Skvallrigt med en antydan till analys

Johan Erlandsson

Boken om Beck

och Sjöwall Wahlöö

och tiden som for

(Piratförlaget)

En av de värsta synder en recensent kan begå är att vilja att författaren hade skrivit en annan bok än den författaren har skrivit. Men det hjälps inte: jag önskar att Johan Erlandsson hade skrivit en annan bok om Beck, Sjöwall Wahlöö och ”Roman om ett brott”-serien.

För det första, det är en alldeles för tunn bok, dessutom satt i stor stil med stora radavstånd och stora marginaler. Det kunde ha varit typ ett långreportage i ett magasin, inte mer än så.  

Delar av boken, där Erlandsson yt- och lättanalyserar romaner och filmer, är mer intressanta än de delar, där han skriver, ja, skvallrar om både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös privatliv. Som att det dracks = söps. Hade det inte räckt att nämna en gång istället för att göra det så många gånger att det känns som om det upprepas på var och varannan sidan?

Det blir bara skvallrigt – och tragiskt – och bidrar inte med något väsentligt till porträttet av Sjöwall Wahlöö som författare eller till förståelsen av romanserien (eller för den delen filmerna) i vare sig deras eller vår tid.

Så mycket som saknas i det som ändå är en antydan till analys. Jag hade velat ha en ordentlig genomgång av varenda roman och analyser på – observera – djupet också av filmerna. Det är så lätt att slentriantrycka att filmatiseringarna av eller utifrån romaner och personer blev sämre – men det finns ju nyanser till och med i TV-serien. 

Allt är långt ifrån dåligt, vad gäller filmerna/TV-serien, om än allt längre ifrån romanerna.

En diskussion på allvar om romanerna kontra sin tid och den tiden kontra vår tid. Poliserna och andra personer som människor i tiden, kontra poliser och människor i vår tid. En riktigt genomgång av stilistiken, Sjöwalls Wahlöös skönlitterära prosa i förhållande till annan skönlitterär prosa och till journalistikens randande. Genomgång av lärjungar, de som lärde sig av Sjöwall Wahlöö och tog efter, än idag börjar skriva polisromaner i deras stil.

Några författare nämns, men inte den viktigaste, han nämns aldrig, troligen… ursäkta eller ursäkta inte… på grund av okunnighet i Sveriges deckarhistoria. Nämligen K Arne Blom, ingen säger ingen har skrivit så nära Sjöwall Wahlöö som Blom (bortsett från politiken).

En ordentlig genomgång av hur polisromanförfattarna Sjöwall Wahlöö togs emot under sin livstid – och hur de betraktas idag – hade också förtjänat ett långt kapitel, om inte flera.

Att de var kommunister, den andre värre än den första, poängteras däremot. Jo, fast det är ju ett faktum att många läste polisromanerna, böckerna fick läsare som varken då eller nu kan beskrivas som kommunister. Så exakt hur renläriga kommunister var Sjöwall Wahlöö? Graden och sorten av renlärighet och exakt hur satte detta spår i deras tio polisromaner?

Blev någon övertygad kommunist efter att ha läst Sjöwall Wahlöö? Hur många läste romanerna som deckare utan att reflektera över att böckerna ju lär ha varit kommunistisk propaganda? Jag tror nog jag vågar slå fast att Sjöwall Wahlöö måste ha varit rätt usla som propagandister.

Vem ska läsa Johan Erlandssons ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for”? Många vill och lockas göra det, tror jag. Det vill man säkert oavsett om man läst hela ”Roman om ett brott”-serien och/eller sett en radda avsnitt på TV. Eller om man faktiskt knappt vet vilka Sjöwall Wahlöö var och är.

Men det är en sak, att vilja och lockas läsa. En annan fråga är vilka som kommer att vara nöjda efter att ha läst boken. De som jag nämnde sist i förra stycket, tror jag. Ju mindre en läsare vet om Sjöwall Wahlöö, desto bättre. Helst bör man nog inte veta någonting. Då kan det här vara en intressant bok – men knappast annars.  

Fast det kommer väl att skrivas fler böcker om Sjöwall Wahlöö. Hoppas jag… Förresten, en längre artikel jag skrivit om Sjöwall Wahlöö finns på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Bengt Eriksson

Sjöwall-Wahlöö på konstutställning

Så har också andra hälften av kriminalförfattarparet Sjöwall-Wahlöö avlidit. Maj Sjöwall (1935-2020) blev 84 år.

Jag har skrivit om Sjöwall-Wahlöö fler gånger än jag minns. Det här var en av gångerna:  när de hyllades med en konstutställning i Malmö (på platsen för mordet i romanen/filmen ”Polis, polis potatismos”, dessutom).

***

Polis, polis, potatismos
Utställning om ett brott
Elite Hotel Savoy m fl platser i Malmö

Inte så lätt att fånga in den här utställningen och det är inte heller lätt att ta till sig den i sin helhet. Det krävs stort intresse och gott om tid. Om man inte, som journalist, kunde gå på presskonferensen och ställa näsvisa frågor, så gäller det att lusläsa utställningskatalogen. Varje rad!

Katalogen till ”Polis, polis, potatismos – Utställning om ett brott” är knappast pedagogisk. Å andra sidan – och det ska betonas – är det också en utställning som ger mycket, när man väl tagit sig in i den. Många konstnärliga uttryck (måleri, skulptur, foto, video, installation, performance) och dessutom guidas besökaren till olika platser i Malmö.

Oljemålning av Vibeke Slyngstad.

”Utställning om ett brott” syftar förstås på ”roman om ett brott”, alltså Maj Sjöwalls & Per Wahlöös karaktäristik av polisromanen/deckaren ”Polis, polis, potatismos!” (1970) och hela den tio titlar långa samhällsskildrande brottsromanserien från åren 1965-75.

Även om de femton konstnärerna, både från Sverige och andra länder, fick i uppdrag att skapa nya verk med utgångspunkt från romanen så utgår få av dem från själva mordet. De flesta fördjupar och diskuterar allt det andra, som deckare också – och kanske mest – handlar om.

Stol från gamla Savoy, målad med Beckers oljefärger av Leif Eriksson.

Så logiskt att utställningen finns på Elite Hotel Savoy i Malmö. Nja, visst satt direktör Viktor Palmgren och åt på Savoys restaurang när han blev skjuten. Men det är inte nuvarande Café le fil du Rasoir som blivit utställningslokal utan konferensrummen – dessa pampiga och påträngande rum, vars väggmålningar konkurrerar med utställningen.

Som Vibeke Slyngstads lågmälda målningar – likt scener ur en svit – av t ex Savoys menyskylt och en skjuten mans fötter och ben. Det dröjde innan jag såg dem på allvar. Även Patrik Aarnivaaras spetsiga, färgskiftande plexiglasskulptur är fascinerande och tankeeggande. Men jag undrar om inte rummet begränsar snarare än synliggör skulpturen?

Leif Erikssons stol från gamla Savoy, ommålad med Beckers oljefärger, ska förstås stå just här. Alla hans A4-sidor med samtliga ord i första kapitlet ur ”Polis, polis, potatismos!” skulle däremot fungera lika bra var de än ställs ut. Att ”bara” några sorterade ord (i bokstavs- och nummerordning) kan lyfta fram så mycket annat och nytt ur ett bokverk.

Bäst fungerar Gerhard Nordströms stora 70-talsmålning med liken från Song My placerade i Skånes sköna natur. Han utgick från formaten på liknande väggmålningar som de på Savoy och nu kan hans målning mäta sig med dem. Konstens motiv och funktion konkurrerar – ja, duellerar – och ifrågasätter varann.

Videon ”Även änkor måste ju vara nakna ibland” (citat ur boken ”Polis, polis, potatismos!”) av och med Elin Lundgren.

Fast mest intressant i utställningen på Savoy är ett par av videoverken. Saskia Holmkvist har gjort en film (50 minuter) där hon med hjälp av en kvinnlig Beck-filmpolis och ett par riktiga poliser arrangerat en förhörssituation. Verklighet och fiktion påverkar varann tills de byter plats.

Mer lyckad ändå är Elin Lundgrens film (23 min). Hon lät filma sig själv när hon gick omkring i Café Rasoir och intog alla tänkarposer som filmkommissarier brukar inta, från Sjöwall/Wahlöö-filmerna och framåt. Så exakt avkänt och genialt utfört. Hon tömmer… säg, den senaste Winter-filmen på all betydelse och mening. Hennes film visas i rum nr 109 med rester efter en övernattande kommissarie (typ en liten whiskyflaska).

Skådespelaren Ingvar Andersson som både sig själv och inspektör Månsson.

Martin Karlsson gjorde en film (15 min) med skådespelaren Ingvar Andersson, omväxlande som sig själv och kriminalinspektör Månsson i kriminalfilmen efter Sjöwall/Wahlöös roman. Åsa Maria Bengtsson filmade Maj Sjöwall i samtal med Arne Dahl/Jan Arnald och Per Engström (45 min).

Räkna minuter! Det krävs en heldag på Savoy. Sen ska man också, inte minst mentalt, orka promenera iväg till den andra fasta – men mindre – utställningen i polishuset vid Davidhallstorg för att bl a se Annika von Hausswolffs skulpturer.

Dessutom har delar av utställningen spritts ut till olika platser och romanmiljöer i Malmö. Men de flesta av dessa konstnärliga uttryck ska man nog inte söka sig till utan de bör helst upplevas plötsligt och oväntat.

Patrik Aarnivaaras ockupantflagga på ett övergivet hus vid Limhams skjutfält.

Som när Ann Lislegaards pistolskott varje kväll hörs utanför Savoy. Eller när man i en telefonkiosk vid Kirsebergs torg – där mördaren Bertil Svensson bodde – får syn på en nyskriven deckarhistoria av Keren Cytter. På ett öde hus vid Limhamns skjutfält hänger en ockupationsflagga och på en husvägg vid Möllevångstorget finns en skylt för VP-koncernen (båda Patrik Aarnivaara). Den unge polisen Skackes cykel ska stå någonstans på Kärleksgatan (Jakob Kolding).

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance (samma tider varje dag på Stortorget, Kirsebergs torg, Davidshallstorg, Möllevångstorget och Limhamns skjutfält) kan man förstås söka sig till. Men upplevelsen måste bli något helt annat om en polisbil plötsligt stannar till: polisen går ur bilen, startar CD-spelaren och börjar dansa. Lyssna på musiken! Vilka kompositörer/artister? Män eller kvinnor?

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance ”Vi är svenska poliser, vi är snälla”. Här utfört framför Malmös gamla polishus vid Davidhallshallstorg.

Allt detta – och mer ändå, som inte fick plats i min text – sker under en enda julivecka. Det beror på att utställningen skulle ha samma tidslängd som det tog för kommissarie Martin Beck att lösa mordgåtan. Men hur ska jag hinna med allt? ”Cykla!”, svarar Jacob Fabricius, chef för Malmö konsthall. ”Det gjorde mördaren.” Fast Fabricius tillägger – också – att det finns planer på en samlingsutställning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

Deckarförfattaren Lundberg skriver vidare

I höst kommer det äntligen en ny och femte Malmödeckare av Kristian Lundberg. ”De som skall dö” (Bladh by Bladh) blir titeln. Samtidigt återutges hans fyra föregående deckare i pocket.

Så jag tog fram den här intervjun som jag gjorde med Lundberg när han kommit en bit in i serien och precis gett ut sin tredje Malmödeckare.  Ta det som en försmak på den kommande titeln och repetition av vad han tidigare haft för sig i deckarväg – titlarna har ju inte direkt kommit regelbundet och dessutom på än det ena än det andra förlaget.

*

Även Kristian Lundbergs nya och tredje kriminalroman, ”Malmömannen”, är full av lika poetiska som drastiska formuleringar. Som denna: ”Helvetet är också en plats på jorden.”

De som skall döVi går längs Sundspromenaden i Västra Hamnen, den   nya stadsdel som blivit Malmös stolthet, åtminstone politikernas. Lundberg berättar vilka som finns bakom fönstren till bostadsrätterna á cirka 30 000:- per kvadratmeter (och stigande). Där bor galleriägaren och skönhetskirurgen bor där.

En recensent undrade vilken stad som egentligen skildras i Kristian Lundbergs romaner. Någon sådan stad kan ju inte finnas.

– Men kom hit då! utbrister han. Ring på dörren hemma hos mig! Så ska jag guida genom Västra Hamnen. Först kan vi ta en titt på Turning Torso och sen går vi 100 meter bort till Scaniaparken, där uteliggarna har sitt nattläger och bränner bort plasten från kablar för att sälja koppartråden.

­– Det kunde vara Dickens London på 1800-talet, säger Lundberg.

”Socialpolitikens nya paroll: Var man sitt eget tält.” Alternativt: ”Äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare.” (citat ur ”Malmömannen”)

– På somrarna invaderas också Persiska viken, som det heter i malmöitisk folkmun, av gästande badturister.  Busslinje 15 går mellan invandrarförorten Lindängen och Västra Hamnen. Resan från en värld till en annan – från ett getto till ett annat – tar 15 minuter.

2004 debuterade Kristian Lundberg som deckarförfattare. Många blev förvånade. Han var känd och prisad som poet och kritiker. Varför skulle också Lundberg ansluta sig till den långa raden av deckarförfattare?  Brukade han ens läsa deckare?

– Jag började läsa deckare när jag hade Jens Wahlöö som skolkompis, från 12 år och uppåt. Hans föräldrar var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I deras bibliotek fanns allt från de egna deckarna och Ed McBain till Maos lilla röda. Jag skrev min första polisroman – den förblir outgiven – långt innan jag debuterade som poet.

Hans första – utgivna – polisroman fick titeln ”Eldätaren” och efter den följde ”Grindväktaren”. Den återkommande kommissarien, Nils Forsberg, 50 plus, är en avdankad, misslyckad polis, halvnykter alkoholist och katolik, som fått en sista chans i Arbetsgruppen för Extra Ordinära Utredningar. Brottsmiljön är Malmö och i den nya romanen, ”Malmömannen”, drabbas staden av en våldtäktsvåg: 20 unga flickor med invandrarbakgrund våldtas och misshandlas.

malmosviten– Jag tänkte skriva fem deckare. Men när jag är klar med de första fem så ska jag nog bestämma mig för att skriva fem till. Verkligheten blir bara värre. Hur skulle jag kunna dra mig tillbaka?

Fredrik Ekelund, Tony Manieri och Mikael Bergstrand – och numera också du. Fler är det väl inte som skriver deckare om Malmö? Var det inte så att din hemstad Malmö krävde en deckare? Eller tvärtom – deckargenren krävde Malmö som kriminell miljö?

– Obegripligt att det skrivs så få Malmödeckare. Ingen svensk miljö passar bättre i en kriminalroman: politiskt, etniskt, klassmässigt och kriminellt, utanförskap och gettofiering, närheten till östblocket, skiftet från arbetar- till så kallad framtidsstad.

– Gränserna är så skarpa i Malmö. Så mycket hat. Fattiga och rika lever kloss-kloss. De stöter ihop och  konfronteras. Jag tror det snart blir raskravaller. Lite har det redan startat. Med golfklubbor jagade man bort   invandrare från Limhamn.

”Allt färre äger allt mer. Allt yngre begår allt grövre brott.” (ur ”Malmömannen”)

Kristian Lundbergs polisromaner har två förebilder.  Dansken Dan Turèlls skildring av Vesterbro i Köpenhamn inspirerade till skildringen av Malmö som både stad och  tillstånd. Sjöwall/Wahlöö är den andra förebilden.

Alla svenska polisromanförfattare – från K Arne Blom på 70-talet till Arne Dahl idag – är efterföljare till Sjöwall/Wahlöö. Men det är inte beskrivningen av poliskollektivet och polisarbetet som inspirerat Lundberg utan det som anses vara sämst med Sjöwall/Wahlöö – när de mot slutet av polisserien blev så politiskt engagerade att agitation och budskap tog över.

– Per Wahlöö var alltid politisk och alltid ilsken. Läs boken ”Mord på 31:a våningen”! Jag blir lika arg. Ingen större skillnad mellan mig och en som skriver insändare till lokaltidningen om samhällets förfall. Jag är nog urtypen för en bitter kverulantisk gubbe.

– Att läsa och skriva om polisrutiner blir tråkigt. Jag hatar…

Ja, exakt så säger Lundberg och räknar upp de flesta av Sveriges deckarförfattare…

– Jag hatar putslustiga, underhållande kriminalromaner där polisen löser allt på slutet. Som om det finns någon lösning? Det är en lögn och ett svek, både mot läsarna och dem man skildrar. Sådana deckarförfattare utger sig för att skriva samhällskritiskt men ger tvärtom sitt stöd åt dagens samhällssystem.

”Jag har själv sett hur de springer omkring på morgnarna och letar råttor!” (Också ur ”Malmömannen”: samtal till Skånepartiets närradio om vad kebab innehåller.)

Romanerna utspelar sig ungefär ett halvår före  utgivningsdatum. I Malmömannen har det ännu inte varit politiska val – men valet närmar sig. Det oroar mig att jag inte vet hur den bittre och förbannade kommissarie Forsberg ska rösta…

– Du tror att han röstar på Sverigedemokraterna? Nej, Nils Forsberg är nog en gammal hederlig socialdemokrat.

Men i en debatt i Sydsvenskan hävdade ju malmöbon och (deckar)författaren Fredrik Ekelund att det var just hederliga socialdemokrater som hade röstat på Sverigedemokraterna? Kalla dem inte främlingsfientliga – ja, rasister – utan ta deras oro på allvar!

– Det kanske var ohederliga gamla sossar som bytte parti? kommenterar Kristian Lundberg. En del av socialdemokratin har ju alltid varit rädd för det annorlunda och främmande, det som inte känns igen.

–  Det protesteras mot moskébyggen och man vill förbjuda slöjor. Man lyfter fram olika detaljer som alla bottnar i en enda sak: De har inte här att göra! Ut med dem! Sverige har blivit allt mindre öppet och allt mer trångsynt. Varför ska det vara en omöjlig tanke med en moské bredvid en Pingstkyrka?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerat i TCO-Tidningen 2006)

Den svenska noir-filmens födelse

Svartvitt. Nej, mörkare ändå. Som filmat i svartsvart. Hela skärmen är svart. Ljudet av en bil på en landsväg eller en människa på en stadsgata. Men ingenting syns. Jo, ett svagt ljus från en billykta sveper genom svärtan. En aning av vad som väl måste vara en människa börjar synas, lite i taget…

Jag tittar på svenska deckarfilmer. Inte dagens teve- och filmdeckare utan kriminalfilmer från 1940- till 60-talet. En höjdpunkt i svensk filmhistoria, enligt mig. Men ändå en ojämn filmproduktion, där regissörer och manusförfattare prövade sig fram, så det är nog riktigare att beskriva filmerna som – på flera sätt – spännande.

Deckarboxen_boxshot”Den stora deckarboxen” (utgiven av Studio S Entertainment) innehåller sju svenska ”deckarklassiker” på dvd. Manusen skrevs av deckarförfattare som var kända eller skulle bli: Stieg Trenter (”Det kom en gäst”), Vic Suneson (”I dimma dold”), Folke Mellvig (”Brott i paradiset”), Kerstin Ekman (”Tärningen är kastad”), Maria Lang (”När mörkret faller” och ”Ljuvlig är sommarnatten”) samt Per Wahlöö (”Nattmara”).

Fast själva kriminalhistorierna är inte så väsentliga – åtminstone inte
i efterhand – utan hur filmerna gjordes = regisserades. Arne Mattsson, svensk noir-films meste regissör, svarar för fyra filmer. Lärjungarna, som jag kallar dem, Lars-Eric Kjellgren och Rolf Husberg regisserade två respektive den återstående.

Också filmfotograferna borde namnges. Men till min häpnad ser jag att alla filmer haft olika fotografer. Ändå är bildspråket, oavsett thriller eller pussel, landsbygd eller Stockholm, gemensamt. Det måste ha varit tiden, så skulle det filmas, eller också har regissörerna hållit fotograferna i strama tyglar.

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.

Kameran kan även fokusera på ett ansikte, ligga kvar tills de knappt märkbara ansiktsuttrycken – känslor, tankar – visar vem personen är. Det ställer krav på skådespelarna som framträder i en lång känd rad: Eva Henning, Harriet Andersson, Ulla Jacobsson, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Mona Malm med flera.

Min favoritfilm: ”Ljuvlig är sommarnatten”, där nämnde Holmsten spelar en romannära Christer Wijk och Mattsson skildrar småstaden Skoga både mer stämnings- och spänningsfullt än filmatiseringen av ”Kung Liljekonvalje av dungen” härom året.

När kommer ”Stora deckarboxen 2”? Det finns fler svenska kriminalfilmer som borde samlas i en box. Till exempel Gustaf Molanders ”En kvinnas ansikte” (redan 1937) med Ingrid Bergman som utpresserska, Ingmar Bergmans ”Fängelse” och mer av Arne Mattsson, som kapten Hillmans ”Svarta damen”.

Och så förstås Hasse Ekmans filmer: särskilt ”Flicka och hyacinter”, nog den bästa svenska noir-filmen, men också ”Flickan från tredje raden” och ”Lågor i dunklet”.

Deckarlogg 2(Krönika i KB/YA/TA 2016)
Bengt Eriksson