Over the top i full speed

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Caroline Grimwalker är, vid det här laget, en mycket driven och rutinerad författare.

Hon debuterade 2008 (då med Jensen som efternamn) och har skrivit fack-, skräck- och spänningsböcker. Det sistnämnda debuterade hon med i fjol. Hon skrev snabbt tre titlar i serien ”Vågbrytarna” för att i år också starta den här nya ”Trickster”-serien.

Ändå har hon hamnat under radarn. Eller har hon? Kanske mest Deckarloggs krimiläsande radar som inte upptäckt och uppmärksammat Caroline Grimwalker (gift med Leffe, också Grimwalker)? Men nu är det på tiden för det.

”Snabbt”, som jag skrev, är nog ett nyckelord. Alltså tre titlar i serien ”Vågbrytarna” på ett drygt år och sen snabbstart för ”Trickster”-serien. Anar jag att hon skriver snabbt gånger två? Att det går undan vid tangentbordet liksom det går undan i ”Första titeln i Trickster-serien / Rekryteringen”?

Caroline Grimwalker skriver over the top. Med ett jäkla drag och tempo, det gäller själva berättandet såväl som  personerna och språket, inte minst dialogerna. Jag gillar det, som typ en thriller i varje mening. Men även om det är mest på gott så riskerar det även att bli på lite ont.  

Återkommer till det… Först huvudpersonen, den snart rekryterade. Hon (för som allt oftare i svenska deckare, särskilt kanske när de skrivs av kvinnliga deckarförfattare: huvudpersonen är en kvinna, deckarna är kvinnodeckare eller till och med kvinnoromaner) heter Ina, egentligen Halina, Farkas.

Hon har levt dubbla liv, haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen. Den ena världen krockade med den andra och Ina hamnade i fängelse; för mord. (Är det eller är det inte att berätta för mycket om jag avslöjar det handlade om en pedofil, som gick fri på grund av brist på bevis? Jag gör det i alla fall.)

Första gången läsarna får möta Ina Farkas sitter hon i häktet på Fosieanstalten i Malmö. Hon var ett hittebarn, en dag gammal med blodig navelsträng lämnades hon på trappan till ett hus; växte upp i fosterhem efter fosterhem och lärde sig att man måste ta hand om sig själv…

Hon ska sen hamna på Hinsebergsanstalten, innan Ina plötsligt släpps fri och rekryteras av den hemliga ordinationen Trickster. Nej, nu får jag sluta med att avslöja delar av handlingen.

Ina själv är förstås en tråd i ”Rekryteringen”. Vem hon är och hur hon är. Att hon är. Liksom det är en tråd i allt fler kvinnodeckare: en kvinna som är sig själv, sin egen historia, en annan och egen sorts kvinna. Ifall en mansslok får tycka nåt om detta så tror jag att det är viktigt, ett av de viktigaste budskapen just nu i svenska kvinnodeckare. Detta egentligen självklara: kvinnor kommer i många former och sorter.

Den andra tråden i !”Rekryteringen” är själva rekryteringen; den organisation som Trickster är och vad organisationen gör, varför den rekryterar Ina Farkas. Det handlar om det som ibland med ett blekt ord kallas främlingsfientlighet. Det handlar om det som är nazism. Ina Farkas rekryteras för att infiltrera den svenska högerextremismen/nynazismen.

Ja, det är rätt ord. Caroline Grimwalker drar upp rötterna och visar att de går bakåt till andra världskriget. ”Rekryteringen” är också en politisk roman. Jag vet att det finns deckarläsarna som har problem med det, med att budskap skrivs ut i klartext och saker nämns vid sina rätta namn. Ja, det finns säkert deckarläsare som nu har slutat läsa Deckarloggs recension.

Riktigt och rätt att göra det, skriva rakt ut vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Jag själv brukar ju göra det så jag har väl redan valt. Ändå tvekar jag när jag läser den prolog som inleder ”Rekryteringen”. Plats: ”Residenset, Huvududdens naturreservat, Ekerö” (enligt rubriken). Här har organisationen Blod och jord i nord sitt hemliga träningsläger, i det överdådigt inredda kontoret står en guldglänsande byst av Hitler i bokhyllan.

Att ta i? Over the top, redan i prologen? Direkt försvann ett antal läsare? Nej, jag kan inte bestämma mig. Fast nog har väl redaktör och författare diskuterat detta, kanske  mildra och smyga sig på istället för att från bokens första sida hamra hårt-hårt med nävarna på tangentbordet…

Något annat med att skriva over the top, inte bara ibland utan hela tiden, snabbt-snabbare-snabbast, är att ”Rekryteringen” blivit drygt 550 sidor lång. Under så många sidor måste också en snabbskrivande, pådrivande deckarförfattare hämta andan (för att inte tala om vilopunkter för läsaren) för ingen klarar att hålla ett sånt tempot under hela 550 sidor.

Vilket betyder att ibland sjunker tempot – och det är inte medvetet skrivet och gjort – och sen speedar det upp igen. Det blir liksom longörer utan att vara det. Jag tycker och tror att Caroline Grimwalker skulle skriva ännu bättre, skriva ännu bättre deckare om hon bara tog det lite lugnare. Om hon kan ta det lugnare.

Det är ju inte säkert. Det här kan vara hennes stil. Hennes sätt att skriva. Som hon måste skriva. Då får jag ge mig, då tar jag tacksamt emot. För hon skriver bra som det är, hon skriver bra nu också. ”Rekryteringen” är en klart läsvärd deckare och thriller, kvinnodeckare och kvinnoroman, en politisk samhällsroman i, tyvärr, vår svenska samtid.

Låt den inte, om den gjort det, passera också under din radar.

Bengt Eriksson

Imponerande webbdeckare!

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
Uppl: Mattias Linderoth
(W&W)

Jag gillar den norska författaren Jørn Lier Horst deckare om kriminalaren William Wisting. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt och säga att det är en av de författare som jag inspireras mest av i mitt eget skrivande.

Få är så skickliga på att skapa lågintensiv spänning och smarta dialoger. Och hans senaste deckare i serien om William Wisting lever upp till förväntningarna, även om författaren gjort det ovanligt svårt för sig. Han har i princip gett sig ut på ett dramaturgiskt självmordsuppdrag.

Temat är crowdsolving och den engelska förklaringen på begreppet lyder: ”Crowdsolving is the idea that many individuals can come together to provide collective solutions to problems.” Det handlar helt enkelt om privatpersoner som löser fall tillsammans med hjälp av internet.

Mycket intressant som fenomen och som deckarstoff.

Handlingen i ”Gränslös” börjar med att polisen i Norge kontaktas av en kvinna i Australien som driver en webbsida där hon tillsammans med andra försöker lösa ett mordfall som inträffat i Spanien. Den mördade kvinnan är en väninna till henne som varit på semester.

På webbsidans forum träffas intresserade privatpersoner från hela världen som använder sina specialkunskaper för att komma närmare en lösning av fallet.

För varandra är de bara kända under olika alias. En av dem är den norska Astria. Hon driver ett bildprojekt i gruppen där hon samlar in alla bilder tagna under dagen som kvinnan mördas från den aktuella orten. Fallet kopplas ganska snabbt ihop med fler mord på unga kvinnor längs med den spanska solkusten.

William Wisting dras in i utredningen och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats.

Det som är så imponerande men den här deckaren är att så stor del utspelar sig på webben genom olika alias. Det är inte någon som jagas i en mörk skog av en mördaren med en yxa i högsta hugg. Ändå blir det spännande. Jag vill lyssna vidare för att få reda på gåtans lösning.

I boken skildrar författaren hur webben påverkar vår vardag och vårt resande. Ska någon boka ett hotell kollar den personen givetvis Tripadvisor först. Ska en adress letas upp följer man Google maps. Bilder finns lagrade i något moln.

Det blir en ganska avslöjade spegelbild av hur beroende vi blivit av webben. Men också lite skrämmande vilka digitala spår vi lämnar efter oss.

Det är ingen rafflande spänning men författaren lyckas ro i land med sitt omöjliga projekt. Jag är djupt imponerad. Vill du lyssna på en deckare med ett lite annorlunda upplägg kan jag varmt rekommendera ”Gränslös” av Jørn Lier Horst.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Island levererar igen!

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Nyligen var det Islands nationaldag och det vill jag fira med att hylla deras eminenta deckarförfattare. Det är väl ingen hemlighet vid det här laget att Ragnar Jónasson och Yrsa Sigurdardóttir är två av mina absoluta favoriter i genren. Ganska stor skillnad mellan författarna men de håller båda högsta klass.

Nu har jag precis avslutat ”Avgrunden” av Yrsa Sigurdadóttir och hon lever upp till förväntningarna ännu en gång. Det är en fröjd att åter få träffa bekantskap med Huldar och Freyja och deras småstruliga relation.

En ung man hittas hittas hängd på den gamla avrättningsplatsen Gálgahraun strax utanför Reykjavík. En papperslapp med ett bleknat meddelande sitter fastnaglad med en spik på mannens bröstkorg.

Polisen Huldar skickas till den döde mannens lägenhet där han till sin förvåning hittar barnpsykologen Freyja tillsammans med en fyraårig pojke som inte kan förklara varför han befinner sig där.

Medan Huldar letar efter mördaren försöker Freyja hitta pojkens föräldrar.

De båda utredningarna leder till en härva där kvinnor utnyttjas på de mest vidriga sätt man kan tänka sig.

Så långt handlingen. Lite mer om författaren.

Yrsa Sigurdadóttir skriver om ganska mörka företeelser i samhället. Så även den här gången när mäns våld mot och utnyttjande av kvinnor är ett centralt tema.

Det kan stundtals vara jobbig läsning men det blir inte spekulativt utan känns relevant för handlingen. Författaren brukar i den här serien även låta barn spela en viktig roll i brottsfallen. Det är en känslig balansgång men med hjälp av Freyjas karaktär lyckas hon hålla sig på den slaka linan.

Inledningsvis i den här boken så tycker jag det står och stampar lite innan det tar fart. Men då kan man njuta av att följa de välkända karaktärernas vedermödor.

Innan det slutar bränner det till och författaren syr ihop säcken på ett oväntat och snyggt sätt. Det är inte Yrsa Sigurdadóttirs bästa deckare men den håller hög klass och Island levererar igen.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Mellanskånskt och i dialog med Piraten

Maria Maunsbach
Lucky Lada och jag
(Natur & Kultur)

Det här var ju begåvat, lär Lasse O’Månsson ha sagt när något var utmärkt. Det här är en bok skriven i dialog med Piraten (som i Fritiof Nilsson; Deckarloggs anm.): det är grovt och skevt, det är rörande och patetiskt, det är skånskt och underhållande.

Maria Maunsbach är typ femton år yngre än jag men uppvuxen längs samma pågatågssträckning och jag slungas tillbaka till den stad som jag varje dag och varje timme drömde om att få lämna och som jag sedan dess alltid blir lika varm i hjärtat när jag hör omnämnas.

Marias berättelser om Snopp i munnen-Kinga och Höörs jazzklubb skulle kunna handla om Luggaludren och Söte Göte Renajävel och Katta-Per, folk från en parallellklass och parallellvärld som finns kvar i mitt medvetna och som gör att jag aldrig glömmer var jag kommer ifrån.

När huvudpersonen Freja Morgonstjerne börjar gymnasiet i Lund och klassens medvetna marxister sitter och diskuterar hur dyra tavlor de äger, blir en tjej häpet överraskad när hon får höra att det finns ett systembolag i Höör (en kommun med 17 000 invånare) och om jag möjligen inte känner igen mig i alla berättelser om kvinnlig vänskap och fittpiercingar så sammanfattar den enda repliken hela min uppväxt.

Om det inte framgår så är det här inlägget en rekommendation.

Har man inte vuxit upp i Mellanskåne så kan man läsa boken ändå, och känna lika delar lättnad och avund.

Kalle Lind, som härmed gästrekommenderar på Deckarlogg, behöver väl ingen presentation. Men om någon eremit ändå läser: Han är känd från Sveriges Radiopodden Snedtänkt och tilldelades härom veckan Fritiof Nilsson Piratenpriset för i år, har de senaste åren skrivit ett par böcker om Hasse å Tage och kommer i höst med en bok om Karl Gerhard. Bland mycket annat.  

Hon, han och hen i skånska Vellinge

Ickebinär polisroman
Linda Ståhl
Elden ska falna
(Norstedts)

Linda Ståhl debuterade med polisromanen ”Syndaren ska vakna”, uppmärksammad som en av fjolårets bästa debutdeckare och dessutom för att den introducerade en ickebinär polis i svensk kriminallitteratur.

De skånska kollegerna vid Vellingepolisen, dit Reub Thelander hade kommit som ny kriminalchef, undrade vad de skulle kalla honom/henne. ”Hen blir bra”, svarade Reub.

”Elden ska falna” är uppföljaren, den svåra andraboken i polisserien. Också här utspelar sig handlingen framför allt i Höllviken, den rikare strandnära delen av Vellinge kommun.

I fiktionen verkar avstånden både inom och utom kommunen ännu kortare än i verkligheten (polisutredandet hamnar dessutom i Malmö och Trelleborg). Lite svårt kan det vara att veta exakt var händelserna sker och poliserna befinner sig.  

Det händer mycket, såväl kriminellt som mänskligt. Kanske för mycket? Låt se…

Det börjar med att en polis misshandlas på en pub och fortsätter med en brand i församlingshemmet och närliggande flyktingboenden. Både kvinnor och ett barn råkar illa ut, på värsta sätt.

Här finns ett MC-gäng och det frodas diverse fobier och hat – mot flyktingar, kvinnor och en sån där som Reub. (Vad är hen: kvinna, man eller både och?)

Samt polisernas mänskliga vardagsproblem: kärlek, sexualitet och ny partner, mamma, pappa, barn och frågan: Vem är egentligen far till barnet?

Ett homosexuellt par skyndar förbi som om ingenting. Mycket att sortera rätt i huvet för deckarläsaren. Också mycket att hantera för deckarförfattaren.

Till detta kommer svårigheten, för lätt är det inte, att använda benämningen ”hen”.

Missförstå mig inte, det är bra att hen används lika naturligt som hon och han. Men det kan ändå bli alltför ofta, som en onödigt poängterad… ja, just poäng.

När ”henom” och ”hen” dyker upp i och en samma mening, då får jag erkänna att jag reagerade.

Det sammanlagda resultatet då, efter avslutningens action och upplösning? Hur blev det? Sådär, tycker jag nog.

Ofta kändes det som att ”Elden ska falna” består av två parallella delar och berättelser: å ena sidan det polisiära och kriminella, å den andra det vardagliga och privata. De möts inte, i alla fall inte tillräckligt ofta och ihopsytt. 

Det är lite synd.

Men det kan vara jag, som är för ogin.  Alldeles för sträng och krävande. Fast när något är så lovande och nästan bra, då önskar man, alltså jag, att det kunde vara riktigt bra.

”Elden har falnat” är en okej, rätt så spännande polisroman och i romanens mer allmänna del tar Linda Ståhl upp och behandlar mycket som är värt att uppmärksamma och tål att funderas på. Ja, rannsaka sig själv med, som läsare.

Förresten, efter att den polisiära utredningen är klar och brottslingen inlåst finns också hela tre extra kapitel om polisernas privatliv med  likaså tre oväntade – och glädjande – twistar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Bimbo som är ointresserad av kultur

Baglommebøger heter en bokserie från det danska förlaget Baggaardsbaroner. Så jag provar väl. Jo, den lilla boken går ner i en bakficka på mina jeans. ”Bebop Baby” heter en av böckerna i baglommeserien. Så lyder titeln på Julia Werups nya, tredje diktsamling.

Jag bläddrar, läser och försöker förstå. Inte vad jag läser, det förstår jag, utan jag försöker förstå mig själv. En gammal gubbe, det är jag. En ung – eller yngre, 32 år i boken – kvinna och nybliven mamma, det är hon. Hur kan hennes dikter träffa mig rätt i hjärtat som den vassa spetsen på en kniv, så det börjar blöda?

Julia Werups nya byxbakfickesdiktsamling ”Bebob Baby”.

Träffa mig som livet självt. För att dikterna gör ont? För att smärta kan vara allmängiltig oavsett vilken smärta? För att orden är så nakna, det hon diktar så blottat, knivsticket så exakt, att stroferna-raderna-orden träffar  mig som de borde träffa vem som helst och alla?

Inledande rader: Mødre spørger hvordan jeg har det / Jeg er gravid og udmattet siger jeg…

Det var när jag såg Nina Hoberts dokumentär ”Julia & Jag” på teve som tanken kom att jag måste också skaffa mig och läsa Julia Werups nya diktsamling. Nina Hobert  har gjort en suverän dokumentärfilm, där bilder och klipp både följer och förändras efter innehåll och stämning.

Personerna eller faktiskt karaktärerna: Julia & Nina, två unga kvinnor och vänner som inte mår nåt vidare men försöker klara sig, ordagrant att klara sig, i livet och växa upp, från barn till vuxen, från ung till äldre kvinna. Hur det nu ska gå till? Hur i hela världen går det till? 

”Julia & Jag” handlar inledningsvis om Julia Werup, som syns vid släppet av sin första diktsamling och som sångerska i en skivinspelning. Därefter följs väninnorna åt. Nina försöker nog att bli smittad av Julia som trots depression, missbruk och behandling vägrar att ge upp utan bejakar livet med extra-extra allt. Slutligen övergår filmen till att handla om Nina Hobert.

Julia Werup framför ”ADHD” från diktsamlingen ”Ensamma mäns död”.

Styrkan i svagheten; den svaga styrkan. En sorglig film, som orsakar tårar i ögon och hjärta. Fast ändå så full av livsvilja, trots alla dessa trots. Deras efternamn, förresten, placerar dem i sydöstra Skåne (även om den ena är bosatt i Köpenhamn och den andra väl bor i Stockholm).

Poeten och jazzsångerskan Julia är dotter till Jacques Werup, poet, musiker och artist, och hans hustru Marie, översättare. Nina, kompositör, fotograf och vilken enastående dokumentärfilmmakare, är dotter till filmregissören Richard Hobert.

Det sägs i dokumentären att Julia Werups första diktsamling, ”Ensomme mænds død”, handlar om hennes pappa (fast inte helt väl) och hennes andra, ”Supernova”, om mamman (fast inte heller helt väl). Då handlar väl den tredje, ”Bebop Baby”, om henne själv (fast inte helt).

”Bebop Baby”-orden och raderna hänger ihop, de förmedlar tankar och upplevelser, blir en berättelse om graviditeten och födelsen. Och så plötsligt vara mor. Julia synas, bedöms och ifrågasätts: Journalen fra min fortid / Antidepressiv medicin / Citater från psykiatrien / Notater fra rehab…

Musikvideo där Julia Werup sjunger ”Just Let Him Know You Love Him med text av Leonard Cohen.

Just den dikten heter ”Angst” och ”sygeplejerskerne”, ”jordemødrene” och ”sundhedsplejersken” får ångesten att öka. Lægen syntes babyen var en anelse for lille… Vi fulgte ikke myndighedernes vægtkurve, diktar Julia. Det normative sundhedssystems grafer och kurver, tillägger hon. Denna j-a viktkurva! Den satans normaliteten! Också jag känner igen det – dem och oss – då en sjuksyster gjorde hembesök för att väga vår son.

Som jag väl antydde: Julia Werup saknar inte bara en spärr utan alla spärrar. Hon diktar rätt ut och rakt på vad andra tänker tyst. Till exempel: Min elskedes humør afhænger af vores sexliv / Vi elsker for husfreden i dag eller Jeg blev en kvinde / Jeg blev en mor / En perfekt kvinde og mor som også elsker i de koldeste nætter / Formår både at sutte pik og amme…

Hon skriver in och ut sin man, den danske nyjazztrummisen Thomas Blachman, i dikterna. Med rader som Kastes tilbage till barndommen / Min mor var neurotisk / Far arbejdede / Jeg var ofte i vejen, diktar hon också in och ut sina föräldrar. Bägge är döda nu. Men de är med, hela tiden är de med, även när maken och föräldrarna blir utskrivna är de medskrivna.

Om sin son (som heter Zac) – och sig själv som mor – diktar hon till exempel: Græder i smyg / Trætheden vokser / Barnet vil ikke sove om natten / Jeg har ikke sovet i et år eller Barnet sover stille mot mit bryst / Vores hænder er hårdt knugede. Och senare: Min søn rejser sig mod mina forældres gravsten / Han har lige lært at stå selv.

Mamman är med sonen nästan, ja, nästan hela tiden:

Jeg promenerede langs husbåden på kajen en grå dag / Mit barn sov trygt på dækket i den friske luft / Hånd i hånd med mig selv gik jeg / Uden barn og vagn og mand…

Lika öppen och fräck som hon är mot andra kan hon också vara (och lite ironisk) med och mot sig själv. Ett sista diktcitat: Jeg har fået rettet mine tænder / Jeg har fået botox / Jeg har akrylnegle / Jeg er en bimbo / Interesserer mig ikke for kultur…

    

3 X kortkultur

1) Poeten. Ja, citaten i krönikan är på danska. Jo, Julia Werup diktar på svenska. Men hennes diktsamlingar – ”Ensomme mænds død”, ”Supernova” och ”Bebop Baby” – har getts ut av danska förlag. I de förra finns dikterna både på svenska och danska, men enbart danska i den nya. ”Svenskarna har aldrig valt att utge mig, jag har prövat i många omgångar”, mejlar Julia. Amen, nog måste det finnas ett svenskt bokförlag för Julia Werup?!

2) Sångerskan. Julia Werup är också sångerska, mest jazz,  med sin egen, ja, säregna röst. Senaste singeln, ”Just Let Him Know You Love Him”, en tonsatt Leonard Cohen-dikt, kan vara det bästa hon gjort. Senaste albumet, ”The Thrill Of Loving You”, nominerades 2021 som en av Danmarks  bästa vokaljazzutgivningar. Hon medverkar också på nya EP:n ”We Are The One” med danska The Moon Orchestra. Genre: experimentpoppoesi.

3) Sapfo. En norsk journalist frågade varför det i Sverige enbart är män som översätter urkärlekspoeten Sapfo? Ingen aning men så verkar det vara. Nu har Vasilis Papageorgiou / Magnus William-Olsson i boken ”Dikterna och fragmenten” nytolkat både Sapfo och sina egna, tidigare tolkningar. Var är kvinnorna? Som Lina Arvidsson, Athena Farrokhzad, Ann Jäderlund, Mona Monasar, Eva Ström, Jenny Tunedal och Julia Werup – ta er an Sapfo!

Bengt Eriksson 
Publicerat i Ystads Allehanda  

Föregångare inom femikrimi

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Sara Blædel, en föregångare inom dansk ”femikrimi”, återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist.

I ”Flickan under trädet” har Louise Rick tagit tjänstledigt.

Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig.

Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna.

Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm.

Privatdeckarpolisen, som hon kan beskrivas här, och journalisten är bästa väninnor. De utreder var för sig och kompletterar varann i en allt mer spännande utredningsdeckare.

Sida efter sida förses läsaren med ny information.

Sara Blædel fortsätter också att porträttera sina bägge huvudpersoner – både som kvinnor och människor, på gott men ibland inte så gott.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Kriminella pocketguider

Sen början av 2000-talet har Deckarlogg köpt på sig små pocketguider till kriminallitteratur.

Det var ju innan internet och nätsökandet kom igång på allvar så dessa små guider till olika grenar på det litterära kriminalträdet var ännu viktigare då för en första grundkurs. Men jag har fortsatt och fortsätter att köpa och bläddra i dom för att få tips på nya författare och deckare från många av jordens hörn.

Och det finns alltid, det är ju det fantastiska och det märkliga att det alltid finns, nya deckarförfattare att upptäcka!

I början kom böckerna från Storbritannien. Då var det Paul Duncan som skrev informativa pocketguider som gavs ut av ett förlag med det så träffande namnet Pocket Essentials. Duncan skrev bland annat om ”Noir Fiction” och ”Film Noir”.

Också på senare år har det fortsatt att komma kriminella pocketguider från Storbritannien, nu nästan alltid författade av Barry Forshaw som i snabb takt skrivit om till exempel ”Nordic Noir”, ”Euro Noir” , ”Brit Noir”, ”American Noir” och ”Historical Noir”, faktiskt fortfarande utgivna av  Pocket Essentials, nu genom förlagen No Exit Press och Old Castle Books.

Ett urval kriminella pocketguider.

Fast det har också börjat komma såna här små kriminella guider från annat håll – som Australien. Eller annat håll och annat håll, ”Southern Cross Crime” av Craig Sisterson är även den utgiven av Old Castle Books och när jag kollar efter så ser jag att författaren faktiskt bor i London.

Boken har han dock ägnat åt sin specialitet: deckare från ”Down Under”, alltså Australien och Nya Zeeland. Mycket intressant, mängder med tips på författare och böcker som varken du eller jag ens har hört talas om. Det vågar jag nog lova.

I julas skaffade jag mig ännu en kriminell pocketguide om ett ämne som flera deckarkritiker och böcker behandlat på senare år – nämligen ”Scandinavian Noir” med undertiteln ”In Pursuit of a Mystery” (Picador), skriven av den amerikanska författaren Wendy Lesser.

Hon har läst nordiska deckare sen 1980-talet – började med Sjöwall Wahlöö och Beck – och har fortsatt fram till och in i idag. Detta var, enligt egen utsago, hennes enda informationskälla om Sverige, Norge och Danmark. Hon hade aldrig besökt Norden utan läste sig till hur länderna var, hur vi hade det här, samhället, politiken och livet – genom deckare!

Amen! Ursäkta! Stå på huvet och dra mig på en tallkott!

Nog för att jag också tycker att man lär sig om människor, länder och liv genom att läsa kriminalromaner men det får väl ändå vara måtta. Om jag inte hade haft och aldrig skaffat mig någon annan kunskap om USA än den jag fick genom farsans Manhattan-deckare när jag växte upp – vad jag hade jag då fått för bild av USA och amerikaner?

Det går ju inte. Omöjligt. Men ändå: fascinerande. Vilken synnerligen märklig ingång till människor, samhällen och politik, ja, hela verkligheten och livet – genom deckare! Många gånger som jag drog på mun och ibland skrattade högt när jag tog del av Lessers kriminallitterära analyser av verklighetens Sverige, mest Sverige, med kunskap från deckare.

Underhållning, om jag säger. Så får Wendy Lessers bok om ”Scandinavian Noir” läsas.

Övriga nämnda titlar är mer på allvar, mer seriösa. Bra sätt att grundförkovra sig, som sagt. Rekommenderas! Och för all del, läs också Lesser. Samtliga böcker finns i pocket till rimligt pris.

PS. Såna här pocketguider skulle man = jag ju vilja att det ges ut också i Sverige, på svenska, om svenska författare och deras deckare. Ämnen: Norrland Noir, Kvinnor som deckarförfattare och deckarkaraktärer, Den svenska polisromanen efter Sjöwall Wahlöö, Come back för hårdkokt i Sverige, Svenska feelgood- och trivseldeckare…

Nä, det är nog omöjligt. Finns ingen ekonomi i det, varje sig för förlag eller deckarkritiker.

PPS. Jo, nog vet jag, som ju var med och skrev där, att BTJ Förlag gett ut liknande böcker om deckare. De såg ut som pocketböcker, mjuka pärmar, blott något större pocketformat, men prissättningen var tyvärr ännu högre än för böcker med hårda pärmar.

Bengt Eriksson

Från kvinna och polis till kvinna och polisromanförfattare

Dorothy Uhnak (1930-2006)

Land: USA

Genre: kvinnliga polisromaner,

kvinnoromaner

Efter fjorton år som polis i New York tröttnade Dorothy Uhnak på könsdiskrimineringen inom kåren, sa upp sej och skrev Policewoman: A Young Woman’s Inituation into the Realities of Justice (1964), en faktabok som är ett slags tjockare informationsbroschyr och hjälpreda för nyblivna kvinnliga poliser .

Därefter började Uhnak skriva deckare – kvinnliga polisromaner – som kan beskrivas så här:

Dorothy Uhnak, polis.

Hon släpper in en ensam kvinna, en kvinnlig polis eller kvinnlig åklagare, bland alla männen i det mansdominerade polisarbetet. Genast hamnar kvinnan i centrum för männens intresse. Hur reagerar männen? Vad tänker och säger de? Vilka ord släpper de – med- eller omedvetet – ut ur sina munnar? Leder orden till handling? Vilka handlingar?

Uhnak iakttar, antecknar, beskriver.

Debutromanen The Bait (1968) var första delen i en trilogi om Christie Opera, kvinna, latinamerikan och polis. Opera arbetar på New York-polisens narkotikarotel med distriktsåklagaren Casey Reardon, vit och man, som chef.

Konfrontation är kanske fel ord, men där finns hela tiden en spänning, som ibland blir starkare och ibland svagare och som förändras från roman till roman: en spänning och kontrast mellan kvinnligt och manligt, det svarta/latinamerikanska och det vita USA, gårdagens, dagens och morgondagens polis.

Dorothy Uhnak, polisromanförfattare.

Trilogin The Bait, The Witness (1969) och The Ledger (1970) är tyvärr inte översatta. Men en av de böcker som finns på svenska, Offren (1987), har en liknande huvudperson. Också kriminalassistenten Miranda Torres är latinamerikanska. När Torres kom till 112:e polisdistriktet i New York skämtade arbetskamraterna, alltså de manliga poliserna, om att ”alla onda ting är tre”. Hon var ju ”kvinna, latinamerikan och svart”.

I Falskt vittnesbörd (1983) finns några andra nyckelord som huvudpersonen, den kvinnliga åklagaren Lynne Jacobi, upprepar för sej själv och läsaren. Hur många gånger har inte Jacobi, när hon arbetade på Rättshjälpen och försvarade åtalade våldtäktsmän, fått höra dessa fyra ord: ”Hon bad om det”.

Både Offren och Falskt vittnesbörd är våldsamma, otäcka deckare. Och det är kvinnor som utsätts för det grova våldet. I ”prologen” till Offren misshandlas och dödas en ung sjuksköterska våldsamt och brutalt på en gata i New York, precis utanför fönstret till bostaden. Inledningen till Falskt vittnesbörd är lika obehaglig: en svart fotomodell och programledare på TV våldtas och misshandlas till döds, nästan.

Med dessa händelser som utgångspunkter växer Dorothy Uhnaks böcker.

Offren växer till ett porträtt av den moderna storstaden, brutal och avhumaniserad. Grannarna hör sjuksköterskans ”sista skri av vånda. Det var hennes slutliga skrik på hjälp, och det skar genom märg och ben.” Men ingen reagerar, ingen gör någonting för att hjälpa henne.

Falskt vittnesbörd identifierar sej åklagaren med den misshandlade modellen. Två kvinnoporträtt – en svart amerikanska och en vit, judisk amerikanska – blir ett.

Dorothy Uhnaks polisromaner är litterära tvillingsystrar, om inte enäggs- så i alla fall tvåäggstvillingar, till Lillian O’Donnells polisromaner. Med den skillnaden att Uhnak är mer feministisk – mer kvinnligt militant.

Uhnaks och O’Donnells böcker är i sin tur systrar till Ed McBains polisromaner. ”Samma” poliser och ”samma” stad, fast sedda från motsatt håll: med kvinnliga istället för manliga ögon.

Ännu ett par romaner av Dorothy Uhnak som inte översatts till svenska: The Ryer Avenue Story (1993) och Codes of Betrayal (1997).                 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”

————————————————————

Svenska titlar:

Lag och ordning. 1974.

Övers: Anders Jonason.

Fallet Keeler. 1978.

Övers: Anders Jonason.

Falskt vittnesbörd. 1983.

Övers: Thomas Preis.

Offren. 1987.

Övers: Eva Larsson.