Detektivbyrån på Denmark Street

Deckarromaner
Robert Galbraith (J. K. Rowling)
Gökens rop
Silkesmasken
Karriär i ondska
(Alla utgivna av W&W)

Teveserie med premiär 2017

Nätet
twitter.com/Robin_Ellacott
twitter.com/CormoranStrike
robert-galbraith.com
strikefans.com

På Twitter uppstod nyligen en diskussion mellan J.K. Rowling och hennes deckarhuvudpersoner, Cormoran Strike och Robin Ellacott. Det var kul och ger samtidigt en bild av hur kriminallitteratur kan fungera: personerna lever också utanför bokpärmarna.

Harry Potter-författaren tänkte skriva deckare i hemlighet. Men redan innan ”Gökens rop” kom ut hade det avslöjats att Rowling dolde sig bakom namnet Robert Galbraith.

Debuten var som ett möte mellan Agatha Christie och Raymond Chandler, uppföljaren ”Silkesmasken” blev mer hårdkokt och den tredje, hittills senaste titeln, ”Karriär i ondska”, är typisk brittisk noir.

Denmark Street

Vinjetten till nätsidan för strikefans.com: Denmark Street i London med Cormoran Strikes privatdetektivbyrå i andra huset till höger. 

Det sista passar perfekt för Rowlings specialitet som deckarförfattare: personer och miljöer. Intrigerna (kvinna faller från balkong, författare försvinner, otäcka kvinnomord) är väl sådär; däremot andas, luktar och väsnas London (med omnejd) från romansidorna.

Ingen tillfällighet att den enbente Afghanistanveteranen Cormoran Strike har sin detektivbyrå med Robin som sekreterare på Denmark Street, en legendarisk gata för brittisk popkultur (främst musik).

Här låg musikförlagen, här gjordes inspelningar med Rolling Stones och Donovan.

Detektivbyrån finns i nr 26 – ett autentiskt hus! När böckerna utspelar sig, 2010-11, hörs basdunket från 12 Bar Club upp till kontoret. Cormorans favoritpub, The Tottenham (nu Flying Horse), ligger någon minut bort, på nr 6 Oxford Street.

Miljöerna tecknas så levande att Rowlings läsare strax följde Cormoran och Robin i fotspåren, för att sen rapportera på nätet. Det här måste filmas! tänkte jag.

Nu pågår inspelningarna av en BBC-serie med Tom Burke (som Cormoran Strike) och Holliday Grainger (Robin Ellacott). Premiär senare i år.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Arbetet 2017)

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)

Stillsamt dallrande spänning

Lucie Whitehouse
Nära dig
(Etta förlag,
övers: Maria Bodner Gröön)

Hur långsamt och lågmält kan en historia berättas och förbli en thriller?

Lucie Whitehouse skapar långintensiv, stillsamt dallrande spänning. Varje möte mellan ett par personer vibrerar av något outsagt och hotfullt.

nara_digHon är en mästare på person- och miljöskildringar. Hennes människor andas och lever.

Miljöerna, här handlar det främst om Oxford men även om London, träder fram och blir synliga. Det luktar atmosfär och stämning från boksidorna.

Även om man får en hint i prologen så behålls ovissheten nästan hela boken igenom: Snubblade konstnären Marianne så hon föll ner från taket på familjens hus, hoppade hon eller blev knuffad?

Rowan, som – med tillägget väl? – är doktorand i London, vaktar det nu tomma huset och funderar på vad som egentligen hände, när barndomsvännen Marianne dog.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Något kortare i Gota Medias tidningar 2017)

När Rebus blev sitt jag

Ian Rankin
Näbbar och klor
Övers: Nils Larsson
(Modernista)

I den inledande delen av John Rebus-serien, först nu på svenska, provade Ian Rankin sig fram.

Vilken sorts polisroman skulle han skriva? Hur skulle kommissarie Rebus formas som polis och människa?

rankin_nabbar_och_klor_omslag_inbMed ”Näbbar och klor” når Rankin upp till sin första höjdpunkt. En riktigt bra deckare: välskriven, genomtänkt story, utmejslade personer.

Miljön är inte Edinburgh utan London – dit Rebus kallas in som specialist på seriemördare, enligt Scotland Yard. Där bor också hans före detta hustru och deras tonårsdotter.

Jakten på Vargmannen – med vana att ta ett bett av sina offer – är både spännande och varierad. Rebus växer allt mer till sitt framtida jag.

Sidotema: engelsmännens rasistiska syn på skottar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)

Nora, reporter i London

Härmed börjar också Katarina Tornborg att medverka på Deckarloggen!

***

”Av frisyr och klädsel att döma var de första bilderna tagna någon gång på 80-talet, med MC Hammer-byxor, hårgelé och Balltröjor …”

Det här är en viktig mening i danska journalisten Lone Thiels debutroman ”Flickorna på Englandsbåten” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Viktig därför att den anger tidpunkten då två flickor försvann från Englandsbåten och som romanens huvudperson, journalisten Nora Sand, inte kan släppa taget om.

Varför försvann de? Hur kan två personer bara upphöra att finnas? Inte lämna ett enda litet spår efter sig? Vad var det som egentligen hände, den där gången, då resan över som skulle varit ett stort äventyr – ett steg in i vuxenvärlden, en initiationsrit – slutade i mörker och ovisshet?

Men textraden är också viktig för att den ritual som stavas åka-till-England-med-båt-på-språk-eller-nöjesresa är någonting som oändligt många skandinaver har deltagit i från 60-talet och till dess flyget tog över. Somliga reste iväg och kom tillbaka för alltid förändrade i sin syn på framtiden, världen och sig själva, andra kom hem med smärtsamma minnen.

EnglandsbåtenTilburybåten (svenskar reste från Göteborg) var laddad med symbolik. För många unga var det första resan på egen hand i delad hytt med en okänd person på väg mot en främmande kust, ett främmande språk, en ny värld. Englandsbåten blir på så sätt en viktig referenspunkt både i romanen och hos i alla fall vissa läsare.

Det kunde varit jag. Det kunde varit du.

Nora Sand bor i London. Hon arbetar för på tidskriften Globalt med hela världen som arbetsplats och vad det verkar med en budget som vilken frilansare som helst hade kunnat begå brott för.

Efter en särdeles otäck intervju med en rwandisk massmördare, tittar hon och kollegan fotografen Pete, in i en antikaffär. Nora samlar på resväskor och här fanns en åtråvärd pjäs. Ett dygn senare snubblar hon över den nya väskan, låset går upp, och ut trillar en mängd amatörbilder på unga flickor…

Så är det igång. Noras journalistiska och mänskliga nyfikenhet är väckt, hon börjar gräva i ett över 20 år gammalt mysterium.

Det är en rappt berättad historia med många ingredienser. Engelska polisen, danska kriminella, ett märkligt vårdhem, en försvunnen ung man, ett danskt behandlingshem för vilsna tonåringar, en styvnackad advokat, en mördare som lekt katt och råtta med polisen i åratal men som nu sitter bakom lås och bom. Lägg till en rejäl dos kärlek med förhinder så har ni receptet på en riktigt mustig gryta.

Är det bra då? Historien är intressant, ondskan spektakulär, miljöerna vältecknade. (Lone Thiels är journalist och har varit stationerad i England i närmare tjugo år. Hon vet vad hon talar om).

Men Nora själv skaver. Hon är ung, vacker, vältränad (boxning), har ett journalistiskt drömjobb, är halsstarrig och envis, äter utvalda delikatesser och hinner sällan tvätta sina kläder. Dessutom är hon orädd, energisk och går på nitar i ett halsbrytande tempo.

Hon är en flickbokshjältinna, kavat, käck och rolig. ”Ut i Världen, Nora! ”Nora reporter”. Man bara väntar på ”Nora gifter sig”. Även om jag älskar flickböcker, hade jag i det här fallet önskat mig en djupare, mer komplex skildring av Noras personlighet i hennes möte med det bottenlöst onda, med skräcken och förtvivlan och de ärr det lämnar efter sig.

Som det nu är, flyter både den otäcka historien och Nora lite för lätt förbi. Å andra sidan. Kataina deckarblogg 1Det är en läsvärd historia som ger, som det brukar heta, mersmak.

Katarina Tornborg