Sååå lyckad deckardebut i Jack the Rippers historiska London

Reviderat så det är rätt, hoppas jag:

Följande historiska deckare av debutanten Sofie Bjarup finns nu också som ljudbok (utgiven av Saga Egmont) och till hösten ges boken dessutom ut i nytryck på ett ”riktigt” förlag, nämligen Lind & Co.

Längre fram kommer dessutom en uppföljare, den andra deckaren i samma historiska miljö. Det glädjer ju en recensent som ”upptäckte” en så bra hybridutgiven deckardebutant.

Som tips på ljudboken, för dig som hellre lyssnar än läser, och för att dig som ännu inte upptäckt den historiska Londondeckaren ”Mörkrets barn”, oavsett hur du vill läsa/lyssna, så lägger jag ut recensionen från i fjol en gång till.

————————————————–

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Sofie Bjarup

Och han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Kulturen är granne med livet och politiken

Andres Lokko

2010-2019

(Modernista)

Progressiva musikrörelsetidskriften Musikens Makt var Andres Lokkos farfar. Hans pappa hette Schlager. Längre bak i släktträdet finns 60-talets ungdomstidning HEJ!.

Det är min åsikt – att Lokko kommer ur detta, hör till den här traditionen av svenska musikskribenter (och mer).

Det har getts ut ett par tidigare samlingar med Lokkotexter, som jag rekommenderade när de kom och rekommendationen upprepas om den nya samlingen med texter från ”2010-2019”. Varje text är ett tidsdokument, i sin tid och långt framöver. Varje text är också ett exempel på en skribent som skriver som sig själv, som är sig själv.

Skribenten finns själv med i varje text; hans liv och hans föräldrars liv, insåg när jag på radion hörde Lokko berätta om Estonia och den betydelse som farleden över Östersjön haft och har för varje estlänning.

Här berättar Andres Lokko, i förordet, om när han plötsligt befann sig på ett behandlingshem i Blentarp, Skåne med P.O. Enquists självbiografiska bok ”Ett annat liv” som enda sällskap. Själva texterna, de krönikekorta texterna, börjar i London, där Lokko bodde under ett flertal år, och fortsätter vid Gullmarsplan i Stockholm.

Jag tänker inte gå närmare in på några speciella texter, för många startar i ett ämne, fortsätter över ett annat och var texten slutar vet ingen (inte heller Lokko). Den journalistiska formen är ”skvader”.

Men några rubriker och ämnen, så att bredden syns: ”Tio eviga Lovers Rock-favoriter”, ”Håkan Hellström: 2 steg från Paradise”, ”Sherlock”, ”John Galliano”, ”I tokhögerns ögon är vi alla invandrare”, ”Sommarboken”, ” Elfride Jelinek World”, ”Sleaford Mods: Divide & Exit”, ”Vi som älskar musik kan inte vara rasister”, ”Jag litar inte på popmusik med för fina tänder”, ”Pulitzerpriset”, ”Palace Skateboards x Ralph Lauren Polo, del 1”, ”Bilden av ett annat London”, ”Leonard Cohen: Thanks for the Dance”, ”2010-talet var svart”…

Musik (av många sorter), litteratur, mode, konst… Men och vad han än skriver om så skriver han ur och i livet, som lika mycket en livs- som kulturskribent. Kulturens ena granne är själva livet och en annan granne heter politik.

Allra mest uppskattar jag att han förblivit den han var, inte alla (musik)skribenter ur Lokkos generation som kan beskrivas så.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2020

Kriminell underläsandetrapport

Jag började lyssna på, ja, lyssna, det är inte så ofta det sker när det gäller mig, men jag började alltså lyssna på ”Hon talade yiddish” (Saga Egmont) av Petronella Simonsbacka.

En högst personlig skildring av Elizabeth Stride, göteborgska, född på Hisingen, i Torslanda, som hamnade i London och blev en av Jack the Rippers offer. Ja, detta förutsätter jag, att boken fortsätter lika personligt som den inleds.

Med exakt tonträff, en egen tonträff i språket, så att det verkligen hörs hur språket passerat igenom författaren innan det blev skriftspråk i datorn och nu i mina öron. Simonsbacka själv är med och nära Stride, Göteborg på 2000-talet och Göteborg på 1800-talet blir parallella, just nu och då.

Mycket bra inledning. Ändå slutade jag lyssna, annat jobb som måste göras och att lyssna på böcker istället för att läsa är som sagt inte min grej. Ännu, i alla fall. Nu ser jag att ”Hon talade yiddish” också lär finnas som e-bok. Så ska skaffa mig och fortsätta att ”läsa” i betydelsen läsa.

Petronella Simonsbacka har dessutom debuterat som deckarförfattare med ”Morden på Kungsberget” (också Saga Egmont, både ljud- och e-bok) och jag är väl cirka två tredjedelar in i, ordagrant, läsningen av den.

Miljö: Åmål. En ung värmländsk kvinna, som tidigare hette Myra men bytt namn till Fatima Zahra,  promenerar på Kungsberget med sitt lilla barn – då hon plötsligt slås ner och mördas. Myra Fatima Zahra har gift sig med en marockan och konverterat till islam. Hon bär/bar hijab, kan det vara ett hatbrott, ett hatmord?

Mordet sker blott 200 meter från huset där polisen Patrick Gregersson bor med sin gravida hustru.     

Så börjar ”Morden på Kungsberget” (lite trist titel, tänker jag) och Simonsbacka skriver och berättar med samma klara, egna skriftspråk. Hon är också – eller kunde bli – en bra deckarförfattare. Här finns en massa ingredienser som jag gillar.

Som att hon kan driva på en berättelse, skapa spänning i små händelser. Bra på personporträtt  är hon också, här finns en rad ”riktiga”, levande och ja, autentiska människor. Och jag gillar verkligen hur hon får in samhällskommentarer utan att behöva gripa in och stoppa berättandet.

Skickligt gjort. Men så är det, låt säga, balansen.

Hur mycket hon skriver om det ena och det andra. Hon har ibland en tendens att berätta och berätta alldeles för mycket och långt om personerna; deras bakgrund, hur ett par personer möttes, och så vidare. Det rycker i mina redaktörsfingrar, de vill stryka den meningen, och den, och den: korta ner så att deckarintrigen står i centrum – hela tiden finns kvar i centrum.

Nästan bra, kan betyget bli så? Petronella Simonsbacka är en lovande deckarförfattare som lovar än mer. För skriva och berätta kan hon – verkligen! Ikväll ska jag läsa klart ”Morden på Kungsberget”…

 Bengt Eriksson

Ruth Rendell, engelsk deckardrottning

Ruth Rendell / Barbara Vine (1930-2015)
Land: England
Genre: polisdeckare, psykologiska kriminalromaner, spänningsromaner, kvinnliga deckare, kvinnoromaner

Om Ruth Rendell finns det ett par myter.

Enligt den ena skrev hon först polis- och pusseldeckare – långt senare började hon också författa psykologiska kriminalromaner. Det är inte riktigt sant.

1964 debuterade Rendell med en kombinerad pussel- och polisdeckare, ”Vem var Doon?” (i Sverige utgiven 1965), där hon introducerade den Maigret-aktige kriminalinspektören/kommissarien Reginald Wexford i byn Kingsmarkham i Sussex. Men redan året därpå, alltså 1965, publicerades hennes första mer psykologiska kriminalroman, ”To Fear a Painted Devil” (inte översatt till svenska).

Enligt den andra myten författar Ruth Rendell traditionella deckare men kallar sej Barbara Vine när hon skriver psykologiska romaner, såväl innanför som utanför kriminalromanens genregränser. Det är inte heller riktigt sant.

Wexford-deckare skriver hon förstås inte under något annat namn än Rendell, men psykologiska kriminalromaner utan gemensam huvudperson har hon på senare år skrivit under bägge namnen. (Sudda bort författarnamnen på omslagen och det skulle vara omöjligt att veta om det är Vine eller Rendell som skrivit t ex ”I krokodilens gap” och ”Astas bok”, bägge 1994. Mer om dessa romaner längre fram i texten…)

Sant är att Rendell/Vine på 80- och 90-talen skrivit färre Wexford-deckare och fler fristående psykologiska kriminalromaner. Hon har också börjat experimentera med att förflytta sig och gå utanför genregränserna.

T ex de ovannämnda ”Astas bok” av Vine och ”I krokodilens gap” av Rendell (ännu mer om dem längre fram) är spänningsromaner. Men deckare? Är de ens kriminalromaner? Liksom ”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman och ”Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg kan de placeras i den nya genren skönlitterära romaner med visst kriminellt innehåll.

Men Rendell har aldrig övergett sin kriminalkommissarie. Mellan deckarexperimenten återvänder hon till Kingsmarkham och Wexford. Och när hon skriver nya pussel- och polisdeckare, så använder hon erfarenheterna från experimenten.

Som bästa möjliga exempel kan man ta Wexford-deckaren ”Simisola” (1995). ”Simisola” är:

1) en pusseldeckare (den sista biten läggs inte på plats förrän på bokens sista sidor)

2) en polisroman i den s k procedurskolan och även en kollektiv polisroman (den gammalmodige, för att inte säga reaktionäre, förste kriminalassistenten Mike Burden, och kriminalassistenten – obs! namnet – Barry Vine) lägger också pusselbitar

3) en psykologisk kriminalroman (frågorna Vad har hänt?, Vem gjorde det? och Varför gjorde han/hon det? ställs och besvaras parallellt).

Sammantaget växer ”Simisola” till en samhällsroman: en roman om människorna i det lilla engelska samhället Kingsmarkham, som i sin tur växer och blir en spegel av det stora – av hela det engelska samhället.

Romanens teman är rasism och fördomar, inte minst kommissarie Wexfords egna fördomar. De första människorna, bara några få, inte fler än arton stycken, med mörk hudfärg har kommit till Kingsmarkham. Arbetslösheten har nått också det lilla samhället – och den har nått medelklassen. Bland de arbetslösa finns Wexfords dotter Sylvia och hennes man.

Hur reagerar det vita och arbetssamma Kingsmarkham på samhällets nya invånare? Hur behandlas de svarta och arbetslösa av myndigheterna? Hur ser de arbetslösa på sej själva?

När jag precis hade läst boken och befann mej i ett exalterat tillstånd, så undrade jag om Rendell/Vine någonsin skrivit en bättre roman? Omdömet står sej sju år senare. ”Simisola” är hennes bästa Wexford-deckare (och kanske hennes bästa kriminalroman överhuvudtaget).

Bland de romaner som inte ingår i Wexford-serien finns flera som etsat sej fast i minnet.

I ”Demonen” (1978), ”Drömmar till döds” (1980) och ”Stenarna skola ropa” (1982) undersöks och ställs diagnos på olika sorters brottslingar: (i tur och ordning) en sexualförbrytare, två bankrånare och bankens kamrer, samt ett hembiträde som, för att citera romanens första mening, ”dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva”.

”Drömmar till döds” innehåller också ett exempel på Rendells typiska iakttagelseförmåga: i en liten detalj ser hon hela samhället. Detaljen kan, som här, vara en beskrivning av hur två gifta par grupperar sej på promenad:

”Inom arbetarklassen går de två flickorna tillsammans, inom medelklassen går varje man med sin fru och inom överklassen går varje man tillsammans med den andra mannens fru.”

”Kung Salomos matta” (1992), författad under namnet Barbara Vine, är en annan favorit. Med Londons tunnelbana som utgångspunkt – hon berättar hela tunnelbanans historia! – tecknar Vine ett mörkt porträtt av London.

De flera gånger nämnda ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är utgivna samma år (1993 i England, 1994 i Sverige). Säkert ingen tillfällighet: de är systerböcker.

Bägge romanerna handlar om kvinnor, mödrar och döttrar. Kvinnorna kommer från olika samhällsgrupper/klasser (trasproletariat, välbärgad medelklass), deras livshistorier är helt olika. Ändå är de delar av samma berättelse, av samma kvinnohistoria. Kvinnorna hör ihop.

Två gånger berättar Rendell/Vine ”samma” historia om kvinnan som lever isolerad från samhället men bryter sej ur isoleringen och tar språnget in i samhället och livet. ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är – liksom flera av de senaste romanerna från t ex Margaret Yorke, Minette Walters och Elizabeth George – kvinnoromaner.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

——————————————————————————————–

Ruth Rendell/Barbara Vine skrev en lång och då menar jag låååång rad polisromaner, pusseldeckare och psykologiska kriminalromaner. Alla, tror jag, finns listade på Wikipedia. Klicka HÄR och se!

PS. Inte lika illa med Ruth Rendell (som med Minette Walters) men illa nog. Av alla hennes böcker som en gång översattes och gavs ut på svenska hittar jag nu fyra säger ynka fyra stycken titlar av denna klassiska deckardrottning i nätbokhandeln.

Signe som i Sherlock, Holm som i Holmes

Petter Lidbeck

Signe Holm-deckarna:

Festen

Casino

Djuret

(Rabén & Sjögren)

Petter Lidbeck har rivstartat med tre titlar i ännu en deckarserie för unga läsare (9 till 12 år). Den här gången är deckarna lika nutida som klassiska: den nya deckarserien anknyter till litteraturhistoriens mest kände detektiv. Signe Holm-deckarna är dessutom både vuxen- och barndeckare: ämnen och intriger hade kunnat förekomma i deckare och thrillers för vuxna läsare.

Elsa, bi-huvudperson, får besök av sin kusin Signe, huvudpersonen. Elsa med efternamnet Willis för ordet och berättar i böckerna, som en annan Dr Watson (fast ung och tjej). Signe med efternamnet Holm löser deckargåtor som en Sherlock Holmes (fast också ung och tjej).

Alltså S som i Signe och Sherlock, H som i Holm och Holmes. Det är fyndigt, särskilt som Signe visar sig vara lika udda, egen och smart som Sherlock. Eller ”konstig”, tycker Elsa till att börja med.

De har känt varann sen de var små – ändå vet Elsa knappt vem Signe är. Inte bästa kompisar, ännu så länge. Signe bor i Stockholm men hennes mamma blev allvarligt sjuk och pappan bor i London med sin nya familj. Därför ska Signe under sommarlovet vara hos familjen Willis (mamma Katarina, pappa Björn och dottern Elsa) på landet.

I seriens första titel, ”Festen”, pågår just en fest hemma hos familjen Willis. Dagen efter ska en av festdeltagarna, Sebastian, hittas död i en vägren. På hemvägen måste han ha blivit påkörd av en bil.

Samma fråga som i många vuxendeckare: olycka eller mord? Barndeckaren ”Festen” handlar även om sprit, dans, otrohet och svek. Allt detta som Elsas mamma säger och upprepar att det är ingenting som du – som ni – som barn ”ska bry sig om”.

Med mobilen har Signe (”tjabbigt”, enligt Elsa) smygfilmat från festen. Signe tittar på filmen, om och om igen, noterar detaljer som bara hon ser. Vilka blev fulla? Vem dansade med vem – och hur nära?

När boken slutar har förstås Signe Holm alias denna unga, kvinnliga Sherlock Holmes löst deckargåtan. Sommarlovet är också slut. Signe ska flyga till pappa i London och gå i en engelsk skola.

”Casino”, den andra boken, inleds med att Elsa flyger dit för att hälsa på. Signe trivs varken på skolan eller i London. Hon har inte en enda skolkompis. Hon passar inte in. Inga problem med skolundervisningen men Signe förstår sig inte på skämt och kan inte uttrycka känslor. Stel och allvarlig, säger rätt ut vad hon tycker, oavsett vad. Signe är ju inte ”normal”…

Det försvinner pengar från familjens kreditkort, först från ett kort och sen ännu ett. Pengarna spelas bort på nätcasinon. Vem gör detta? Hur gick det till? Även den gåtan ska Signe Holmes reda ut.

Vantrivseln i London går däremot inte att lösa. I den tredje boken, ”Djuret”, har Signe följt med Elsa hem till Sverige och bor hos familjen Willis igen. Hon ska börja i samma skola som Elsa, till och med i samma klass.

Elsa är nervös. Hur ska klassen ta emot Signe? Också den tredje deckargåtan handlar om mord – eller dråp – samt datorer, robotar och artificiell intelligens.

Följande fick jag fundera en stund på hur jag skulle formulera, kanske så här: Signe Holm-deckarna riktar sig till sin unga målgrupp – inte till barnens föräldrar. Böckerna tar upp och beskriver händelser, tankar, känslor som föräldrarna inte tror eller vill tro att deras barn kan ha och tänka på – men som barnen faktiskt har och gör.

Något kunde Petter Lidbeck ha förlängt berättelserna och fördjupat miljö- och personskildringarna, nu är böckerna lite väl tunna och berättandet går lite väl snabbt. Å andra sidan har ”Festen”, ”Casino” och ”Djuret” blivit mycket spännande barndeckare med många tankar, kalla det ”budskap”, mellan raderna.

Det duger bra som det är. Jag hoppas att Signe Holm-deckarna blir en lång serie!

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Erotik, romantik och död

Det tog några år, de tidigare titlarna kom 2014 och 2016, men nu ser jag i ett pressutskick från Hoi förlag att Susanne Ahlenius avslutar sin så kallade ”erotic crime”-serie med ”Dödligt dubbelspel”.

Lite fyndigt det där förresten att alla tre romanerna har liknande titlar, så att det syns att de hörs ihop.

Alice heter den genomgående huvudpersonen, som nu återkommer för sista gången. (Ja, eventuellt, författaren verkar ändå hålla det öppet, om det ändå blir en fjärde roman.)

Faktiskt har jag recenserat bägge de föregående titlarna – alls inte helt positivt utan både si och så och mest så, tror jag.

”Banbrytande”, som förlaget hävdar att ”erotic crime”-trilogin av Susanne Ahlenius ska vara, det är allt att ta. Men lite annorlunda är hennes deckare, på just si och så, och det var väl därför också som jag recenserade de föregående titlarna.

Beställde precis ett recensionsex också av ”Dödligt dubbelspel”. Återkommer om och med den när boken anlänt. Tills vidare: mina recensioner av ”Dödlig åtrå” och ”Dödligt dubbelspel”.

***

Susanne Ahlenius

Dödlig åtrå

(Hoi förlag)

En debutroman som sönderfaller i tre genrer: erotik, romantik och deckare.

När sexet ska till stannar handlingen upp och det blir en ny startsträcka för att få igång den kriminella spänningen. En smula romantik fungerar som lim.

Susanne Ahlenius kan både skapa spänning och skildra sexualitet. Frågan är hur många läsare som vill ha explicita sexscener mitt i brottsutredningen?

Lite intressant att tidigare förekom sånt i kioskdeckare som lästes av män. Nu riktar sig deckarsex även till kvinnor.

Svenskan Alice Wiklund reser till London för att bistå Scotland Yard vid utredningen av en seriemördare som tatuerar in kärlekshjärtan på sina offer.

Ännu en speciell kvinnlig romanpolis som jag gärna lär känna närmare. Men jag undrar om inte debutanten Ahlenius borde koncentrera sig på själva deckaren?

***

Susanne Ahlenius

Dödligt dubbelspel

(Hoi förlag)

”Dödligt dubbelspel” tar vid direkt där debutdeckaren ”Dödlig åtrå” slutade.

Susanne Ahlenius skriver inte bara vidare om svenskan Alice Wiklund och övriga polisutredare vid Scotland Yard utan låter dessutom Alice fortsätta att älta utredningen om den nu dömde och fängslade mördaren (och hans tvillingbror).

När inte någon av personerna plötsligt måste knulla, lite när, var och som helst. För också ”Dödligt dubbelspel” är en så kallat erotisk deckare.

Att blanda polisroman, thriller och erotisk roman var inte lätt förra gången – lovande men ändå sådär – och tyvärr lyckas inte författaren bättre den här gången.

Spänningen sjunker och stiger mödosamt igen. Som tur är glöms sexet bort mot senare delen av boken, när Alice uppför sig som en galenpanna och allt annat än polis och blir jagad av mördaren.

Fast vilken av bröderna är det?

Bengt Eriksson

Publicerat 2014 och 2016

Privatperson = författare = verk?

Om någon, säg en kritiker och recensent, aldrig brukar läsa deckare men så plötsligt kastar sig litteraturkritikern över en till och med nästan tusen sidor lång kriminalroman för att hitta en speciell passage i boken och se om det inte går att nagla – eller för den delen frikänna – författaren för respektive från en åsikt som uttryckts utanför romanen, som person, ja, visserligen en offentlig åsikt men ändå en privatpersons åsikt, utanför litteraturen…

Så gjorde, först, Jens Liljestrand (i Expressen). Han friade. Så har nu också Maria Ramnehill gjort (i Arbetet). Hon fällde. Av det skönlitterära verket framgick nämligen, enligt henne, att personen – observera personen – har transfobi.

Därefter twittrade Ramnehill: ”Jag läste den här så att ni slipper”. Det fick mig att fråga henne: Har du läst hennes samtliga deckare, från den första och framåt? Skrivit om dom också?

Inget svar.

Harry Potter-författaren J.K. Rowling skriver, det vet nog de flesta som följer Deckarlogg, en serie deckare under pseudonymen Robert Galbraith om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare/assistent Robin Ellacott med kontor vid Denmark Street i London.

Hittills fem titlar: ”The Cuckoo’s Calling” (2013), ”The Silkworm” (2014), ”Career of Evil” (2015), ”Lethal White”(2018) och nyss utkomna ”Troubled Blood” (2020). De engelska titlarna nämns för att Rowlings/Gabraiths deckarserie slutat översättas till svenska och med tanke på den nya, femte romanens längd lär nog inget svenskt förlag återuppta utgivningen.   

Det är den nya romanen, ”Troubled Blood”, som blivit ett vapen mot J.K. Rowling. Här ska det nämligen förekomma en man och mördare i kvinnokläder. Hur han, hon, hen beskrivs i romanen tas som bevis på Rowlings transfobiska åsikter.

 Verk = person. Person = verk. Själv tar jag mig för pannan.

Jag har också åsikter om vad J.K. Rowling – utanför sin litteratur – uttryckt om transpersoner. Många frågor att ställa och eventuellt skarp kritik att rikta mot henne, som person, efter att frågorna ställts.  

Gör då det! Kritisera Rowlings åsikter. Diskutera med henne. Be henne förklara vad hon menar och tycker. Nyckelord: som person.

Men att kasta sig över en skönlitterär roman, av ingen annan anledning än att fria eller fälla författaren som privatperson…

Ska detta vara nivån för dagens kulturdebatt och litteraturkritik i Sverige? Döma personen efter verket? Uppmana till icke-läsning av en roman? Istället för att varje läsare verkligen ska läsa och själv tycka, si eller så, mot eller för, om boken.

För sorgligt. Och inte första gången på senare år som svensk litteratur- och kulturdebatt gått igång och skenat på denna låga nivå. Verkar tyvärr vara det normala idag.

Maria Ramnehill (i Arbetet) sätter likhetstecken mellan person- författare-berättarröst. Hon insinuerar dessutom, för att sänka nivån än mer, att J.K. Rowling tagit sin deckarpseudonym Robert Galbraith efter ”en man som försökte bota homosexuella”.

Amen googla då… Fast vad den där Rowling sa år 2013, långt innan trasfobdiskussionen satte igång, det är kanske inget att lita på eller ens ta del av. Så tillägger Ramnehill att hon inte heller är nåt vidare på att skriva.

Trött man blir. För skriva kan J.K. Rowling. Det visade hon också i sina fyra första deckare, som jag har läst. Men har Ramnehill gjort det…

Cormoran Strike-serien av Rowling/Galbraith är både bra och intressant, dessutom innehåller deckarna nära miljöskildringar av ett London som snart kan vara historia. Seriens femte titel, ”Trouble Blood”, har jag ännu inte börjat läsa.

Inte orkat börjat läsa, längden… Men jag ska snart göra det.

Bengt Eriksson

Fler texter jag skrivit om Cormoran Strike/J.K.Rowling/Robert Galbraith:

Christie möter Chandler

Detektivbyrån på Denmark Street

PS. Framåt kvällen svarade Maria Ramnehill på min fråga (om tidigare läsning av Robert Galbraith): ”faktiskt inte”.

Deckarloggbäst augusti 2020

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)                                                                                       

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är anders-roslund-sovsagott.jpg

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades av Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017)  och Roslund fortsätter att skriva om deras specielle kommissarie. (Även infiltratören Piet Hoffman återkommer.) Ewert Grens medkänsla är större än själv – så stor att han blir avstängd som polis. Ändå fortsätter han att leta efter de försvunna flickorna Alva och Linnea, bägge fyra år. Vad hände dem? Var finns de? Lever de? Hur lever de? En hemsk berättelse. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Eva Frantz
För han var redan dö
(Schildts & Söderströms)

Eva Frantz for-han-var-redan-do

Eva Frantz har förut skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet, med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad. Lite väl trivsamt och glatt men nu suddas Frantz ut trivselprefixet. ”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden får plats. Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen,  försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend flyttar tillbaks och bygger ett palatsliknande hus. En baby får sällskap i barnvagnen av en extra baby. Livs- och kriminaltrådar varvas och tvinnas för att i slutet knytas till en lagom actionfylld upplösning.

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay morden-i-london

Plats och år: London 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood, alltså samtida med och konkurrent till Sherlock Holmes men de har olika kundkrets. Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Mick Finlays berättartempo sjunker och höjs, läsningen kan bli lite omständlig och långrandig. Fast ibland kan ”Morden i London” också bli rätt spännande. Låt säga att romanen är mer spänningsfylld till atmosfär och dåtidskänsla än det kriminella. Den historiska skildringen av London är riktigt, riktigt bra. Uppdrag: en dotter har gift sig och har aldrig av sig. Varför?

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

Peter May en-kamp-mot-klockan

Peter Mayskriver vidare på sin franska deckarserie med likaså skotten Enzo Macleod, förr  kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer. May skildrar mötet med Frankrike, franskt liv och fransk kultur. Så tror jag att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, tolk för EU, av en ren tur undviker att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, där  Enzo Macleod bor, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked. Vilken röra och undan går det. Jag gillar det – att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Som det brukar i franska deckare.

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Stuart Turton de-sju-morden-pa-evelyn-hardcastle

Wow! Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej och du har grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta. På landsgodset Blackheath upprepas samma dag, dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, där någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes, varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne. Enda sättet att bryta cirkeln är att besvara frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Wodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2002

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.

Tillagt 2010.

 

En kollega och konkurrent till Sherlock Holmes

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay skriver en serie historiska detektivromaner som verkligen lockar mig. Platsen är London och året 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood men sin assistent Norman Barnett.

Om någon nu tänker, aha, en konkurrent till Sherlock Holmes, så är det rätt men ändå inte. De är/var samtida men har olika kundkrets.

William Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Inte heller är Arrowood så värst förtjust i sin mer kände – men alls inte skickligare! – rival utan ilsknar till så fort han ser eller hör namnet Sherlock Holmes.

Mick Finlay morden-i-londonVisst, Mick Finlays berättartempo hackar, sjunker och höjs. Hans berättelse har en tendens att bli lite väl omständlig och långrandig, ibland. Men här finns så mycket som väger upp. Dock bör ju läsaren vara mer än måttligt intresserad av London, tror jag.

Det är jag – jag är omåttligt intresserad av London både nu och förr. ”Morden i London” handlar främst om en utredning som Arrowood och Barnett gör på uppdrag av ett par föräldrar. Deras dotter har ingått äktenskap och vill efter det aldrig höra av sig. Vad har hänt – med henne?

Dottern bor med sin make och nya familj en bit bortom Catford söder om floden. Idag är Catford snarast en förort till London men 1896 var det en by för sig. Och nu råkar det vara så att jag är extra specialintresserad av just Catford, dessutom.

Som 15-16-åring åkte jag på språkresa till England, bodde i London söder om floden, inneboende hos en familj i Forest Hill, som gränsar till Catford. Och så sent som i februari var jag på återbesök i Catford och Catford Bridge, där också detektiverna Arrowood och Barnett stiger av tåget vid sin utredning.

Alltså, varje namn – på en gata, på en plats, på en pub – får mig att googla. Fanns de, finns de i verkligheten? Jodå, det går att följa William Arrowood och Norman Barnett runt i det sena 1800-talets London. Att läsa är som att med egna ögon se hur dåtidens fattiga Londonbor hade det. Med ett ord: fattigt.

”Morden i London” blir också rätt spännande, sidvis. Men romanen är mer spänningsfylld till atmosfären och dåtidskänslan än till det mer kriminella. Om man nu inte menar att att själva det fattiga livet var kriminellt på denna tid och i detta samhälle.

Men det är helt åkej för mig, eftersom miljö- och personskildringarna är så bra utförda. Mick Finlays ”Morden i London” – fast nog kunde titeln har varit mer precis? ”The Murder Pit” är originaltiteln – förmedlar lika utmärkta som atmosfärrika som hemska bilder av London årgång 1896.

Det finns även en tidigare översatt bok i serien, den heter just ”Arrowood” (också Harper Crime, 2017), som jag tyvärr inte har läst. Nu ska jag göra det. Dessutom finns det ytterligare en titel, ”Arrowood And The Thames Corpses”, att översätta och ge ut i Sverige.

Bengt Eriksson