Deckarförfattaren Lundberg skriver vidare

I höst kommer det äntligen en ny och femte Malmödeckare av Kristian Lundberg. ”De som skall dö” (Bladh by Bladh) blir titeln. Samtidigt återutges hans fyra föregående deckare i pocket.

Så jag tog fram den här intervjun som jag gjorde med Lundberg när han kommit en bit in i serien och precis gett ut sin tredje Malmödeckare.  Ta det som en försmak på den kommande titeln och repetition av vad han tidigare haft för sig i deckarväg – titlarna har ju inte direkt kommit regelbundet och dessutom på än det ena än det andra förlaget.

*

Även Kristian Lundbergs nya och tredje kriminalroman, ”Malmömannen”, är full av lika poetiska som drastiska formuleringar. Som denna: ”Helvetet är också en plats på jorden.”

De som skall döVi går längs Sundspromenaden i Västra Hamnen, den   nya stadsdel som blivit Malmös stolthet, åtminstone politikernas. Lundberg berättar vilka som finns bakom fönstren till bostadsrätterna á cirka 30 000:- per kvadratmeter (och stigande). Där bor galleriägaren och skönhetskirurgen bor där.

En recensent undrade vilken stad som egentligen skildras i Kristian Lundbergs romaner. Någon sådan stad kan ju inte finnas.

– Men kom hit då! utbrister han. Ring på dörren hemma hos mig! Så ska jag guida genom Västra Hamnen. Först kan vi ta en titt på Turning Torso och sen går vi 100 meter bort till Scaniaparken, där uteliggarna har sitt nattläger och bränner bort plasten från kablar för att sälja koppartråden.

­– Det kunde vara Dickens London på 1800-talet, säger Lundberg.

”Socialpolitikens nya paroll: Var man sitt eget tält.” Alternativt: ”Äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare.” (citat ur ”Malmömannen”)

– På somrarna invaderas också Persiska viken, som det heter i malmöitisk folkmun, av gästande badturister.  Busslinje 15 går mellan invandrarförorten Lindängen och Västra Hamnen. Resan från en värld till en annan – från ett getto till ett annat – tar 15 minuter.

2004 debuterade Kristian Lundberg som deckarförfattare. Många blev förvånade. Han var känd och prisad som poet och kritiker. Varför skulle också Lundberg ansluta sig till den långa raden av deckarförfattare?  Brukade han ens läsa deckare?

– Jag började läsa deckare när jag hade Jens Wahlöö som skolkompis, från 12 år och uppåt. Hans föräldrar var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I deras bibliotek fanns allt från de egna deckarna och Ed McBain till Maos lilla röda. Jag skrev min första polisroman – den förblir outgiven – långt innan jag debuterade som poet.

Hans första – utgivna – polisroman fick titeln ”Eldätaren” och efter den följde ”Grindväktaren”. Den återkommande kommissarien, Nils Forsberg, 50 plus, är en avdankad, misslyckad polis, halvnykter alkoholist och katolik, som fått en sista chans i Arbetsgruppen för Extra Ordinära Utredningar. Brottsmiljön är Malmö och i den nya romanen, ”Malmömannen”, drabbas staden av en våldtäktsvåg: 20 unga flickor med invandrarbakgrund våldtas och misshandlas.

malmosviten– Jag tänkte skriva fem deckare. Men när jag är klar med de första fem så ska jag nog bestämma mig för att skriva fem till. Verkligheten blir bara värre. Hur skulle jag kunna dra mig tillbaka?

Fredrik Ekelund, Tony Manieri och Mikael Bergstrand – och numera också du. Fler är det väl inte som skriver deckare om Malmö? Var det inte så att din hemstad Malmö krävde en deckare? Eller tvärtom – deckargenren krävde Malmö som kriminell miljö?

– Obegripligt att det skrivs så få Malmödeckare. Ingen svensk miljö passar bättre i en kriminalroman: politiskt, etniskt, klassmässigt och kriminellt, utanförskap och gettofiering, närheten till östblocket, skiftet från arbetar- till så kallad framtidsstad.

– Gränserna är så skarpa i Malmö. Så mycket hat. Fattiga och rika lever kloss-kloss. De stöter ihop och  konfronteras. Jag tror det snart blir raskravaller. Lite har det redan startat. Med golfklubbor jagade man bort   invandrare från Limhamn.

”Allt färre äger allt mer. Allt yngre begår allt grövre brott.” (ur ”Malmömannen”)

Kristian Lundbergs polisromaner har två förebilder.  Dansken Dan Turèlls skildring av Vesterbro i Köpenhamn inspirerade till skildringen av Malmö som både stad och  tillstånd. Sjöwall/Wahlöö är den andra förebilden.

Alla svenska polisromanförfattare – från K Arne Blom på 70-talet till Arne Dahl idag – är efterföljare till Sjöwall/Wahlöö. Men det är inte beskrivningen av poliskollektivet och polisarbetet som inspirerat Lundberg utan det som anses vara sämst med Sjöwall/Wahlöö – när de mot slutet av polisserien blev så politiskt engagerade att agitation och budskap tog över.

– Per Wahlöö var alltid politisk och alltid ilsken. Läs boken ”Mord på 31:a våningen”! Jag blir lika arg. Ingen större skillnad mellan mig och en som skriver insändare till lokaltidningen om samhällets förfall. Jag är nog urtypen för en bitter kverulantisk gubbe.

– Att läsa och skriva om polisrutiner blir tråkigt. Jag hatar…

Ja, exakt så säger Lundberg och räknar upp de flesta av Sveriges deckarförfattare…

– Jag hatar putslustiga, underhållande kriminalromaner där polisen löser allt på slutet. Som om det finns någon lösning? Det är en lögn och ett svek, både mot läsarna och dem man skildrar. Sådana deckarförfattare utger sig för att skriva samhällskritiskt men ger tvärtom sitt stöd åt dagens samhällssystem.

”Jag har själv sett hur de springer omkring på morgnarna och letar råttor!” (Också ur ”Malmömannen”: samtal till Skånepartiets närradio om vad kebab innehåller.)

Romanerna utspelar sig ungefär ett halvår före  utgivningsdatum. I Malmömannen har det ännu inte varit politiska val – men valet närmar sig. Det oroar mig att jag inte vet hur den bittre och förbannade kommissarie Forsberg ska rösta…

– Du tror att han röstar på Sverigedemokraterna? Nej, Nils Forsberg är nog en gammal hederlig socialdemokrat.

Men i en debatt i Sydsvenskan hävdade ju malmöbon och (deckar)författaren Fredrik Ekelund att det var just hederliga socialdemokrater som hade röstat på Sverigedemokraterna? Kalla dem inte främlingsfientliga – ja, rasister – utan ta deras oro på allvar!

– Det kanske var ohederliga gamla sossar som bytte parti? kommenterar Kristian Lundberg. En del av socialdemokratin har ju alltid varit rädd för det annorlunda och främmande, det som inte känns igen.

–  Det protesteras mot moskébyggen och man vill förbjuda slöjor. Man lyfter fram olika detaljer som alla bottnar i en enda sak: De har inte här att göra! Ut med dem! Sverige har blivit allt mindre öppet och allt mer trångsynt. Varför ska det vara en omöjlig tanke med en moské bredvid en Pingstkyrka?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerat i TCO-Tidningen 2006)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s