I Västerbotten och i oss alla

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)

Det måste vara något grundläggande fel på mig, långt in i hjärtat.

Jag ser att både proffsläsande kritiker och så kallat vanliga läsare ifrågasatt äktheten i de Norr- och Västerbottensromaner som det nu verkar skrivas allt fler av. Det gäller såväl Karin Smirnoffs trilogi vars tredje titel ”Sen for jag hem” precis har kommit och Stina Jacksons nya, andra roman ”Ödesmark” som Maria Brobergs ”Bakvatten”.

Finns verkligen dessa miljöer? Existerar verkligen sådana människor? Nej, det måste vara fiktion.

Så verkar det undras och tyckas. Och det är klart det är, fiktion. Men för mig är det lika klart att det är verkligt, ja, autentiskt. Vad är det som ifrågasätts? Vad är det som läsare inte känner igen eller känner? Inte berörs och rörs av längst in i hjärtat?

Jag berördes och rördes så jag grät när jag läste ”Bakvatten”. Allt kändes och var så autentiskt, hennes personer blir människor som är så verkliga. Som är. Maria Broberg skildrar det viktigaste i livet: inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig eller att förbli en mänsklig människa när livet attackerar.

Går det att missta? Inte känna igen? Existerar sådana liv och sådana människor blott i Västerbottens inland? Om de ens finns, om de inte bara är fantasi och fiktion? Det finns inga människor som du känner igen romanens personer i – om du så bor, säg, på skånsk landsbygd som jag eller är en urban stockholmare?

Du har aldrig träffat, ens stött på dessa människor? Sådana människor? För du kan väl inte själv vara en av dem?

Broberg anger inte exakt var i det västerbottniska inlandet som hennes berättelse om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan, Lars och Nilas – senare också Petra och Rune – utspelar sig. Men det framgår på ett ungefär av de samhällen, platser, byar och knappt ens byar som nämns vid namn, vissa fiktiva som det verkar medan andra går att googla: Orsele, Strömsund, Hoting, Måckavan, Gidnicken, Saxnäs, Blattnicksele, Sorsele…

Någonstans vid och kring Ångermanälven, där kan berättelsen placeras.

Även dialekten placerar romanen. Eller dialekterna. Personerna/människorna pratar ibland så dialektalt att jag inte genast förstår alla ord. Jag tycker om det – att Maria Broberg inte gör sig till, inte anpassat språket för en stor, bred publik. Inte kommersialiserat sina personer eller, återigen, människor. De får vara som de är, så autentiska som de är.

Också författarspråket mellan dialoger är dialektalt men inte riktigt så dialektalt, där handlar det mer om ordföljder och tempo. ”Bakvatten” är skriven på skriftspråk som antyder att författaren varit hemifrån ett tag men nu återvänt. Det bidrar också till äktheten, den starka autenticiteten.

Berättandet sker växelvis och i olika tider – från 1948 till 2008 – av ett urval personer, främst Assar och Håkan men aldrig Margareta, som väl är huvudperson? Egentligen. Vilket faktiskt än mer gör henne till romanens huvudperson. Det är skickligt skrivet och berättat.

Maria Broberg. Foto: Andreas Nilsson

Parallellberättat alltså, sånt jag oftast avskyr. Men här tänker jag inte på det, jag tänker aldrig på det, inte för en sida. Hur lyckas Broberg med det? Att få berättelsen att bära och bära framåt så logiskt trots att den hoppar både person- och tidsvis? Det förtjänar att påpekas att ”Bakvatten” är hennes debutroman. Hon är debutant, som redan är författare.

Landsbygdsnoir eller i det här fallet Västerbottennoir brukar jag benämna sådana här romaner. Av slentrian, får jag erkänna. Maria Broberg, liksom Karin Smirnoff och Stina Jackson, har varsin – sin egen – författarpersonlighet. Att bunta ihop dem i en och samma genre är orättvist, ja, dumt.

Det är det ena. Det andra är om hennes berättelsen om dessa, så får man ändå säga, undangömda människor i Västerbotten verkligen är noir, det vill säga ovanligt svart och dyster. Om inte ”Bakvatten” skildrar, kort och rent ut sagt, livet. Det liv som tar mer än det ger. Det liv som ju/väl måste levas trots att det tar. Och, så motsägelsefullt, aldrig går ur en trots att det tagits ifrån en.

Det handlar om kärlek, om barn, om sorg, om livet som det är, som det blir, som det blev. Det handlar om människor som bär med sig sina liv. Det skedda som kommer tillbaka till en. Historien som blir nutid, än en gång. Om människor som kantstötts men lever på, lever vidare, på något sätt aldrig slutat hoppas och tro.

Om religionens roll i dessa småbyar i denna storskog i detta Västerbotten vid och kring Ångermanälven, om musikens betydelse, om kärleken, lusten och sexualiteten, människors syn på varann, byskvallret på dem som inte förmår hålla sig till den raka vägen, drömmar som inte blir av, om… ja, jag upprepar… livet, hur jävla svårt det faktiskt är att leva.

Förutom det övriga är Maria Broberg dessutom så skicklig att jag häpnar på att skildra den plötsliga sexualiteten, lika plötslig som ett allergianfall, lusten som inte går att hålla tillbaka, hålla igen. Och allt detta får hon plats med i en roman på 271 sidor med texten satt i minst 12 punkter. Först som sist knyter hon ihop romanens inledning med dess avslutning mer mästerligt än de flesta kriminalförfattare.

Bengt Eriksson

Noir som tecknad serie och spelad film

Jag som är grundskolad med Carl Barks och vidareutbildad av bland andra Hergé, André Franquin, Moebius, Jacques Tardi, Enki Bilal och Serge Clerc måste erkänna att jag inte varit så förtjust i de senare årens svenska serieutveckling.

För mig är serietecknande lika mycket en enskild serieruta – den är ett verk i sig, ett konstverk och en tavla – som en serieberättelse. Mer konst än roman alltså – fast när de förenas, då blir tecknade serier som allra bäst.

Det innebär att serier måste vara väl- och/eller personligt tecknade för att jag ska uppskatta dem. Och ditåt – det vältecknade – har tyvärr inte svenska serier vare sig gått eller strävat på senare år. Men strunt i det – dagens svenska serieskapare har sin publik.

Vad jag tänkte påpeka är att nya numret av serietidningen – ja, nu har den serietidningsformat och storlek igen – Galago, nr 139 eller 2/20, innehåller en riktigt bra tecknad serie. Gånger två: både bra tecknad och bra berättad.

En av mina om inte gamla så äldre favoriter, Lars Krantz, har tecknat och berättat serien – som en tecknad novell eller kortroman – ”Martins död” i svartvitt med stark kontrast mellan det vita och det svarta; svarta skuggor och annan svärta som ger genren noir.

Tecknad noir i Malmömiljö (vilket framgår om inte förr av den avslutande rutan – den skulle jag gärna hänga på min vägg – som visar en gata på Kirseberg). Malmönoir eller existentiell noir.

En enkel berättelse i Lars mun (hur självbiografiskt det är vet jag inte, kan blott ana) om kompisen Martin, som inte svarar i telefon. Han kan väl inte…? Berättelsen börjar med att Martins far ringer till Lars och frågar om han vet var sonen är och avslutas då en spänd Lars ringer på dörren till Martins lägenhet.

Och handlar om vad Lars tänker, där emellan. Som detta: ”Fördelen med att svartmåla hela världen är att man ibland faktiskt kan glädjas över hur fruktansvärt fel man kan ha.”

Olika former och storlekar på rutorna, olika många rutor på en sida, den återkommande svärtan som används så olika, vissa rutor är fintecknade ner i detaljerna och andra blott som svarta skuggfigurer, närbild på ett ansikte eller en panoramateckning över en gata.

Mycket bra.

Nya Galago innehåller dessutom en essä, alltså en skriven text, av Emma Gray Munthe om ”Film noir – Filmens smärta och svärta”. Kunnigt och bra skrivet, på samma gång spännande och underhållande, ingående och analytiskt, från noirfilmens start över fortsättningen och utvecklingen och med hennes ögon in i framtidens noirfilm.

Sist: en lista med de tio kanske främsta noirfilmerna.

Bengt Eriksson

 

Sensommar i verklighetens och fiktionens Herrängen

Finns saker som gnager i samvetet. Typ att man inte riktigt gjort det man skulle, i det här fallet att Deckarlogg inte skrivit om det loggen borde.

Kan ju inte hinna allt, ursäktar man sig. Nej, visst men hmmmm. Det handlar ju om vad man inte hinner. Att man alltså gjort = hunnit med något annat på bekostnad av detta.

Lisa Förares debutroman i tja, genren realistisk fantasyskräckkrimi har inte recenserats på Deckarlogg. Sååå trist, på tiden att ett sådant missgrepp repareras. Som en hjältinna i nöden bidrar här Helena Dahlgren med detta.

***

Lisa Förare
Varken
(LB Förlag)

I sensomras, efter den klibbiga värmen men före det att löven skiftat färg, fann jag mig själv trivsamt vilse i villaförorten Herrängen strax söder om Stockholm.

Jag skriver ”Herrängen”, men det kan lika gärna ha varit Långbro, Älvsjö, Fruängen, all of the above. Och jag skriver ”trivsamt vilse”, för jag har alltid tyckt att det finns något vilsamt med att inte riktigt veta vart jag ska gå härnäst.

Kanske är det kravlösheten jag gillar. Den kontrollerade, tillfälliga vilsenheten som så lätt går att avvärja med hjälp av Google Maps eller valfri taxiapp.

Den där sensommarkvällen i Herrängen lät jag telefonen ligga kvar i handväskan. Jag hade just sett två fina människor gifta sig till tonerna av Jens Lekman, jag hade druckit två glas champagne, jag hade hånglat med min pojkvän.

Luften var frisk, solen värmde fortfarande fastän den snart skulle börja gå ner över sjön. Då och då kunde jag höra sorlet från bröllopsgästerna, ett skratt, ett klingande glas. Jag var ensam, fast ändå inte.

Det var, inser jag i efterhand, en av sommarens finaste kvällar. Kanske var det också den allra sista sensommarkvällen innan hösten faktiskt kom? Det är sådant man gärna tänker sig efteråt, särskilt när den plats man tänker tillbaka på numera har ett oundvikligt litterärt skimmer över sig.

Jag både önskar och inte önskar att jag hade läst Lisa Förares debutroman ”Varken”, som utspelar sig just i denna del av södra Stockholm, den kvällen.

Lisa Förare. Foto: Severus Tenenbaum

Nu har jag äntligen gjort det, och fastän det är en mörk och sorgsen historia om två vilsna systrar – en mystiskt försvunnen, en sörjande som försöker ta reda på vad som hänt – så är det också en förbannat trivsam historia. Jag tror att det har något att göra med sättet som Förare skriver: sinnrikt, associativt, klurigt och vansinnigt underhållande.

Nornor, älvor och sällsam magi varvas med lekfullhet, humor och en sorts glittersvart realism som ibland får mig att tänka på min älskling Elizabeth Hand. Och så förstås Kelly Link, en författare som jag vet att Lisa beundrar, och som jag – full disclosure – ätit en ljuvligt överdådig vinlunch med hemma hos just Lisa Förare.

Men framför allt påminner ”Varken” inte om något annat. Det är det som är så fint. Underrubriken ”En mörk förortssaga” är bra, men jag skulle också säga att det är dark fantasy med thrillerinslag. Och så är den rolig, som sagt! Jag säger bara nornorna…

Humor i fantasy har aldrig riktigt varit min grej, jag fixar tyvärr inte Terry Pratchett (som jag vet att många avgudar, förlåååt!), men här, i skönt svartsynt skrud, funkar de humoristiska inslagen perfekt.

Nästa gång jag besöker Herrängen kommer jag att vara mer vaksam. Samtidigt är lockelsen i att försvinna större än någonsin. Bra fiktioner har ju den effekten på en: man vill så gärna hamna fel, snava till, rakt in i något som är skrämmande och okänt och därför rent igenom ljuvligt.

Och! Bra texter skapar bra texter; det är en annan övertygelse jag har. Så fort jag skrivit klart den här texten klickar jag upp ett annat dokument och skriver vidare på min roman, den som är tänkt att komma nästa sommar. Och jag njuter lite av att gå vilse. Tack för inspirationen, Lisa Förare! Jag ser fram emot nästa bok.

”Min kille och jag den där sensommarkvällen, i kvarteren kring Långsjön där Varken utspelar sig.”

Helena Dahlgren,
gästrecensent på Deckarlogg, är författare, översättare och numera pensionerad bokbloggare. Skrivit/skriver bl a  ”100 hemskaste”, ”Orkidépojken” och serien om ”Ödesryttarna”. Helena har många gånger promenerat runt en annan sjö som också heter Långsjön (den ligger i Tyresö) och tänkt på egna – fast mest andras – böcker.

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

Stephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Pierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

Thomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.