Den svenska polisromanen enligt Sjöwall Wahlöö

Ständigt dessa Sjöwall Wahlöö! Men varför? Exakt vad kan det vara som tycks ha gett evigt liv åt Sjöwall Wahlöös dåtidstypiska romaner om kommissarie Martin Beck med poliskollegorna Lennart Kollberg, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Benny Skacke m fl i Stockholm, övriga Sverige och ibland världen?

Maj Sjöwall fick i höstas ta emot det spanska Pepe Carvahlo-priset för sitt och maken Per Wahlöös bidrag till kriminalgenren. På Bokens dag i Stockholm blev hon intervjuad om ”romanerna som revolutionerade den svenska deckargenren” (som det stod i annonsen). Också på bokmässan i Göteborg hölls ett seminarium med Maj Sjöwall och de nutida efterföljarna Anders Roslund & Börge Hellström.

Nya Beck-filmer verkar ju dessutom spelas in i all evighet (även om filmerna har allt mindre att göra med Sjöwall Wahlöös romaner och deras kommissarie Beck).

Samtliga tio titlar i Sjöwall Wahlöös polisromanserie.

Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie med det övergripande namnet ”Roman om ett brott” (1965-75). Deckarförfattare från Sverige och Norge skrev varsitt nytt förord.

När jag hade börjat läsa om hela serien i tur och ordning och var inne i den åttonde boken, ”Det slutna rummet”, där Martin Beck möter Rhea Nielsen, och sen läste vidare i nian och tian, ”Polismördaren” respektive ”Terroristerna”, där Martin och Rhea blivit särbopar… då utbrast jag: Vilken underbar kärlekshistoria! Så fint berättat, varsamt och ömt.

Här kan det finnas ett – av flera – svar på frågan om varför Sjöwall Wahlöös romaner fortfarande är aktuella. De är innehållsrika. De går att läsa på olika sätt. Och när man läser dem på nytt så läser man, i alla fall jag, ordagrant på nytt.

På 1960- och 70-talen läste jag dem som polis- och samhällsromaner. Det gör jag också vid omläsningen men idag framträder allt fler detaljer, både i samhällsskildringen och – främst – i skildringarna av olika personer, deras vardags- och privatliv.

Aldrig att jag för cirka 40 år sen, då var jag ju en ungdom, fastnade för kärlekshistorien mellan Martin Beck och Rhea Nielsen. Bägge har barn från tidigare äktenskap. De är inte lastgamla men inte heller så unga längre. Det handlar om så kallad mogen kärlek, passion och erotik.

Jag tycker det är vackert. Men det tycker inte Magnus Eriksson, som skrivit en understreckare om Sjöwall Wahlöö i Svenska Dagbladet (publicerad den 3/12 2012).

Magnus Eriksson (inte släkt) beskriver Rhea Nielsen som en ”genial parodi” på 70-talets ”åsiktsmaskiner” och begriper inte hur Martin Beck kan älska ”fanskapet”. Han citerar några rader som sammanfattar Martins känslor för Rhea: ”Men hon var sin egen och inte hans, kanske var detta det allra bästa med henne.” ME tillägger: ”Jag lovar, citatet är korrekt.”

En kvinna som är en människa i egen rätt – och inte ett bihang till sin man – skulle alltså inte vara älskansvärd? Det är inte kärlek. Så olika man kan tycka. Jag tycker Rhea verkar vara en trevlig tjej. (Hon har dessutom en verklig förebild, som finns och lever i Malmö.)

Magnus Eriksson kritiserar också mycket annat i böckerna: t ex den politiska analysen (”undermålig”), samhällssynen (”konspiratorisk och infantil”), skildringen av polisarbetet, kvinnobeskrivningar och – inte minst – rasismen (i ”Polismördaren” finns, enligt honom, ”ett saftig exempel på rasistisk stereotypisering”).

Sammanfattningsvis: ”usla romaner” och ”stendöd litteratur”.

Magnus Erikssons läsning och kritik av Sjöwall Wahlöö är nyanslös. Mer än så vill jag inte polemisera utan gå in själv och läs på Svenska Dagbladets nätsida, särskilt de många kommentarerna till understreckaren – för och emot – är intressanta.

Inte alla men många kommentatorer grupperar sig politiskt. De som instämmer i kritiken ställer sig på den högra/nyliberala sidan i dagens svenska samhällsdebatt; de som protesterar står till vänster. Det är av politiska skäl som de tycker eller inte tycker om Sjöwall Wahlöö.

”Det som slår en såhär i backspegeln är att även folk som inte stod särskilt mycket till vänster tyckte att det var en skitbra bok”, skriver Håkan Nesser i förordet till nyutgåvan av ”Det slutna rummet”. Om det stämmer (jag har själv samma minne av hur Sjöwall Wahlöös böcker togs emot) så kan dagens Sverige att döma av kommentarerna i Svenskan vara på väg att bli – eller vi kanske redan hunnit dit? – ett ännu mer polariserat samhälle än på de vänsterpolitiska 60- och 70-talen.

”Såhär i backspegeln” börjar kritiken av = mot Sjöwall Wahlöö att politiseras. De tio titlarna i ”Roman om ett brott”-serien betraktades som skön-, kriminal- och samhällsromaner vid första publiceringen men i dagens politiska klimat har de blivit vänsterpolitiska pamfletter, agitation och propaganda.

Ett sådant exempel är Michael Tappers doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (utgiven 2011 på Nordic Academic Press).

Michael Tappers avhandling ”Snuten i skymningslandet” från 2011).

På 850 faktaspäckade och intresseväckande sidor går Tapper igenom Sjöwall Wahlöö och deras efterföljare, både romaner och filmatiseringar: Leif G W Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Roslund & Hellström, Stieg Larsson…. Medan Olov Svedelids polis Roland Hassel får utgöra den politiska motpolen.

Genom hela avhandlingen klingar en politisk grundton. Eller som Malin Krutmeijer uttryckte det i sin recension: ”Det bor en politisk skribent i Michael Tapper, och han vill ut – om så i en filmvetenskaplig avhandling” (Sydsvenskan 29/10 2011).

Tapper skriver att Sjöwall Wahlöö var ”aktiva, medvetna ideologiproducenter” med böckerna som ”en del av sin politiska aktivism”. De var, poängterar han, medlemmar i först det ena och sen andra kommunistiska partiet, SKP och VPK.

De efterföljare till Sjöwall Wahlöö som behandlas måste till stor del ha valts mer av politiska än litterära skäl (Guillou och Larsson har ju inte skrivit polisromaner). Om Tapper hade tagit med K Arne Blom som mellanpol till Sjöwall Wahlöö, å den vänstra sidan, och Svedelid, å den högra, kunde avhandlingen åtminstone delvis ha blivit en annan: då hade Sjöwall Wahlöös kriminallitterära påverkan – att de lanserade polisromanen som den självklara genren för deckarförfattare i Sverige – fått större utrymme.

Blom, som jag ska återkomma till eftersom han var den som både först och tydligast följde efter Sjöwall Wahlöö, nämns över huvud taget inte som deckarförfattare i Michael Tappers avhandling.

Exakt vilken tes Tapper vill leda i bevis blev jag aldrig riktigt klok på. Så jag ringde honom och hävdade, lite provocerande: Du menar alltså att marxist-leninisterna Sjöwall Wahlöös överdrivna – ja, extrema – bild av Sverige hade så stark påverkan på läsarna att 1) svenska deckarförfattare än idag skildrar Sverige på detta överdrivna sätt och att 2) den svenska 70-talsvänsterns extremism drev socialdemokratin åt höger och orsakade dagens högervridning i samhället?

Slutsats: Det är Sjöwall Wahlöös och 70-talsvänsterns skuld att vi fått fått en nyliberal alliansregering.

Tapper protesterade. Det var att ta i och övertolka. Visst kan jag ha fel och kanske överdriver också jag (läser extremt?) men någonting i avhandlingen bör det ju ändå ha varit som fick tanken att uppstå hos mig.

Jag håller t ex inte med när Tapper påstår sånt som att mordet på Sveriges statsminister (i ”Terroristerna”) skulle vara ett ”politiskt lustmord” och att skildringen inte kunde ha gjorts efter Palmemordet. Däremot instämmer jag i vad Anne Holt skriver i förordet till nyutgivningen:

”Trettio år efter att den här boken kom ut strävar författare, filmskapare och för den delen också forskare över hela världen efter att hitta svaret på vår tids stora fråga: Vad skapar terrorism? Eller rättare sagt: Vad skapar en terrorist? Ett bra svar gavs i en liten kriminalroman redan 1975.”

Förorden till nyutgivningen av ”Roman om ett brott”-serien kunde ha skrivits bättre, varit längre och mer ingående. Men de olika förorden visar ändå att Sjöwall Wahlöö kunde – och kan – läsas på flera sätt och av många anledningar.

”Levande, stilistiskt hårt hållen, skickligt upplagd i sin utveckling av berättelsen”, skriver Henning Mankell (i förordet till ”Roseanna”).

”De var”, menar Roslund & Hellström: ”Kriminalgåta. Samhällskritik. Tidsbetraktare.” (”Mannen som gick upp i rök”)

”Martin Beck får mig att tänka på Predikaren i Bibeln”, upplyser Åsa Larsson. ”Jag lät hans namn gömma sig i namnet på min huvudperson, Rebecka Martinsson.” (”Den skrattande polisen”)

Leif GW Persson: ”Stillsamt berättad, med humor, distans och i ett tempo som hör vardagen till. Den vardag som tillhör de poliser som utreder ett grovt brott.” (”Brandbilen som försvann”)

Arne Dahl försöker formulera vad som slog an hos honom, som 15-åring: ”Att finna en form för sin vrede, kanske…” (”Polis, polis, potatismos!”)

Liza Marklund: ”Paret Sjöwall Wahlöö… sammanförde hög litterär kvalitet med dramaturgiskt skickliga intriger – och ett socialt engagemang som fick sidorna att glöda.” (”Polismördaren”)

Men – det är min fråga – vad anser K Arne Blom? Han har inte heller fått skriva något av förorden. Det förvånar mig lite, liksom det förvånade mig att han inte finns med i Michael Tappers avhandling.

– Det förvånade mig också, säger K Arne Blom i telefon. Men Tapper har nog inte läst mig. Det är ju längesen som jag skrev kriminalromaner.

Kan det bero på det – att Blom är, i så fall orättvist, bortglömd? Alltför få minns honom idag.

K Arne Blom började skriva krimi så tidigt att han var samtida med Sjöwall Wahlöö. Redan 1971 debuterade Blom med Någon borde sörja, som inledde en serie polisromaner om Lund. Han var alltså den första – och enligt mig är han också den främsta – efterföljaren till Sjöwall Wahlöö. Han gick i deras fotspår – fast med egna skor.

1971 började K Arne Blom – med ”Någon borde sörja” – att skriva vidare i Sjöwall Wahlöös form men inte med deras syfte. 

Också du använde polisromanen för att skildra det svenska samhället, till att börja med studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. Du tog till dig formen och syftet men inte Sjöwall Wahlöös vänsterpolitiska åsikter. Du var väl mer liberal, kanske folkpartist?

– Nej, svarar han, jag var närmast en gråsosse.

Sjöwall Wahlöös inflytande på både samtiden och vad som skulle följa sammanfattas för mig i K Arne Bloms kriminallitterära produktion. Hur många läsare höll med Sjöwall Wahlöö i varje ord och åsikt? Hur många läste böckerna som politiska pamfletter på 60- och 70-talen? Hur många påverkades att byta politisk åsikt? Hur många läste Sjöwall Wahlöö och blev marxist-leninister?

Sjöwall Wahlöös viktigaste inflytande var litterärt, vill jag hävda. De visade att underhållningsgenren kriminallitteratur – deckare – kunde användas för att skildra samhället och kritisera samhällsutvecklingen. Kanske att krimi t o m är den främsta genren för samhällsskildrande och samhällskritisk litteratur? Dessutom fastslog Sjöwall Wahlöö att undergenren polisroman var den mest realistiska och därmed mest lämpliga för deckarförfattare som ville skildra samhället.

Finns det något land där det procentuellt i förhållande till andra sorters krimi författats så många polisromaner – som i Sverige? Har något annat land så många författare som skriver krimi med det tydliga syftet – ibland mer och ibland mindre politiskt – att skildra och kritisera tendenser i samhället?

Sjöwall Wahlöö förändrade kriminalförfattandet och grundlade den moderna svenska kriminallitteraturen. Men hur står sig deras egna böcker? Har romanerna reducerats till tidsdokument – eller kan de än idag läsas som levande litteratur?

Ja, jag tycker det. Vad jag kan störa mig på är att Sjöwall Wahlöö inte nöjde sig med att låta personerna uttrycka politiska åsikter utan i var och varannan mening predikar politik som allsmäktiga författare. Fast så gör ju många författare, både inom och utom kriminalgenren.

Person-, miljö- och även samhällsskildringarna är fortfarande aktuella, nog går det att dra paralleller mellan böckerna och dagens samhälle. Nyligen såg jag att regissören Tomas Alfredson eventuellt planerar att filma den mest politiskt nedsablade titeln i ”Roman om ett brott”-serien, alltså ”Terroristerna”. Jag tror det kan bli en bra – och högst aktuell – långfilm.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet Kultur 2013

Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Den ”okända” svenska deckardrottningen

I väntan på recensionen av Ulla Bolinders nya säregna deckare, ”I din himmel”: en krönika om med en presentation av henne som jag tidigare har skrivit.

***

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2012

Deckarförfattaren Lundberg skriver vidare

I höst kommer det äntligen en ny och femte Malmödeckare av Kristian Lundberg. ”De som skall dö” (Bladh by Bladh) blir titeln. Samtidigt återutges hans fyra föregående deckare i pocket.

Så jag tog fram den här intervjun som jag gjorde med Lundberg när han kommit en bit in i serien och precis gett ut sin tredje Malmödeckare.  Ta det som en försmak på den kommande titeln och repetition av vad han tidigare haft för sig i deckarväg – titlarna har ju inte direkt kommit regelbundet och dessutom på än det ena än det andra förlaget.

*

Även Kristian Lundbergs nya och tredje kriminalroman, ”Malmömannen”, är full av lika poetiska som drastiska formuleringar. Som denna: ”Helvetet är också en plats på jorden.”

Vi går längs Sundspromenaden i Västra Hamnen, den   nya stadsdel som blivit Malmös stolthet, åtminstone politikernas. Lundberg berättar vilka som finns bakom fönstren till bostadsrätterna á cirka 30 000:- per kvadratmeter (och stigande). Där bor galleriägaren och skönhetskirurgen bor där.

En recensent undrade vilken stad som egentligen skildras i Kristian Lundbergs romaner. Någon sådan stad kan ju inte finnas.

– Men kom hit då! utbrister han. Ring på dörren hemma hos mig! Så ska jag guida genom Västra Hamnen. Först kan vi ta en titt på Turning Torso och sen går vi 100 meter bort till Scaniaparken, där uteliggarna har sitt nattläger och bränner bort plasten från kablar för att sälja koppartråden.

­– Det kunde vara Dickens London på 1800-talet, säger Lundberg.

”Socialpolitikens nya paroll: Var man sitt eget tält.” Alternativt: ”Äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare.” (citat ur ”Malmömannen”)

– På somrarna invaderas också Persiska viken, som det heter i malmöitisk folkmun, av gästande badturister.  Busslinje 15 går mellan invandrarförorten Lindängen och Västra Hamnen. Resan från en värld till en annan – från ett getto till ett annat – tar 15 minuter.

2004 debuterade Kristian Lundberg som deckarförfattare. Många blev förvånade. Han var känd och prisad som poet och kritiker. Varför skulle också Lundberg ansluta sig till den långa raden av deckarförfattare?  Brukade han ens läsa deckare?

– Jag började läsa deckare när jag hade Jens Wahlöö som skolkompis, från 12 år och uppåt. Hans föräldrar var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I deras bibliotek fanns allt från de egna deckarna och Ed McBain till Maos lilla röda. Jag skrev min första polisroman – den förblir outgiven – långt innan jag debuterade som poet.

Hans första – utgivna – polisroman fick titeln ”Eldätaren” och efter den följde ”Grindväktaren”. Den återkommande kommissarien, Nils Forsberg, 50 plus, är en avdankad, misslyckad polis, halvnykter alkoholist och katolik, som fått en sista chans i Arbetsgruppen för Extra Ordinära Utredningar. Brottsmiljön är Malmö och i den nya romanen, ”Malmömannen”, drabbas staden av en våldtäktsvåg: 20 unga flickor med invandrarbakgrund våldtas och misshandlas.

– Jag tänkte skriva fem deckare. Men när jag är klar med de första fem så ska jag nog bestämma mig för att skriva fem till. Verkligheten blir bara värre. Hur skulle jag kunna dra mig tillbaka?

Fredrik Ekelund, Tony Manieri och Mikael Bergstrand – och numera också du. Fler är det väl inte som skriver deckare om Malmö? Var det inte så att din hemstad Malmö krävde en deckare? Eller tvärtom – deckargenren krävde Malmö som kriminell miljö?

– Obegripligt att det skrivs så få Malmödeckare. Ingen svensk miljö passar bättre i en kriminalroman: politiskt, etniskt, klassmässigt och kriminellt, utanförskap och gettofiering, närheten till östblocket, skiftet från arbetar- till så kallad framtidsstad.

– Gränserna är så skarpa i Malmö. Så mycket hat. Fattiga och rika lever kloss-kloss. De stöter ihop och  konfronteras. Jag tror det snart blir raskravaller. Lite har det redan startat. Med golfklubbor jagade man bort   invandrare från Limhamn.

”Allt färre äger allt mer. Allt yngre begår allt grövre brott.” (ur ”Malmömannen”)

Kristian Lundbergs polisromaner har två förebilder.  Dansken Dan Turèlls skildring av Vesterbro i Köpenhamn inspirerade till skildringen av Malmö som både stad och  tillstånd. Sjöwall/Wahlöö är den andra förebilden.

Alla svenska polisromanförfattare – från K Arne Blom på 70-talet till Arne Dahl idag – är efterföljare till Sjöwall/Wahlöö. Men det är inte beskrivningen av poliskollektivet och polisarbetet som inspirerat Lundberg utan det som anses vara sämst med Sjöwall/Wahlöö – när de mot slutet av polisserien blev så politiskt engagerade att agitation och budskap tog över.

– Per Wahlöö var alltid politisk och alltid ilsken. Läs boken ”Mord på 31:a våningen”! Jag blir lika arg. Ingen större skillnad mellan mig och en som skriver insändare till lokaltidningen om samhällets förfall. Jag är nog urtypen för en bitter kverulantisk gubbe.

– Att läsa och skriva om polisrutiner blir tråkigt. Jag hatar…

Ja, exakt så säger Lundberg och räknar upp de flesta av Sveriges deckarförfattare…

– Jag hatar putslustiga, underhållande kriminalromaner där polisen löser allt på slutet. Som om det finns någon lösning? Det är en lögn och ett svek, både mot läsarna och dem man skildrar. Sådana deckarförfattare utger sig för att skriva samhällskritiskt men ger tvärtom sitt stöd åt dagens samhällssystem.

”Jag har själv sett hur de springer omkring på morgnarna och letar råttor!” (Också ur ”Malmömannen”: samtal till Skånepartiets närradio om vad kebab innehåller.)

Romanerna utspelar sig ungefär ett halvår före  utgivningsdatum. I Malmömannen har det ännu inte varit politiska val – men valet närmar sig. Det oroar mig att jag inte vet hur den bittre och förbannade kommissarie Forsberg ska rösta…

– Du tror att han röstar på Sverigedemokraterna? Nej, Nils Forsberg är nog en gammal hederlig socialdemokrat.

Men i en debatt i Sydsvenskan hävdade ju malmöbon och (deckar)författaren Fredrik Ekelund att det var just hederliga socialdemokrater som hade röstat på Sverigedemokraterna? Kalla dem inte främlingsfientliga – ja, rasister – utan ta deras oro på allvar!

– Det kanske var ohederliga gamla sossar som bytte parti? kommenterar Kristian Lundberg. En del av socialdemokratin har ju alltid varit rädd för det annorlunda och främmande, det som inte känns igen.

–  Det protesteras mot moskébyggen och man vill förbjuda slöjor. Man lyfter fram olika detaljer som alla bottnar i en enda sak: De har inte här att göra! Ut med dem! Sverige har blivit allt mindre öppet och allt mer trångsynt. Varför ska det vara en omöjlig tanke med en moské bredvid en Pingstkyrka?

Bengt Eriksson
(Publicerat i TCO-Tidningen 2006)

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Nu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Norsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)