Två gånger dagens brittiska noir

Cara Hunter
Hela sanningen
övers: Jan Risheden
(LB Förlag)

G.R. Halliday
Ner i mörkret
övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Följande romaner är två typiska exempel på den krimi som skrivs i dagens Storbritannien. Eller för att vara mer noga: två olika exempel. Dels på engelsk och dels skotsk krimi från 2020-talet.

Cara Hunter skriver ettrigt, i likhet med många av sina kolleger bland dagens engelska deckarförfattare. ”Hela sanningen” är femte titeln i Hunters serie om kriminalkommissarie Adam Fawley och hans poliskolleger i Oxford.

G.R. Halliday skriver, ordagrant, ”Tartan noir”. Så kallas den mörka, hårdkokta deckargenren från Skottland. ”Ner i mörkret” är andra titeln i Hallidays serie om kriminalkommissarie Monica Kennedy och hennes poliskolleger i Inverness.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday skriver alltså  polisromaner – men på var sitt sätt. Bägge är också experimentella krimiförfattare, de experimenterar med genregränserna och provar nya sätt att författa  polisromaner.

Ettrigt eller nervigt är nyckelord för Hunter. Det gäller språket. Hon skriver inte i staccato men hennes meningar jagar ändå liksom på varann.

Det gäller också hennes sätt att bryta av, låt säga, huvudberättandet – variera deckarberättelsen genom att blanda olika sorters kapitel och avsnitt (ja, ibland bara foga in något som inte är ett kapitel).

Eftersom ”Hela sanningen” är den femte titeln i Hunters polisserie föregås berättelsen av att samtliga kriminalpoliser presenteras som på registerkort. Just så har det layoutats, så ser det ut på boksidorna.

Därefter följer en kort nätdiskussion där varje replik/kommentar också har formen av en diskussion på nätet.

Boken innehåller också utskrivna polisförhör, några tidningsartiklar och utskrifter från en True crime-podd. Dessutom laborerar Hunter med berättarpersonen. Den övergripande berättarformen är författaren som gud, alltså tredje person, men när kommissarie Fawley hamnar i fokus så berättar han själv, då övergår romanen till första person, jag-form.  

Blir det rörigt? Nej, det blir ettrigt. Det blir spännande direkt i formen.

Mörker är nyckelord för G.R. Halliday. När jag en gång intervjuade Ian Rankin, en av Tartan noir-mästarna, berättade han för mig att Robert Louis Stevensons kortroman om ”Dr Jekyll och Mr Hyde” förmedlar och analyserar dubbelnaturen hos staden Edinburghs invånare. 

Då trodde jag att detta enbart gällde Edinburgh men sen dess har jag läst så pass många Tartan noir-deckare att jag numera insett att Stevenson nog beskrev hela Skottland.

”Ner i mörkret” må utspela sig på de skotska högländerna, i staden Inverness och längs Atlantkusten, men titeln är högst lämplig. Halliday skriver så mörkt att det blir svart.

Hans experiment består av två berättelser, ja, nära nog två romaner, i en och samma roman. Varje deckarläsare vet ju att de bägge berättelserna kommer att förenas till slut, men de får länge löpa parallellt, var för sig. 

Den ena, som väl kan kallas huvudberättelse, är en polisroman och den andra är en skräckroman. Men bägge är lika hemska.

Annabelle tycker om att köra fort. Nu gör hon det på en väg genom Skottlands högländer. Plötsligt får hon syn på en liten flicka mitt på vägen. Annabelle väjer – och kör rätt in i ett träd.

Hon tuppar av. När hon vaknar igen är allting svart. Annabelle lever men hon sitter inte i bilen. Var är hon? Det är ena berättelsen.

Kommissarie Monica Kennedy har sviter efter utredningen i den första titeln i Hallidays polisserie. Ja, det har också hennes kolleger. Nu återkommer hon – kanske för tidigt – som utredningsledare för en serie styckmord = en styckmördare. Vad har alla dessa, så olika personer och lik, gemensamt?

Cara Hunter låter sina poliser under ledning av kommissarie Adam Fawley dra i olika trådar: sextrakasserier på universitet (fast omvänt, en manlig student och rugbyspelare anklagar sin kvinnliga professor), en kvinna hittas mördad (och den tråden leder till Fawley som hamnar i häktet), dessutom har den så kallade ”Vägkantsvåldtäktsmannen” fått avkortat straff.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday är noga med att presentera samtliga personer, inte minst poliserna, så man lär känna dem, som privatpersoner och människor. Det uppskattas extra.

Summa summarrum: två välskrivna, personliga och bra polisromaner. Men Hallidays får man ha ett tuffare hjärta för att läsa.

Bengt Eriksson

Afrikanskamerikansk deckare eller annan krimi i Harlem

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

När genrer och litterära uttryck breddas och fördjupas kan något extra bra, nytt och annorlunda inträffa. Till exempel i och med kriminalgenren.

Det kan vara en deckarförfattare som hämtar influenser från någon annan skönlitteratur. Eller en skönlitterär författare som använder sig av tekniker från kriminalgenren. Det litterära resultatet blir mer, bredare och djupare.

En annan krimi snarare än deckare. Och bättre. Eller: och bättre?

Nej, inte alltid. Inte säkert att det blir bättre. Om deckarförfattaren glömmer bort sin genre och hänförs av det skönlitterära kan resultatet bli pretentiöst och arty. Inte bra. Om den skönlitteräre författaren inte respekterar och tar kriminalgenren på allvar kan det bli varken det ena eller det andra. Inte heller bra.

Men när den skönlitterära romanen integreras med kriminalromanen eller kriminalromanen med den skönlitterära romanen blir det – ibland – riktigt bra. Ofta verkar resultatet av denna litterära integration fungera som bäst när författaren också skriver med ett socialt och samhälleligt, kanske  politiskt syfte.

Nog om detta, som föranleddes av Colson Whiteheads nya roman ”Harlem Shuffle”.  Som är en deckare? Kanske. Eller en annan krimi? Definitivt. ”Harlem Shuffle” är en kriminell roman, vilket man också kunde säga om de bägge romaner av Whitehead som tidigare finns på svenska, ”Den underjordiska järnvägen” och ”Nickelpojkarna”. (Han har före dessa skrivit ytterligare fem romaner, som är oöversatta.)

Men den här gången har det blivit mer så, mer av deckare och integrerad kriminalroman. Genren, för det finns en genre eller litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren.

Några – av faktiskt ganska många (googla på ”afro american crime novels” så får du se) – föregångare i denna svarta amerikanska deckartradition är bland andra Chester Himes med sina burleskt verkliga polisromaner från Harlem, Ishmael Reed med sina än mer burleska antideckar-deckare och Walter Mosley med bland annat de hårdkokta deckarna om den svarta privatsnoken Easy Rawlins.

Men, som jag skrev, det finns många fler svarta deckarförfattare från USA, tyvärr nästan genomgående oöversatta till svenska.

”Harlem Shuffle” utspelar sig som titeln anger också i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan, börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Fast samhällsförändringar – ja, omvälvningarna – ligger blott under själva berättelsen som fokuserar på hans business och butik, Carney’s Furniture, grundad med pengar efter pappan, kan man säga.  

Mike Carney, pappan, var en rufflare och småtjuv som sköts ihjäl av polisen vid ett inbrott. Man kan väl också säga att pappan försökte överleva så gott han kunde liksom sonen försöker. För frågan är: Hur förblir man – i betydelsen en svart man – laglydig i en kriminell värld där redan att vara svart är kriminellt. Eller förbestämt att bli. Som att Carney’s Furniture har en avdelning för begagnade möbler (av obskyr härkomst) eller när Rays kusin Freddie försöker få honom  att ta hand om stulna juveler.

Colson Whitehead. Foto: Michael Lionstar

Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir kriminallitteratur.

Ray Carneys hustru arbetar på en resebyrå för svarta resenärer, arrangerar resor till sydstaterna. Inte det lättaste, resorna måste anpassas efter segregationen. Resrutten måste gå där USA:s svarta befolkning tillåts att resa eller ens vara. Eller ens finnas till. Existera. Och detta är alltså typ 1964, det är fan inte längesen.  

Ånyo: Vad är kriminellt? Vad är stöld? Att stjäla människors liv borde väl vara stöld och kriminellt…

”Harlem Shuffle” består av tre delar. Vissa recensenter har liknat delarna vid ett inferno. De menar att Whitehead låter Ray Carney som en afroamerikansk nedstiga i underjorden. Visst, men jag tycker det räcker att beskriva det som skildringen av en längtan efter livet – ett annat liv, bortom narkotikans, kriminalitetens och polisbrutalitetens Harlem, en plats där tunnelbanan inte tjuter  dag som natt, tänk en stor lägenhet på mytiska Riverside Drive.

Rat Carney både längtar och provar sig, på olika sätt. Som att, just så, han tar sig igenom olika ”infernon”. Att bli som en vit affärsman och kapitalist fast svart – ska det vara alternative? Eller fortsätta som mer eller mindre sin pappa, fast ett liksom svart steg upp, som möbelhandlare och småhälare i Harlem. Att bli som en vit – är det livet? Vad krävs för att svarta amerikaner ska få ett liv?

Colson Whitehead skriver och berättar på gränsen mellan fiktion och verklighet, med tydliga tidsmarkörer ur verkligheten. Hans huvudpersoner har verkligen kunnat finnas. Hans huvudperson har kanske funnit. Detta Harlem har ju funnits. Dessa människor, Harlems svarta människor kontra det vita USA, den svarta amerikanska historien genom den vita.

”Harlem Shuffle” kan beskrivas som en små- och större gangsterroman också: en skildring av den svarta befolkningens liv, där varje människor är eller blir eller tvingas bli nånslags gangster. Det är/var själva livsförutsättningen. Jag blir alltid så jävla arg när jag läser sånt här. Ursäkta. En mycket bra roman, en detektivroman. Om inte en deckare så en annan krimi och en av årets bästa översatta.

Bengt Eriksson  

Från kvinna och polis till kvinna och polisromanförfattare

Dorothy Uhnak (1930-2006)

Land: USA

Genre: kvinnliga polisromaner,

kvinnoromaner

Efter fjorton år som polis i New York tröttnade Dorothy Uhnak på könsdiskrimineringen inom kåren, sa upp sej och skrev Policewoman: A Young Woman’s Inituation into the Realities of Justice (1964), en faktabok som är ett slags tjockare informationsbroschyr och hjälpreda för nyblivna kvinnliga poliser .

Därefter började Uhnak skriva deckare – kvinnliga polisromaner – som kan beskrivas så här:

Dorothy Uhnak, polis.

Hon släpper in en ensam kvinna, en kvinnlig polis eller kvinnlig åklagare, bland alla männen i det mansdominerade polisarbetet. Genast hamnar kvinnan i centrum för männens intresse. Hur reagerar männen? Vad tänker och säger de? Vilka ord släpper de – med- eller omedvetet – ut ur sina munnar? Leder orden till handling? Vilka handlingar?

Uhnak iakttar, antecknar, beskriver.

Debutromanen The Bait (1968) var första delen i en trilogi om Christie Opera, kvinna, latinamerikan och polis. Opera arbetar på New York-polisens narkotikarotel med distriktsåklagaren Casey Reardon, vit och man, som chef.

Konfrontation är kanske fel ord, men där finns hela tiden en spänning, som ibland blir starkare och ibland svagare och som förändras från roman till roman: en spänning och kontrast mellan kvinnligt och manligt, det svarta/latinamerikanska och det vita USA, gårdagens, dagens och morgondagens polis.

Dorothy Uhnak, polisromanförfattare.

Trilogin The Bait, The Witness (1969) och The Ledger (1970) är tyvärr inte översatta. Men en av de böcker som finns på svenska, Offren (1987), har en liknande huvudperson. Också kriminalassistenten Miranda Torres är latinamerikanska. När Torres kom till 112:e polisdistriktet i New York skämtade arbetskamraterna, alltså de manliga poliserna, om att ”alla onda ting är tre”. Hon var ju ”kvinna, latinamerikan och svart”.

I Falskt vittnesbörd (1983) finns några andra nyckelord som huvudpersonen, den kvinnliga åklagaren Lynne Jacobi, upprepar för sej själv och läsaren. Hur många gånger har inte Jacobi, när hon arbetade på Rättshjälpen och försvarade åtalade våldtäktsmän, fått höra dessa fyra ord: ”Hon bad om det”.

Både Offren och Falskt vittnesbörd är våldsamma, otäcka deckare. Och det är kvinnor som utsätts för det grova våldet. I ”prologen” till Offren misshandlas och dödas en ung sjuksköterska våldsamt och brutalt på en gata i New York, precis utanför fönstret till bostaden. Inledningen till Falskt vittnesbörd är lika obehaglig: en svart fotomodell och programledare på TV våldtas och misshandlas till döds, nästan.

Med dessa händelser som utgångspunkter växer Dorothy Uhnaks böcker.

Offren växer till ett porträtt av den moderna storstaden, brutal och avhumaniserad. Grannarna hör sjuksköterskans ”sista skri av vånda. Det var hennes slutliga skrik på hjälp, och det skar genom märg och ben.” Men ingen reagerar, ingen gör någonting för att hjälpa henne.

I  Falskt vittnesbörd identifierar sej åklagaren med den misshandlade modellen. Två kvinnoporträtt – en svart amerikanska och en vit, judisk amerikanska – blir ett.

Dorothy Uhnaks polisromaner är litterära tvillingsystrar, om inte enäggs- så i alla fall tvåäggstvillingar, till Lillian O’Donnells polisromaner. Med den skillnaden att Uhnak är mer feministisk – mer kvinnligt militant.

Uhnaks och O’Donnells böcker är i sin tur systrar till Ed McBains polisromaner. ”Samma” poliser och ”samma” stad, fast sedda från motsatt håll: med kvinnliga istället för manliga ögon.

Ännu ett par romaner av Dorothy Uhnak som inte översatts till svenska: The Ryer Avenue Story (1993) och Codes of Betrayal (1997).                 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”

————————————————————

Svenska titlar:

Lag och ordning. 1974.

Övers: Anders Jonason.

Fallet Keeler. 1978.

Övers: Anders Jonason.

Falskt vittnesbörd. 1983.

Övers: Thomas Preis.

Offren. 1987.

Övers: Eva Larsson.

Deckarloggbäst september 2021

Tina N Martin

Befriaren

(Polaris)

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…

Willy Vlautin 

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)

Deckarloggs red.

Från svart till svartare och svartast

Willy Vlautin  

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Titeln ”Mörkret som faller” är ju nästan romantisk. Men Willy Vlautin skriver längst ifrån romantiskt.

Hans noir går från svart till svartare och svartast. Det är alltid natt, så kunde romanen ha hetat.

Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring.

Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget.  

En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp.

Och ”mörkret faller” för Lynette.

Romanen följer Lynette under en natt när hon försöker driva in de pengar hon tjänat men lånat ut. Hon griper också chansen att få in pengar på andra sätt.

Lite oklart om hon ändå ska försöka köpa huset eller dra iväg.

Här finns jäddraranamma ingen fattigromantik, inget snyft eller ens någon sorg utan Vlautin skriver och berättar rent faktiskt.

Just så här är det för trashankar som lever bortom den så kallade amerikanska drömmen. Hur skulle den ens kunna drömmas?

Så realistiskt att det blir dokumentärt. ”Mörkret som faller” är en fruktansvärd roman men ändå varm – ja, öm.

Mellan raderna sjuder en tillbakahållen, dold ilska.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar                                         

Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

I Västerbotten och i oss alla

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)

Det måste vara något grundläggande fel på mig, långt in i hjärtat.

Jag ser att både proffsläsande kritiker och så kallat vanliga läsare ifrågasatt äktheten i de Norr- och Västerbottensromaner som det nu verkar skrivas allt fler av. Det gäller såväl Karin Smirnoffs trilogi vars tredje titel ”Sen for jag hem” precis har kommit och Stina Jacksons nya, andra roman ”Ödesmark” som Maria Brobergs ”Bakvatten”.

Finns verkligen dessa miljöer? Existerar verkligen sådana människor? Nej, det måste vara fiktion.

Så verkar det undras och tyckas. Och det är klart det är, fiktion. Men för mig är det lika klart att det är verkligt, ja, autentiskt. Vad är det som ifrågasätts? Vad är det som läsare inte känner igen eller känner? Inte berörs och rörs av längst in i hjärtat?

Jag berördes och rördes så jag grät när jag läste ”Bakvatten”. Allt kändes och var så autentiskt, hennes personer blir människor som är så verkliga. Som är. Maria Broberg skildrar det viktigaste i livet: inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig eller att förbli en mänsklig människa när livet attackerar.

Går det att missta? Inte känna igen? Existerar sådana liv och sådana människor blott i Västerbottens inland? Om de ens finns, om de inte bara är fantasi och fiktion? Det finns inga människor som du känner igen romanens personer i – om du så bor, säg, på skånsk landsbygd som jag eller är en urban stockholmare?

Du har aldrig träffat, ens stött på dessa människor? Sådana människor? För du kan väl inte själv vara en av dem?

Broberg anger inte exakt var i det västerbottniska inlandet som hennes berättelse om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan, Lars och Nilas – senare också Petra och Rune – utspelar sig. Men det framgår på ett ungefär av de samhällen, platser, byar och knappt ens byar som nämns vid namn, vissa fiktiva som det verkar medan andra går att googla: Orsele, Strömsund, Hoting, Måckavan, Gidnicken, Saxnäs, Blattnicksele, Sorsele…

Någonstans vid och kring Ångermanälven, där kan berättelsen placeras.

Även dialekten placerar romanen. Eller dialekterna. Personerna/människorna pratar ibland så dialektalt att jag inte genast förstår alla ord. Jag tycker om det – att Maria Broberg inte gör sig till, inte anpassat språket för en stor, bred publik. Inte kommersialiserat sina personer eller, återigen, människor. De får vara som de är, så autentiska som de är.

Också författarspråket mellan dialoger är dialektalt men inte riktigt så dialektalt, där handlar det mer om ordföljder och tempo. ”Bakvatten” är skriven på skriftspråk som antyder att författaren varit hemifrån ett tag men nu återvänt. Det bidrar också till äktheten, den starka autenticiteten.

Berättandet sker växelvis och i olika tider – från 1948 till 2008 – av ett urval personer, främst Assar och Håkan men aldrig Margareta, som väl är huvudperson? Egentligen. Vilket faktiskt än mer gör henne till romanens huvudperson. Det är skickligt skrivet och berättat.

Maria Broberg. Foto: Andreas Nilsson

Parallellberättat alltså, sånt jag oftast avskyr. Men här tänker jag inte på det, jag tänker aldrig på det, inte för en sida. Hur lyckas Broberg med det? Att få berättelsen att bära och bära framåt så logiskt trots att den hoppar både person- och tidsvis? Det förtjänar att påpekas att ”Bakvatten” är hennes debutroman. Hon är debutant, som redan är författare.

Landsbygdsnoir eller i det här fallet Västerbottennoir brukar jag benämna sådana här romaner. Av slentrian, får jag erkänna. Maria Broberg, liksom Karin Smirnoff och Stina Jackson, har varsin – sin egen – författarpersonlighet. Att bunta ihop dem i en och samma genre är orättvist, ja, dumt.

Det är det ena. Det andra är om hennes berättelsen om dessa, så får man ändå säga, undangömda människor i Västerbotten verkligen är noir, det vill säga ovanligt svart och dyster. Om inte ”Bakvatten” skildrar, kort och rent ut sagt, livet. Det liv som tar mer än det ger. Det liv som ju/väl måste levas trots att det tar. Och, så motsägelsefullt, aldrig går ur en trots att det tagits ifrån en.

Det handlar om kärlek, om barn, om sorg, om livet som det är, som det blir, som det blev. Det handlar om människor som bär med sig sina liv. Det skedda som kommer tillbaka till en. Historien som blir nutid, än en gång. Om människor som kantstötts men lever på, lever vidare, på något sätt aldrig slutat hoppas och tro.

Om religionens roll i dessa småbyar i denna storskog i detta Västerbotten vid och kring Ångermanälven, om musikens betydelse, om kärleken, lusten och sexualiteten, människors syn på varann, byskvallret på dem som inte förmår hålla sig till den raka vägen, drömmar som inte blir av, om… ja, jag upprepar… livet, hur jävla svårt det faktiskt är att leva.

Förutom det övriga är Maria Broberg dessutom så skicklig att jag häpnar på att skildra den plötsliga sexualiteten, lika plötslig som ett allergianfall, lusten som inte går att hålla tillbaka, hålla igen. Och allt detta får hon plats med i en roman på 271 sidor med texten satt i minst 12 punkter. Först som sist knyter hon ihop romanens inledning med dess avslutning mer mästerligt än de flesta kriminalförfattare.

Bengt Eriksson

Noir som tecknad serie och spelad film

Jag som är grundskolad med Carl Barks och vidareutbildad av bland andra Hergé, André Franquin, Moebius, Jacques Tardi, Enki Bilal och Serge Clerc måste erkänna att jag inte varit så förtjust i de senare årens svenska serieutveckling.

För mig är serietecknande lika mycket en enskild serieruta – den är ett verk i sig, ett konstverk och en tavla – som en serieberättelse. Mer konst än roman alltså – fast när de förenas, då blir tecknade serier som allra bäst.

Det innebär att serier måste vara väl- och/eller personligt tecknade för att jag ska uppskatta dem. Och ditåt – det vältecknade – har tyvärr inte svenska serier vare sig gått eller strävat på senare år. Men strunt i det – dagens svenska serieskapare har sin publik.

Vad jag tänkte påpeka är att nya numret av serietidningen – ja, nu har den serietidningsformat och storlek igen – Galago, nr 139 eller 2/20, innehåller en riktigt bra tecknad serie. Gånger två: både bra tecknad och bra berättad.

En av mina om inte gamla så äldre favoriter, Lars Krantz, har tecknat och berättat serien – som en tecknad novell eller kortroman – ”Martins död” i svartvitt med stark kontrast mellan det vita och det svarta; svarta skuggor och annan svärta som ger genren noir.

Tecknad noir i Malmömiljö (vilket framgår om inte förr av den avslutande rutan – den skulle jag gärna hänga på min vägg – som visar en gata på Kirseberg). Malmönoir eller existentiell noir.

En enkel berättelse i Lars mun (hur självbiografiskt det är vet jag inte, kan blott ana) om kompisen Martin, som inte svarar i telefon. Han kan väl inte…? Berättelsen börjar med att Martins far ringer till Lars och frågar om han vet var sonen är och avslutas då en spänd Lars ringer på dörren till Martins lägenhet.

Och handlar om vad Lars tänker, där emellan. Som detta: ”Fördelen med att svartmåla hela världen är att man ibland faktiskt kan glädjas över hur fruktansvärt fel man kan ha.”

Olika former och storlekar på rutorna, olika många rutor på en sida, den återkommande svärtan som används så olika, vissa rutor är fintecknade ner i detaljerna och andra blott som svarta skuggfigurer, närbild på ett ansikte eller en panoramateckning över en gata.

Mycket bra.

Nya Galago innehåller dessutom en essä, alltså en skriven text, av Emma Gray Munthe om ”Film noir – Filmens smärta och svärta”. Kunnigt och bra skrivet, på samma gång spännande och underhållande, ingående och analytiskt, från noirfilmens start över fortsättningen och utvecklingen och med hennes ögon in i framtidens noirfilm.

Sist: en lista med de tio kanske främsta noirfilmerna.

Bengt Eriksson

 

Sensommar i verklighetens och fiktionens Herrängen

Finns saker som gnager i samvetet. Typ att man inte riktigt gjort det man skulle, i det här fallet att Deckarlogg inte skrivit om det loggen borde.

Kan ju inte hinna allt, ursäktar man sig. Nej, visst men hmmmm. Det handlar ju om vad man inte hinner. Att man alltså gjort = hunnit med något annat på bekostnad av detta.

Lisa Förares debutroman i tja, genren realistisk fantasyskräckkrimi har inte recenserats på Deckarlogg. Sååå trist, på tiden att ett sådant missgrepp repareras. Som en hjältinna i nöden bidrar här Helena Dahlgren med detta.

***

Lisa Förare
Varken
(LB Förlag)

I sensomras, efter den klibbiga värmen men före det att löven skiftat färg, fann jag mig själv trivsamt vilse i villaförorten Herrängen strax söder om Stockholm.

Jag skriver ”Herrängen”, men det kan lika gärna ha varit Långbro, Älvsjö, Fruängen, all of the above. Och jag skriver ”trivsamt vilse”, för jag har alltid tyckt att det finns något vilsamt med att inte riktigt veta vart jag ska gå härnäst.

Kanske är det kravlösheten jag gillar. Den kontrollerade, tillfälliga vilsenheten som så lätt går att avvärja med hjälp av Google Maps eller valfri taxiapp.

Den där sensommarkvällen i Herrängen lät jag telefonen ligga kvar i handväskan. Jag hade just sett två fina människor gifta sig till tonerna av Jens Lekman, jag hade druckit två glas champagne, jag hade hånglat med min pojkvän.

Luften var frisk, solen värmde fortfarande fastän den snart skulle börja gå ner över sjön. Då och då kunde jag höra sorlet från bröllopsgästerna, ett skratt, ett klingande glas. Jag var ensam, fast ändå inte.

Det var, inser jag i efterhand, en av sommarens finaste kvällar. Kanske var det också den allra sista sensommarkvällen innan hösten faktiskt kom? Det är sådant man gärna tänker sig efteråt, särskilt när den plats man tänker tillbaka på numera har ett oundvikligt litterärt skimmer över sig.

Jag både önskar och inte önskar att jag hade läst Lisa Förares debutroman ”Varken”, som utspelar sig just i denna del av södra Stockholm, den kvällen.

Lisa Förare. Foto: Severus Tenenbaum

Nu har jag äntligen gjort det, och fastän det är en mörk och sorgsen historia om två vilsna systrar – en mystiskt försvunnen, en sörjande som försöker ta reda på vad som hänt – så är det också en förbannat trivsam historia. Jag tror att det har något att göra med sättet som Förare skriver: sinnrikt, associativt, klurigt och vansinnigt underhållande.

Nornor, älvor och sällsam magi varvas med lekfullhet, humor och en sorts glittersvart realism som ibland får mig att tänka på min älskling Elizabeth Hand. Och så förstås Kelly Link, en författare som jag vet att Lisa beundrar, och som jag – full disclosure – ätit en ljuvligt överdådig vinlunch med hemma hos just Lisa Förare.

Men framför allt påminner ”Varken” inte om något annat. Det är det som är så fint. Underrubriken ”En mörk förortssaga” är bra, men jag skulle också säga att det är dark fantasy med thrillerinslag. Och så är den rolig, som sagt! Jag säger bara nornorna…

Humor i fantasy har aldrig riktigt varit min grej, jag fixar tyvärr inte Terry Pratchett (som jag vet att många avgudar, förlåååt!), men här, i skönt svartsynt skrud, funkar de humoristiska inslagen perfekt.

Nästa gång jag besöker Herrängen kommer jag att vara mer vaksam. Samtidigt är lockelsen i att försvinna större än någonsin. Bra fiktioner har ju den effekten på en: man vill så gärna hamna fel, snava till, rakt in i något som är skrämmande och okänt och därför rent igenom ljuvligt.

Och! Bra texter skapar bra texter; det är en annan övertygelse jag har. Så fort jag skrivit klart den här texten klickar jag upp ett annat dokument och skriver vidare på min roman, den som är tänkt att komma nästa sommar. Och jag njuter lite av att gå vilse. Tack för inspirationen, Lisa Förare! Jag ser fram emot nästa bok.

”Min kille och jag den där sensommarkvällen, i kvarteren kring Långsjön där Varken utspelar sig.”

Helena Dahlgren,
gästrecensent på Deckarlogg, är författare, översättare och numera pensionerad bokbloggare. Skrivit/skriver bl a  ”100 hemskaste”, ”Orkidépojken” och serien om ”Ödesryttarna”. Helena har många gånger promenerat runt en annan sjö som också heter Långsjön (den ligger i Tyresö) och tänkt på egna – fast mest andras – böcker.