Guillous eller om det är Pontis vardagar

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar.

Guillou står vid sin pulpet, typ 50 år av sittande skrivande gör det svårt att sitta och skriva (tid för operation av ryggen ska snart bestämmas) (hur ryggen blir efter ett yrkesliv på en stol kan den här recensenten intyga), och skriver för hand med sin för ryggen lätt löpande  Mont Blanc-bläckpenna.

(En sån skulle man ju ha men en fråga: Vem skriver rent och ut på dator sen? Man ska alltså inte bara ha råd med en Mont Blanc utan också en sekreterare…)

Pennan löper och får löpa som hjärnan löper. Guillou – ja, till synes åtminstone, så verkar det för läsaren – skriver vad han kommer att tänka på, vad som helst, gör utvikningar till såväl politik som kolleger och säg icke-kolleger som han träffar mitt i prick med sina formuleringar. Eller invektiv, lika elak är han som han är rolig.

Riktigt pricksäker och rolig, fast det senare tycker förstås främst hen läsare som håller med. Kolla till exempel beskrivningarna av Janne Josefsson (fientligt pricksäkert) eller Klas Östergren (vänskapligt pricksäkert).

Jan Guillous ”Den som dödade helvetets änglar” kan inte så lite påminna om Ulf Lundells ”Vardagar” – bägge skriver ett slags gestaltade eller till och med fiktionaliserade dagböcker – med den skillnaden att Guillou men inte Lundell samtidigt skrivit en roman. Vardagsskildringar från pulpeten, resor till Stockholm och en gigantisk jäkla julgran som ska in – och sen ut – på Guillous herrgårdsliknande bostad någonstans i Sörmland, där i trakten bor ju förresten också Leif G.W. Persson, även han finns med i boken, och bägge inhandlar = beställer väl sina riktigt fina vinare på systemet i Gnesta?

Vardagen tränger undan romanen men den sipprar in här och var och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman Ponti & Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge är nu i pensionärsåldern. Som pensionärer hade Guillou tänkt att han och hustrun skulle sitta under palm i skuggan från solen men sen kom coronan…

Omslaget till ”Den som dödade helvetets änglar”… Titta på det. Riktigt betrakta det. Redan med omslaget börjar Guiilous träffsäkra nålstick eller hagelkulor. Vilken – annan – deckar- och thrillerförfattare, aktuell i år också han, det är en han, kan omslaget syfta på och pastischera?

Erik Ponti som Jan Guillou eller Jan Guillou som Erik Ponti.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Erik Ponti, journalisten, fortsätter att vara Jan Guillous alter ego. (Vilket ger boken en extra lite förbryllande dimension, särskilt vad gäller memoarskrivandet. Guillou skriver alltså om sig själv, utan tvekan gör han det, men om sig själv som Ponti.) Carl Hamilton, agenten eller för att vara formell underrättelseofficeren, är Guillous nu återkommande svenska typ James Bond-huvudperson. Hamilton har återkommit till Sverige, Stockholm och Gamla stan, ska det visa sig, efter att under många år varit försvunnen, spårlöst borta, hållt sig gömd.

Det kriminella, detektivromanen eller thrillern, inleds när Guillou eller om det är Ponti läser en gammal polisutredning om kriget mellan Hells Angels och en gangstergäng i Tensta. En hel motorcykelklubb utplånades plötsligt, medlemmarna sköts ihjäl och det på ett sätt som borde ha varit omöjligt. Tills det för Ponti – och mig! – går upp hur det kunde ske och vem som kan ha gjort det. Vem det måste vara…  

Det invandrade gangstergänget? Troligt? Knappast de här morden, det här tillvägagångssättet. För mig var det en vag beskrivning från ett vittne av en helt otänkbar gärningsman. Klickade direkt, som det aldrig brukar göra när jag läser deckare. Jag kommer aldrig på vem mördaren är, alltför dum för det. Men här – genast. Det kanske säger något i alla fall lite om Jan Guillous detektivberättelse som deckare. Så jädra spännande blir det inte men det är bra.

Ponti/Guillou börjar forska efter anledningen till att medlemmarna i motorcykelgänget, hangons till Hells Angels, sköts ihjäl eller avrättades. Det leder honom till en tobakshandel och sen flera affärer och butiker i Gamla stan. Han haltar omkring, det är ryggen, dricker té hos affärsägare, invandrare, flyktingar. Det är också då han får reda på att Carl Hamilton är tillbaks, i samma hus i Gamla stan där han bodde för längesen, men Carl svarar aldrig på porttelefonen – förrän en gång.

Sen får Ponti också låna en käpp av Hamilton, för att kunna gå lite bättre. Och så bildas inofficiellt firman amatörpensionärsdetektiverna Ponti & Hamilton, alternativt Hamilton och Ponti.  

Det finns ett antal sega sidor i boken, främst när Guillou håller föredrag om världspolitiken. Som jag skrev är det inte heller en så spännande deckare. Men som jag också skrev – boken är bra. Det är underhållande. Det är väldigt fyndigt berättat. Och ibland så roligt att jag inte bara smålog en smula utan måste storskratta.

Det här bör väl vara starten på en ny deckar- och thrillerserie? Bara den inledande första boken med privatpensionärsdetektiverna, jag väljer följande ordning, Hamilton & Ponti? Jo, det är det. Så ska det bli. Guillou bara luras, om det också. Säkert en planerad ny deckarserie…

Bengt Eriksson

En konsumentdeckare eller Recensenten som inte riktigt kunde bestämma sig

Jan Bertoft

Hoppets sista ljus

(Hoi förlag)

Det finns, kan man väl säga, olika slags deckare. Vad sägs till exempel om den traditionella polisdeckaren, Norrlandsdeckaren, feelgood-deckaren, knep och knåp-deckaren, noir-deckaren, pensionärsdeckaren, pusseldeckaren, det slutna rummet-deckaren, spänningsdeckaren och säkert  fler typer och varianter ändå. Skånedeckaren, kanske. Och nu har jag läst en konsumentdeckare, så skulle jag vilja kalla den.

Det är den tredje titeln i en serie med den rappa kommissarien fröken Vanja Ek i huvudrollen och skriven av Jan Bertoft. Den heter ”Hoppets sista ljus”. De två övriga i serien är ”Minnets slutna rum” (skriven tillsammans med Håkan Tängnander) och ”Lögnens höga pris”. De är alla, med ett särskilt plus för ”Minnets slutna rum”, vill jag ha sagt, läsvärda.

Läsvärda, men utan att för den sakens skull hamna på deckarligans tio i topp-lista, om nu en sådan finns. Och inte heller har väl DN:s särskilda deckarfantom Lotta Olsson kommenterat någon av dem efter vad jag kommer ihåg. Men det vore väl i och för sig att begära för mycket av denna kvinna med tanke på allt både svenskskrivet och översatt som hon får under ögonen.

När jag läste ”Minnets slutna rum” hade jag hyfsade förhoppningar om att de fortsatta böckerna skulle vara kul och intressanta att läsa, inte minst med tanke på hur författarna konstruerade just den bokens idé om ett mord i ett till synes slutet rum. Och även del två var som jag ser det bra.

Dessvärre tycker jag nog att ”Hoppets sista ljus” jämförelsevis tappat i stringens och styrka. Jag föreställer mig att det inte kan vara lätt att en i serie böcker med samma huvudperson beskriva vad som hänt denne i tidigare böcker, men samtidigt kan det ju vara nödvändigt för att förstå hur hon reagerar, agerar och utvecklats som person.

Och här menar jag att Bertoft inte lyckas riktigt bra. För mycket blir i den delen osagt eller halvsagt eller oklart.

Och sen är det nu för min smak lite för mycket kärleksproblem, döende anhöriga, oväntade arv, hemliga lådor med viktiga handlingar, döda poeters akvarellpenslar, uppdykande gamla och nya släktingar med till synes ömma och välmenande hjärtan och de vanliga jobbrelaterade störningarna.

För att nu inte tala om vindkraftverk. Men det är vad jag tycker. Du, min bäste läsare av detta, kan säkert tycka annorlunda.

Men om man som läsare klarar av sådan utfyllnad, och varför skulle man inte göra det då nästan allt detta eller liknande dyker upp i var och varannan deckare och då också i sådana som är skrivna av mer välkända författare, så får man faktiskt läsa en hyfsat bra deckare. En konsumentdeckare.

För så här är det. Mitt i den mörkaste natten ser ett ungt par som är lite olovandes ute för att göra sådant som unga par inte så sällan vill göra, hur en båt med släckta lanternor kommer körandes i Stockholms skärgård och ränner rakt in i en brygga. Båten körs av en död man. Sämre kan ju en deckare börja.

Och inte heller fortsättningen är så dum. Det visar sig nämligen att den döde, som har ett grandiost hus en halvannan sjömil bort på en helt annan ö, är en välkänd fifflare och skummis som genom åren lurat folk på allehanda sätt och på senare år genom att kränga verkningslösa medel mot diverse sjukdomar och mentala och fysiska tillstånd av olika slag. Rik har han blivit också.

Så börjar då polisens arbete. Och man går noggrant till väga, förstås.

Polisen stöter då på olika sorts svårigheter, förstås. Kärleken blommar inte för fröken kommissarien riktigt på sätt som vore önskvärt, förstås. Svartsjukans mörka alfer biter i olika hjärtan, förstås. Den dödes kollegor är av samma skrot och korn som den döde och gör vad man kan för att försvåra polisens arbete, förstås. Polisiära och andra juridiska höjdare blir involverade på ett störande sätt, förstås. Misstänkta anhålls för att senare släppas, förstås.

Men det idoga polisarbetet – ja, vad händer med det? Inget annat än att det fortsätter och så småningom leder till triumf. Brottet klaras upp. Mördaren tas fast. Vanja Ek blir relativt nöjd och glad.

Så här långt är också en kräsen läsare som jag nöjd och glad. Särskilt vill jag ha sagt att Bertoft skriver bokens dialoger på ett mycket bra sätt – det är minsann inte särdeles vanligt. Men så är det det där med utfyllnaden – döende släktingar, hemliga lådor, läkande susande skogar, vindkraftverk etcetera För mig blir det lite för mycket av den varan.

För mig, men kanske inte för dig. Köp gärna ”Hoppets sista ljus”. Eller låna den på ett bibliotek, om sådana finns där du bor. Jag ger den tre stars av fem i betyg. Men helt plötsligt, alldeles i slutet, verkar det som om Bertoft får lite litterära ambitioner. Så här slutar nämligen boken:

Djupt inne i henne grydde en vag känsla. På något sätt var det som om livet började. Hennes sargade, prövade liv.

En omstart.

Ett hål i hjärtat efter en älskad, klok, viktig gammal kvinna. Men också med nya öppningar.

Gård. Skog.

Vindkraft.

Akvarell.

Sara. Mamma.

Alice.

Dan.

Vad kunde gå fel?

Det mesta svarar jag, en gammal cyniker. Men svaret kommer väl i nästa bok, hoppas jag. Och den ska jag läsa. (Fast lite synd är det att en av den dödes lite halvskumma affärsbekanta som heter Leif Kallin får ett annat namn i bokens inledande persongalleri. Det borde korrekturläsaren sett. Men nu är jag kanske i gnälligaste laget?)

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

Deadline på julafton

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i huset

Julkalender, lucka 1

Ljudbok

Uppläsare: Fredde Granberg

(Lind & Co)

Har Deckarloggs red. nu skaffat sig en ny vana, eventuellt ovana? Att gå upp en  timme tidigare varje morgon fram till julafton för att hinna öppna och lyssna på en ny lucka i en ljudkalender…

Det finns flera nya ljudkalendrar att välja mellan. Deckarlogg valde den snabbfingrade och snabbtänkta Sofia Rutbäck Erikssons julkalender ”Mordnatt råder, tyst det är i huset”, skriven tillsammans med Mattias Boström.

Snabbfingrade och snabbtänkta syftar på att Sofia Rutbäck Eriksson under året också skrivit och gett ut, om jag räknar rätt, inte färre än sex humoristiska mjukdeckare om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Luleå, även den ihop med Mattias Boström. Samtliga fullängdsromaner! bör tilläggas.

Läste jag rätt att hon dessutom under 2021 fått ihop en feelgoodroman (utan krimi)? Nej, Deckarlogg kan inte hålla räkningen! Hur orkar människan? Hur fort snurrar hennes rapidhjärna?

Förutom det nämnda finns nu alltså en ljudande julkalender av Sofia Rutbäck Eriksson på strömningstjänsterna. Som sig bör med 24 delar, en per dag fram till ”deadline på julafton”, varje på typ (beroende på vilken hastighet var och hen väljer för uppspelningen) en lyssningstimma.

Summa: 24 skrivna timmar! (Upprepning av allt jag skrev ovan.)

Mycket snö. Fortfarande snöfall och blåst. Klass 2-varning i byn Arvidsträsk vid en sjö i Norrbottens skog. En av huvudpersonerna, Rolf, före detta polis, nu pensionär, vaknar och ska i julkalenderns första lucka presentera sina ”grannar”. (Skriver så för de bor utspridda i Arvidsträsk.)

Ett ekologiskt par, en 105-årig äldre man (jaja, äldre för inte kan han vara så gammal som sina år) och Hilda, också pensionär, som ordnat med en levande lucköppning. Senare på dagens ska byn invånare samlas vid byagården med glögg i händer och mun för att vara med om den första lucköppningen.

Byn har mest äldre invånare, fast några yngre. Sånt här är inte lätt att skriva och berätta utan att det blir tråkigt. Att lägga den nödvändiga grunden – sätta miljön på plats och beskriva de olika personerna precis lagom mycket.

Men deckareskrivarduon Rutbäck Eriksson & Boström är redan rutinerade. Redaktören och förläggaren Mattias Boström har läst tusen deckare och vet hur såna kan och ska skrivas.  Sofia Rutbäck Eriksson är en de mesta svenska deckartalangerna under senare år. Snabbtänkt och snabbskrivande, som sagt, och liksom intuitiv i sitt skrivande.

Det känns så, att när hon skriver en mening så vet hon direkt hur nästa ska skrivas. Och självförkovrande också. Hon lär av sig att skriva allt bättre, så hon kan driva på spänningen allt mer. Just ”spänningen”. Hennes juldeckarkalender kan inte kallas mys- eller ens mjukdeckare utan de är – att döma av första luckan – mörkare, mer i den gamla svenska traditionen av landsbygdsdeckare.  

Förre polisen Rolf är julkalenderseriens ena huvudperson; den andra heter Riita och deckarförfattare. Det anar man ju, att de kommer att bli Arvidsträsks deckarduo. (Och även, kanske, ett kärlekspar…) Genom snöstormen är Riita på väg med bil till Arvidsträsk, där hon ska bosätta sig. Det går som det kan gå (lyssna själv) och Rolf får hjälpa Riita till hennes stuga.  

Riita, som också skrivit en lång serie mjuk- och mysdeckare, har nu bestämt sig för att skriva en mörkare deckare, typ en svensk noir, och hennes förläggare gnuggar händerna. Mjukdeckare är väl en sak, de kan bli populära de också. Men noir är något annat och mer säljande. Nordic noir. En världssuccé!

Visst är Riita ett alter ego några år framåt i tiden och deckarskrivandet? Och visst är Riitas förläggare en beskrivning av Sofias förläggare (alltså Mattias)? Och nog är ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” den deckare som Riita tänker skriva?  

Allt utfört med en stor dos självironi och mycket humor. Det är bra skrivet. Och smittande humoristiskt. När första kalenderluckan närmar sig slutet = sin cliffhanger blir jag än mer imponerad. Själva cliffhangern är väl inte enastående men vägen dit! Mening efter mening stegras spänningen för just varje mening. Så skicklig skrivet!

Frågan återkommer: Ska Deckarloggs red. nu gå upp en timma tidigare varje morgon ända fram till jul för att lyssna på Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms kriminella julkalender? Kanske får stuva om med pappersböckerna på nattygsbordet, äta frukost i sängen och ta fram plattan – och lyssna…

Bengt Eriksson

Extra extra: Nationaldagen i Vollsjö

Så här brukar det vara den här dagen i Vollsjö. Så här firas den 6 juni, varje år. Så har det varit sen vi flyttade hit för så längesen som 70-talet.

Men inte i år och inte i fjol. Nu har det inte varit så här de senaste två åren. Utsocknes och nyinflyttade, följ med till det traditionella nationaldagsfirandet i Vollsjö!

(Förresten, nog är detta den perfekta mjukdeckarmiljön? Tänk en mysdeckare eller feelgood med crime som utspelar sig, vilket ju betyder att ett mord begås, den 6 juni i Tosterup (som Fritiof Nilsson Piraten kallade Vollsjö)…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2006

Skånsk deckarrapport andra halvåret 2020

Jacob Härnqvists Gangsterliv” (Norstedts) är så kallad ”true crime”. Härnqvist har skrivit ”den sanna historien om Sam Ho”, medlem i det kriminella gänget Original Gangsters. Han skildrar ”brotten, gänget och livet på gatan” i Malmö. Brutaliteten som drabbar dubbelt: de som utsätts för den men även de kriminella som människor.

I en blandning av reportage och biografi får vi följa Sam Ho och hans familj, flyktingar från Vietnam, vägen in i kriminaliteten – och ut ur den. Sam Ho är verklig men samma sorts fiktiva gangsters förekommer i många deckare. ”Gangsterliv” kan läsas som ett verkligt komplement till fiktionen.

Även i Kerstin & Johan Höflers thriller ”Råttan – Black Edition” (Ekström & Garay) och Cecilia Sahlströms polisroman ”Under ytan” (Bokfabriken) finns mindre och större gangsters, som kunde vara verkliga.

”Råttan” gavs ut första gången för något år sen. Deckarparet Höflers debutthriller om dagens kriminella Malmö (från fusk med assistansersättning till narkotika och  svartklubbar) har nu förnyats och återutgetts. Mitt intryck står sig: thriller, noir- och detektivroman som blir en fiktiv rapport ur vad som kan vara verkligheten.

Sahlström skriver nya romaner i snabbt takt om samma lundapoliser. ”Under ytan” är hennes bästa hittills med utmärkt balans mellan privatliv och polisarbete. Miljö: mest Malmö men Sara Vallén och övriga poliser i Lund får i uppdrag att utreda en bilolycka – om det var en olycka – med två döda poliser.

Som före detta polis vet Sahlström hur poliser arbetar, att kompetens och dagsform påverkar resultatet. Hennes skildring av polisarbetet känns nästan dokumentär. Men ska jag tro att de korrupta poliserna också har hämtats ur hennes – verkliga – erfarenheter?

Mörkermannen” (Norstedts) avslutar trilogin om civilutredaren Harriet Vesterberg vid Landskronapolisen. Tyvärr, för nu har Anna Bågstam fått ihop allt: Harriets polisarbete och privatliv, relationen med Rikard och flirten med polisen Elias, en gammal pappa och mamma på besök, staden Landskrona och landsbygdens Lerviken.

Även här handlar det om arbetet på polisstationen, hur behandlas den civilanställde? En serievåldtäktsman härjar och bortsett från några tappade trådar vid upplösningen  är det en riktigt bra deckare; Bågstams bästa.

Gösta Lempert, tidigare journalist inom press och radio, debuterar med mediathrillern ”När virus får makt” (Ekström & Garay). Titeln kan syfta på datorer och politik. Björn Samuelsson, kallade Bävern, är grävande tevejournalist. Gräva ska journalister, om det grävs lagom och inte fel.

Bävern gräver upp korruption inom Malmö stad. Han får både de uppgrävda och arbetsgivaren emot sig, blir avstängd och hamnar i domstol. ”När virus får makt” är en uppgörelse med journalistikens möjligheter och dagens mediaklimat. Inte utan att man undrar hur mycket som bygger på journalisten Lemperts egna upplevelser och vad som är överdrivet, om något.

Räckte alltså inte med en burlesk deckarserie om Falsterbopensionärer och en skojig, varmare om Ester Karlsson, amatördetektiv och pensionär i Lund, utan Christina Olséni & Micke Hansen har nu också gett ut  ”Deckardrottningen – En författare i motvind” (Bokfabriken), som av cliffhangern i slutet att döma kan bli starten för ännu en serie.

Boel och Erland Rask bor i ett litet sydskånskt samhälle. Efter att ha fått en skrivkurs i present får vi följa Boels (och Erlands) möda att bli författare. Några aningar av deckare men boken är mest en humoristisk ”feel life” som roligt och träffsäkert kommenterar både den så kallade ”författardrömmen” och skånsk landsbygd. I paret Rasks himmasmåby finns en vildsvinsrestaurang.

Deadline” (BoD) heter fjärde titeln i Cherstin Juhlins serie om polisinspektör Annika Vestander och Peter Appelqvist debuterar med ”Stalkerns hämnd” (Ekström & Garay), där kriminalkommissarie Allan Qvist leder mordutredningen. Bägge har Kristianstad som kriminell miljö och bör väl då skildra arbetet på ”samma”, om än fiktiva, polisstation?

Autenticitet är styrkan hos Juhlin, själv före detta polis. Hennes romanpolis blir så trovärdig att inspektör Vestander måste vara ett alter ego. Muttrandena om  polisarbetet och samhället är säkert författarens egna. Två trådar: nyfödd tvillingsyster försvann från mamman och kvinna hittas död (= mördad?) i… polishuset. ”Deadline” avslutar Cherstin Julins polisromanserie. Men varför, när hon nu skriver på topp?  

Som debutant har även Appelqvist fått ihop en oväntat bra skildring av polisarbetet och porträttet av polisen Qvist, chef för Grova brott, är nära och varmt. Men måste beskrivningen av den kriminella huvudpersonen vara så grov? Jo, jag förstår att ”stalkern” skildras så hemsk och våldsam som han är ur kvinnornas ögon, tankar och kroppar. Men ändå, gång på gång, det blir övertydligt och för mycket.

Vad som kunde ha varit en riktigt bra debutdeckare blev nu mer en notering i huvet: Håll ögonen på namnet Peter Appelqvist och nästa Allan Qvist-deckare.     

3 gånger deckartips

1) Ljud- och e-deckare. För en deckarbevakare gäller det numera att ha både öron och ögon öppna. Många deckare ges ut enbart som ljud- och eventuellt e-böcker. Så är det till exempel med Max Klintmans Desertören” (Saga Egmont), nog mer av en historisk spänningsroman. Handling: två svenska artister, Ingrid och Greta, turnerar i Skåne och Danmark under andra världskriget. De tvingas ta ställning, det personliga blir politiskt.   

2) Nästan-deckare. Nej, Frida Skybäck skriver inte deckare. Men inte heller, som det påstås, feelgood. Hennes romaner är allvarligare än så, de bör snarare placeras i genren ”feel life”. Alla delar av livet kan komma med. Som när Rebecca i ”Bokskåpets hemlighet” (LB Förlag) återvänder till Skåne och upptäcker mormors hemlighet: smuggling av judiska flyktingar över Öresund under andra världskriget.

3) Lönnaeus på nytt. I sin nya roman,  som kommer strax efter nyår, i januari 2021, använder sig spänningsförfattaren Olle Lönnaeus av den kunskap om politisk och religiös extremism han skaffat sig som journalist. ”Gamen” (Bokfabriken) – thriller, deckare, spionroman – handlar om en svensk IS-soldat som dödades i en drönarattack i Syrien. Men nu dyker Gamen, som han kallas, ändå upp på ett kebabställe i Sverige. Kan det – verkligen – vara han? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Cedervall som-daggen-stilla-kysstSkriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Cedervall dit-solen-aldrig-narMaja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE