Som att läsa Raymond Chandler i Paris

Patrick Modiano
En cirkus drar förbi
Övers: Katja Waldén
(Bonniers)

Jag hittade en bok av Patrick Modiano i min bokhylla. (Ja, det finns mycket som går att återfinna där som jag glömt att jag hade eller inte vet att jag har.)

En äldre roman, skriven och utgiven många år innan Modiano skulle få Nobelpriset och hitta en publik i Sverige. (Om hans romaner är storlästa av svenskar ens nu…)

”En cirkus drar förbi”, som kom på svenska 1993, är typisk för Patrick Modiano. Genast jag slår upp första sidan och börjar läsa är det som om jag läst det förut. Jo, det har jag ju, då på 90-talet. Men det är som om jag läst det många gånger.

Som om Modiano skrivit och berättat det många gånger. Och det har han, skrivit sina varianter av ”samma” berättelse, gång på gång, igen och igen. Det gör han hela tiden.  

Romanen börjar med ett ”Jag” som är en ung man och ett polisförhör, som läsaren inte riktigt förstår vad det går ut på och inte heller den unge mannen. Platsen är Paris, givetvis Paris.

När polisförhöret är över och den unge mannen går ut ur rummet där förhöret hölls sitter en flicka, ungefär tjugotvå år (hur vare sig jaget, som redan i första meningen talat om att han är arton år, eller Modiano kan veta det) på en läderklädd bänk i korridoren och väntar i sin tur på att bli förhörd i samma rum.

Efteråt möts de, den unge mannen och den unga flickan. Han sitter och väntar på terrassen till ett café med blicken riktad mot Quai des Orfèvres (ni vet, Simenon och Maigret) och när hon kommit ut från polishuset och går förbi så knackar han rutan till terrassen. Och hon kommer in och sätter sig vid samma bord som han; ”som om vi kände varandra och hade stämt möte här…”

Det okända kontra kända; det okända som blir känt, det kända som maskerar sig till oigenkännlighet. Stadens stämning av då, inte nu. Ett slags parisisk noir. Det här sökandet eller följandet efter något som ska visa sig vara något annat. Någon annan; som den unga kvinnan.

Inte känner de varann, nej, inte känner den unge mannen den unga kvinna. Inte är hon den han tror eller den hon presenterar sig som. Hon frågar om han kan göra henne en tjänst. Javisst. Huvudpersonen i Modianos böcker verkar alltid göra tjänster åt någon annan.

Alltid vara på jakt efter något flyktigt eller förflyktigat. Något kriminellt utspelar sig också, här i själva berättelsen, i andra berättelser vid kanten av, i historien bakåt eller den ovissa framtiden.  

Som alltid är det, för mig, som att läsa Raymond Chandler i Paris. För är och förblir Patrick Modian är som en parisisk Raymond Chandler. Dock så parisisk också att Modiano blir och är sig själv. Patrick Modiano skriver gourmetromaner som är nästan-deckare – eller verkligen krimi, beroende på var och hens definition.

Således, rekommenderas till finkännande läsare av kriminalgenren, vi/ni/du som uppskattar att smutta på varje mening och ord i en roman. Och så kul att (återupptäcka) upptäcka en oläst men läst roman av Patrick Modiano.

Bengt Eriksson