarande professor i arabiska, som känner Beirut. ”Jodå”, sa han, ”det är rätt. Så kan du ha det.”

– Apropå miljöer.

– Tiden, mitt förlag, har ju kontakter inom regeringen och statsförvaltningen, så när jag höll på att skriva ”Kabinettssekreteraren” var jag faktiskt uppe på UD i Stockholm och tittade på kabinettssekreterarens rum. Då hette kabinettssekreteraren Pierre Schori. Fast när jag tittade in i rummet var han i USA.

Promenaden genom Göteborg slutar på en av Avenyns uteserveringar. Soligt och varmt. Liv och rörelse. Snett över gatan, ner mot restaurang Kometen, står en orkester och spelar gamla Creedence-låtar. Högt! En procession med veteranbilar kör förbi.

– Brask har ju en lägenhet på Östermalm i Stockholm, på Styrmansgatan 51, säger Westerberg. Till ett av seminarierna på Folkuniversitetet fick jag en anmälan från en adjunkt som bodde på Styrmansgatan, nummer 51! Jag hade tänkt be att få titta på lägenheten. Men adjunkten kom aldrig till seminariet.

Vad ska din nästa roman handla om?

– Den utspelar sej faktiskt här i Göteborg den också, fast inte enbart.

– Den här gången skriver jag om islam och fundamentalism. Det är inte så lätt. Det gäller att undvika schablonerna.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 1995                                         

Sven Westerbergs samtliga romaner:

Onsalaaffären (1987)

Pragincidenten (1989)

Kabinettssekreteraren (1991)

Göteborgsmorden (1994)

Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk (1996)

Det gåtfulla mordet i Partille (1998)

Guds fruktansvärda frånvaro (1999)

Judinnans tystnad (2000)

Abonnemanget har upphört – hänvisning saknas

(2002)

Andras väg har rastplatser i solen (2003)

Flugfiskaren (2006)

Onsala, höstvinden och T.S. Eliot (2012)

Ovissheten (2014)

PS. Sven Westerbergs böcker finns nu utgivna som ljud och/eller e-böcker (Saga Egmont) och bland annat tillgängliga på strömningstjänster. Rekommenderas å det bestämdaste!

Antropologiska deckare

Nyligen läste jag om en del av mina Hillermandeckare.

Tony Hillerman (1925-2008) skrev från och med 1970 och fram till mitten av 00-talet en lång rad deckare som utspelar sig i Navajoreservatet i sydvästra USA. Det var en miljö han kände väl.

Som läsare anar jag hur halsen torkar och tungan sväller i torrheta solen i den stora ödsligheten. Hillermans deckare beskriver utifrån ett inifrånperspektiv navajos värld och föreställningar. Likt en forskande antropolog gjorde han kosmologin till en del av deckarpusslet.

Flertalet historier handlar om mötet mellan en traditionell navajokultur och den hotfulla vita kolonialiseringen av tänkande, rättsskipning och vardagsliv. Den här motsättningen lever inom huvudkaraktärerna, navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som på lite olika sätt reflekterar över tabun och kulturella gränser.

När jag doppat tungan i lite coca cola njuter jag ohöljt av böckerna. Om ni händelsevis har missat Tony Hillerman så väntar en stor läsupplevelse.

Något som är lite kul är att han har fått en fransk efterföljare, den tidigare journalisten Olivier Truc, som skriver om Sápmi med liknande respektfulla men samtidigt analytiska antropologiska glasögon.

Truc lyfter också fram flera konflikter i norska och svenska Sameland – mellan skogsbönder och renägande samer; den norska Alftakonflikten; och den rasistiska historien i form av skallmätningar.

Det antropologiska temat berörs även – fast i något mindre utsträckning – i den kanadensiska författaren Louise Pennys romaner förlagda till olika delar av regionen Quebec.

”Det vackra mysteriet” utspelas i ett munkkloster. Här består den antropologiska blicken av hur Penny tar upp klostrets kultur och föreställningsvärld. Även för en ateist är det en på flera sätt spännande läsning.

Björn Horgby,

som gästskriver på Deckarlogg är en deckarläsande historiker med ett ganska brett deckarintresse. Han framhåller inte minst de väldigt många duktiga kvinnliga deckarförfattarna. Horgby har själv skrivit böcker om rockmusik, senaste boken heter ”Rocken anfaller” 2020).

Läsning

Tony Hillerman: ”Tidstjuven” (1988)

Olivier Truc: ”40 dagar utan skugga” (2014)

Louise Penny: ”Det vackra mysteriet” (2020)

Vad är ondska?

Jørn Lier Horst

Illvilja

Övers: Marianne Mattsson

(Wahlström & Widstrand)

 Också i sin Cold Case-serie fortsätter norrmannen Jørn Lier Horst att skriva polisromaner i procedurskolan. Långsamt och metodiskt men inte tråkigt utan suggestivt och trovärdigt.

Seriemördaren Tom Kerr vallas under stor, väpnad polisbevakning för att peka ut ännu en plats där han ska ha begravt en mördad kvinna. Ändå lyckas han skjuta sig lös (varifrån kom vapnet?), fly och försvinna.

Alltid när jag läser polisromaner av norrmannen Jørn Lier Horst känns det som om jag blir en kollega till hans erfarne kriminalpolis William Wisting i Larvik. Som polisassistent är jag med och följer utredningen. 

Kritiker har tyckt att det går för långsamt och händer för lite i hans polisromaner. Men jag protesterar! Lier Horst, själv före detta polis, ansluter till procedurskolan och skriver i nära nog reellt utredningstempo. Det blir  suggestivt och extra trovärdigt.

Tog han åt sig av kritiken? I nya Cold Case-serien har Wisting fått sällskap av Adrian Stiller, en mer modern  polis som förhåller sig fritt till reglementet. Dessutom har Wistings dotter, journalisten Lina, som nu ska göra en tevedokumentär, fått ta större plats.

Något mer varierat kanske men annars skriver Lier Horst på som förut. Flera parallellspår: polisen letar också efter någon de kallar ”Den andre”, en medhjälpare till seriemördaren Kerr, och en ung kvinnlig polis, som blir bortrövad.

 Djupast i romanen pågår en diskussion om ondska. Existerar onda människor, som av medfödd illvilja skadar andra? Hur kan människor begå så onda handlingar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar