Dan Turèll (1946-92), ett slags nekrolog

Nyligen var Deckarloggs red. i Köpenhamn för första gången på länge. Och jag tänkte på Dan Turèll, jag kommer alltid att tänka på Dan Turèll när jag är i Köpenhamn.

Jag gick genom Vesterbro – ett annat Vesterbro, åtminstone delvis, än på Turèlls tid. Också ett bättre? Kanhända det, på ett sätt men inte på ett annat.

Efter Köpenhamnsbesöket tog jag fram en av de texter – många, många – jag skrev om Dan Turèll. Jag kan ha varit hans största svenska fan. Jag träffade honom många gånger också. Han vägrade prata danska med mig, påstod att han inte förstod svenska. Så han pratade engelska.

Medan jag fortsatte att prata svenska. Det gick bra. Nog tusan förstod han! Jag minns honom också från en gång på Bokmässan i Göteborg där den råa amerikanska deckarförfattare Mickey Spillane deltog. Dan och jag konspirerade om Spillane. Vi hade samma åsikt om honom.

Jag minns också när jag skrev en längre text, så kallad essä, om Dan Turèll i en av de böcker om deckare och annan krimi som BTJ förlag gav ut. Vissa danskar som brukade skriva om Turèll i Danmark alltså blev sketasnea för att en svensk nu tog och skrev om Dan Turèll och hävdade att Turèll var bra! Fan deras uppgift ju, skulle ingen på här sidan Öresund lägga sig i.

Siffran i följande text om antalet böcker som Dan Turèll skrev är i underkant. Siffran växer hela tiden, år för år. För han skrev hela tiden, år för år. Dan Turèll gav ut så många böcker det inte går att hålla kom på dem. Glöm honom aldrig!

***

Min Dan Turèll-dag i København börjar med ett parti tärning på värdshuset Frederik VI i hörnet av Alhambravej och Frederiksberg Allé. Här intervjuade jag Dan Turèll, här knöt personalen hans slipsar, här avslutade Dan och dottern Lotus sina promenader, med öl och bitter till far och cola till dottern.

Som ungkarl bodde både Dan Turèll och hans alter ego – Den namnlöse journalisten i detektivromanerna – på Istedgade, ovanpå Stjernecafén. Men, för att använda det riktiga namnet, Comet Bar finns inte längre utan har ersatts av en indisk restaurang. Så istället fortsätter min Turèll-dag med ytterligare några öl hos Ronnies på Gasværksvej.

Jørgen Ram Pedersen med Dan Turèll bakom sig på Turèllsamlingen i Vangede filialbibliotek, en kort tågresa från centrala Köpenhamn. Dit kan man åka och kolla in ”alla” böcker som Turèll skrev med mera. Foto: Media I Morron I Dag

Det är som att stiga in i någon av Turèlls deckare, dikter eller krönikor i dagstidningen Politiken. Här finns de allesammans. Ronnie står själv bakom disken och vid borden syns Don Dobbeltliv, Swing, Stof-Svend, Gamle Henry, Tågernes Kaj, Frankie & Mette, Lomme-Harry och så vidare.

De har förstås andra namn, men de känns igen. Dessa skröpliga människor, på gränsen mellan proletariat och trasproletariat, som befolkar Dan Turèlls böcker, befolkar också stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn.

Jag reser mej för att gå. Också mannen vid bordet intill reser sej. Kostym, hatt, slips. Han är misstänkt lik Dan Turèll. Det är Den namnlöse. Osynlig går han brevid mej genom byen. Hans fötter känner vägen ”precis som en häst kan komma ihåg en väg”. Själv måste jag slå upp en av deckarna, ”Mord ved Runddelen” / ”Mord på måndag”, för att hitta vägen: Strøget, Købmagergade, Nørreport, Nørrebrogade…

I romanen fortsätter Den namnlöse till Nørrebros Runddel (där han hittar ett kvinnolik), men jag svänger till vänster in på Kapelvej, vid Assistens kyrkogårdens mur. Här är Dan Turèll (1946-93) begravd, liksom H.C. Andersen, Søren Kirkegaard, Michael Strunge, Ben Webster med flera.

I Kapellet pågår en utställning om författaren Dan Turèll. Lokalen är perfekt, för det är inte en utställning – det är en vaka, en minnesstund. Hans ande är så närvarande att den andas. Flera besökare har tårar i ögonen.

Den ensamma, röda IBM-skrivmaskinen med ett sista manusblad, den lika tomma frisörsstolen, slipsarna, alla bokomslagen (sammanlagt gav han ut 87 böcker; dikt- och novellsamlingar, journalistik, romaner)…

Högtalarnas jazzmusik ackompanjerar skärmarnas berättelse om Dan Turèll: från 60- till 90-tal, från pojke till man, från hippie till familjefar, från poet till deckarförfattare. Det räcker att läsa namnen på Turèlls ”idoler” inom musiken och litteraturen för att förstå vilken ovanlig människa och författare han var: T.S. Eliot nämns samtidigt med Allen Ginsberg och Raymond Chandler, Charlie Parker med Grateful Dead och Gustav Winckler.

Turèll-dagen avslutas med att jag tar en Codan-bil (Turèlls favorittaxi) till Café Dan Turèll på Stora Regnegade. Också här hänger bokomslagen på väggen, men tog Turèll någonsin en bitter på ”Café mej själv”, som han sa, när han inte använde benämningen ”Café min bare røv”?

Men jag sitter här, bläddrar och läser i Peder Bundgaards vänporträtt av Dan Turèll, ”Superdan” (Borgen). Ögonen stannar på ett foto av Dan och hans far, elektrikern Helmuth Turèll. Ur minnet kan jag citera en av de dikter som Dan skrev till sin far: ”… somme tider tror jeg bare jeg har arvet din drøm, Far / din 1920 Nørrebro drøm att blive digter…”

Begreppet arbetarförfattare är fyrkantigt som en tegelsten (helst ska författaren också ha murat några). Men det var Dan Turèll: en arbetarförfattare. Han visste vad som gjorde människan mänsklig: skröpligheten. Detta var hans genomgående tema, i litteraturen och livet.

Fyra deckare och en bok om varulvar (?) har översatts till svenska. Det är allt. (Räkna själv: 87-5 = ?) Vad ska vi med en tåg- och bilbro till, när intresset för en kulturbro är så litet att den kanske mest egensinnige författaren och – definitivt – den främsta Köpenhamnsskildraren i dansk nutidslitteratur inte kan läsas på svenska?

Att rikta uppmaningen till de stora förlagen i Stockholm är väl meningslöst, men här är en uppmaning till Bakhåll, Ellerström, LeanderMalmsten och övriga sydsvenska bokförlag: låt genast översätta och sammanställa en samlingsvolym som presenterar Dan Turèll – poeten, författaren, journalisten, alltsammans – för bokläsarna i Sverige!

Bengt Eriksson
Publicerat i dagstidningen Arbetet nångång mot slutet av dess levnad

Fem Dan Turèll-favoriter:

Vangede Billeder (Gyldendal, 1975)Självbiografisk berättelse om uppväxten i Vangede.
Storby-Trilogien (Borgen, 1993) Samlingsvolym med storstadsdiktsamlingarna Drive-in Digte, 3-D Digte och och Storby-Blues från 1977.
Mord i Mørket (Borgen, 1981) Första ”krimin”, finns också på svenska med titeln Mord i mörker (Bonniers, övers: Anders Hammarqvist).
Pas på pengene (Mega, 1993) CD tillsammans med Halfdan E. Nielsen.
Dan Turèll i byen for sidste gang (Borgen, 1994) Sista samlingen med Köpenhamnskrönikor från Politiken.

Deckarloggfredag: Amanda Jenssen – ett blixtnedslag i Södra Mellby

Mellby Reggaekapell med Amanda Jenssen
Var & när: Folkets bakgård, Södra Mellby den 11/6

Bäst: Att Amanda Jenssen visade att nu jäddraranamma är det dags att komma igång igen!    

Tråkigt: Men så kort, Amanda! Alldeles för kort.   

Längesen som Amanda Jenssen sjöng på scen (”100  år”, sa hon själv) så framträdandet med Mellby Reggaekapell ska kanske kallas comeback?

Presentation av Österlens nya konsertplats för i sommar: trädgården till restaurangen Folkets bakgård, inrymd i Södra Mellbys gamla skola.

Bakgårdsscenen.

Charmigt men opraktiskt, för den som vill både se och höra, med scenen i ett hörn av en buskig trädgård. Få sittplatser, särskilt nära scen, så mitt råd inför framtida  konserter: Ta med egen stol eller en filt!  

Reggaen i högtalarna ersätts av levande skånsk reggae när husbandet, Mellby Reggaekapell, går upp på scenen.

Reggaekapellet spelar Peps-låtar som en hyllning till den avlidne skånske musikern. Det låter lika eget som det låter Peps. Det låter skånsk landsbygdshippiereggae, som jag brukar kalla sån här musik.

Både avspänt och bra med Micke ”Skuggan” Nilsson, elgitarr och sång, Lotta Karin Almgren, sång, elgitarr och reggaetypisk melodika, Kalle Bas, kvällens basist, och Björn Almgren, baktaktfasta trummor.

Fördomsfull tanke: Lite provocerande väl att sjunga Peps Perssons texter om Babylon och kapitalism, det stora trädet och den lilla sågen på Sommarösterlen?

Hopp ner från scenen bland publiken.

Tillbaks upp på scenen igen.

Så presenteras Amanda Jenssen – ”direkt från Köpenhamn” och med något på huvet som får det andra har på huvet att likna, säger Lotta Karin, ”ruttna bananer” – och Amanda kommer in med svart hatt, stor som en parasoll, och förstås strumpfota.

Drar igång med en blues på skånska, där hon också spelar munspel á la Bob Dylan. Lite oväntat men sen kommer ”Amarula Tree”, en av hennes mest kända låtar från tiden efter teveprogrammet Idol.

Och efter den blir det paus… Amen, när Amanda Jenssen precis kommit igång? Snopet.

Fast hon återvänder. Nu med en låt som passar för just den här delen av Sverige och Skåne, nämligen Olle Adolphsons ”Ge mig en dag” (eller ”Österlenvisan”).  

Hon spelar gitarr nu och sjunger inte jättesäkert utan lite trevande, inte riktigt inrepat. Samtidigt visar Amanda Jenssen varför hon var en enastående tävlande i Idol. Hon sjunger inte låtar utan befinner sig inuti varje låt och text.

I ”Happyland”, en annan välkänd låt, springer Amanda ut bland publiken. Hoppar runt-runt och får oss att sjunga med.

Munspel á la Dylan.

Och inte minst sången, hennes röst, förstås!
Samtliga foton: Blenda Automatique

Hon visar prov på sin enastående, ja, egenartade röst: växlar mellan rop och sång, ljusare och mörkare, sjunger sked i sked med tonerna snarare än träffar mitt i.

För att sen försvinna igen. Fast hon kommer tillbaks för extranumret: en ny, långsam låt, ”en tryckare”.

Ett blixtnedslag, så var Amanda Jenssens besök på Österlen. Det kändes spontant men orepeterat, så kanske ska hennes framträdande med Mellby Reggaekapell kallas  genrep inför comebacken…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Salt, salt och ännu mera salt

Jussi Adler-Olsen
Natriumklorid
Övers: Djordje Zarkovic / Helena Hansson
(Albert Bonniers)

”Natrium klorid” heter Jussi Adler-Olsens nya polisroman, den nionde titeln i serien om och med polisavdelning Q i Köpenhamn. Ja, på omslaget till och med uppdelat i två rader och särskrivet. Borde titeln istället ha varit ”Salt”? Det kan jag tycka och det kan du fundera på när du läser.

För läsa bör du. ”Natriumklorid” är en de bästa delarna i Avdelning Q-serien. Fast det beror ju förstås lite på ens personliga smak, vad man föredrar i sin deckarläsning. Jussi Adler-Olsen har ibland, ja, nog mer än ibland, haft en tendens att dra på med intrigen, överdriva så att berättelsen blir nånslags kriminalburlesk, nästan.

Vill inte hävda att ”Natriumklorid” är helt verklig och socialrealistisk heller. Nej, men betydligt lugnare än vissa andra titlar i serien. Det är som om Adler-Olsen efter att ha uträttat det skulle uträttas med polisserien faktiskt har blivit en polisromanförfattare, som nästan ju skriver i procedurskolan.

Minns att jag pratade med Adler-Olsen när det inte kommit fler än ett par titlar och jag sa att den viktigaste personen är ju Assad. Eller? Jo, Adler-Olsen höll med. Fast sen skulle syftet utvidgas till att presentera samtliga personer – poliser och ”poliser” – vid Avdelning Q och när det är gjort så är det gjort. När Carl, Rose, Assad och Gordon hade blivit de huvudpersoner de är, så blev det dags att skriva ett par polisromaner som verkligen och på riktigt är polisromaner.     

Att visa att så här aparta människor, så olika varann och så olika andra, både kan samarbeta och har sina platser i samhället – det tror jag har varit huvudsyftet med Avdelning Q-serien. Påvisa samhällets mänskliga mångfald och att olikmänsklig samvaro är det enda, just mänskliga. Kufarna på Avdelning Q har allt längre serien skrivits också blivit allt mer accepterade av chefer och kolleger.

I ”Natriumklorid” utreds vad som ska visa sig vara en rad seriemord, allt fler mord i en allt längre serie. Att det handlar om seriemord förstår Avdelning Q när det förekommer natriumklorid = salt vid alla mord. Annars kan morden skilja sig åt, vara helt olika. Det handlar alltså om annorlunda seriemord och (en?) annorlunda seriemördare.

Anledningen till att morden begås har en hel del att göra med dagens samhällsklimat. Det har Jussi Adler-Olsens polisromaner alltid haft, de har varit och är samhällsromaner. ”Natriumklorid” utspelar sig också i slutet av 2020, alltså under coronan. Adler-Olsen skriver in detta i berättelsen på det hittills bästa sättet jag har läst.

Han gör också något som brukar göra mig fullständigt galen: varvar korta avsnitt från olika år och har olika personer som huvudperson i varje avsnitt. Sällan som sånt blir annat än snurrigt. Men inte här, inte i ”Natriumklorid”. Vilken jäkla möda Adler-Olsen måste ha lagt på att få varvandet att fungera. Hur kan han ha gjort, skrivit olika delar och flyttat runt dem, tills var och en hamlat på sin rätta plats?

Dessutom har han mellan raderna skrivit in ett gammal fall från seriens början eller fall från Carl Mørks början som kriminalpolis. Om och när det nu dras upp igen riskerar det att bli slutet för Carl Mørk, chef för Avdelning Q, både som polis och människa. Nog skrev jag redan tidigare att ”Natriumklorid” är en av de bästa titlarna i Avdelning Q-serien? En svindlande kriminalberättelse, så noga och effektivt utförd.

Bengt Eriksson

Thriller mitt i försöket till en arabisk vår i Syrien

Iben Albinus
Damaskus
Övers: Kalle Hedström
(Modernista)

Hade börjat att skriva en text som skulle förklara varför den här avdelningen på Opulens inte har vinjetten Deckare utan Krimi. Om det behövs en förklaring? Jo, det gör det nog. Det handlar om bredden och för den delen djupet – att krimi innehåller så många fler sorters romaner än blott deckare = detektivromaner.

Men så kom ett recensionsex av en ny roman – en spänningsroman, enligt omslaget – som fick mig att låta texten om deckare kontra krimi ligga kvar i datorn och istället läsa och skriva om den här nya… ja, spänningsromanen eller krimin.

”Damaskus”, som romanen heter efter dess viktigaste plats och miljö, är skriven av danskan Iben Albinus. Dessutom hennes debutroman och en riktigt bra debut.

För mig, som läsare, är romanens berättelse också lite speciell. Det gäller platsen, alltså Damaskus, dit den danska huvudpersonen Sigrid Melin reser från Köpenhamn – efter att hon gjort bort sig på TV som representant för den danska avdelningen av Amnesty International – till ett jobb på lokalkontoret för ett skandinaviskt telekombolag.    

Familjen, make och barn, lämnar hon kvar hemma i Köpenhamn. Hon tyckte det var värt det, tänkte att hon ville bidra med det hon kunde till vad som kallades Arabiska våren och nu verkade ha kommit också till Syrien. Året: 2011.  

Fast det vet ju vi som läser romanen år 2022, nämligen att så kommer det inte att bli. Detta framgår direkt också av romanens prolog. Där befinner sig Sigrid i en cell, i det ökända fängelset al-Khatib strax utanför Damaskus. Inte bara ökänt för lopporna i madrassen utan för den tortyr som förekommit – och förekommer – i al-Khatib.

Jag har också varit där, inte i det nämnda fängelset gudskelov men i det svårbegripliga landet Syrien och staden Damaskus. Åren har gått, mitt besök skedde ett antal år tidigare, men jag känner ändå igen mig i romanen. Jag känner igen mig i Syrien och Damaskus.

Det jag kunde ana vid mitt besök fortsatte, om man ska kalla det så, att utvecklas. Sonen Bashar al-Assad har ersatt pappan Hafez al-Assad som hårdför president. Ja, som det verkar: en ännu mer hårdför president. (Och sonen som inte ens ville bli president, sas det.)

Damaskus, Syrien. Foto: Media I Morron I Dag

Syrien var ett märkligt arabland när jag var där och fortsatte tydligen att vara det. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Som att där fanns spritaffärer och (kristna) restauranger som serverade alkohol.

I gathörnen stod militärpoliser, beväpnade med maskingevär. Få kvinnor, om någon, dolde ansiktet bakom en sjal. På musikhögskolan gick muslimska, kristna och judiska elever, lediga på varsina religiösa helgdagar. Säkerhetstjänsten kändes igen på att de körde fortfarande än några – och även andra körde fort – på autostradan genom Damaskus.

Jag känner alltså igen mig. Fast jag tror på gränsen till att jag kan lova att romanen ”Damaskus” också ger en bra bild av Syrien och dess huvudstad, hur landet var 2011 och än idag, för alla som är intresserade av Syrien och den arabiska våren. Det är det jag menar med krimi – att en krimi är och ger så mycket mer än att vara en deckare eller ens spänningsroman.

Men spännande blir det, också. Försöket till en arabisk vår i Syrien slås ner hårt och brutalt. Sigrid Melin går med på att – samtidigt med arbetet för telekombolaget – utföra ett uppdrag för den underrättelsetjänsten. Hon blir spion eller agent. Det är riskabelt. Det blir farligt.

”Damaskus” är dessutom en spionroman med vad som hör till: action, våld, blod, död.

I Damaskus träffar Sigrid också en ungdomsväninna, Reem, från studenttiden i Köpenhamn. En arabisk kvinna eller för att vara noggrann, Reem är alawit (en mindre folkgrupp, som också Syriens president hör till, med sin egen tolkning av islam).

Iben Albinus. Foto från Modernista

Reem äger numera en säkerhetsfirma, som bland annat sköter säkerheten åt det skandinaviska telekombolaget. Hon har också nära kontakter med Syriens regering. På vilken/vems sida står Reem, egentligen?

Romanen ”Damaskus” går och slutar inte som jag trodde (och nog inte som någon läsare tror). Den slutar inte heller som Sigrid (eller Reem) trodde. Men att åtminstone Sigrid Melin klarar sig kan jag väl avslöja, eftersom ”Damaskus” är första delen i en spännings- eller krimiserie med henne som huvudperson.

Bengt Eriksson
Publicerat i nättidskriften Opulens

Deckarloggfredag: Bimbo som är ointresserad av kultur

Baglommebøger heter en bokserie från det danska förlaget Baggaardsbaroner. Så jag provar väl. Jo, den lilla boken går ner i en bakficka på mina jeans. ”Bebop Baby” heter en av böckerna i baglommeserien. Så lyder titeln på Julia Werups nya, tredje diktsamling.

Jag bläddrar, läser och försöker förstå. Inte vad jag läser, det förstår jag, utan jag försöker förstå mig själv. En gammal gubbe, det är jag. En ung – eller yngre, 32 år i boken – kvinna och nybliven mamma, det är hon. Hur kan hennes dikter träffa mig rätt i hjärtat som den vassa spetsen på en kniv, så det börjar blöda?

Julia Werups nya byxbakfickesdiktsamling ”Bebob Baby”.

Träffa mig som livet självt. För att dikterna gör ont? För att smärta kan vara allmängiltig oavsett vilken smärta? För att orden är så nakna, det hon diktar så blottat, knivsticket så exakt, att stroferna-raderna-orden träffar  mig som de borde träffa vem som helst och alla?

Inledande rader: Mødre spørger hvordan jeg har det / Jeg er gravid og udmattet siger jeg…

Det var när jag såg Nina Hoberts dokumentär ”Julia & Jag” på teve som tanken kom att jag måste också skaffa mig och läsa Julia Werups nya diktsamling. Nina Hobert  har gjort en suverän dokumentärfilm, där bilder och klipp både följer och förändras efter innehåll och stämning.

Personerna eller faktiskt karaktärerna: Julia & Nina, två unga kvinnor och vänner som inte mår nåt vidare men försöker klara sig, ordagrant att klara sig, i livet och växa upp, från barn till vuxen, från ung till äldre kvinna. Hur det nu ska gå till? Hur i hela världen går det till? 

”Julia & Jag” handlar inledningsvis om Julia Werup, som syns vid släppet av sin första diktsamling och som sångerska i en skivinspelning. Därefter följs väninnorna åt. Nina försöker nog att bli smittad av Julia som trots depression, missbruk och behandling vägrar att ge upp utan bejakar livet med extra-extra allt. Slutligen övergår filmen till att handla om Nina Hobert.

Julia Werup framför ”ADHD” från diktsamlingen ”Ensamma mäns död”.

Styrkan i svagheten; den svaga styrkan. En sorglig film, som orsakar tårar i ögon och hjärta. Fast ändå så full av livsvilja, trots alla dessa trots. Deras efternamn, förresten, placerar dem i sydöstra Skåne (även om den ena är bosatt i Köpenhamn och den andra väl bor i Stockholm).

Poeten och jazzsångerskan Julia är dotter till Jacques Werup, poet, musiker och artist, och hans hustru Marie, översättare. Nina, kompositör, fotograf och vilken enastående dokumentärfilmmakare, är dotter till filmregissören Richard Hobert.

Det sägs i dokumentären att Julia Werups första diktsamling, ”Ensomme mænds død”, handlar om hennes pappa (fast inte helt väl) och hennes andra, ”Supernova”, om mamman (fast inte heller helt väl). Då handlar väl den tredje, ”Bebop Baby”, om henne själv (fast inte helt).

”Bebop Baby”-orden och raderna hänger ihop, de förmedlar tankar och upplevelser, blir en berättelse om graviditeten och födelsen. Och så plötsligt vara mor. Julia synas, bedöms och ifrågasätts: Journalen fra min fortid / Antidepressiv medicin / Citater från psykiatrien / Notater fra rehab…

Musikvideo där Julia Werup sjunger ”Just Let Him Know You Love Him med text av Leonard Cohen.

Just den dikten heter ”Angst” och ”sygeplejerskerne”, ”jordemødrene” och ”sundhedsplejersken” får ångesten att öka. Lægen syntes babyen var en anelse for lille… Vi fulgte ikke myndighedernes vægtkurve, diktar Julia. Det normative sundhedssystems grafer och kurver, tillägger hon. Denna j-a viktkurva! Den satans normaliteten! Också jag känner igen det – dem och oss – då en sjuksyster gjorde hembesök för att väga vår son.

Som jag väl antydde: Julia Werup saknar inte bara en spärr utan alla spärrar. Hon diktar rätt ut och rakt på vad andra tänker tyst. Till exempel: Min elskedes humør afhænger af vores sexliv / Vi elsker for husfreden i dag eller Jeg blev en kvinde / Jeg blev en mor / En perfekt kvinde og mor som også elsker i de koldeste nætter / Formår både at sutte pik og amme…

Hon skriver in och ut sin man, den danske nyjazztrummisen Thomas Blachman, i dikterna. Med rader som Kastes tilbage till barndommen / Min mor var neurotisk / Far arbejdede / Jeg var ofte i vejen, diktar hon också in och ut sina föräldrar. Bägge är döda nu. Men de är med, hela tiden är de med, även när maken och föräldrarna blir utskrivna är de medskrivna.

Om sin son (som heter Zac) – och sig själv som mor – diktar hon till exempel: Græder i smyg / Trætheden vokser / Barnet vil ikke sove om natten / Jeg har ikke sovet i et år eller Barnet sover stille mot mit bryst / Vores hænder er hårdt knugede. Och senare: Min søn rejser sig mod mina forældres gravsten / Han har lige lært at stå selv.

Mamman är med sonen nästan, ja, nästan hela tiden:

Jeg promenerede langs husbåden på kajen en grå dag / Mit barn sov trygt på dækket i den friske luft / Hånd i hånd med mig selv gik jeg / Uden barn og vagn og mand…

Lika öppen och fräck som hon är mot andra kan hon också vara (och lite ironisk) med och mot sig själv. Ett sista diktcitat: Jeg har fået rettet mine tænder / Jeg har fået botox / Jeg har akrylnegle / Jeg er en bimbo / Interesserer mig ikke for kultur…

    

3 X kortkultur

1) Poeten. Ja, citaten i krönikan är på danska. Jo, Julia Werup diktar på svenska. Men hennes diktsamlingar – ”Ensomme mænds død”, ”Supernova” och ”Bebop Baby” – har getts ut av danska förlag. I de förra finns dikterna både på svenska och danska, men enbart danska i den nya. ”Svenskarna har aldrig valt att utge mig, jag har prövat i många omgångar”, mejlar Julia. Amen, nog måste det finnas ett svenskt bokförlag för Julia Werup?!

2) Sångerskan. Julia Werup är också sångerska, mest jazz,  med sin egen, ja, säregna röst. Senaste singeln, ”Just Let Him Know You Love Him”, en tonsatt Leonard Cohen-dikt, kan vara det bästa hon gjort. Senaste albumet, ”The Thrill Of Loving You”, nominerades 2021 som en av Danmarks  bästa vokaljazzutgivningar. Hon medverkar också på nya EP:n ”We Are The One” med danska The Moon Orchestra. Genre: experimentpoppoesi.

3) Sapfo. En norsk journalist frågade varför det i Sverige enbart är män som översätter urkärlekspoeten Sapfo? Ingen aning men så verkar det vara. Nu har Vasilis Papageorgiou / Magnus William-Olsson i boken ”Dikterna och fragmenten” nytolkat både Sapfo och sina egna, tidigare tolkningar. Var är kvinnorna? Som Lina Arvidsson, Athena Farrokhzad, Ann Jäderlund, Mona Monasar, Eva Ström, Jenny Tunedal och Julia Werup – ta er an Sapfo!

Bengt Eriksson 
Publicerat i Ystads Allehanda  

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Likblomman = Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin

Anne Mette Hancock

Likblomman

Övers: Helena Stedman

(LB förlag)

Som ensamredaktör går det ju inte att hålla ögonen på allt. Och hinna läsa alla deckare och annan krimi som ges ut. (Och då tänker jag enbart på svenska och till svenska översatta deckare – engelska/amerikanska, tyska och franska deckare hinner jag sällan eller aldrig läsa numera.)

Så försöker jag säga till mig själv som nåt slags tröst och försvar när danskan Anne Mette Hancocks debutdeckare ”Likblomman” nu kommit i pocket (efter att första gången ha getts ut i Sverige i fjol). Fast jag lyckas inget vidare med att övertyga mig själv. Danmark är ett så nära deckarland till Skåne (här finns Deckarloggs redaktion) att jag bör = ska hålla koll på det. Punkt.

Särskilt som Anne Mette Hancock spås att bli en världsdeckarstjärna och det inte går annat än att nicka och hålla med när jag läser ”Likblomman”. Danska deckare har åtminstone tidigare inte varit några garanterade storsäljare i Sverige så LB förlag ska ha tack och beröm för att så snabbt fånga upp och översätta Hancock.

”Likblomman”, förresten. Titeln. Den är inget påhitt. Det finns en sådan blomma. Den ska vara världens största blomväxt och heter egentligen Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin. Men kallas alltså likblomma. Detta på grund av lukten – den luktar as eller lik. Därför pollineras den inte heller av bin utan av flugor.

Turligt nog eller hur det ska uttryckas finns blomman endast i Sumatras och Borneos regnskogar. Fast också i ett flertal botaniska trädgårdar, som Bergianska trädgården i Stockholm och Göteborgs botaniska trädgård. Dess blomningstid är kort, blott ett par dagar.

I deckaren ”Likblomman” skriver mördaren Anne Kiel i ett brev till journalisten Heloise Kaldan att hon, mördaren alltså, har likblomman som sin favoritblomma.

Det vet man – eller tror sig veta – att Anne Kiel är en mördare, att hon för tre år sen mördade en advokat. För efter mordet syntes hon, en ung kvinna, helt nedblodad, i övervakningskameran vid advokatens hus.

Man syftar på polisen Erik Schäfer, som tillsammans med journalisten Kaldan är de detektiva huvudpersonerna i ”Likblomman”. Efter mordet försvann Anne Kiel utan att lämna ett spår efter sig och hon är fortfarande försvunnen. Men nu intresserar sig polisen Schäfer för mordfallet igen och mördaren Kiel har oväntat börjat skriva brev till journalisten Kaldan.

Också Kaldan börjar nysta i fallet – tills en av hennes journalistkolleger mördas. Har Kiel slagit till igen eller kan det finnas två mördare?

Själva deckar- och mordintrigen föregås också av en annan, på ett annat sätt spännande förhistoria. Louise Kaldan har arbetat som grävande journalist. Nu är hon på väg att få sparken. För den här gången verkar det som om hon grävde för ytligt. Hennes källa, som dessutom råkar vara hennes nya kärlek, visar sig ha ljugit. Det blir skandal, för tidningen Demokratisk Dagblad och för journalisten Louise Kaldan.

”Likblomman” är en deckare, då menar jag typ deckardeckare – en deckare där inget överordnat (samhälls)budskap tar över och/eller lägger sig i vägen. Samtidigt som allt är välplanerat och välskrivet: själva plotten, personer och miljöer, de bakomliggande drivkrafterna, inte minst hämnd, människornas känslor och tankar, erfarenheter som fått dem att bli dem de är. Allt i ett, i en deckare och roman.

Nu i maj kommer nästa del, ”Äppelmannen” (samma förlag), i Anne Mette Hancocks Köpenhamndeckarserie med journalisten Kaldan och polisen Schäfer. Den ska Deckarlogg vara snabbare på.

PS. Anne Mette Hancock tilldelades Danske Deckarakademins Debutantpris för ”Likblomman”.

Bengt Eriksson

Feelgood? Feel life? Feel real? Verklighetsroman.

Anna Fredriksson
Pensionat Pomona 3
Vägen till äppelriket
(Forum)

Anna Fredriksson berättar långsamt. Det är bra. Genom detta långsamma men säkra berättartempo förmedlas personernas livstempo (om inte alltid det reella så det eftersträvansvärda).

Med små instuckna meningar, som kan verka meningslösa men blir meningsfulla, får hon trakten av Kivik att växa fram, synas och kännas. Vem kan tvivla på att också den avslutande delen av Pensionat Pomona-trilogin har Österlen som himmaort?

Titeln ”Vägen till äppelriket” syftar på Österlens äppeldignande del men skulle kunna symbolisera romanpersonernas sökande efter sina liv, de liv de vill leva.

Om du inte läst de tidigare delarna eller har glömt så handlar trilogin om tre (eller fyra, fast den fjärde har inte fötts ännu) generationer kvinnor i rakt nedstigande led: mor, dotter, dotterdotter. Alla tre finns nu på Österlen, vid Kivik.

Den äldsta, mamma och mormor, är Vanja, 70 plus och konstnär med ateljé på Österlen men ändå med lägenheten kvar i Köpenhamn och nu ska hon också ställa ut på ett galleri i den danska huvudstaden. Dottern Sally driver det långt om länge framgångsrika Pensionat Pomona. Medan dotterdottern Josefin och hennes Harald kämpar på med att få sitt lilla lantbruk att bli i ordentligt skick och gå runt. Nu har Josefin dessutom startat en vintage-butik på gården.

Bland mycket annat, det vill säga skildrandet av de fyra kvinnornas liv, tankar och känslor, är ”Vägen till äppelriket” också en hyllning till dessa människor som sett till att Österlen blivit något mer än en gudsförgäten utflyttningsort, en skånsk motsvarighet till Norrlands inland, vilket Österlen var på väg att bli för inte alltför längesen.

De människor som kommit hit från Stockholm, Malmö eller annanstans ifrån, bosatt sig på Österlen, köpt och rustat upp hus, startat pensionat, ordnat konstutställningar och målarkurser, öppnat små butiker med vintage, prylar och kläder. En schablonbild? Ja, men schablonerna är verkliga.

Anna Fredriksson. Foto: Anders Hansson

Grunden för hela trilogin är Vanjas traumatiska minnen från uppväxten, barn- och ungdomen, som inte bara följt henne genom livet utan ärvts av nästa och nästnästa generation, Sally och Josefin. Denna mörka, än svarta än gråa, tråd hänger kvar i ”Vägen till äppelriket”.

Hur eller om Vanja lyckas reda ut sin livstråd, för sig själv och de senare generationerna, det ska inte avslöjas. Fast så pass måste jag ändå avslöja som att kärleken kommer tillbaka in i Vanjas liv, igen. Kärlek några år efter 70, som att bli kär när man var ung, både till känslor och hanterande, detta härliga men besvärliga, skildras så nära och ömsint.

Anna Fredriksson får dessutom plats med att gestalta grannsämjan i den lilla orten, mycket på gott men strax kan sämjan förbytas i ont, illvillighet och ren ondska. Och när det sker, då börjar det hända saker i berättelsen och berättandet.

Plötsligt accelererar tempot. På grund av den tidigare sämja som nu förvandlas till grannosämja riskerar det att gå illa, riktigt illa, för både Sally och Josefin. Fast det löser sig, lite väl snabbt och lätt.

Om jag ska ha en invändning mot ”Vägen till äppelriket” så är det att berättelsen om dessa tre kvinnoliv ändå slutar så bra, nästan glättigt, att det inte kan vara sant.

Innan dess, vilket är viktigast, har alltså Fredriksson lyckats skildra tre kvinnors liv såväl var för sig som gemensamt, med och mot varann, som enskilda kvinnor och var sin kvinnogeneration i förhållande till sin respektive mamma, tidens åsikter och hela samhället.

Det är skickligt i en genre som ibland kallas feelgood och väl fortfarande inte riktigt räknas. Själv brukar jag använda benämningen feel-life och jag såg att någon recensent beskrev romanerna som feel-real.

Just verklighetsromaner är en bra benämning. Anna Fredriksson skildrar verkligheten ner till minsta livsdetalj, in i de klichéer och schabloner som också de finns i allas våra liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Hon sjunger sig längst in i mitt hjärta och berättar om sitt liv.

När Deckarlogg inte skriver om och publicerar recensioner av deckare och annan krimi så, det har jag väl nämnt förut, händer det att jag skriver om musik i bland annat folk-, världs- och jazzmusiktidskriften Lira.

Följande recension är en av tusen CD-recensioner i Liras nya nummer (2/2020).

***

Caroline Henderson
Den danske sang
(Stunt Records)

DANSK MÖTE. Nej, aldrig trodde jag – när jag på 80-talet hörde henne sjunga i gruppen RayDeeOhh – att Caroline Henderson skulle utvecklas till denna fantastiska sångerska.

Och för den delen att hon, född i Stockholm med amerikansk pappa och svensk mamma, skulle kunna tillägna sig Danmark och bli så dansk att hon inte bara kunde sjunga in ett helt album med sånger på danska utan till och med i den danska sångtraditionen.

Albumet ”Den danske sang” är en geografisk och musikalisk självbiografi.

Hon inleder med en egen text, ”Rejsen”, där hon skildrar hur hon anlände till Köpenhamn, till en nytt språk, en ny melodi och en ny koreografi. För att poängtera att hon nu är dansk, fast på sitt sätt, en brun danska, liksom hon var en brun svenska, har en av Danmarks främsta populärkompositörer, Bent Fabricius Bjerre, satt toner till de självbiografiska orden.

Övriga albumet är en resa genom, till och in i den danska sångtraditionen. Det hörs, ja, känns att urvalet är personligt, hennes eget, att varje sång har valts för att den betytt och betyd er något speciellt för henne.

Här finns till exempel Sebastians ”Nyt lys i mørket”, Trilles kvinnokampsklassiker ”Hej søster”, Carl Nielsens klassiska stycke ”Tit er jeg glad”, folkvisan ”Den største sorg” och Benny Andersens ”Længsel efter Sverige”. Själv har hon varit med och tonsatt Tove Ditlevsens ord om ”De evige tre”.

Genrer: pop, jazz, visa och nog lite soul, akustiskt och mer elektroniskt, jazzpiano, synthesizer och klassiska stråkar. Caroline Henderson behärskar genren, oavsett vilken.

Hon sjunger, ja, framför sångerna och melodierna med full kontroll över såväl ord som toner och rytmer. Vackert, fint och bra, musikaliskt. Men viktigast är att hon bär livet med sig i sångerna och sången, sjunger sig längst in i mitt hjärta och berättar om sig själv; sitt liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Lira

Caroline Hendersons ”Den danske sang” finns på Spotify.

När Victoria iakttog Hörby

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Och när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

Därför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Eva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018