Karl Kofi Ahlqvist
Ingen ro om natten
(Nirstedt/Litteratur)
Försök att leva. Försök att skriva om att leva. Att klara ut livet och sig själv. Förklara livet och sig själv. Karl Johan Ahlqvists debutroman ”Ingen ro om natten” kan placeras i en genre som verkar bli allt mer vanlig: existentiell noir. (Varför? Beror på tiden och människors liv eller…)
Den unge mannen som är huvud- och jag-person befinner sig i och mellan Köpenhamn och Malmö. Jaget berättar och förmedlar en stark känsla av att jaget också är huvudpersonen. Ja, överhuvud taget är både den som skrivit och berättat.
Jaget finns och lever i Köpenhamn och Malmö: jobbar på kafé utan att vara anställd och säljer sig till äldre kvinnor (Köpenhamn), hjälper pappa som kommer från Ghana med att bära möbler och annat i den flyttfirma som pappa driver när han inte kör taxi utan att ha körkort (Malmö).
Säljer stulna läkemedel som droger. Och lever, nja. Överlever. Försöker leva, som jag skrev. Inte en roman om att leva utan om att överleva. Mellan två föräldrar som separerat. Grälet mellan föräldrarna: Ska sonen ha ett svenskt eller afrikanskt namn? Mellan och i två städer. Mellan två hudfärger, också.
Han är svart men är han tillräckligt svart? Räcker han till? Ska kuken stå? Också en (små)gangsterroman i Köpenhamn och Malmö – ja, verkligen i Köpenhamn och Malmö. Huvudpersonen rör sig i bägge städerna så att bägge städerna inte bara finns utan känns. Där som en främling eller nykomling men också självklart och naturligt. Hemma men borta; borta hemma.
Ett slags stadsroman där tiden och livet står stilla, det pågår, levs inte. En stillastående noir-roman om det tillstånd som jaget befinner sig i, stannar kvar i, fötts in i och inte kommer ur. Inte enbart huvudpersonen heller – även kvinnorna som skriver till honom, vill betala för att ha sex med honom. Deras liv står också stilla, också deras liv befinner sig, levs inte.
De berättar, kvinnorna berättar för huvudpersonen om sina liv, varför de hamnat här, varför det blivit som det blev, deras liv. ”Ingen ro om natten” är en kort roman, blott 169 sidor, med intensitet av en nödvändighet. En dokumentation av något – ja, alltså livet – som är, måste vara och förbli. Inte går att ändra på utan bara fortsätter.
Om det nu måste ändras? Om det inte ska vara? Ska det vara? Ska livet bara vara? Jag hoppas både desperationen och sorgen i Karl Kofi Ahlqvists debutroman framgått i min recension. Stämning, känsla, atmosfär: Stillastående ettrigt. Stillastående desperat. Desperat sorgligt.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Lämna en kommentar