Lönnaeus, Lilja och jag

Här och nu ska jag inte recensera Olle Lönnaeus nya deckare – snarare än polisroman – ”Marias tårar” (Massolit förlag). Framöver ska det bli en lite längre genomgång, tänkte jag, av hela hans deckarförfattarskap.

Men några rader, eftersom jag efter hans debutroman ”Det som ska sonas” – en av de bästa svenska deckardebuterna enligt min åsikt, en atmosfärrik och bra skånsk landsbygdsnoir – varit lite njugg mot de följande tre böckerna. Som den första titeln i serien om Malmöpolisen, narkotikaspanaren och pokerspelaren Jonny Lilja, ”Jonny Liljas skuld”, där jag inte riktigt tyckte att han lyckades få till och förmedla stämningen av Malmö.

Marias tårarNog om detta. För med nya ”Marias tårar” är Lönnaeus på väg tillbaks till både sin gamla form och sin första entusiasm. Eller också är det väl jag som nu läst in mig på och i hans sätt att berätta och skriva. Deckarförfattaren Lönnaeus har besegrat deckarläsaren Eriksson.

Det är språket. Där börjar, fortsätter och, tja, ”fulländas” det – med språket. En fröjd att läsa en deckarförfattare (och journalist) som verkligen kan skriva: vet var punkter och kommatecken ska sättas, hur lång en mening och sen nästa mening bör vara, omväxlande långa och korta, att snart sagt alla ord kan byta plats tills ordföljden blivit den rätta.

Tyvärr (vilket ju ökat dessutom i och med alla egenutgivna deckare) finns det deckarromaner där läsaren måste rensa språket för att ta sig in till berättelsen och spänningen, personerna och miljöerna.

Fast det viktiga, därför som jag tycker att ”Marias tårar” är det bästa Olle Lönnaeus skrivit sen debutnoiren, är nyanserna; de små små skiftningarna i språket. När Jonny Lilja är huvudperson inträder en Jonny-skiftning i skriftspråket. När hans kollega Eva Ström (kul namn förresten) tar plats som andra huvudperson finns där en Maria-skiftning.

Likadant med stad kontra landsbygd, Malmö kontra nånstans utanför Tomelilla. Skriftspråket urbaniseras respektive, ursäkta, bonnifieras. Inte mycket, knappt märkbart, men nog är det så. Och det gör att Lönnaeus den här gången lyckas – verkligen lyckas – med att skildra och förmedla både staden Malmö och den sydöstskånska landsbygden.

Deckarlogg 2Eller inbillar jag mig bara det här? Ska ta och fråga Lönnaeus…

Bengt Eriksson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s