Tornedalen, en liten kugge i världspolitikens hjul

Tove Alsterdal
I tystnaden begravd
(Lind & Co)

Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

Alsterdal I tystnaden begravdI debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, ”I tystnaden begravd” (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Foto Tove AlsterdalDet första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

Tove Alsterdal på danska krimimessen i Horsens. Foto: Birgitta Olsson

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

”I tystnaden begravd” rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja, nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson
Publicerad i LO-Tidningen/Arbetet 2012

Annonser

Tecknade seriedeckare från Skåne – lika verkliga som makabra, ja, ockulta

Dennis Gustafsson är en av Sveriges främsta deckarförfattare. Och tecknare.

Han skriver och tecknar deckare i form av kriminella, historiska och övernaturliga viktor-kasparsson---fadernas-synderseriealbum. Eller ”makabra”, för att återanvända det ord han själv använder.

Huvudperson: Viktor Kasparsson, privatdetektiv och mer. Miljöer: Skåne mest med utgångspunkt från Helsingborg.

Nu har Dennis Gustafsson gett ut sitt åttonde Viktor Kasparsson-album, ”Fädernas synder” (Albumförlaget).

Vilket Deckarlogg förstås ska återkomma till. Men i väntan på den recensionen: en presentation av/krönika om/intervju med Dennis Gustafsson…

***

Det var vinter när jag öppnade Dennis Gustafssons första album om Viktor Kasparsson. På 1930-talet och strax före jul, snön faller över Hälsingborg (dåtidens stavning). Trots kylan är Kasparsson ute på stan i bara ”fiskbensrandig kostym och tidningspojkekeps”. Han besöker Jennifer Rosendahls antikvariat och hittar en intressant bok: ”Ockultism Encyclopedia” av Lewis Spence. Antikvariatshandlerskan slår in den som en julklapp.

Sen dess har det kommit ytterligare fem album om och med helsingborgaren Viktor Kasparsson, som tänkte bli kriminalfotograf men av omständigheterna görs till privatdetektiv. ”Album” skriver jag. Det betyder tecknade serier. Dennis Gustafsson berättar och tecknar deckare. Om seriealbumen varit romaner kunde de ha prisats som några av de bästa svenska deckarna. Eller kanske ändå inte – hade Deckarakademin, övriga deckarkritiker och läsare accepterat blandningen av verkligt och makabert, ja, ockult?

”Som de flesta serieförfattare vill jag väl bli en romanförfattare”, säger Dennis Gustafsson. ”Men jag blygs över min ringa skicklighet i författarhantverket, så tills vidare får jag gömma texterna bakom en massa bilder. Att första boken, ´Makabra mysterier´, har epiloger i skönlitterär form beror på att jag leker med tanken att skriva en novellsamling med Kasparssonberättelser.”

Viktor Kasparsson kb

Tecknat och målat av Dennis Gustafsson.

De makabra mysterierna utspelar sig både i Helsingborg och på landsbygden – mest platser i norra Skåne: Söderåsen, Djupadals dansbana, Raus kyrkogård, Ramlösa, Svartmåla, Äsphult, Utvälinge med flera. Berättandet sker oftast i kortare serienoveller, flera stycken i ett album. Årtalen växlar, fram och tillbaks. Kasparsson är ”lika gammal som seklet” och upplever sitt första mysterium som 19-åring i berättelsen ”Syndaätaren”.

Du kommer från Helsingborg, därför som du placerat Viktor Kasparsson just där? ”Ja, jag är född och uppvuxen i Helsingborg”, svarar Dennis Gustafsson. ”Men jag började spåna på Kasparsson när jag bodde i London. Man blir ju mer hemkär desto längre bort man är från hemtrakten. Jag har många minnen också av äventyr i ungdomens Helsingborg, gamla rivningskåkar på söder och nedstängda sjukhus i Ramlösaparken.”

Helsingborgs gator, hus och caféer, utsikten över hamnen, Auktionskammaren, Hotell Vega… Allt är så pyttenoga exakt, realistiskt och verkligt tecknat och målat. Ända tills det overkliga, makabra och ockulta inträffar – då går tecknandet liksom överstyr och blir friare, mer explosivt, orealistiskt och overkligt.

Fast deckarserieskaparen Gustafsson tycks mena att också det overkliga kan vara verkligt. ”Platserna är historiska och övernaturligheterna baseras på sånt som rapporterats av riktiga människor eller förts vidare som sägner från generation till generation. Hotell Vega finns kvar i Helsingborg men heter nu Hotell Viking. Personalen berättade att de sett två spöken och när jag gick runt i hotellet tyckte jag mig få en känsla av en ung man och en ung kvinna…”

”Och”, tillägger han, ” googla ordet ´Råttkung´ så ska du få se! Nackhåren reser sig.” Varför inte låta Viktor Kasparsson lösa något mysterium också i sydöstra Skåne? Till exempel i mina hemtrakter, alltså Vollsjö. ”Genast det rapporterats om något övernaturligt otyg i Vollsjötrakten så…” säger Gustafsson. ”Har du någon lokal sägen på lager? Skriv till mig så ska jag skicka vidare till Viktor.”

Också vinter när jag avslutar det nya, sjätte Kasparsson-albumet ”Vinterbrand”. Tid: november 1927. Efter att ha löst ett makabert/ockult mysterium i byn Asketorp är Viktor Kasparsson med redardottern Emilia Varga vid ratten på väg hemåt Helsingborg igen genom ett allt snöigare Östergötland. De sista rutorna täcks av stora snöflingor: vitt, vitt, vitt.

Dennis Gustafssons seriealbum:
Viktor Kasparssons makabra mysterier (2010)
Skräckens ängel (2011)
Spöket på Hotell Vega (2012)
Blodsband (2013)
Syndaätaren (2014)
Vinterbrand (2015)
Alla utgivna av Albumförlaget

deckarlogg-2Bengt Eriksson
(Krönika i Ystads Allehandas 2015)

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 3)

oates mannen-utan-skuggaJoyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers)

1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom, för det här ska också bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient. Varför tecknar E.H. gång på gång samma nakna, unga flicka i sitt block? En deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att följa. Fast den deckargåta som Oates försökt lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Som alltid gräver hon så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

Parsons TyburnTony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Rättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar. Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego. Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjat avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt. Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verklighet. Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

slimanisLeïla Slimani
Vaggvisa
Övers: Maria Björkman
(Natur & Kultur)

Det har redan stått i recensioner av ”Vaggvisa” och det står direkt i inledningen: två små barn är döda. Ja, de har dödats. Leïla Slimanis roman om, för det handlar den om i grunden, dagens franska klassamhälle går från nu och bakåt. Ett advokatpar, som bor i en fin våning i ett fint Pariskvarter, anställer en barnflicka, som bor i en liten usel lägenhet. Där uppe och här nere, vi och dom. Barnflickan gör mycket mer än passar barnen: sköter om hela lägenheten och hushållet, blir oumbärlig, följer med på semester till Grekland. Familjens kvinnliga advokat och barnflickan kommer varann sååå nära. En riktigt otäck thriller – med djup längst ner i verkligheten – för att den är just så verklig och sann, ett snitt ur livet = våra olika liv.

Stein SoloJesper Stein
Solo
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Tur att danska Politiken startade förlaget Polaris i Sverige. Annars hade väl aldrig Danmarks just nu främste deckarförfattare, alltså Jesper Stein, fortsatt att ges ut här. ”Solo” är Steins tredje polisroman – med tilläggen hårdkokt och noir – om vicepolitikommissær Axel Steen och stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Bägge är huvudpersoner: personen hör ihop med platsen och platsen med personen. En polisnoirserie som blir romaner om en man, således polisen Steen, som inte fixar det så bra, varken att vara en bra polis – jo, det är han men på sitt sätt – eller en bra man, särskilt inte av sorten ”den nye mannen”. I ”Solo” (på danska ”Akrash”, arabisk slang för snut) går ryktet att ryska maffian har en mullvad inom den danska polisen.

den-instangdas-blickFred Vargas
Den instängdas blick
Övers: Ingrid Wikén Bonde
(Sekwa)

Kommissarie Adamsberg kopplar av från allt arbete på isländska ön Grimsey – när han får ett meddelande från Paris. Hans avdelning vid kriminalpolisen behöver hjälp med ett mordfall. Tveksamt återvänder han, hittar strax mördaren och löser i förbifarten ett annat fall (eller två). Han intresserar sig mer för några andra dödsfall: tre äldre män blev bitna av brunspindlar och dog – trots att spindelns gift inte kan döda. Inget för polisen, enligt kollegerna. Men Adamsberg envisas: mord. Kommissarien ser och tänker ju som bäst när det är ”dimmigt”. Rakare än förut, inte lika overkligt verkligt. Ändå vindlar och svindlar berättelsen så det räcker. Av de åtta polisromanerna på svenska om och med Jean-Baptiste Adamsberg är detta nog den mest fascinerande. Och faktiskt bästa.

Deckarloggs red.

Brott och privata straff

Tony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Fler som kritiserat Tony Parsons för hans alltför hemska prologer?

Nu har han i alla fall dämpat sig så pass att ingen läsare behöver hoppa över de första sidorna. Tack!

Parsons TyburnRättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar.

Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego.

Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjar avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt.

Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verkligheten.

Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Sommardeckare 5) Once upon a time in England

Året är eller ska vara 1920. Miljöerna är fattig- och rikedomens London och England.

En autentisk historisk krimi, trodde jag. Florence Nightingale Shore, just den sjuksköterskan, var och är ju en autentisk person. På riktigt, nästan.

Jessica FellowesMen redan i inledningen till Jessica Fellowes ”Mitfordmorden – Mysteriet på Asthall” (Polaris, övers: Joakim Sundström) förekommer ett så gravt ”faktafel” att det måste vara meningen.

Författaren vill direkt säga att visst skriver hon historiskt men inte autentiskt utan hon har hittat på.

Den fattiga huvudpersonen, Louisa Cannon, råkar få anställning som barnsköterska hos den rika familjen Mitford – också autentisk men väl ändå och likaså hittepå? – och en mordintrig börjar sååå långsamt att nystas upp, sååå långsamt byggs stämningen och sååå långsamt spänningen upp.

Det tar sin tid men till sist är ”Mitfordmorden” helt klart en läsvärd första titel i vad som lär bli en närapå hur lång serie som helst med ”otaliga mysterier”…

För familjen Mitford har oräkneliga döttrar – hittills har de blivit sex stycken – och var och en ska få sin roman av Fellowes.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Deckare i det historiska Malmö

kvinnan-vid-kanalenKatarina Tornsborgs recension av den nya historiska polisromanen om och med Douglas Palm, ”Kvinnan vid kanalen”, fick mig att ta fram följande intervju som jag gjorde för några år sen med den historiske deckarförfattaren Set Mattsson på plats i Malmö, dagens och andra världskrigets. Katarinas recension kan läsas HÄR.

***

Åren är 1946-47 och 2013. På samma gång, exakt på samma gång. Nyckelordet är dubbelt som i dubbla tider, dubbla händelser och dubbla tankar. Eller kanske snarare gemensamt? Det som hände då, det händer också idag.

Deckarförfattaren Set Mattsson och jag möts vid den gamla ingången till Malmö centralstation. Hit anländer de italienska gästarbetarna i ”Svekets offer” – hans nya historiska Malmödeckare – för att jobba på Kockums som låg nere till höger i vårt blickfång.

M;attsson Ondskans_pris_3D_thumbnailCirka 200 meter härifrån låg också – ja, ligger fortfarande, för huset finns kvar – järnvägsstationen Malmö Västra. I nya deckaren saktar tåget från Ystad med gnisslande hjul in vid perrongen. En militär som avvikit från regementet stiger av. Han har pistolen i uniformsfickan.

– Från början tänkte jag inte på det men nu letar jag efter historiska händelser som har paralleller till vår tid.

Så svarar Set Mattsson på frågan om han medvetet väljer att dubbelskriva – i betydelsen att hans polisromaner skildrar Malmö strax efter andra världskriget och samtidigt får läsaren att tänka på aktuella händelser som förekommit i media.

– Nyårskravallerna 1946 på Södergatan har många likheter med händelserna i Husby. Yngsta deltagaren var 8 år, enligt tidningarna. Det spekulerades i orsakerna till att kravallerna bröt ut. Spontant eller organiserat? Polisen anklagades för övervåld.

– Skildringen av illegal abortverksamhet bygger på en autentisk händelse i Malmö. Inte här men i andra delar av världen dör kvinnor – 80 000 per år – fortfarande i illegala aborter.

– I somras togs kinesiska gästarbetare emot i Göteborg precis som på Kockums för 50 år sen. Då protesterade svenska arbetare mot att italienarna stal deras jobb. Men det stämde inte – det var brist på arbetskraft. Kockums kallades för ”sista resursen”, den som inte lyckats få något annat jobb kunde alltid jobba där.

Mattsson Svekets_offer_3D_thumbnailSet Mattssons bägge polisromaner – först ”Ondskans pris” och nu ”Svekets offer” – utgår från polishuset vid Davidhallstorg. Där finns kriminalöverkonstapel Douglas Palm på polishusets andra våning och innan de flyttade till Östra Stallmästaregatan bodde han och hustrun Anna på andra sidan torget.

– Tänk bort bilarna – då var det torghandel – och Davidhallstorg ser likadant ut idag. En av Malmös bäst bevarade platser. Vid tiden för böckerna var polishuset ganska nytt, det invigdes 1934.

– På tredje våningen i polishuset, påpekar Set Mattsson, fanns bostäder för polisaspiranter. De unga poliserna ingick i den beredskapsstyrka som sattes in vid nyårskravallerna. Och det fanns faktiskt också en kvinnlig polisfotograf som var aktiv vid tiden för mina böcker.

En del av Malmö som inte känns igen från Mattssons böcker är stadsdelen Väster. Ingen restaurang Süd med sågspån på golvet, öl och biljardspel på Västergatan, inga hotell Örnen och Garni. Hyregatan 5, där ett knivmord sker, är en ödetomt.

– Nu har husen rustats upp, fått fina, dyra lägenheter. Då var det fattigt. Trånga, mörka gränder. Sjömän sökte sig till ölstugorna på Väster. Prostitution förekom framför allt här. I andra delar av Malmö kunde poliser patrullera ensamma men på Väster gick de två och två.

Mattsson FruktansTid_3D_thumbnailSet Mattsson och jag fortsätter till Södergatan, idag en gågata men på 40-talet var den livligt trafikerad med bilar och spårvagnar. Husen är både gamla och nybyggda.

– Apoteket Lejonet finns kvar, liksom Nessim och Palladium, hörnhusen vid Skomakaregatan. Nyårsafton 1946 patrullerade en ensam polis mellan Stortorget och Gustav. Ingen anade att det skulle bli kravaller. Men vid 10, halv 11 inträffade något.

– Mycket folk i rörelse – 5 000 personer – och det blev ännu fler när biobesökarna kom ut. Smällare och raketer. Vid Tempohuset tändes en brasa och bilar vältes genom att man gungade på fotstegen. En mur bildades runt den stackars polisen. Flera hundra personer deltog i kravallerna.

Torsten Jonnervik, journalist på Skånska Aftonbladet, lockas också dit. Han hade planerat att tillbringa natten med en kvinna i ett rum på närbelägna Hotell Savoy. Men när de ska till så hörs ljud genom fönstret. Jonnervik ursäktar sig och skyndar mot Södergatan.

– Östergatan och Adelgatan var som Fleet Street. Där fanns de flesta av Malmös tidningar: Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Kvällsposten och även Skånska Aftonbladet – en motsvarighet till dagens tabloidpress med en upplaga på 80 000.

– Skånska Aftonbladet satsade på brott och kriminalitet. Rättegångsreferat innehöll beskrivningar av kvinnors åtsittande klädsel. Både offer och förövare namngavs. Sen inträffade en upplagekris och 1949 måste Skånska Aftonbladet läggas ner. I kommande böcker får jag flytta över Jonnervik till Kvällsposten.

Mattsson SaLangeMinBrorAndas_3D_thumbnailVarför deckare? Och varför just historiska deckare?

– Jag läser mycket deckare och som alla män i min ålder, 57 år, är jag intresserad av historia. Deckare i nutid har jag aldrig velat skriva. Att det blev efterkrigstiden beror på att 1946 (eller möjligen året innan) gifte sig min mamma och pappa och bosatte sig i Malmö.

Nu har vi pratat mycket om de autentiska miljöerna och händelserna men nästan inte alls om böckerna som polisromaner – som deckare.

– De kanske inte är några vidare deckare?

Åjo. Men de är väl inga regelrätta deckare med en enda kriminalgåta och tråd utan en mördare kan bli fast redan efter några sidor. Du skriver romaner där det historiska Malmö skildras genom polisernas arbete.

– Ja, tack! Den beskrivningen tar jag gärna till mig. Den stämmer nog rätt bra.

Hur blir fortsättningen?

– I vinter ska jag skriva sista delen av trilogin. Jag avslutar med 1948 – ett händelserikt år. OS i London, Sovjet blockerade Västberlin och Bernadotte mördades i Jerusalem. Fast jag har redan börjat planera en fortsättning, en fjärde roman. Där tänker jag – med samma huvudpersoner, både polisen Palm och journalisten Jonnervik – hoppa framåt till 50-talet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2013

Autenticitet: bristande ork, panik, vrede och sorg

Winnie M Li
Ett mörkt kapitel
Övers: Amanda Svensson
(Norstedts)

”Ett mörkt kapitel” är en roman om ett brott utan hjältar. Det är ingen intrikat whodunnit för vi vet tidigt vem som gjorde det och vem offret är. Spänningen ligger i skildringen av det som kom före, det som skedde och det som blev kvar när ingenting kan göras ogjort eller bli som förut.

Winnie M Lis delvis självbiografiska debutroman utspelar sig i Belfast och London, där den unga, framgångsrika TV-producenten 29-åriga Vivian Tan bor. Motpolen till hennes sociala och hektiska liv är vandringar triggade av de kartor hon älskar att läsa och som hon fördjupade sig redan som liten flicka då hon lusläste tidningarnas resesidor.

Winnie M LiEnsamtid, luft att andas och en vildmark brer ut sig oändligt lockande varje gång hon påbörjar en ny hajk. Måhända har Winnie M li inspirerats av Rebecca Solnits ”Wanderlust”, måhända är det en modern längtan efter ett periodiskt eremitliv. Tills det som hände i Belfasts utkant i början av en ny vandringstur.

Johnny, en femtonårig, illitterat, fördärvad pojke från den yttersta irländska marginalen – resandefolket – stalkar, överfaller och våldtar henne. För att det är så man gör, för att han har lärt sig att det är vad alla kvinnor vill trots att man ibland måste tysta protesterna med stryptag och slag.

Vivians färd genom rättssystemets tekniska och medicinska undersökningar är olidlig. Hon undersöks in i minsta kroppsligt skrymsle och bevismaterial samlas i påsar och på bild.

Medan hon sjunker allt djupare i bottenlös känslomässig stumhet, pågår jakten på förövaren. I var annat kapitel tar vi del av deras respektive liv, hennes privilegierade, hans hjärtskärande torftiga. Ingen skola, enstaka rus i form av våldtäkter och Extacy, stölder för att överleva. Så möts dessa två. Slumpartat, förödande.

Polisen tar Johnny. Det är hans ord mot hennes, säger den erfarne kriminelle storebrorsan Michael. Håller du fast vid ditt kan ingen bevisa något. Johnny döms till 10 års fängelse och Vivan försöker gå vidare.

Romanen bärs av autenticiteten i att inifrån förmedla bristande ork, panik, vrede och sorg. Men också i skildringen av livet för de mest utsatta, med villkor som hånar alla idéer om lika villkor och trygghet, har hon lyckats skapa ett porträtt av en pojke som inte har något eller någon, ett ungt monster som längtar efter mamma och saknar språk att uttrycka något djupare än ordet ”fitta”.

Amanda Svenssons ord ligger bra i munnen och så nära språkörat man kan önska.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg