Lika delar obehag och sorg

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)

Det finns så många romaner att läsa, det går inte att hinna med alla. Till exempel ”Rolf” av Malin Lindroth, som jag ännu inte hunnit läsa när jag såg följande på Facebook:

”Får grava obehagskänslor av att läsa ”Rolf”. Han kryper under huden på mig fast jag inte vill, den där urtrista, tjatiga, hemska mannen, och nu sitter jag här och tittar ut genom tågfönstret och funderar på hur många av hans gelikar jag träffat i mitt liv (utan att veta om det).”

Det var författaren Helena Dahlgren som satt på tåget, läste ”Rolf” och skrev detta. Hon fortsatte:

”Grå, nästan osynliga män som kokar av vrede och oförrätter. Män med fula, beiga jackor och kronisk ensamhet som en dag går för långt, gör något oåterkalleligt. Otäckare än zombier, spöken och mördarclowner kombinerat.”

Då tänkte jag att nu måste jag läsa ”Rolf”…  En recension av Malin Lindroths nya roman är nog, rent ut sagt, nödvändig på Deckarlogg.

Det är en kort roman på 160 sidor, men dessa få sidor är desto starkare. De etsar sig in och fast. De är otäck, ja, obehaglig läsning. De är också sorgsen läsning.

malin lindroth recensioner rolf 2

Rolf Boman, jag-berättaren och huvudpersonen, kan beskrivas som Helena Dahlgren gjorde, att ”han kokar av vrede och oförrätter”. Men det går också att beskriva honom som att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg.

Frågan är eller borde vara varför människor människor – ja, en man då – är så här. Eller blir så här. Vad som format denne man – eller dessa män.

Han heter Rolf men kunde han inte lika gärna ha hetat till exempel Stig-Helmer, om det gått riktigt illa för Stig-Helmer? Hade han inte kunnat heta Bengt också, om det gått riktigt illa för mig?

Hur klarar man sig i samhället, bland andra människor, om man inte passar in i något sammanhang, inte accepteras eller känner sig accepterad? Är detta något helt igenom personligt, upp till var och varje man?

Det brukar numera tyckas som så att ingen annan och inget annat än varje människa är ansvarig(t) för allt hen (man som kvinna) har gjort. Att varje människa ansvarar för sitt eget liv. Att livsmiljön och samhället skulle ha någon påverkan förnekas. Samhällets ansvar, pytt.

Dessa tankar föder Malin Lindroths roman om ”Rolf”, dessa motstridiga känslor: obehag och sorg, en ilska och en annan ilska.

Första meningen i romanens första kapitel: ”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död.” De två sista meningarna i detta första kapitel: ”Mitt namn är Rolf Boman. I natt har jag dödat en flicka.”

”Rolf” kan placeras i en mindre men återkommande undergenre till både deckare och krimi vid gränsen till deckare: romaner där en mördare berättar om sig själv och sitt mord eller författaren skildrar mördaren istället för poliser, detektiver och offer.

Rolf Boman är i 60-årsåldern och har fått ett vikariat som lärare i svenska och engelska på Komvux. Ofta jobbar han över på kvällarna, sitter i svensklärarnas skrubb till rum och rättar prov. En kväll hörs steg från någon som går omkring på skolgården. Klackarna smäller hårt.

Veckan därpå återkommer stegen – men nu hörs de inne i huset. Tredje gången, när Rolf öppnar dörren ut till korridoren står hon där: en ung kvinna, en flicka, med tvåfärgat hår (råttfärgat och neonrosa), täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med spännen, nitar och kedjor.

Han ska kalla henne ”Pinkie”. Eller ”min skära”. Det handlar inte om kärlek; det handlar om ”skärlek”. Två gånger utsatthet och ensamhet, två ensamma människor i samhället.

Pinkie skär sig. Rolf ser på när hon gör det.

Rolf berättar om sin livsväg fram till lärarvikariatet, om sin ”skärlek” till Pinkie, om mordet – om det nu var ett mord eller ett ”mord”, något som Rolf fått för sig, inom sig tror att han begått. Det är en ruskig berättelse som Malin LIndroth berättar om och genom Rolf Boman.

Men när somliga recensenter anser att den här romanen – denna krimi vid gränsen till deckare – skildrar ännu en så kallad ”incel” så undrar jag om inte det säger mer om recensentens egen rädsla än om romanen. Om detta, som jag skrev tidigare, inte har någonting att göra med det samhälle vi lever i – då förstår jag ingenting.

Jag är så gammalmodig att jag tror att det samhälle som människor lever i faktiskt påverkar människorna, att det finns en symbios mellan människa och samhällssystem. Jag undrar, går det inte att känna och ha dessa dubbla känslor av obehag och sorg?

Eller ska också jag känna obehag inför Rolf och sorg inför Pinkie? Medkänsla med en av dem men inte den andre?

”Rolf” är en obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor fått mig att tänka mer än jag nog ville. Malin Lindroth har skrivit en nästan-deckare: en verklighetskrimi vid – eller lite över – gränsen till deckare.

Just här, i detta gränsområde, författas just nu många av de bästa svenska kriminalromanerna. ”Rolf” är ännu en.

Bengt Eriksson

Gästrecension: Fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor

Marianne Cedervall
Sorgeängel
(Lind & Co)

Efter att Mirjam förlorat sin kära make åker hon med sin väninna och vapendragare Hervor till en ensligt belägen stuga i Torneådalen för att få sörja och återhämta sig i fred.

De båda damerna plockar lingon, pimplar rödvin och smågnabbas. Det är skildrat med mycket humor och värme men också ett stänk av vemod. Skogen, älven och den lilla kyrkbyn några mil bort bildar kuliss till berättelsen.

Men det finns svärta i idyllen. Mörka historier från det förflutna som kommer krypande.

En försupen man brinner inne och ingen vet om det var en olycka eller om någon tände på. Under berättelsens gång dyker det upp fler färgstarka karaktärer. En präst, några glitterpinnar till Stockholmare, en tatuerare och ett gäng a-lagare.

SorgeängelDet fullkomligt osar av berättarglädje och jag älskar det.

Människoödena blommar ut som väldoftande blomsterkransar. Det finns vissa likheter i humorn och berättarglädjen med Mikael Niemis böcker.

Jag har inte lyssnat på / läst något av Marianne Cedervall tidigare. Hon har helt flugit under min radar. Jag brukar helt enkelt leta efter andra typer av historier.

Men lite av en slump så bestämde jag mig för att lyssna på ”Sorgeängeln”. Och jag ångrar mig inte.

Jag har alltså inte lärt känna Mirjam och Hervor från någon av de tidigare böckerna och jag inser att det är en förlust. Men det funkar faktiskt utmärkt att lyssna på den här boken ändå. Även om det hänvisas till sådant som hänt i tidigare böcker så känns det inte helt nödvändigt att ha läst dem.

Eftersom jag inte kände till något om karaktärerna när jag började lyssna så förstod jag inte varför berättarrösterna var på gotländska och norrländska. Men polletten trillade ner efter ett tag. Och jag måste verkligen hylla inläsarna.

Det känns väldigt trovärdigt och ofta sitter jag och småler åt damernas underbara konversationer.

Marianne Cedervall har verkligen hittat en fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor. Och jag jag blir så glad att någon vågar och vill ge ut sådan här litteratur som inte är så högljudd.

Jag är nöjd att jag snubblade över ”Sorgeängeln” och kommer troligen lyssna på tidigare böcker om Mirjam och Hervor vad det lider..

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var hans andra gästrecension på Deckarlogg.