Deckarloggfredag med musik: Sånger för oss som faller

Franska Trion

Solhällan, Löderup

den 24/7

Är det möjligt att recensera och betygsätta en konsert med så mycket sorg och smärta? Men liksom all musik som är lika ärlig som sorglig vänder sig också Matti Ollikainens sånger ut och in och blir till lindring för publiken. Kanske till och med går att skriva att Franska Trion svängde?

Bäst: Ärligheten och modet att dikta och berätta som det är och våga spela som man vill. 

Sämre: Berätta gärna vad låtarna heter, om det inte bryter av stämningen för mycket?  

***

I flödet av ord framträder formuleringar som liksom  själva skriver ner sig i mitt block och sammanfattar  kvällen, stämningen och livet. ”Spela vanlig” är ett. ”Livet är en illusion” ett annat.

Matti Ollikainen (från Tornedalen och nu Göteborg) kommer in och inleder själv vid elpianot, som för att direkt visa vad som är grunden och hjärtat i Franska Trions musik: hans sånger, texter och röst. Han sätter stämningen innan Viktor Turegårds kontrabas och Christopher Cantillos trummor tillkommer en bit in i låten och musiken börjar svänga, om ordet passar.

Paus mitt i konserten, om ens detta ord är möjligt, men annars pågår kvällen i den stämning som lagts och fördjupas av varje låt och text. Fler formuleringar: ”Allting har sitt pris” och ”Himlen är oändligt grå”.  

Franska Trion med Matti Ollikainen, sång och piano, Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, spelade sorgligt men svängigt på Solhällan. Foto: Blenda Automatique

Knappt en låt presenteras, publiken måste vara väl inlyssnad för att veta vilken av alla låtar – de är många – på Franska Trions album – också många – som spelas. Jag uppsnappar ”Harry Belafonte” (med visslingen!), ”Kakor”, ”1998”,  ”Minst en gång i livet”…

Men låttitlarna har mindre betydelse; det är berättelserna som Ollikainen framför med en röst lika smärtsam och brusten som orden, det är de som inte går att värja sig mot. Också en formulering: ”En sång för alla oss som faller fast vi gör så gott som vi kan.”

Konsert? Besök hos psykologen? Öppna dagsbokblad? Matti Ollikainen sjunger om sorg och smärta, i kärleken som i hela livet, med sorg och smärta. Publiken applåderar, men för mig tar det emot att applådera efter att han till exempel sjungit: ”En gång i livet måste du ha stått på Älvsborgsbron”…  

”Trasiga toner” heter hans samling med låttexter. Pianotonerna är lika brustna och trasiga som orden och rösten men så personliga att de blir geniala. Pianot har övervägande svarta toner och några få vita. Han må spela i både dur och moll men tonarterna är sorg och smärta.

Blues, jazz, boogie, pop och lite schlager i melodierna. Och så rock. Enligt formuleringen: ”Hur ska människan någonsin kunna bli fri? Jo, genom rock.” Han boogie woogar som Charlie Ramel, spelar i baktakt som Fats Domino och klirrar rock´n´roll på ljusa tangenter som Jerry Lee Lewis. 

Låtlistan som han kollar på ibland har han nog inte visat för medmusikerna. De ser förbryllade ut då Ollikainen spelar intron, men så ler basisten Turegård och växlar ögon med trummisen Castillo. Låten känns igen och de börjar spela ihop. Trion svänger tillsammans,

Jo, det svänger och blir en konsert. Det uppstår musik när bikten möter jazzsvänget. Det blir som en befrielse för, tror jag, både Matti Ollikainen och publiken.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Råttan i Malmö

Kerstin & Johan Höfler

Råttan Black edition

(Ekström & Garay)

Kerstin och Johan hette Ivarsson respektive Andersson i efternamn när kriminalromanen ”Råttan” gavs ut första gången för några år sen. Nu har Kerstin och Johan Höfler reviderat sin roman och försett den med titeln ”Råttan Black edition”. Svart stämmer bra, skalan går från grått till svart. Paret Höfler gör en mörk skildring av Malmö. Detta är Malmö noir, i litteraturen och tyvärr i verkligheten.

Nej, jag har inte läst om första utgåvan av ”Råttan” och jämfört med den nya. För nu är det ”Black edition” som gäller. Ändå kan det inte hjälpas att jag då och då under läsningen påminns om vad jag tyckte förra gången: lovande men lite ofärdigt.

Vid den nya läsningen av den förnyade romanen skulle jag vilja förstärka ordet lovande med mycket och inte helt sudda ut det andra omdömet men ersätta det med påpekandet att ”Råttan” fortfarande ger känslan av debutdeckare eller thriller.

Kerstin och Johan Höfler är deckardebutanter. I  debutthrillern provar och söker de sig fram. De försöker hitta en dramaturgi för att omvandla sin kunskap om dagens Malmö till skönlitteratur, gestalta stadens gator (vissa mer än andra) och människor (särskilt vissa) i en thriller som ska vara både spännande, ja, underhållande, och ge insyn i vad som sker i verklighetens Malmö.

Detta är debutanterna Höflers styrka: autenticiteten. Att de skriver på allvar, med ett syfte, framburet av kombinationen ilska och sorg.

”Råttan” skildrar det kriminella Malmö, det nya eller snarare ständigt förnyade. Det handlar om kriminalitet som affärsverksamhet med hot, våld och, om det krävs, mord som metod. När verkligheten förändras måste också kriminaliteten, liksom andra affärsverksamheter, förändras och anpassas till den nya tiden.

I ”Råttan” består den nya kriminella affärsverksamheten av organiserat bidragsfusk (såväl assistansersättning som lönebidrag) vid sidan om den gamla vanliga kriminaliteten med narkotika, prostitution och svartklubbar.

Kerstin & Johan Höfler. Förlagsbild.

Kriminalitet som råkapitalism, så kunde det sammanfattas. Några personer: Conny, en av Malmös gangsterkungar, Olof, nyanställd på Arbetsförmedlingen och rent otroligt skicklig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, Alexandra, anställd på samma  arbetsförmedling och amatörsnoka vad gäller bidragsfusk tillsammans med sin väninna Maud, undersökande journalist, samt Hans, före detta kommunjurist i Malmö, nu en försupen målvakt för bidragsfuskande företag.

Miljö: Norra Grängesbergsgatan med omnejd. Epicentrum: svartklubben Groznyj.

Kerstin och Johan Höfler beskriver Malmös stadsdelar och gator så autentiskt att de känns igen. Men de människor som placeras ut på dessa gator och nämnda svartklubb, i företagshus och diverse olagliga småföretag är sådana som vi laglydiga sällan konfronteras med. Och ändå, på sätt och vis kan man säga att det är dessa kriminella ligor som styr Malmö.

Mellan de laglydiga och kriminella finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta – arbete, pengar, framtidshopp – och därför är lätta att utnyttja i den företagsamma kriminaliteten.

Fortfarande kan Kerstin och Johan Höfler ibland skriva alltför redogörande och återberättande, så att deras berättelse blir mer av en rapport ur verkligheten än skönlitteratur. Men det är som sagt också deras styrka: den starka autenticiteten.

Jag litar på det som beskrivs, tror verkligen att de skildrar dagens Malmö. Paret Höfler vet vad de skriver om. Dessutom är ”Råttan Black edition” betydligt mer actionfylld än den första utgåvan (så som den stannat i mitt minne). Inte minst i slutet går det riktigt undan. Nu passar benämningen thriller.

Kerstin och Johan Höfler lovar att ”Råttan Black edition” ska vara första delen i en trilogi. Det är bra det, sådana här kriminella noir-romaner om och från Malmö behövs nu när Kristian Lundberg verkar ha slutat som författare i kriminalgenren.

Just Lundberg är den skönlitterära skildrare av det kriminella Malmö som Höfler och Höfler kommer närmast. Vad de saknar av hans urförbannade intensitet tar de igen med en större förmåga (eller vilja) att strukturera sin ilskna Malmöskildring.

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat på Opulens

Lika delar obehag och sorg

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)

Det finns så många romaner att läsa, det går inte att hinna med alla. Till exempel ”Rolf” av Malin Lindroth, som jag ännu inte hunnit läsa när jag såg följande på Facebook:

”Får grava obehagskänslor av att läsa ”Rolf”. Han kryper under huden på mig fast jag inte vill, den där urtrista, tjatiga, hemska mannen, och nu sitter jag här och tittar ut genom tågfönstret och funderar på hur många av hans gelikar jag träffat i mitt liv (utan att veta om det).”

Det var författaren Helena Dahlgren som satt på tåget, läste ”Rolf” och skrev detta. Hon fortsatte:

”Grå, nästan osynliga män som kokar av vrede och oförrätter. Män med fula, beiga jackor och kronisk ensamhet som en dag går för långt, gör något oåterkalleligt. Otäckare än zombier, spöken och mördarclowner kombinerat.”

Då tänkte jag att nu måste jag läsa ”Rolf”…  En recension av Malin Lindroths nya roman är nog, rent ut sagt, nödvändig på Deckarlogg.

Det är en kort roman på 160 sidor, men dessa få sidor är desto starkare. De etsar sig in och fast. De är otäck, ja, obehaglig läsning. De är också sorgsen läsning.

malin lindroth recensioner rolf 2

Rolf Boman, jag-berättaren och huvudpersonen, kan beskrivas som Helena Dahlgren gjorde, att ”han kokar av vrede och oförrätter”. Men det går också att beskriva honom som att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg.

Frågan är eller borde vara varför människor människor – ja, en man då – är så här. Eller blir så här. Vad som format denne man – eller dessa män.

Han heter Rolf men kunde han inte lika gärna ha hetat till exempel Stig-Helmer, om det gått riktigt illa för Stig-Helmer? Hade han inte kunnat heta Bengt också, om det gått riktigt illa för mig?

Hur klarar man sig i samhället, bland andra människor, om man inte passar in i något sammanhang, inte accepteras eller känner sig accepterad? Är detta något helt igenom personligt, upp till var och varje man?

Det brukar numera tyckas som så att ingen annan och inget annat än varje människa är ansvarig(t) för allt hen (man som kvinna) har gjort. Att varje människa ansvarar för sitt eget liv. Att livsmiljön och samhället skulle ha någon påverkan förnekas. Samhällets ansvar, pytt.

Dessa tankar föder Malin Lindroths roman om ”Rolf”, dessa motstridiga känslor: obehag och sorg, en ilska och en annan ilska.

Första meningen i romanens första kapitel: ”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död.” De två sista meningarna i detta första kapitel: ”Mitt namn är Rolf Boman. I natt har jag dödat en flicka.”

”Rolf” kan placeras i en mindre men återkommande undergenre till både deckare och krimi vid gränsen till deckare: romaner där en mördare berättar om sig själv och sitt mord eller författaren skildrar mördaren istället för poliser, detektiver och offer.

Rolf Boman är i 60-årsåldern och har fått ett vikariat som lärare i svenska och engelska på Komvux. Ofta jobbar han över på kvällarna, sitter i svensklärarnas skrubb till rum och rättar prov. En kväll hörs steg från någon som går omkring på skolgården. Klackarna smäller hårt.

Veckan därpå återkommer stegen – men nu hörs de inne i huset. Tredje gången, när Rolf öppnar dörren ut till korridoren står hon där: en ung kvinna, en flicka, med tvåfärgat hår (råttfärgat och neonrosa), täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med spännen, nitar och kedjor.

Han ska kalla henne ”Pinkie”. Eller ”min skära”. Det handlar inte om kärlek; det handlar om ”skärlek”. Två gånger utsatthet och ensamhet, två ensamma människor i samhället.

Pinkie skär sig. Rolf ser på när hon gör det.

Rolf berättar om sin livsväg fram till lärarvikariatet, om sin ”skärlek” till Pinkie, om mordet – om det nu var ett mord eller ett ”mord”, något som Rolf fått för sig, inom sig tror att han begått. Det är en ruskig berättelse som Malin LIndroth berättar om och genom Rolf Boman.

Men när somliga recensenter anser att den här romanen – denna krimi vid gränsen till deckare – skildrar ännu en så kallad ”incel” så undrar jag om inte det säger mer om recensentens egen rädsla än om romanen. Om detta, som jag skrev tidigare, inte har någonting att göra med det samhälle vi lever i – då förstår jag ingenting.

Jag är så gammalmodig att jag tror att det samhälle som människor lever i faktiskt påverkar människorna, att det finns en symbios mellan människa och samhällssystem. Jag undrar, går det inte att känna och ha dessa dubbla känslor av obehag och sorg?

Eller ska också jag känna obehag inför Rolf och sorg inför Pinkie? Medkänsla med en av dem men inte den andre?

”Rolf” är en obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor fått mig att tänka mer än jag nog ville. Malin Lindroth har skrivit en nästan-deckare: en verklighetskrimi vid – eller lite över – gränsen till deckare.

Just här, i detta gränsområde, författas just nu många av de bästa svenska kriminalromanerna. ”Rolf” är ännu en.

Bengt Eriksson

Gästrecension: Fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor

Marianne Cedervall
Sorgeängel
(Lind & Co)

Efter att Mirjam förlorat sin kära make åker hon med sin väninna och vapendragare Hervor till en ensligt belägen stuga i Torneådalen för att få sörja och återhämta sig i fred.

De båda damerna plockar lingon, pimplar rödvin och smågnabbas. Det är skildrat med mycket humor och värme men också ett stänk av vemod. Skogen, älven och den lilla kyrkbyn några mil bort bildar kuliss till berättelsen.

Men det finns svärta i idyllen. Mörka historier från det förflutna som kommer krypande.

En försupen man brinner inne och ingen vet om det var en olycka eller om någon tände på. Under berättelsens gång dyker det upp fler färgstarka karaktärer. En präst, några glitterpinnar till Stockholmare, en tatuerare och ett gäng a-lagare.

SorgeängelDet fullkomligt osar av berättarglädje och jag älskar det.

Människoödena blommar ut som väldoftande blomsterkransar. Det finns vissa likheter i humorn och berättarglädjen med Mikael Niemis böcker.

Jag har inte lyssnat på / läst något av Marianne Cedervall tidigare. Hon har helt flugit under min radar. Jag brukar helt enkelt leta efter andra typer av historier.

Men lite av en slump så bestämde jag mig för att lyssna på ”Sorgeängeln”. Och jag ångrar mig inte.

Jag har alltså inte lärt känna Mirjam och Hervor från någon av de tidigare böckerna och jag inser att det är en förlust. Men det funkar faktiskt utmärkt att lyssna på den här boken ändå. Även om det hänvisas till sådant som hänt i tidigare böcker så känns det inte helt nödvändigt att ha läst dem.

Eftersom jag inte kände till något om karaktärerna när jag började lyssna så förstod jag inte varför berättarrösterna var på gotländska och norrländska. Men polletten trillade ner efter ett tag. Och jag måste verkligen hylla inläsarna.

Det känns väldigt trovärdigt och ofta sitter jag och småler åt damernas underbara konversationer.

Marianne Cedervall har verkligen hittat en fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor. Och jag jag blir så glad att någon vågar och vill ge ut sådan här litteratur som inte är så högljudd.

Jag är nöjd att jag snubblade över ”Sorgeängeln” och kommer troligen lyssna på tidigare böcker om Mirjam och Hervor vad det lider..

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var hans andra gästrecension på Deckarlogg.