Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 5) Kristian Lundberg

Den här delen av min nya genomgång av kriminallitterärt i Skåne hänger nära ihop med förra delen, som handlade om Fredrik Ekelunds senaste deckare i samma miljö – alltså Malmö.  Har du inte läst den texten så läs gärna den först.  Klicka HÄR. 

***

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet (tänk på det som media förmedlar, det är med)? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får.

De-som-skall-doAlltså det Kristian Lundberg försökt göra i ”Malmösviten”, som efter tio år nu avslutas med den femte delen, ”De som skall dö” (Bladh by Bladh). Och detta trots att Lundberg sällan eller aldrig skildrar några människor.

Han beskriver Malmö som stad, hur staden varit och blivit.

En enda person får en utförlig beskrivning: den avdankade, nedgångne, åldrande kriminalkommissarien Nils Forsberg, chef för gruppen Extra Ordinära Utredningar. Men ändå, direkt när Lundberg nämner en gata eller en händelse, så syns människorna på gatan i Malmö, inför läsarens ögon.

Han målar = skriver med en lika bred och stor pensel i sin nya roman: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla och det stora, superrealism och abstrakt.

Det blir en Guernica-fresk över Malmö.

”De som skall dö” är väl inte ens en polisroman, för dem som vill läsa regelrätta polisromaner. Men härmed har Kristian Lundberg avslutat den skarpaste kriminal- och samhällsskildring som skrivits om Malmö idag.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Annonser

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 4) Fredrik Ekelund

Som jag önskar att ”Natten undrar vem jag är” (Lindelöws) – den sjätte polisromanen/thrillern som Fredrik Ekelund skrivit om kriminalpoliserna Hjalmar Lindström och Monica Gren – hade börjat där den slutar.

EkelundI slutet har han skrivit in ett ljus och ett hopp för framtidens Malmö.

Och först då tillåts några av personerna, två flyktingar och en svensk, att vara människor med flera motstridiga lager av känslor.

Tidigare har Ekelund låtit personerna i sin berättelse om människor i Malmö – troende och inte troende flyktingar, en flitigt studerande ung flykting, hans kriminelle bror, främlingsrädda svenskar, inklusive polisen Hjalle – prata som på facebook/twitter: så stereotypt och förbestämt att de aldrig blir annat än just stereotyper.

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får…

Forts…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 2) Dan Nilsson

Dan Nilssons debutdeckare, ”Bevakaren”, kom för ett par år sen. Där introducerades den privatspanare som gav titeln åt boken.

Dan NilssonI ”Jag följer dig” (Hoi förlag) återkommer den privatspanande bevakaren, Niklas Lund, på permission från fängelset. ”Bevakaren” har nu fått hjälp av ”Spanjorskan”, också privatspanare.

Fängelse? Sitter inne?

”Jag följer dig” har blivit en så ordagrann uppföljare att jag undrar om inte nytillkomna läsare kan sakna förhistorien?

Tråkigt i så fall, eftersom Nilsson är bra på att driva upp spänningen. Det handlar om dagens moderna företagskultur – på liv och död.

Mordgåtorna för polisen, bevakaren och spanjorskan till Eslöv, Lund, Malmö och Löderup. Med några få beskrivande meningar placeras såväl personerna som läsaren i miljöer som känns igen och blir verkliga.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Kriminallitterärt i Skåne (6): Malmö

Kerstin Ivarsson & Johan Andersson, som debuterar med ”Råttan” (Blue Publishing), är heller inga färdiga deckar- och thrillerförfattare.

Men de verkar ha så stor kunskap om dagens nya Malmö, över som under jord, och skildrar detta med så stor vilja, iver och ilska att resultatet blir både spännande och skrämmande.

Råttan-omslag-bildÅ ena sidan den oorganiserade arbetsförmedlingen (med Olof, rent otrolig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, och Alex, alltför nyfiken, bland personalen).

Å motsatt sida den organiserade brottsligheten som följt med i Malmös förändring och anpassat sig till en ny marknad.

Och där emellan finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta: arbete, pengar och framtidshopp.

Vem är ”Råttan”, förresten, som fått ge titeln åt Ivarssons & Anderssons spänningsdebut? Det kan man fundera på medan man läser, finns några alternativ…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(härmed avslutas ”Det kriminallitterära Skåne” för den här gången, samtliga delar ingick i en krönika som publicerats i YA, KB, TA)

Kriminallitterärt i Skåne (3): ännu mer Skanör-Falsterbo

Den bästa Höllviken-Skanör-Falsterbo-deckaren är ”Mölles mörka ljus” (Kira förlag) av Åke Högman.

Men ursäkta, Mölle? Jo, vi får också följa med till Stockholm, där en finansman hittas mördad, Malmö, Mölle och franska Rivieran samt Falsterbo, där en kvinnlig riksdagsledamot ligger död på stranden.

Högman MölleOch där författarens alter ego, före detta kriminalreportern Johannes Pilgrimsson, numera bor: ”i den enklare delen”.

Varje tanke och åsikt som Högman fått i huvet om samhället, människorna och livet – och musik förstås – har han fogat in i sin kombinerade polisroman, hårdkokta amatördeckarhistoria och skälmroman.

Alltför mycket? Nej, till skillnad mot den förra Pilgrimsson-deckaren lyckas han sortera sina infall.

Man kan instämma eller käbbla emot. Högmans miljöbeskrivningar är spydigt exakta, tycker jag.

Också en bra och nära skildring av Pilgrimsson som skild pappa.

Forts…

Deckarförfattaren Lundberg skriver vidare

I höst kommer det äntligen en ny och femte Malmödeckare av Kristian Lundberg. ”De som skall dö” (Bladh by Bladh) blir titeln. Samtidigt återutges hans fyra föregående deckare i pocket.

Så jag tog fram den här intervjun som jag gjorde med Lundberg när han kommit en bit in i serien och precis gett ut sin tredje Malmödeckare.  Ta det som en försmak på den kommande titeln och repetition av vad han tidigare haft för sig i deckarväg – titlarna har ju inte direkt kommit regelbundet och dessutom på än det ena än det andra förlaget.

*

Även Kristian Lundbergs nya och tredje kriminalroman, ”Malmömannen”, är full av lika poetiska som drastiska formuleringar. Som denna: ”Helvetet är också en plats på jorden.”

De som skall döVi går längs Sundspromenaden i Västra Hamnen, den   nya stadsdel som blivit Malmös stolthet, åtminstone politikernas. Lundberg berättar vilka som finns bakom fönstren till bostadsrätterna á cirka 30 000:- per kvadratmeter (och stigande). Där bor galleriägaren och skönhetskirurgen bor där.

En recensent undrade vilken stad som egentligen skildras i Kristian Lundbergs romaner. Någon sådan stad kan ju inte finnas.

– Men kom hit då! utbrister han. Ring på dörren hemma hos mig! Så ska jag guida genom Västra Hamnen. Först kan vi ta en titt på Turning Torso och sen går vi 100 meter bort till Scaniaparken, där uteliggarna har sitt nattläger och bränner bort plasten från kablar för att sälja koppartråden.

­– Det kunde vara Dickens London på 1800-talet, säger Lundberg.

”Socialpolitikens nya paroll: Var man sitt eget tält.” Alternativt: ”Äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare.” (citat ur ”Malmömannen”)

– På somrarna invaderas också Persiska viken, som det heter i malmöitisk folkmun, av gästande badturister.  Busslinje 15 går mellan invandrarförorten Lindängen och Västra Hamnen. Resan från en värld till en annan – från ett getto till ett annat – tar 15 minuter.

2004 debuterade Kristian Lundberg som deckarförfattare. Många blev förvånade. Han var känd och prisad som poet och kritiker. Varför skulle också Lundberg ansluta sig till den långa raden av deckarförfattare?  Brukade han ens läsa deckare?

– Jag började läsa deckare när jag hade Jens Wahlöö som skolkompis, från 12 år och uppåt. Hans föräldrar var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I deras bibliotek fanns allt från de egna deckarna och Ed McBain till Maos lilla röda. Jag skrev min första polisroman – den förblir outgiven – långt innan jag debuterade som poet.

Hans första – utgivna – polisroman fick titeln ”Eldätaren” och efter den följde ”Grindväktaren”. Den återkommande kommissarien, Nils Forsberg, 50 plus, är en avdankad, misslyckad polis, halvnykter alkoholist och katolik, som fått en sista chans i Arbetsgruppen för Extra Ordinära Utredningar. Brottsmiljön är Malmö och i den nya romanen, ”Malmömannen”, drabbas staden av en våldtäktsvåg: 20 unga flickor med invandrarbakgrund våldtas och misshandlas.

malmosviten– Jag tänkte skriva fem deckare. Men när jag är klar med de första fem så ska jag nog bestämma mig för att skriva fem till. Verkligheten blir bara värre. Hur skulle jag kunna dra mig tillbaka?

Fredrik Ekelund, Tony Manieri och Mikael Bergstrand – och numera också du. Fler är det väl inte som skriver deckare om Malmö? Var det inte så att din hemstad Malmö krävde en deckare? Eller tvärtom – deckargenren krävde Malmö som kriminell miljö?

– Obegripligt att det skrivs så få Malmödeckare. Ingen svensk miljö passar bättre i en kriminalroman: politiskt, etniskt, klassmässigt och kriminellt, utanförskap och gettofiering, närheten till östblocket, skiftet från arbetar- till så kallad framtidsstad.

– Gränserna är så skarpa i Malmö. Så mycket hat. Fattiga och rika lever kloss-kloss. De stöter ihop och  konfronteras. Jag tror det snart blir raskravaller. Lite har det redan startat. Med golfklubbor jagade man bort   invandrare från Limhamn.

”Allt färre äger allt mer. Allt yngre begår allt grövre brott.” (ur ”Malmömannen”)

Kristian Lundbergs polisromaner har två förebilder.  Dansken Dan Turèlls skildring av Vesterbro i Köpenhamn inspirerade till skildringen av Malmö som både stad och  tillstånd. Sjöwall/Wahlöö är den andra förebilden.

Alla svenska polisromanförfattare – från K Arne Blom på 70-talet till Arne Dahl idag – är efterföljare till Sjöwall/Wahlöö. Men det är inte beskrivningen av poliskollektivet och polisarbetet som inspirerat Lundberg utan det som anses vara sämst med Sjöwall/Wahlöö – när de mot slutet av polisserien blev så politiskt engagerade att agitation och budskap tog över.

– Per Wahlöö var alltid politisk och alltid ilsken. Läs boken ”Mord på 31:a våningen”! Jag blir lika arg. Ingen större skillnad mellan mig och en som skriver insändare till lokaltidningen om samhällets förfall. Jag är nog urtypen för en bitter kverulantisk gubbe.

– Att läsa och skriva om polisrutiner blir tråkigt. Jag hatar…

Ja, exakt så säger Lundberg och räknar upp de flesta av Sveriges deckarförfattare…

– Jag hatar putslustiga, underhållande kriminalromaner där polisen löser allt på slutet. Som om det finns någon lösning? Det är en lögn och ett svek, både mot läsarna och dem man skildrar. Sådana deckarförfattare utger sig för att skriva samhällskritiskt men ger tvärtom sitt stöd åt dagens samhällssystem.

”Jag har själv sett hur de springer omkring på morgnarna och letar råttor!” (Också ur ”Malmömannen”: samtal till Skånepartiets närradio om vad kebab innehåller.)

Romanerna utspelar sig ungefär ett halvår före  utgivningsdatum. I Malmömannen har det ännu inte varit politiska val – men valet närmar sig. Det oroar mig att jag inte vet hur den bittre och förbannade kommissarie Forsberg ska rösta…

– Du tror att han röstar på Sverigedemokraterna? Nej, Nils Forsberg är nog en gammal hederlig socialdemokrat.

Men i en debatt i Sydsvenskan hävdade ju malmöbon och (deckar)författaren Fredrik Ekelund att det var just hederliga socialdemokrater som hade röstat på Sverigedemokraterna? Kalla dem inte främlingsfientliga – ja, rasister – utan ta deras oro på allvar!

– Det kanske var ohederliga gamla sossar som bytte parti? kommenterar Kristian Lundberg. En del av socialdemokratin har ju alltid varit rädd för det annorlunda och främmande, det som inte känns igen.

–  Det protesteras mot moskébyggen och man vill förbjuda slöjor. Man lyfter fram olika detaljer som alla bottnar i en enda sak: De har inte här att göra! Ut med dem! Sverige har blivit allt mindre öppet och allt mer trångsynt. Varför ska det vara en omöjlig tanke med en moské bredvid en Pingstkyrka?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerat i TCO-Tidningen 2006)

Lönnaeus, Lilja och jag

Här och nu ska jag inte recensera Olle Lönnaeus nya deckare – snarare än polisroman – ”Marias tårar” (Massolit förlag). Framöver ska det bli en lite längre genomgång, tänkte jag, av hela hans deckarförfattarskap.

Men några rader, eftersom jag efter hans debutroman ”Det som ska sonas” – en av de bästa svenska deckardebuterna enligt min åsikt, en atmosfärrik och bra skånsk landsbygdsnoir – varit lite njugg mot de följande tre böckerna. Som den första titeln i serien om Malmöpolisen, narkotikaspanaren och pokerspelaren Jonny Lilja, ”Jonny Liljas skuld”, där jag inte riktigt tyckte att han lyckades få till och förmedla stämningen av Malmö.

Marias tårarNog om detta. För med nya ”Marias tårar” är Lönnaeus på väg tillbaks till både sin gamla form och sin första entusiasm. Eller också är det väl jag som nu läst in mig på och i hans sätt att berätta och skriva. Deckarförfattaren Lönnaeus har besegrat deckarläsaren Eriksson.

Det är språket. Där börjar, fortsätter och, tja, ”fulländas” det – med språket. En fröjd att läsa en deckarförfattare (och journalist) som verkligen kan skriva: vet var punkter och kommatecken ska sättas, hur lång en mening och sen nästa mening bör vara, omväxlande långa och korta, att snart sagt alla ord kan byta plats tills ordföljden blivit den rätta.

Tyvärr (vilket ju ökat dessutom i och med alla egenutgivna deckare) finns det deckarromaner där läsaren måste rensa språket för att ta sig in till berättelsen och spänningen, personerna och miljöerna.

Fast det viktiga, därför som jag tycker att ”Marias tårar” är det bästa Olle Lönnaeus skrivit sen debutnoiren, är nyanserna; de små små skiftningarna i språket. När Jonny Lilja är huvudperson inträder en Jonny-skiftning i skriftspråket. När hans kollega Eva Ström (kul namn förresten) tar plats som andra huvudperson finns där en Maria-skiftning.

Likadant med stad kontra landsbygd, Malmö kontra nånstans utanför Tomelilla. Skriftspråket urbaniseras respektive, ursäkta, bonnifieras. Inte mycket, knappt märkbart, men nog är det så. Och det gör att Lönnaeus den här gången lyckas – verkligen lyckas – med att skildra och förmedla både staden Malmö och den sydöstskånska landsbygden.

Deckarlogg 2Eller inbillar jag mig bara det här? Ska ta och fråga Lönnaeus…

Bengt Eriksson