Ännu en debutant i dagens Malmö

Jens Lönnaeus
Clara
(Historiska Media)

Vilhelm flyttar till Malmö, där han fått hyra ett rum hos Clara. Det finns dock ett krav. Vilhelm måste låtsas att han är Claras pojkvän.

Öh? Men varför då? Fast han går med på det. Han vill nämligen bli en annan än den han varit. Vilhelm såväl som Clara har varsin bakgrund de måste förhålla sig till.

Jens LönnaeusPsykologiskt spänningsdrama, enligt omslaget. Snarare psykotiskt och inte alltid så spännande heller. På vissa sidor står dramat och hackar, likt en thriller som måste ta andningspaus.

Medan andra sidor är lågmält ettrigt fascinerande. Ja, än tycker jag si och än så om Jens Lönnaeus debut. Något som han lyckats helt suveränt med är skildringen av dagens Malmö, både geografin och känslan.

Vissa platser är så autentiska att jag undrar hur han vågar. Och stämningen av Malmö fångas exakt, från Folkets park till en skjutning på Bergsgatan.

PS. Jo, Jens är son till Olle Lönnaeus, även han  ju krimi/deckarförfattare.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Tre gånger poesi

1) Malmö idag.

Kristian Lundberg en-liten-bok-om-helvetet”En liten bok om helvetet” (Lindelöws) är andra delen av Kristian Lundbergs nya dikttrilogi om Malmö med omnejd – från Värnhemstorget över Slussplan till förvaret i Åstorp. Han skriver vidare. Prosa eller poesi, oavsett blir det en fortsättning på ”Yarden”. Samma ursinne, rasande tempo och skinntunna liv:

Det där området bakom Värnhemstorget / Tältbyn. Horse city. Fyllestan.

2) Malmö på 80-talet.

Håkan Sandell himlen-tippar-over---postpunkpoesi-1981---1987Då debuterade Håkan Sandell, också medlem i Malmöligan. I ”Himlen tippar över” (Fri Press) finns hans ”postpunkpoesi 1981-1987”. Ofärdigt, visst. Större vilja än kunskap om uttrycksformer. Men nyfödd poesi, liksom nyfödd musik, är inte det sämsta – det kan tvärtom vara det bästa. Sandell diktade med en rent otrolig viljekraft:

Jag ropar, jag ropar nu in gatan livsfarlig…

3) Barndom.

Todorov an-finns-det-gott-om-natt”Än finns det gott om natt” (Rastlös) är en otäckt personlig diktsamling av Anamarija Todorov. Ämne: barndomen. Som en självbiografisk roman på dikt, om mamman, styvfadern (ska det visa sig) och dottern. Varje eller varannan rad tränger in i läsaren, som är jag. Det finns inget skydd mot rader som:

fähunden går till attack igen och döden rider sin svarta märr över slätten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst februari 2020

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utMarianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)
Det lackar mot jul i Mullvalds socken på Gotland. En släktforskare letar spår efter sin gammelmoster, missionären, Dagny. Hon försvann gåtfullt i början av 50-talet och nu vill någon att omständigheterna kring hennes försvinnande ska förbli en hemlighet. Marianne Cedervalls Anki och Tryggve kan givetvis inte låta bli att försöka hjälpa till. Efterforskningarna leder till förödande konsekvenser och historien trappas upp mot en dramatisk final. Boken är en klassisk cosy crime i bästa Agatha Christie-stil. (Ur Samuel Karlssons rec.)

SchirachFerdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)
Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”. Genre: verklig spänning. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt måste de vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat. Mellan raderna finns flera sensmoraler: rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar och att det alltid finns anledningar till att brott begås. Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en ”olycka” och hon ställs inför rätta igen.

Karin Wahlberg de-drabbadeKarin Wahlberg
De drabbade
(W&W)
Kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har flyttat från Oskarshamn till Lund. Resultatet: ett nära möte med staden Lund genom Claes på cykel till polishuset och en ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika som arbetar på kirurgen i Lund. En chefstrateg mördas i ett sommarhus i Dalby. Det är deckargåtan, som trängs med skildringar av sjukvårdens arbetsförhållanden, behandling av cancerpatienter med mera. En polis- och sjukvårdsroman om vår kriminella sjukvård. ”De drabbade” är Sveriges befolkning.

Halliday ut-ur-skuggornaG.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)
Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll, går upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet. Den storväxta, något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får hand om fallet. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans försök att hitta en försvunnen klient. Snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår, flera gånger blir jag överraskad och lurad. En underton av brutalt våld bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet känns det motiverat. Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp så att jag mot slutet kippar efter andan. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist en-giftig-skandalKristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil. Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare. Fyndigt, pussligt och klurigt samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av de återkommande personerna Emma, Helena, Frida med flera. ”En giftig skandal” är Appelqvists bästa deckare hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår. Då och där upphör spänningen att sjuda. tyvärr men blott för ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Den svenska polisromanen enligt Sjöwall Wahlöö

Ständigt dessa Sjöwall Wahlöö! Men varför? Exakt vad kan det vara som tycks ha gett evigt liv åt Sjöwall Wahlöös dåtidstypiska romaner om kommissarie Martin Beck med poliskollegorna Lennart Kollberg, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Benny Skacke m fl i Stockholm, övriga Sverige och ibland världen?

Maj Sjöwall fick i höstas ta emot det spanska Pepe Carvahlo-priset för sitt och maken Per Wahlöös bidrag till kriminalgenren. På Bokens dag i Stockholm blev hon intervjuad om ”romanerna som revolutionerade den svenska deckargenren” (som det stod i annonsen). Också på bokmässan i Göteborg hölls ett seminarium med Maj Sjöwall och de nutida efterföljarna Anders Roslund & Börge Hellström.

Nya Beck-filmer verkar ju dessutom spelas in i all evighet (även om filmerna har allt mindre att göra med Sjöwall Wahlöös romaner och deras kommissarie Beck).

roman_om_ett_brott3

Samtliga tio titlar i Sjöwall Wahlöös polisromanserie.

Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie med det övergripande namnet ”Roman om ett brott” (1965-75). Deckarförfattare från Sverige och Norge skrev varsitt nytt förord.

När jag hade börjat läsa om hela serien i tur och ordning och var inne i den åttonde boken, ”Det slutna rummet”, där Martin Beck möter Rhea Nielsen, och sen läste vidare i nian och tian, ”Polismördaren” respektive ”Terroristerna”, där Martin och Rhea blivit särbopar… då utbrast jag: Vilken underbar kärlekshistoria! Så fint berättat, varsamt och ömt.

Här kan det finnas ett – av flera – svar på frågan om varför Sjöwall Wahlöös romaner fortfarande är aktuella. De är innehållsrika. De går att läsa på olika sätt. Och när man läser dem på nytt så läser man, i alla fall jag, ordagrant på nytt.

På 1960- och 70-talen läste jag dem som polis- och samhällsromaner. Det gör jag också vid omläsningen men idag framträder allt fler detaljer, både i samhällsskildringen och – främst – i skildringarna av olika personer, deras vardags- och privatliv.

Aldrig att jag för cirka 40 år sen, då var jag ju en ungdom, fastnade för kärlekshistorien mellan Martin Beck och Rhea Nielsen. Bägge har barn från tidigare äktenskap. De är inte lastgamla men inte heller så unga längre. Det handlar om så kallad mogen kärlek, passion och erotik.

Jag tycker det är vackert. Men det tycker inte Magnus Eriksson, som skrivit en understreckare om Sjöwall Wahlöö i Svenska Dagbladet (publicerad den 3/12 2012).

Magnus Eriksson (inte släkt) beskriver Rhea Nielsen som en ”genial parodi” på 70-talets ”åsiktsmaskiner” och begriper inte hur Martin Beck kan älska ”fanskapet”. Han citerar några rader som sammanfattar Martins känslor för Rhea: ”Men hon var sin egen och inte hans, kanske var detta det allra bästa med henne.” ME tillägger: ”Jag lovar, citatet är korrekt.”

En kvinna som är en människa i egen rätt – och inte ett bihang till sin man – skulle alltså inte vara älskansvärd? Det är inte kärlek. Så olika man kan tycka. Jag tycker Rhea verkar vara en trevlig tjej. (Hon har dessutom en verklig förebild, som finns och lever i Malmö.)

Magnus Eriksson kritiserar också mycket annat i böckerna: t ex den politiska analysen (”undermålig”), samhällssynen (”konspiratorisk och infantil”), skildringen av polisarbetet, kvinnobeskrivningar och – inte minst – rasismen (i ”Polismördaren” finns, enligt honom, ”ett saftig exempel på rasistisk stereotypisering”).

Sammanfattningsvis: ”usla romaner” och ”stendöd litteratur”.

Magnus Erikssons läsning och kritik av Sjöwall Wahlöö är nyanslös. Mer än så vill jag inte polemisera utan gå in själv och läs på Svenska Dagbladets nätsida, särskilt de många kommentarerna till understreckaren – för och emot – är intressanta.

Inte alla men många kommentatorer grupperar sig politiskt. De som instämmer i kritiken ställer sig på den högra/nyliberala sidan i dagens svenska samhällsdebatt; de som protesterar står till vänster. Det är av politiska skäl som de tycker eller inte tycker om Sjöwall Wahlöö.

”Det som slår en såhär i backspegeln är att även folk som inte stod särskilt mycket till vänster tyckte att det var en skitbra bok”, skriver Håkan Nesser i förordet till nyutgåvan av ”Det slutna rummet”. Om det stämmer (jag har själv samma minne av hur Sjöwall Wahlöös böcker togs emot) så kan dagens Sverige att döma av kommentarerna i Svenskan vara på väg att bli – eller vi kanske redan hunnit dit? – ett ännu mer polariserat samhälle än på de vänsterpolitiska 60- och 70-talen.

”Såhär i backspegeln” börjar kritiken av = mot Sjöwall Wahlöö att politiseras. De tio titlarna i ”Roman om ett brott”-serien betraktades som skön-, kriminal- och samhällsromaner vid första publiceringen men i dagens politiska klimat har de blivit vänsterpolitiska pamfletter, agitation och propaganda.

snuten-i-skymningslandet-svenska-polisberattelser-i-roman-och-film-1965-2010Ett sådant exempel är Michael Tappers doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (utgiven 2011 på Nordic Academic Press).

Michael Tappers avhandling ”Snuten i skymningslandet” från 2011).

På 850 faktaspäckade och intresseväckande sidor går Tapper igenom Sjöwall Wahlöö och deras efterföljare, både romaner och filmatiseringar: Leif G W Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Roslund & Hellström, Stieg Larsson…. Medan Olov Svedelids polis Roland Hassel får utgöra den politiska motpolen.

Genom hela avhandlingen klingar en politisk grundton. Eller som Malin Krutmeijer uttryckte det i sin recension: ”Det bor en politisk skribent i Michael Tapper, och han vill ut – om så i en filmvetenskaplig avhandling” (Sydsvenskan 29/10 2011).

Tapper skriver att Sjöwall Wahlöö var ”aktiva, medvetna ideologiproducenter” med böckerna som ”en del av sin politiska aktivism”. De var, poängterar han, medlemmar i först det ena och sen andra kommunistiska partiet, SKP och VPK.

De efterföljare till Sjöwall Wahlöö som behandlas måste till stor del ha valts mer av politiska än litterära skäl (Guillou och Larsson har ju inte skrivit polisromaner). Om Tapper hade tagit med K Arne Blom som mellanpol till Sjöwall Wahlöö, å den vänstra sidan, och Svedelid, å den högra, kunde avhandlingen åtminstone delvis ha blivit en annan: då hade Sjöwall Wahlöös kriminallitterära påverkan – att de lanserade polisromanen som den självklara genren för deckarförfattare i Sverige – fått större utrymme.

Blom, som jag ska återkomma till eftersom han var den som både först och tydligast följde efter Sjöwall Wahlöö, nämns över huvud taget inte som deckarförfattare i Michael Tappers avhandling.

Exakt vilken tes Tapper vill leda i bevis blev jag aldrig riktigt klok på. Så jag ringde honom och hävdade, lite provocerande: Du menar alltså att marxist-leninisterna Sjöwall Wahlöös överdrivna – ja, extrema – bild av Sverige hade så stark påverkan på läsarna att 1) svenska deckarförfattare än idag skildrar Sverige på detta överdrivna sätt och att 2) den svenska 70-talsvänsterns extremism drev socialdemokratin åt höger och orsakade dagens högervridning i samhället?

Slutsats: Det är Sjöwall Wahlöös och 70-talsvänsterns skuld att vi fått fått en nyliberal alliansregering.

Tapper protesterade. Det var att ta i och övertolka. Visst kan jag ha fel och kanske överdriver också jag (läser extremt?) men någonting i avhandlingen bör det ju ändå ha varit som fick tanken att uppstå hos mig.

Jag håller t ex inte med när Tapper påstår sånt som att mordet på Sveriges statsminister (i ”Terroristerna”) skulle vara ett ”politiskt lustmord” och att skildringen inte kunde ha gjorts efter Palmemordet. Däremot instämmer jag i vad Anne Holt skriver i förordet till nyutgivningen:

”Trettio år efter att den här boken kom ut strävar författare, filmskapare och för den delen också forskare över hela världen efter att hitta svaret på vår tids stora fråga: Vad skapar terrorism? Eller rättare sagt: Vad skapar en terrorist? Ett bra svar gavs i en liten kriminalroman redan 1975.”

Förorden till nyutgivningen av ”Roman om ett brott”-serien kunde ha skrivits bättre, varit längre och mer ingående. Men de olika förorden visar ändå att Sjöwall Wahlöö kunde – och kan – läsas på flera sätt och av många anledningar.

”Levande, stilistiskt hårt hållen, skickligt upplagd i sin utveckling av berättelsen”, skriver Henning Mankell (i förordet till ”Roseanna”).

”De var”, menar Roslund & Hellström: ”Kriminalgåta. Samhällskritik. Tidsbetraktare.” (”Mannen som gick upp i rök”)

”Martin Beck får mig att tänka på Predikaren i Bibeln”, upplyser Åsa Larsson. ”Jag lät hans namn gömma sig i namnet på min huvudperson, Rebecka Martinsson.” (”Den skrattande polisen”)

Leif GW Persson: ”Stillsamt berättad, med humor, distans och i ett tempo som hör vardagen till. Den vardag som tillhör de poliser som utreder ett grovt brott.” (”Brandbilen som försvann”)

Arne Dahl försöker formulera vad som slog an hos honom, som 15-åring: ”Att finna en form för sin vrede, kanske…” (”Polis, polis, potatismos!”)

Liza Marklund: ”Paret Sjöwall Wahlöö… sammanförde hög litterär kvalitet med dramaturgiskt skickliga intriger – och ett socialt engagemang som fick sidorna att glöda.” (”Polismördaren”)

Men – det är min fråga – vad anser K Arne Blom? Han har inte heller fått skriva något av förorden. Det förvånar mig lite, liksom det förvånade mig att han inte finns med i Michael Tappers avhandling.

– Det förvånade mig också, säger K Arne Blom i telefon. Men Tapper har nog inte läst mig. Det är ju längesen som jag skrev kriminalromaner.

Kan det bero på det – att Blom är, i så fall orättvist, bortglömd? Alltför få minns honom idag.

blom-1971-borde-sorja_1303K Arne Blom började skriva krimi så tidigt att han var samtida med Sjöwall Wahlöö. Redan 1971 debuterade Blom med Någon borde sörja, som inledde en serie polisromaner om Lund. Han var alltså den första – och enligt mig är han också den främsta – efterföljaren till Sjöwall Wahlöö. Han gick i deras fotspår – fast med egna skor.

1971 började K Arne Blom – med ”Någon borde sörja” – att skriva vidare i Sjöwall Wahlöös form men inte med deras syfte. 

Också du använde polisromanen för att skildra det svenska samhället, till att börja med studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. Du tog till dig formen och syftet men inte Sjöwall Wahlöös vänsterpolitiska åsikter. Du var väl mer liberal, kanske folkpartist?

– Nej, svarar han, jag var närmast en gråsosse.

Sjöwall Wahlöös inflytande på både samtiden och vad som skulle följa sammanfattas för mig i K Arne Bloms kriminallitterära produktion. Hur många läsare höll med Sjöwall Wahlöö i varje ord och åsikt? Hur många läste böckerna som politiska pamfletter på 60- och 70-talen? Hur många påverkades att byta politisk åsikt? Hur många läste Sjöwall Wahlöö och blev marxist-leninister?

Sjöwall Wahlöös viktigaste inflytande var litterärt, vill jag hävda. De visade att underhållningsgenren kriminallitteratur – deckare – kunde användas för att skildra samhället och kritisera samhällsutvecklingen. Kanske att krimi t o m är den främsta genren för samhällsskildrande och samhällskritisk litteratur? Dessutom fastslog Sjöwall Wahlöö att undergenren polisroman var den mest realistiska och därmed mest lämpliga för deckarförfattare som ville skildra samhället.

Finns det något land där det procentuellt i förhållande till andra sorters krimi författats så många polisromaner – som i Sverige? Har något annat land så många författare som skriver krimi med det tydliga syftet – ibland mer och ibland mindre politiskt – att skildra och kritisera tendenser i samhället?

Sjöwall Wahlöö förändrade kriminalförfattandet och grundlade den moderna svenska kriminallitteraturen. Men hur står sig deras egna böcker? Har romanerna reducerats till tidsdokument – eller kan de än idag läsas som levande litteratur?

Ja, jag tycker det. Vad jag kan störa mig på är att Sjöwall Wahlöö inte nöjde sig med att låta personerna uttrycka politiska åsikter utan i var och varannan mening predikar politik som allsmäktiga författare. Fast så gör ju många författare, både inom och utom kriminalgenren.

Person-, miljö- och även samhällsskildringarna är fortfarande aktuella, nog går det att dra paralleller mellan böckerna och dagens samhälle. Nyligen såg jag att regissören Tomas Alfredson eventuellt planerar att filma den mest politiskt nedsablade titeln i ”Roman om ett brott”-serien, alltså ”Terroristerna”. Jag tror det kan bli en bra – och högst aktuell – långfilm.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet Kultur 2013

Sveriges befolkning som brottsoffer

Karin Wahlberg
De drabbade
(W&W)

Karin Wahlberg har skrivit ännu en polisroman. Fast den här gången har hennes berättelse blivit mer av en ilsken roman om sjukvården.

När Karin Wahlberg återkommer med sin nionde deckare om kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har tvåbarnsfamiljen flyttat från Oskarshamn till Lund.

Karin Wahlberg de-drabbadeHan leder en mordutredning för polismyndigheten i Lund och hon arbetar som kirurg på lasarettet i Malmö. De bägge döttrarna har bytt skolor, den äldre av dem blir utstött av klasskamraterna.

Detta nämner jag för att betona att här skildras mycket annat än mordet på en kvinna, chefsstrateg inom sjukvården på Region Skåne, i ett sommarhus i Dalby. ”De drabbade” är mer av lunda- och sjukvårdsroman än en deckare.

Ett nära möte med Lund genom Claes på cykel till polishuset. En ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika, alter ego för Karin Wahlberg, själv läkare.

Skildringen av dagliga arbetsförhållanden för sjuksköterskor, behandling av cancerpatienter och Region Skånes sparbeting på sjukvården blir egna noveller i romanen. Wahlberg har dessutom förmågan att slänga in en bisats som knappt märks men biter till.

Fast så ska ju också deckaren få plats i romanen. Det får den – men knappt.

Mordutredningen trängs ibland undan av allt det övriga. Å andra sidan sker mordet som en konsekvens av dagens sjukvårdspolitik.

Och just så har nog Wahlberg tänkt att ”De drabbade” ska läsas – inte som polisroman om ett mord utan en roman om vår kriminella sjukvård.

”De drabbade”, brottsoffren, är Sveriges befolkning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Till minne av Mary Andersson (1929 – 2020)

Studioteatern har valt bakgården till Ungdomens hus på Norra Skolgatan (ingång från Torpgatan) i Malmö som utomhusscen för ”Maria från Borstahusen”.

Liksom huset och gården i pjäsen är Ungdomens hus och dess – välbevarade – gård från sekelskiftet. Vilket tillför en extra, låt säga obehaglig, stämning åt pjäsen. Det är som att förflyttas 100 år bakåt i tiden och själv befinna sej på Bredgatan 6 i Malmö.

Samtliga i den regnkurande publiken – strunt i regnet! vem brydde sej? – blev lika engagerade. Vi var alla lika hörbart nöjda. Och upprörda, hoppas jag.

Pjäsen utspelar sej alltså på Bredgatan 6 i Malmö kring  sekelskiftet 1900. Eller snarare är det verklighetens arbetarmiljö som spelas upp på gården till Ungdomens hus. Hur det är med de andra i det fattiga kvarteret – Cal och Magda Carlsson, Emil och Karna Jönsson, Malin, Nathalia, Skitta Karissa, Kalle Smålänning med flera – vet jag inte. Men pjäsens Maria Ståhl från Borstahusen och Bredgatan var också verklighetens.

Maria tog trots sin fattigdom hand om oönskade barn och räddade dem från ”asylen”. Bättre bemedlade kvinnor lämnade sina utomäktenskapliga barn till Maria. Också mycket annat skildras i pjäsen – fattigdom, arbetslöshet, svält, alkohol – men det är två händelser som, av en speciell anledning, griper mej allra mest.

År 1904 kommer en ogift mor till Maria på Bredgatan. Hon lämnar kvar sin nyfödda dotter, bara för några dagar, när det ordnat upp sej lite ska hon hämta dottern igen. Flickan rotar sej på Bredgatan, växer upp och kommer i skolåldern. Först då, när ”dottern” betraktar Maria som sin mamma, kommer den ”riktiga” mamman tillbaka. En vrålskrikande Hilma, som flickan heter, hämtas ”hem”.

Hilma är Mary Anderssons mor.

Det har gått 27 år sen ”Maria från Borstahusen” hade urpremiär – inte på Malmö Stadsteater, som refuserade (?!) pjäsen, utan på Skånska Teatern i Landskrona. Inför premiären gjorde jag en intervju med Mary Andersson och Hilma  (publicerad i Musikens Makt nr 2/1977). Följande är ett utdrag ur den likaså 27 år gamla artikeln:

Mary och Hilma jpg 2

Pjäsförfattaren Mary Andersson och hennes mamma Hilma, fotograferade 1977 av Birgitta Olsson.

” – Jag började med att pumpa mamma, säger Mary.

– Det har du alltid gjort, kommenterar Hilma. Sen du var så liten.

– Jag frågade: Vad gjorde du då? Hur upplevde du det? Vad hände sen?

Hilma är uppvuxen på Bredgatan som ett av Marias tio fosterbarn. I sju år bodde Hilma där. Sen kom Hilmas biologiska mor och tog henne med ”hem”.

– Bredgatan, säger Hilma, var ett  arbetarkvarter på öster i Malmö. Ena sidan av gatan, vill säga. Där bodde stuvare och byggnadsarbetare, några arbetade på Kockums. På den andra sidan bodde societeten.

– Pjäsen bygger på mammas upplevelser, säger Mary. Men det finns mycket annat i den också. Så mycket politik. Mamma är ju inte inne på den linjen, som jag. Alla dom scenerna har jag hittat på.

– Men det gick till som du skriver, intygar Hilma.

– Hämtningen av mamma finns med, säger Mary.

– Det kom utan varsel, berättar Hilma. Barnavårdsnämnden kom och sa att klä på dej, för nu ska du hem. Hem? Jag tyckte att jag var hemma ju. Men det var inte tal om annat. Och sen så skrek jag i himmelens sky.

– Men jag rymde ju tillbaka. Jag var på Bredgatan mesta tiden, så fort jag kunde komma ifrån. Men jag hämtades ”hem” lika fort.

MM: Din biologiska mamma kom inte från arbetarklassen?

– Nej. De kallas ju inte grosshandlare nu, men det gjorde de då. Hon blev ju gift med en sån. Hon hade hembiträde och barnsköterska.

MM: Hur har du försökt skildra arbetarna på Bredgatan?

–  Deras vardagsbekymmer och glädje, säger Mary. Det fanns ju inte bara fattigdom. Men jag ska säg att om jag tagit med alla dödsfall och allt elände, då hade det blivit så packat att ingen stått ut med att se pjäsen.

MM: Du skildrar till exempel den årliga utflykten till Bokskogen. Där var väl Hilma med?

– Visst var jag med, säger Hilma. Det fanns en station vid Södervärn då. Dit gick vi alla, ungarna före och föräldrarna bakefter, med korgar och filtar. Och så iväg med tåget. Det var som en familj. Om nån hade lite bättre av nåt så gick man dit och fick det. Inte var det så mycket godsaker, men pannkakor hade vi. Och brännvin.

MM: En central scen i pjäsen handlar om Amalthea.

– Malmö kallades ”Röda Malmö” då, berättar Mary. Strejker och lockouter avlöste varann. Människor blev svartlistade och sen fick de inget jobb. Det togs hit 88   strejkbrytare från England. Man vågade inte låta dem bo i stan utan de fick bo på logementsfartyget Amalthea.

– Då var det en snickarlärling som hette Anton Nilsson och en till. De kom överens om att skaffa dynamit i Karlshamn och göra en bomb. De tänkte bara skrämma iväg strejkbrytarna – det var ett sånt hat mot dem från arbetarna som ju själva svalt – men när de slängde  bomben blev en dödad och nitton skadade.”

Nu har alltså ”Maria från Borstahusen” – eller ”Livet på Bredgatan”, som pjäsen först hette – tagits upp av Studioteaterns ”amatörer”. Flera av de medverkande – som Jeannette Molinder (Maria), Cecilia Andersson (Malin Kragh) och Karin Blomdell (Skitta Karissa) – spelar så bra att de lika gärna kunde stå på Malmö Dramatiska Teaters professionella scen.

Fast egentligen bär det emot att lyfta fram några enskilda. Studioteaterns uppsättning är en kollektiv prestation, en samling kring ett budskap. Men har då den här gamla pjäsen verkligen något att säga oss idag, 27 respektive 100 år senare?

Mycket! vill jag påstå. Dels handlar det om ett Sverige som väl den yngsta generationen knappt vet att  det funnits. Så här fattigt, som i Ryssland eller Baltikum, var det i Sverige. Och det som händer i pjäsen – arbetslösa skälls för lathundar, barn rycks ifrån sina föräldrar, lönen sänks för samma arbete, misär som dövas med sprit och hela det arbetargetto som Bredgatan var, inte så olikt Rosengård idag – får mej att tänka på både då och nu.

Som Bertolt Brecht skrev: ”Framåt och aldrig glömma vår solidaritet”. Nej, men Brecht var ju kommunist och kommunismen är ju utrotad. Tack och lov! Då kan vi välja den kristna varianten: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem” (Matt 7:12).

Olika formuleringar – samma budskap. Och samma budskap som i Mary Anderssons pjäs: solidaritet och humanism. Vi måste ta hand om varandra. De som har  mer måste hjälpa dem som har mindre.

I en tid då jag ibland kan tycka att utveckling inte handlar om att gå framåt eller vara solidarisk utan att skynda bakåt in i glömskan så borde det vara obligatoriskt för varje skånsk skolklass från fyran och uppåt att gå och se ”Maria från Borstahusen”. Somliga yngre nyliberala skribenter och debattörer skulle bussas till föreställningen.

Bengt Eriksson
Från Ystads Allehanda 2004 och Musikens Makt 1977