Deckarloggbäst november 2021

Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!

***

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare  har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.

Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström

Katarinas eminenta detektivbyrå

(Lind & Co)

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarna som ljudböcker.)

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Från feelgood till crime

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Frida Skybäck att också bli en riktigt bra deckarförfattare.

Resultatet kan, oavsett genre, kallas feel life eller feel real.    

Hon berättar historier, skildrar människor och livsvillkor, porträtterar miljöer.

Debutdeckaren ”De rotlösa” har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser.

Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i den nyrika stadsdelen Västra hamnen.

Polisen ringer på hos Lydia. Hennes bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea.

Dessa tre – Lydia, Dani och Linnea – berättar ”samma” historia, i tur och ordning.

Ett deckargrepp som är allt mer vanligt men svårt att hantera. Så lätt att det blir rörigt.  

Fast Skybäck klarar även detta. ”De rotlösa” är en lika spännande som verklig skildring av människors skilda liv i dagens Malmö.  

Sista undring: Ska Frida Skybäck benämnas deckardebutant – eller inte? Böcker har hon skrivit förut men deckardebut är hon ju…

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

När samvetet knackar på

Som Deckarloggs redaktör satt framför TV:n härom kvällen igen och kollade igenom några strömningstjänster så fastnade jag på Netflix och filmen ”An Inspector Calls”.

En gammal film, som hade premiär 1954 och i grunden är en teaterpjäs från 1945 av britten J.B. Priestley. Både pjäsen och filmen har blivit klassiker. Pjäsen fortsätter att sättas upp inte minst i Storbritannien och flera filmatiseringar har gjorts. En av de senaste kom 2015 i en BBC-produktion. Det finns dessutom ett tecknat seriealbum.

Filmaffisch 1954.

En typisk engelsk kriminalpjäs också, inga scenbyten utan allt utspelas i ett och samma rum. I filmerna görs dock några utflykter från den rika familjen Birlings vardagsrum med herren i huset, hustrun, son och dotter och hennes fästman. De har en liten familjefest för att fira att dotterns förlovning.

Pjäsens och filmernas viktigaste person, med det arbetarklassvanligaste namnet Eva Smith, finns inte med i pjäsen, synbart alltså. Däremot medverkar hon – synligt – i till exempel filmen från 1954. Det är också kring henne som hela berättelsen kretsar. Såväl familjemedlemmarna som fästmannen känner henne, samtliga har haft kontakt med henne på varsitt sätt.

Så knackar en kriminalinspektör på dörren: inspektör Goole (namnet uttalas som Ghoul, en ordlek som inte går fram på svenska). Alastair Sim gör ett lysande porträtt, liksom realistiskt orealistiskt porträtt, högst oroväckande, av kriminalinspektör Goole i filmen från 1954.

Dito 2015.

Se filmen, om du har Netflix eller om den finns någon annanstans att se. Den håller än idag. (Själv ska jag skaffa en DVD:n med den nya filmatiseringen från 2015.) Den gamla filmen har förresten ett märkligt slut också – ett helt annat än när jag för ett antal år sen såg ”An Inspector Calls” under namnet ”Mordet i Midlands” som teaterpjäs på Intiman i Malmö.

Letade reda på min recension av den uppsättningen – den ger fortfarande en bra bild av denna evigt uppsatta kriminalpjäs som också blivit kriminalfilmer av J.B. Priestley från 1945.

***

Mordet i Midlands
Av J.B.Priestley
Översättning och regi: Marie Parker Shaw
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Fredrik Gunnarson, Nils Peder Holm, Mattias Linderoth (vid nypremiären ersatt av Henrik Svalander) och Sanna Turesson

Intimans lilla teaterrum passar perfekt för J.B. Priestleys kriminalpjäs.
Skådespelarna lyckas, förstås med hjälp av regissören Marie Parker Shaw, skapa en stämning som inkluderar hela salongen. ”Mordet i Midlands” (”An Inspector Calls”), första gången uppförd 1945 i Moskva, har blivit en engelsk deckarklassiker och Malmö stadsteater gör den all rättvisa.

Om det är en deckare – eller ett familjedrama? Svar: bäggedera. Priestleys pjäs fungerar som alla bra detektivberättelser gör. Ett antal regler ska följas men viktigast är allt det andra: miljön, personerna, innehållet och sensmoralen.

Foto på familjen Birling från den nygamla uppsättningen av ”Mordet i Midlands”: Li Brådhe och Tom Ahlsell,  Henrik Svalander, Sanna Turesson och Nils Peder Holm, längst bak skymtar också Fredrik Gunnarson. Foto: Justus Ragnarsson.

Priestleys budskap kan ingen missa.

Som när Sheila, dotter i familjen Birling, utbrister: ”Dom är människor!” Polisen svarar: ”Den åsikten har jag också haft då och då.” Eller repliken ”Alla ska ta hand om alla”, som balanserar på en ironisk gräns mellan ”Nej” och ”Ja”. Vad ska de kallas, dessa korta, snabba statements, som skådespelarna uttalar: socialistiska manifest eller humanistiska självklarheter?

Året bör vara 1912. Scenen är matsalen hos familjen Birling. Fabriksägaren Arthur Birling, hans hustru Sybil, barnen Sheila och Eric samt Gerald Croft, dotterns fästman, har ätit en festmåltid. Pappa håller tal till de unga tu, Sheila och Gerald, som ska förlova sig.

Då knackar kommissarie Goole på dörren. Det vill säga i svensk översättning har polisen blivit kommissarie medan han i det engelska originalet är inspektör. Vilket har viss betydelse.

Är det en riktig polis? Namnet uttalas som ”ghoul” (spöke). Och han är en ”in-spector”, som blickar inåt. Kan han vara deras dåliga samveten?

Kommissarien meddelar att Eva Smith, en ung fattig kvinna, begått självmord. Stämningen förbyts. Glädjen är borta. Det ska visa sig att familjen Birling och även Gerald har orsakat självmordet, på var sitt sätt. Kan det rubriceras som mord?

Priestley låter polisen förhöra en person i taget och ger varje skådespelare utrymme att gestalta sin rollfigur. Och de tar chansen!

Tom Ahlsell är – verkligen – den auktoritära familjefadern. Li Brådhe må vara en kuvad hustru men hon vet sin plats i samhället. Sanna Turesson får dottern att växa från bortskämd flicka till socialt medveten kvinna. Liksom Mattias Linderoth väcker den försupne sonen. Nils Peder Holm poängterar att Gerald förblir densamme – en yngre variant av svärfadern.

Fredrik Gunnarsson – inte minst – gör en lysande gestaltning av kommissarie Goole: tafatt i första akten, i den andra börjar han dricka av portvinet och sen ryter han åt familjemedlemmarna. Som om samvetet drabbar dem, allt mer.

(Kvällposten 2008)

Deckarloggfredag: Tre gånger poesi

1) Kassörskans poesi.

Lina Arvidsson sitter i en Ica-kassa i Malmö: jobbar, iakttar och upplever, diktar ord och tankar på små lappar.

PLU-koder byts ut, paket samlas i posten, kvällstidningarna har inte kommit, kunderna är glada eller gråter, axlarna fastnar i ett uppåtläge, långa köer mellan fyra och sju, julen har en pepparkaka i bröstfickan.

Diktsamlingen ”Vänligen bygg inga berg / Betraktelser från kassan” (Konsai) är en arbets- ja, arbetardagbok.

att komma hem / hungrig trött tyst på bussen tack /

trean / förbi Pildammarna Stadion / Anneberg rondellen Tandvårdshögskolan / Södervärn / social kapacitet noll bara / låt mig vara det är jobbhelg / lyckan att låsa upp och ingen är här / ingen kräver / något

18.30 betyder hemma 19.15 betyder däckar / vid 22 / folköl eller ej

2) Barnens poesi.

Tur man är 74 på det sjätte när Svenska Akademien låtit sammanställa och skicka ut boken ”En bro av poesi” (En bok för alla) – med barndikter för alla och vuxendikter för barn – till Sveriges sexåringar.

Brita af Geijerstam inleder och Maria Wine avrundar, där emellan Lennart Hellsing, Ann Jäderlund, Siv Widerberg, Bruno K Öijer med många fler.

Varje dikt är också så fint – och olika – illustrerad av en rad personliga tecknare.

En av dikterna:

När man somnar är det bra med grejer / Dom kan ligga i sängen / Eller under / Nästan var som helst / Bara dom är grejer (Ann Jäderlund)

3) Mer barnpoesi.

Vuxenpoeten Malte Persson rimmar för barn i bilderboken ”Nalle Havsöga” (Mirando).

De dova bilderna, som stämmer så väl med den i början lite sorgsna berättelsen, har Bill Bragg gjort.

Nallen sitter ensam på en vind och gråter så mycket att hans gråt rinner som en flod ut ur huset, genom staden och vidare ut i havet – till ett piratskepp som strandat och kommer loss tack vare nallens gråt.

Fyra, inledande, rimmade rader:

Det satt en gång en nalle / helt ensam på en vind, / och ner från nallens öga / föll tårar på hans kind:

Bengt Eriksson

Ditåt i Ystads Allehanda

Kvinnlig krigskorrespondent kommer hem

Daniela Kastberg

Skuggkriget

(Bokfabriken)

Daniela Kastberg heter ännu en lovande svensk deckarförfattare. Som jag skrivit förut: Hur många finns det?

Kastbergs deckardebut ”Skuggkriget” är en kombinerad detektivroman, en roman om andra världskriget och även en kvinnoroman. Miljöerna är främst en stad i sydvästra Skåne men också en ö på västkusten.

Huvudpersonen, Ebba Gerlach, har kommit hem till Sverige och Skåne igen efter att ha varit krigskorrespondent och blivit utvisad från Berlin. Hon ställde för många frågor om judarna i Östeuropa.

I Berlin kom Ebba i kontakt med en judisk mamma och hennes två döttrar. De skulle försöka fly och nu har hon fått reda på att de finns i Danmark och ska smugglas till Skåne med båt över Öresund.

Därför söker hon upp sin före detta fästman, numera löjtnanten Åke Lindström, som placerats i den skånska staden med ansvar för hamnen. Ebba vill att hon och Åke ska möta den judiska kvinnan och hennes barn när båten anländer.

Det är grundberättelsen som Daniela Kastberg använder för att spinna spänningstrådar om Sverige, Tyskland och Storbritannien – alla länder finns representerade och möts i den skånska staden – och även om kvinnor som krigskorrespondenter och kvinnor, svenskars inställning till Nazityskland, om män som män, homosexualitet, tysk kulturpolitik med mera.

Samt mord, förstås. Det kommer en kvinna till den skånska hamnen. Hon hittas död – men är detta den judiska kvinna som Ebba mötte i Berlin? Kvinnan hade ett barn med sig – ett enda? Barnen var väl två, den judiska kvinnan hade två små flickor?

Daniel Kastberg lyckas fläta in mycket, mer av somligt, mindre av annat. Resultatet blir  spännande och intressant. Men… det finns ett men.

Namnet på den skånska staden? Eller för den delen namnet på västkustön? Nej, jag angav inte dem eftersom Kastberg inte har namngett dem. Men varför?

Daniela Kastberg bor i New England, USA. Kände hon till för lite om Skåne för att kunna placera en andra världskrigshistoria i en faktisk, autentisk miljö? Eller valde hon medvetet att anonymisera miljön – eftersom hon tänkte internationellt och nästa roman med Ebba Gerlach tydligen ska utspela sig i Storbritannien?

Research! vill jag utbrista om det förstnämnda. Det andra tror jag inte på som idé. (De enda autentiska platser som Kastberg nämner är Göteborg och Varberg, där romanen inte utspelar sig.)

Oavsett, det var synd. Det är synd. Till och med en påhittad miljö – fast med namn på miljön såväl som dess gator – är bättre än en anonymiserad. Helsingborg-Landskrona-Malmö? Vilken stad är det – eller ingen? Helst hade jag ju velat att berättelsen placerats i någon av dessa städer med autentiska gator, hus, caféer och så vidare.

Det hade kunnat lyfta ”Skuggriket” från en lovande deckardebut till en riktigt bra deckare och roman om andra världskriget. Ordet sensationellt ligger nära. Nu fick jag nöja mig som det är. Det är åkej men kunde ha varit betydligt mer…

Bengt Eriksson

Fattigdomens Malmö

Skriver, som ni kanske vet, på en bok med Frilansminnen under 53 år, cirka. Men det gick trögt igår, så trögt att jag tar en paus idag för att åka och kolla Caroline Henderson – en favoritsångerska – på jazzfestivalen på Ystad.

Under tiden lägger jag ut en längre text på Deckarlogg, en recension av en bok som inte är en deckare eller ens en annan krimi utan en roman – och en mycket bra sådan – av Björn Ranelid. Ja, Björn Ranelid.

Jag hör till dem som hävdar att Ranelid är en högst läsvärd författare som skrivit flera riktigt bra romaner som dessutom uttrycker stark solidaritet med de mest udda människor, samhällets små och fattiga, arbetarklass, trasproletariat och byfånar. Därför blir det så extra förvånande när han plötsligt börjat cykla runt i extremhögerdikets lervälling.

Jag håller starkt på att man inte ska koppla ihop person och verk – men jag erkänner att det är på väg att bli svårt i fallet Ranelid som skriver/skrivit romaner som är mycket han själv, hans åsikter, hans predikande nästan. Ranelid har ju allt mer börjat skriva som en predikant. Det blir ju svårt att förstå varför han nu skriver emot sig själv – den solidaritet han ger uttryck för i sina romaner går han nu emot i krönikor och facebookinlägg.

Jag begriper det inte. Något helt privat som hänt? Som han inte intellektuellt kan styra? Utan gått bananas och bärsärk. Kommer hans skarpa högersväng, ja, högerexstrema sväng också att påverka hans fortsatta författande så att han förvandlas till en manlig Ann Heberlein som romanförfattare? Vilken fasa.   

Här följer min recension av en av Björn Ranelids bästa och mest solidariska böcker. Den förblir läsvärd och bra vad han än får ur sig på facebook.

***

Björn Ranelid

Tyst i klassen

(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för den arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

LO Tidningen, numera Arbetet, 2012

Första halvårets bästa (och mindre bra) skånska deckare 2021!

Skånska deckare, finns dom?

Det är inte många år sen som svaret på den frågan var ett tveksamt: Nja. (Minns att jag gjorde en historisk genomgång av deckare från och om Skåne till ett skånskt magasin, för då skrevs det knappt alls några skånska deckare.) Vilket ju verkar konstigt idag när frågan kan besvaras med ett rungande: Ja! Numera gäller det att försöka hålla koll på alla skånska deckare som ges ut.

När jag lämnade min förra skånska deckarkrönika undrade YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson om jag inte kunde skriva om trender och tendenser, istället för att recensera titel för titel. Men det går inte. Det finns inga speciella trender för skånska deckare. De är skånska deckare, det är det speciella. Att det skrivs deckare som utspelar sig i Skåne, i olika skånska miljöer.

Förhållandet mellan miljön och kriminaliteten får dem att bli skånska. Detta är viktigast när intriger placeras på en utvald lokal ort: brottsligheten ska uppstå ur just denna ort och bland dessa människor. Vissa författare lyckas bättre med det – andra sämre. I övrigt kan skånska deckare höra till vilken kriminell undergenre som helst.

Höjdpunkter från tidigare skånska krönikor och recensioner: Olle Lönnaeus har skrivit en rad polis- och noirromaner med miljöer från Malmö och Österlen. Set Mattsson följer kriminalinspektör Douglas Palm i historiska polisromaner om Malmö från andra världskriget och framåt. Cecilia Sahlström skriver så realistiska polisromaner (mest i Lund) att de blir arbetsplatsreportage.  

En annan favorit är mjukdeckarserien av författarduon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen om pensionären Ester i Lund (lika cozy som besk/a, både Ester och deckarna). Anders de la Motte har avslutat en kvartett årstidsdeckare på fiktiva orter – men så autentiska att det kan ingen tro – i nordvästra Skåne. Medan Tina Frennstedt inlett en ”Cold Case”-serie med en lesbisk polis i Malmö och på Österlen. 

Skånskt deckarnytt inför sommaren 2021…

Flera av de nämnda skriver på som förut. Olle Lönnaeus når väl inte sin högsta topp – men nästan – i noirthrillern ”Gamen” (Bokfabriken) om en svensk krigsveteran i ett så verkligt Malmö att gator andas och  platser doftar.

Set Mattssons sjätte historiska polisroman ”Den ovillige mördaren” (Historiska Media) kan vara hans allra bästa. Åren har nått fram till 1956 och polisen Palm är nyskild. Autentiskt, ja, faktanoga, skildras Ungernrevolten och en ungersk student som flytt till Malmö.

Även Cecilia Sahlström har med ”Pojkarna”  (Bokfabriken) skrivit sin bästa deckare med en högst realistisk skildring av polisarbete: långsamt och lite fumligt, ändå metodiskt och målmedvetet.

Å ena sidan Stefan Ahnhem, som med ”Den sista spiken” (Forum) avslutar actionthrillerserien om polisen Fabian Risk i Helsingborg. Å den andra Olséni & Hansen, som även skriver mjukdeckare om Falsterbonäsets pensionärer med Egon Hjort, 88 år, som piggast.

Själv har jag dock lika svårt för övervåldsam underhållning som att skratta när det mördas. Jag uppskattar dock det smått karikerade porträttet av Skanör-Falsterbo. Till exempel att en känd influencer i ”Hotellgästen” (Bokfabriken) hittas död i poolen på det verkliga Hotell Gässlingen.

Mattias Edvardsson skriver relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” (Forum) med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar till varann. Det tog några romaner att inse hur skicklig han är på att låta det obehagliga smyga på och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). 

Anna Breitholtz Monsén, ”Stranden”, Elisabeth Andersson, ”Ett hjärta i bitar” (båda Bokfabriken), och Linda Ståhl, ”Syndaren ska vakna” (Norstedts), är deckardebutanter. Grundintriger: kvinnlig före detta polis återvänder till (fiktiva) Sandinge på Skånes nordvästkust, kvinnlig polis från Stockholm gifter sig med greven på (likaså fiktiva) Carolineborg slott på Österlen och polisen i Vellinge får en ny – ickebinär – kriminalchef.

De två första (alltför bleka miljöer) hamnar i högen för ”andra chansen”. Min favorit blir Linda Ståhls skånska debutdeckare. En polis, Reub Thelander, som varken är kvinna eller man/man eller kvinna. Ovanligt! Spännande! Hon eller han? ”Hen blir bra”, säger Reub. Höllviken karaktäriseras dessutom så exakt direkt i första kapitlet. Handling: våld mot kvinnor.

Veteranen Anders de la Motte och debutanten Måns Nilsson har skrivit en feelgood med crime, ”Döden går på visning” (Forum), kring ett spektakulärt husprojekt i Gislövshammar. Träffsäker inledning – kommissarie Peter Vinston från Stockholm är på väg till Gärsnäs slott, kör in på en grusväg och blir omringad av tjurar eller om det är  kor? – och småputtrig fortsättning.

Alltså slott. Check. Ridtävling. Check. Med mera. Fast det hjälper inte hur många österlenska orter och företeelser som prickas in. Österlen ska också kännas och  miljön känns inte österlensk. Jag slår istället upp Tina Frennstedts polisroman ”Skärseld” (Forum). Vilken skillnad!

Polisen Tess Hjalmarsson har nu köpt ett hus i – samma! – Gislövshammar. Och jag är genast där, på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne.

Den ena orten efter den andra nämns och varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten.

Djupast ner i Österlens jord finns noir. Grävs inte detta mörker fram blir det inte Österlen. Det vet Frennstedt, så det gör hon.  

Bengt Eriksson

Något kortare i Ystads Allehanda

***

Aktuell skånsk krimi

Tina Frennstedt: ”Skärseld”

Sommarens Österlendeckare!

Olle Lönnaeus: ”Gamen”.

Noir i dagens Malmö. 

Set Mattsson: ”Den ovillige mördaren”

Historiskt om Malmö i världen.

Cecilia Sahlström: ”Pojkarna”

Arbetsplatsreportage om Lunds poliskår.

Linda Ståhl: ”Syndaren ska vakna”

Ickebinär deckare, ovanligt spännande!

***

Skånska deckarklassiker

Jenny Berthelius: ”Mannen med lien”

Kuslig spänning i vardagen.

K Arne Blom: ”Skuggan av en stövel”

Inleder hans serie  kriminella andra världskrigsromaner.

Jean Bolinder: ”Martin Luffas hemlighet”

Otäck, klurig, personlig.

Henning Mankell: ”Mördare utan ansikte

Första boken om Kurt Wallander är nog den bästa.

Bodil Mårtensson: ”En chans för mycket”

Start för serien med polisen Joakim Hill i Helsingborg.

Om dessa äldre böcker inte finns i bokhandeln –

prova antikvariat och bibliotek

(några finns som ljudböcker).

PS. Några av de nämnda titlarna kommer också att recenseras lite mer utförligt på Deckarlogg.

Arbetarförfattaren som skriver ungdomsspänning

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Mats Berggren skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter hans till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förort. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.  

”Den vita glöden”, också en ungdomsroman för åldrarna 12-15 år, är en fortsättning på ”Onsdag kväll strax före sju” (från 2014) och ”Din syster måste dö” (2017). Eller kanske snarare en upplösning och summering av de föregående böckerna. Tre ungdomar – Daniel, Abdi och Evin – återkommer. Hur har det gått för dem? Hur ska det gå?

Trilogin hänger så tätt ihop att böckerna nog bör läsas i rätt ordning. Så att de som läser den nya boken redan vet varför Daniel varit två år på ungdomshem och varför Evin haft skyddat boende. Att känna till lite mer om den nu rätt så framgångsrike rapparen Abdi kan också vara bra. Hur fungerar ”Den vita glöden” för dem som inte läst  tidigare böcker? Känns det som om någonting saknas?

Olika författare prövar olika sätt att skriva om förorter för barn och ungdomar. När det gäller ännu yngre läsare kan berättelserna vara småroliga och skämtsamma. Andra författare vill markera trovärdighet med Ortens egna ord och slanguttryck. Åter andra lyfter fram problem och allt jäkelskap genom skriva hårdkokta, tuffa thrillers.

Mats Berggren ansluter sig inte till något av nämnda skrivsätt. Han skriver sakligt och redogörande. Ja, lite tråkigt. Det kan man tycka, innan man upptäcker att han just därför får sina personer – människorna – att leva och leva desto mer. Författaren ska inte stå i vägen. Sättet att skriva ska inte synas. Det viktiga och väsentliga är Ortens unga människor, deras liv och upplevelser, deras framtid.

Även något annat i Mats Berggrens skrivsätt är hans eget. Han berättar med korta kapitel, som ger extra skjuts åt berättandet, och formulerar sig med få meningar, vilket låter berättandet ske också mellan rader och ord, fortsätta i läsarens egen fantasi.  

Temat för ”Den vita glöden” kan sammanfattas med orden vuxenskap och vuxenblivning; den ålder då en ung människa är på väg att bli vuxen, lära sig handskas med sin bakgrund och sig själv, sitt liv, studierna och arbetet, kärleken. Detta får Berggrens ungdomsromaner om Alstaorten att rikta sig till ungdomar från liknande svenska förorter såväl som till andra yngre läsare (och även vuxna).  

Daniel, som alltså lämnat ungdomshemmet, ska återuppta studierna, börja på byggprogrammet. Och nu är det på allvar. Men det blir inte så lätt i skolan, alla vet vem han är och vad han gjort. Det knuffas och bråkas. Daniel känner den vita glöden inom sig. Inte lätt för övrigt heller. Ortens småkriminella vet ju också de vad Daniel sysslade med förut och vill att han ska vara med igen.

Abdi har skrivit en raptext om barndomsvännerna Daniel och Ville, vad som hände när den ena dog. En annan raplåt är tillägnad Evin, tjejen som rymde när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu bor Evin på annan ort. Abdi lovade att vänta på henne och plötsligt ringer telefonen. Svara eller inte svara? De försöker återuppta det som var. Går det?

Mats Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Opsis Barnkultur  

Ännu hårdare och tuffare i Malmö

Olle Lönnaeus

Gamen

(Bokfabriken)

Olle Lönnaeus, journalist och författare, planterade först noir på Österlen för att sen skriva in sin polis Jonny Lilja i såväl noirgenren som på gatorna i Malmö.

Även hans nya roman, som balanserar mellan internationell thriller och noir, utspelar sig till större delen i malmöitiska miljöer (och lite vid Haväng på Österlen). Fast berättelsen tar sin utgångspunkt i Syrien.

”Gamen” ingår inte i Jonny Lilja-serien utan är en fristående titel. Huvudpersonen heter Simon Olsson, före detta elitsoldat och nu krigsveteran i Malmö.

Han bor hos sin syster, som han lovade deras far att ta hand om efter att både pappan och mamman gått bort och som han älskar mer än något. Men efter sina upplevelser i Syrien mår Simon så dåligt att han mest gör henne illa.

Officiellt har Simon Olsson inte varit i Syrien. Han och militärkollegan Ahmed fick ett uppdrag som de aldrig fick. De skulle söka upp och döda en svensk IS-jihadist, kallad Gamen.

Det gick rent ut sagt åt helvete. Simon klarade sig men Ahmed dog. Gamen blev också dödad, i en amerikansk drönarattack.

Nu får Simon ändå syn på Gamen på ett falafelställe på Bergsgatan i Malmö. Skägget bortrakat, en ny frisyr, men nog måste det vara Gamen…  

Simon är – eller var – säker. Hur skulle det kunna vara möjligt?

Simon kontaktar den svenska försvarmakt som han lämnat. Eller den hemliga, patriotiska del av försvaret som tagit på sig att se till att svenska IS-soldater aldrig återvänder.

Hos dem möts inte Simon av något gensvar. Gamen är död. Simon har sett i syne. Han måste må ännu sämre än vad som förmodats. En psykolog skickas till honom på återbesök.

Politisk och religiös fanatism är ett ämne som Lönneaus bevakar som journalist. Han kan det här området. Även i noir- och thrillerform har resultatet blivit högst trovärdigt.

Ändå tycker jag att händelserna i Syrien kunde ha skildrats mer och djupare. De korta nedslagen i Göteborg, dit Simon reser för att besöka Gamens mamma, och Stockholm, där militära och politiska patrioter möts för att bestämma hur de ska göra med Simon, hade gärna också fått vara längre med mer av miljöskildring  och atmosfär.

Simon Olssons jakt på Gamen genom Malmö (än får han syn på honom där, det var fel, och än där…) är däremot suveränt skildrad. Har deckarförfattaren Lönnaeus, för att ställa en retorisk fråga, någonsin fått ihop person- och miljöskildringarna så nära och bra som här och nu?

Olle Lönnaeus besitter dessutom en finkänslig förmåga att blanda autentiska och påhittade miljöer så att även kännare av Malmö kan få för sig att allt är på riktigt.  

Simon Olsson tickar som en bomb. Han kan explodera när som helst, gentemot vem som helst, av vilken anledning som helst. Med korta, snabba meningar blir berättelsen allt tuffare och hårdare, en allt mer våldsam thriller.

Actionavslutningen med Simon, systern Jenny och Gamen är så förväntad att den kunde ha blivit parodisk – om inte den också varit så rappt och snabbt skriven. Och bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Bob Dylan och jag

Hur många skivor med Bob Dylan har jag hört. Ja, inte alla oräkneliga bootlegs men om inte alla så nog de flesta officiella utgivningar. Första LP:n jag hörde var ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (säkert året den kom, 1963). Hur många konserter har jag varit på med Dylan? Faktiskt inte så många, försöker minnas: första svenska konserten i Stockholm (1966 väl?), ett par gånger på Scandinavium i Göteborg, två gånger (åtminstone) i Malmö, vid Christinehofs slott i Skåne, Sofiero i Helsingborg…

Bob Dylan, 1963. Foto: U.S. Information Agency. Press and Publications Service

Ständigt föränderlig, på skiva som scen. Alltid har jag inte gillat det jag hört (och sett) men ofta och faktiskt allt mer har jag börjat uppskatta att jag inte alltid uppskattar honom, om uttrycket gick att förstå. Oavsett, på måndag den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Själv fyllde jag nyss 74. Som tiden kan gå.

Eftersom det är fredag och Deckarlogg idag kan handla om något utanför ämnet ”Deckare och annan krimi” lägger jag ut den här krönikerecensionen från och om konserten på Sofiero – som ett förhandsgrattttttttis till Bob eller Dylan eller Zimmerman eller Robert eller hur nära man nu står honom.

”May you stay…”

***

Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.

Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.

Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.

Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.

Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.

Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.

Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.

Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.

Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.

Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.

Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.

För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.

Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2014