Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (10): Ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet

(Fick bli läsning vid köksbordet igen, solen har ännu inte gått upp över päronträdet.)

Har ju redan skrivit några rader om Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand) men bör skriva ytterligare några. Det är hon värd, den danska deckardebutanten Engberg.

Fast det var då det, 2016, som hon deckardebuterade – och gjorde succé – i Danmark med ”Krokodillevogteren”. Sen dess har två titlar tillkommit i serien och en fjärde är på gång i början av hösten (i Danmark alltså).

Det var på tiden att Katrine Engberg också introducerades i Sverige. (Vilket föranleder mig att ännu ännu ännu en gång påpeka att dansk krimi ska läsas på just danska – annars riskerar man antingen att missa en del bra danska deckarförfattare eller, som nu, att komma några år efter.)

Katrine EngbergEngberg är bra på intriger: i debuten ringlar kriminalintrigen fram på ett inte alls väntat sätt. Och  särskilt bra på idéer till intriger: redan titeln ”Krokodilväktaren” är ju fyndig. (En krokodilväktare har genom historien påståtts leva i symbios med krokodiler, plocka insekter från krokodilen rygg, men det är nog just ett påstående eller en myt. Googla och kolla själv!)

Intrigfyndigt är också att en av personerna, en äldre kvinna och ägare till lägenhetshuset där ett mord begåtts, håller på att skriva en bok – en deckare – om ett mord som begås på samma sätt. I boken som i boken, således. Extra intrigellt eller vad det heter blir det av att deckaren i deckaren inte är utgiven ännu utan enbart finns som manus.

Nog om plotten. Jo, den är fyndig rätt igenom, kan poängteras.

Men det som fångar mig i och med deckare är ju sällan själva deckarintrigen utan annat; allt annat, vad som helst annat kan det vara. Som med Engbergs deckare i genren polisroman:  personskildringen, miljöskildringen och den stämning/spänning som kommer ur språket, författarens  sätt att skriva.

Persongalleriet är, säg, intressant. Det börjar redan med de bägge och högst omaka poliserna,  kriminalutredarna Jeppe Kørner och Anette Werner vid Köpenhamnspolisen, men också den nämnda blivande kvinnliga deckarförfattaren och husägaren/värden Esther de Laurenti kan placeras i facket personlighet. Liksom för den delen hennes mopsar (observera deras namn).

Miljöskildringen är kännbar gånger två: kännbar och igenkännbar. Katrine Engberg tar med läsaren till Köpenhamn och för att känna det, att man är i denna danska storby, behöver man inte vara mer än en flyktig köpenhamnsturist irl. En av de platser som läsaren får besöka: rummet högst upp på Det Kongelige Teater, sju våningar ovan teaterscenen.

Och så stämningen, framför allt den – nej, inte jargongen men nåt åt det hållet. Tempo är inte heller riktigt rätt ord. Det finns en slags kokpunkt mellan poliserna Kørner och Werner och även mellan poliserna och övriga personer, när spanarna är ute på jobb.

Inte hårdkokt, inte rakt av och på, men ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet (betoning på alla orden) som jag gillar. Säg, krimihygge.

Och än bättre blir det – i kommande titlar, det kan en deckarläsare som läser dansk krimi på danska avslöja.

Bengt Eriksson

 

Skönprosa om landsbygdens mörker

Medan jag skriver om Ida Lindes nu nya roman ”Mördarens mamma” – vilket inte var så lätt, att mäta sig med hennes ordval är en tuff match – så lägger jag ut det jag skrev om hennes förra.

***

Ida Lindes nya roman – kalla den krimi, norrländsk noir eller svensk landsbygdsnoir i allmänhet – börjar mitt i handlingen. Eller snarare med vad som kunde hänt några hundra sidor in i berättelsen, om ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts) hade varit en mer typisk kriminalroman.

Det börjar med att Benjamin och Sara träffas. Han är en slags norrländsk hillbilly, ”trash” eller trasproletär (välj benämning själv) och hon är väl detsamma fast hon blivit polis. De knullar desperat, lika meningslöst som förbestämt, och kör genom Västerbottens granar – vinter, mörker, snö och än mer snö ska det bli – i en blå Volvo 240.

NorrutBenjamin – men det kunde lika gärna ha varit Sara och sen blir det hon också – skjuter ihjäl alla som kommer i deras väg. Jag räknar till fem döda (det kan vara fler) inklusive en katt och Saras poliskollega Jonsson.

Andra recensenter har jämfört med allt möjligt: filmen ”Pulp Fiction”, författaren Daniel Woodrell, filmarna David Lynch, Joel och Ethan Coen. Störst likheter tycker jag att Ida Lindes berättelse har med Woodrells filmatiserade country noir-roman ”Winter´s Bone” och bröderna Coens film ”Fargo” – med den skillnaden förstås att hon inte skriver om Missouri respektive North Dakota, USA utan om just Västerbotten, Norrland, Sverige.

Framför allt skriver hon i en ny svensk litterär tradition (hit hör också författare som Ola Nilsson, Therése Söderlind och Olle Lönnaeus, serietecknare som Henrik Bromander och Dennis Eriksson) som – både inom och vid gränsen till kriminalgenren – undersöker och skildrar landsbygdens mörker.

Berättelsen fortlöper varken i tids- eller händelseordning. Som lösryckta scener ur minnet, där ett antal personer – de städar hotellrum, jobbar i krogkök, dricker hembränt i petflaska, vakar vid mammas dödsbädd – långsamt och osäkert knyts ihop.

De är släkt och bekanta eller verkar vara det. Alla befinner sig i eller återvänder till Västerbotten. De (över)lever i dödsskuggans granskog. Som också blir en skiljelinje och klassmarkör: Vem vinner = tjänar och vilka förlorar på skogen?

Norrut åker man häftadHan finns med hela tiden. Men till hälften dold, bakom Lindes formuleringar, som en bekräftelse på verklighetens orsak och verkan, för att någon gång stiga upp och in i berättelsen. James heter han, sågverksägaren.

Linde citerar sig själv, återanvänder meningar hon skrev tidigare i boken. Det går igen, det måste vara det hon vill visa, att det aldrig tar slut, det bara börjar om på nytt, ärvs från generation till generation.

Vissa recensenter har också kritiserat Ida Lindes skönprosa. De menar att hon skriver alldeles för bra och vackert. Hennes skriftspråk står i kontrast till – ja, motverkar – det mörka, brutala innehållet. Men den kritiken kan jag inte förstå.

Lindes avskalade, poetiskt utmejslade meningar fungerar ju dubbelt. Dels fångar de in varje scen, händelse och ögonblick, de innehåller så mycket mer än sina ord. Dels måste väl hennes poetiska prosa läsas som en solidarisk handling? Också dessa människor och deras liv förtjänar att omskrivas med skönhet.

Ett enda citat, så här avslutas boken och typiskt nog är det Benjamin som säger följande, långt före händelserna i romanens inledning, när han var barn: ”Mamma, jag vill inte ha min skugga, kan du ta bort den?”

Till allt detta kommer att Ida Lindes ”Norrut åker man för att dö” också är ett mycket bra exempel på en roman som passar exakt för vinjetten ”Krimi”. Om Svenska Deckarakademin håller genren tillräckligt öppen och stor så förtjänar Linde att prisas för att ha skrivit årets bästa svenska kriminalroman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2014

Lönnaeus, Lilja och jag

Här och nu ska jag inte recensera Olle Lönnaeus nya deckare – snarare än polisroman – ”Marias tårar” (Massolit förlag). Framöver ska det bli en lite längre genomgång, tänkte jag, av hela hans deckarförfattarskap.

Men några rader, eftersom jag efter hans debutroman ”Det som ska sonas” – en av de bästa svenska deckardebuterna enligt min åsikt, en atmosfärrik och bra skånsk landsbygdsnoir – varit lite njugg mot de följande tre böckerna. Som den första titeln i serien om Malmöpolisen, narkotikaspanaren och pokerspelaren Jonny Lilja, ”Jonny Liljas skuld”, där jag inte riktigt tyckte att han lyckades få till och förmedla stämningen av Malmö.

Marias tårarNog om detta. För med nya ”Marias tårar” är Lönnaeus på väg tillbaks till både sin gamla form och sin första entusiasm. Eller också är det väl jag som nu läst in mig på och i hans sätt att berätta och skriva. Deckarförfattaren Lönnaeus har besegrat deckarläsaren Eriksson.

Det är språket. Där börjar, fortsätter och, tja, ”fulländas” det – med språket. En fröjd att läsa en deckarförfattare (och journalist) som verkligen kan skriva: vet var punkter och kommatecken ska sättas, hur lång en mening och sen nästa mening bör vara, omväxlande långa och korta, att snart sagt alla ord kan byta plats tills ordföljden blivit den rätta.

Tyvärr (vilket ju ökat dessutom i och med alla egenutgivna deckare) finns det deckarromaner där läsaren måste rensa språket för att ta sig in till berättelsen och spänningen, personerna och miljöerna.

Fast det viktiga, därför som jag tycker att ”Marias tårar” är det bästa Olle Lönnaeus skrivit sen debutnoiren, är nyanserna; de små små skiftningarna i språket. När Jonny Lilja är huvudperson inträder en Jonny-skiftning i skriftspråket. När hans kollega Eva Ström (kul namn förresten) tar plats som andra huvudperson finns där en Maria-skiftning.

Likadant med stad kontra landsbygd, Malmö kontra nånstans utanför Tomelilla. Skriftspråket urbaniseras respektive, ursäkta, bonnifieras. Inte mycket, knappt märkbart, men nog är det så. Och det gör att Lönnaeus den här gången lyckas – verkligen lyckas – med att skildra och förmedla både staden Malmö och den sydöstskånska landsbygden.

Deckarlogg 2Eller inbillar jag mig bara det här? Ska ta och fråga Lönnaeus…

Bengt Eriksson