Ännu en svensk deckardebutant, i årets sista månad, med stämning från 50-talet

Peter K Andersson

Den halshuggna giraffen

(Lind & Co)

Ännu en deckardebutant och deckardebutant. Peter K Andersson har gett ut flera böcker men ”Den halshuggna giraffen” är väl hans debut som deckarförfattare.

En kort roman eller lång novell, blott cirka 140 sidor, och i första hand utgiven som ljudbok, förmodar jag. Och sen också tryckt som print on demand. Bra metod, tycker jag, då krävs ju ingen upptryckning av en större upplaga.

”Den halshuggna giraffen” – titeln syftar på ett trasigt prydnadsföremål – utspelar sig mestadels i Malmö (och lite Helsingborg samt upplösning i Börringe) på 50-talet. I omlagstexten jämförs Peter K Anderssons litterära atmosfär med Georges Simenons polisromaner om kommissarie Maigret i Paris.

Jo, kanske. Det ska i så fall vara att miljön liksom bara finns här, knappt beskrivs men ändå känns.

Fast ”Giraffen” är ingen polisroman utan en lågmält och långsamt hårdkokt deckare á Raymond Chandlers om privatdetektiven Philip Marlowe fast i Sverige och på svenska. Huvudpersonen – bortsett från den försvunne Olsson – Urban Krook är privatdetektiv.

Som en tobakshandlare i boken säger: ”Privatdetektiv? Det trodde jag inte fanns här i Malmö. Kan det löna sig?” Privatdetektiv Krook: ”Knappt.”

Därmed återknyter ”Den halshuggna giraffen” också till en tid i den svenska litterära kriminalhistorien då det faktiskt skrevs hårdkokta deckare med just privat- eller amatördetektiver. Så att Peter K Anderssons deckare blir historisk på flera sätt.

Privadetektiv Krook anlitas av mamman till järnvägsinspektor Erik Olsson som – ordagrant spårlöst – försvunnit från sin lägenhet och sitt arbete. Krooks efterforskning blir såväl en fysisk sådan (var kan Olsson finnas? har något hänt honom, vad?) som en psykisk eller mental (vem var – är – egentligen Olsson?).

Varför blir en människa, i det här fallet järnvägsinspektor Erik Olsson, som han blivit och är? Ett lika vanligt tema för detektivromaner, tänk Simeon, tänk Chandler, tänk även Sjöwall-Wahlöö, som i livet.

Långsamt, stämnings- och  insiktsfullt berättat, de få sidorna för sida. Privatdetektiven Krook kommer, liksom läsaren, allt närmare den försvunne Olsson.

Peter K Anderssons ”Den halshuggna giraffen” är ännu en av 2021 års klart läsvärda svenska debutdeckare: en noir med kvardröjande stämning från 50-talet.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson

Värsta kriminella förorten till Paris

Olivier Norek   

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain.

Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella.

Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med Noémie Chastain, egenartad både som kvinna och kommissarie – introducerade Norek i Sverige.

Att ”Kod 93” inte handlar om henne och inte heller är lika spretig och spräcklig blev först en liten besvikelse.  Istället inleds en trilogi med polisen Coste, utredningschef på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis, där landets flesta och grövsta brott begås.

”Kod 93” är en fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att liket på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod. Det blir en speciell utredning, särskilt när det kommer brev till Coste om olösta fall och försvunna rapporter.

Frågan ställs: korruption inom polisen?

Olivier Norek är också en skicklig persontecknare, inte minst vad gäller kvinnor.

Vilken suverän skildring av Johanna De Ritter, ny i teamet, 180 lång och rakryggad som en soldat! Hon visar sig vara något helt annat än vad de manliga kollegerna inbillat sig.

Bengt Eriksson          

Publicerat i Gota Medias tidningar

Så spännande mellan raderna

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Patrick Modiano kan främst jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Huvudpersonerna i hans romaner som på sätt och vis är en enda återkommande romanperson kan jämföras med Philip Marlowe – fast likaså fransk/a.

Modiano skriver detektivromaner, ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att romanen kan kallas deckare – fast fransk.

Nu ska jag inte trolla med ord. Fast det stämmer ju att utgångspunkten för nog alla romaner som Modiano har skrivit är just den amerikanska noirskolans detektivroman. Det är därför jag brukar tjata om att gourmetiska deckarläsare också bör läsa Modiano.

De – vi – känner igen oss och kommer med rätt stor sannolikhet att tycka om det vi läser.

”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Inte kriminellt, den här gången, men kanske har något kriminellt begåtts, utan det gäller själva formen, hur romanen byggs upp och… ja, hur ska jag beskriva det. Kanske: tänks och filosoferas fram.

Romanens jag, Jean Eyben, var knappt tjugo år när han arbetade ”på prov” några månader på Huttes detektivbyrå i Paris. Han fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst. Hutte lämnade över en ”dossier” – en himmelsblå mapp – med de knappa uppgifter som fanns. En mapp som Eyben av någon anledning som han själv inte riktigt vet råkade behålla när han slutade hos Hutte.

”Fallet” som uppdraget gällde var en försvunnen kvinna. Noëlle Lefebrve hette hon. Eyben besökte portvakten i huset där hon bodde, postkontoret där hon tog emot brev poste restante, caféet dit hon brukade gå. Han pratar med någon, några som kände henne.

Det blir en vandring genom hennes kvarter i Paris. Gator, adresser, hus nämns, just nämns, men beskrivs knappt, det mesta utelämnas. Och ändå lever Paris på romanens sidor, lever för mina ögon när jag läser. Jag går med, jag går där tillsammans med den unge detektiven Jean Eyben.

I sina skildringar av Paris kan Patrick Modiano påminna om Georges Simenon som även han  utelämnar mer än han beskriver men ändå – eller på grund av detta – får Paris att leva och andas.

”Osynligt bläck” är som alltid, vad gäller Modiano, en så kort roman att den kan kallas kortroman. Modiano utelämnar, som alltid, mer än han skriver ut. Han skriver sakligt, lite torrt, redovisande men mellan raderna öppnar sig äventyret – för hans personer och för läsaren. Det han inte skriver är ju så spännande!

Det är en skiss. Eller kanske, tänk att läsaren frågar om vägen och författaren berättar vartåt läsaren ska gå. Sen får läsaren själv finna berättelsen i sin fantasi. Hos sig själv. I sig själv. I sitt liv. Modianos romaner är egentligen 400 sidor tjocka istället för 126, som den här.

Han är väl lite mer humoristisk än vanligt dock i den romanen, när han då och då påpekar vilken romansida som läsaren och författaren befinner sig på (gällde att välja rätt grad på texten och hålla koll på sidnumreringen för förlaget).

Det finns ett mysterium i detektivromanen också. I slutet, sista delen boken, där intrigen (nåja) flyttat från Paris till Rom och åren har gått, uppdagar sig en lösning på mysteriet. Inte rent ut sagt men man anar lösningen, som i sin tur har en förklaring, som inte heller skrivs ut, också den anas blott.

”Osynligt bläck” är, som alltid det också, en finurlig roman av Patrick Modiano. Eller en del i hans evighetsroman, för på sätt och vis skriver han ju outtröttligt hela tiden på en och samma roman. Den roman som är detektivroman med uppgift att finna sig själv, Paris och världen.

Titeln ”Osynligt bläck” syftar just på minnet och livet – det är som skrivet i osynligt bläck för att närsom utan att man själv vet när kan bli synligt.

Bengt Eriksson

Nordvästskånska deckarmiljöer, från Ängelholm och upp över Bjärehalvön

Men Storgatan 12 B finns ju inte!

– Nej, säger Willy Josefsson, nummer 12 och 14 finns men inte Storgatan 12 B. Jag ville inte riskera att Martin Olsson skulle flytta in i någon deckarläsares lägenhet. Men det hjälpte inte. En kvinna hörde av sig och hävdade bestämt att jag hade beskrivit hennes barndomshus.

Willy Josefsson guidar oss genom kriminalmiljöerna, de fiktiva och de verkliga. Och var ska rundturen börja, om inte på Storgatan i Ängelholm. Det var i Josefssons tredje kriminalroman, ”Vila i vatten”, som den förtidspensionerade polisen och återkommande huvudpersonen flyttade till ett gult gatuhus i Ängelholm. (Han bodde förut i en korsvirkeslänga på Hallandsåsen.)  

– Skulle Martin Olsson bo någonstans i Ängelholm så var det på Storgatan. Småstaden Ängelholm börjar – och slutar – med Storgatan. Åtminstone var det så när jag växte upp och gick mellan stadens två biografier, valde bio efter bilderna i skyltskåpen.  

Martin Olsson, alias Willy Josefsson, på Storgatan i Ängelholm. Foto: Birgitta Olsson

Willy Josefsson tog studenten i Ängelholm och läste vidare i Lund. Han flyttade till Stockholm, Göteborg och Malmö, där han blev redaktör för Obs-Kulturkvarten i radions P1. Deckardebuten för drygt tio år sen var en återkomst till hembygden. Han valde Nordvästskåne som deckarmiljö. Idag bor Willy Josefsson utanför Lund men hyr en arbetslägenhet i Vejbystrand.

Nu har vi kommit till Stortorget och Josefsson undrar om vi minns början på hans nya roman ”Övervintraren”?

– Just här på Södra kyrkogatan, påpekar han, plockar Martin Olsson upp polisen Arne Bergman i sin Saab och så kör de runt kyrkan och ner i garaget under biblioteket.

Och se! Där ligger antikvariatet också, precis som i boken. Är sortimentet av Maigret-deckare lika bra i verkligheten? Willy Josefsson nickar. När han – eller om det är Martin Olsson – står och diskuterar Georges Simenons polisromaner med Anders Wendelberg, antikvariatets ägare, så undrar man var gränsen går mellan fiktion och verklighet…

– Stieg Trenter och Georges Simenon är mina deckarfavoriter. Mina största influenser. Som de har skildrat Stockholm och Paris, så försöker jag skildra Ängelholm och Bjärehalvön.

Dags för lunch på stadsbibliotekets restaurang – ett av de 50 matställen som enligt Josefssons deckare ska finnas i Ängelholm. Kan det stämma? Det finns nog ännu fler, hävdar författaren. Men var är tabascoflaskan? Nej visst, Martin Olsson har fått magsår och kan inte längre dränka smörgåsarna i tabasco.

Under lunchen ringer Willy Josefsson till Ängelholms lasarett och ber någon komma och öppna dörren till kulverten. Under sjukhuset slingrar flera kilometer långa, mörka kulvertar. Ett kusligt ställe och mest kusligt är den  ”Dödens tunnel”, som leder till bårhuset. I romanen ”De obarmhärtiga” sker mystiska dödsfall på sjukhuset. En dödsängel på två ben går omkring i kulvertarna.

Från rundturen genom Willy Josefssons deckarmiljöer. Foto: Birgitta Olsson

– Jag var orolig för vad sjukhusets personal skulle tycka. Men jag blev fotograferad till företagstidningen och alla 1 500 anställda fick pocketboken i julklapp.

Också tegelbruket i Vegeholm, dit vi nu har fortsatt, är smått kusligt. Inte minst när man tänker på att här – i ”Den fjärde punkten” – hittas en död, nästan uppbränd pojke. Willy Josefsson har lånat en nyckel och vi stiger in i den stora tegelugnen – och samtidigt i hans deckare.  

– Allt det här fylldes med tegel. Och så eldade man. Nu står det tomt. Det har sagts att tegelbruket skulle bli  konstgalleri. Men jag vet inte. 

Resan fortsätter längs kusten – förbi Magnarps hamn (där Martin Olsson brukar stå och betrakta Kullaberg), promenadstigen på heden (där han i ”Minnet av en mördare” upptäcker ett lik vid den gamla bunkern) och Vejbystrand (där den unga journalissan Cecilia bor när den förtidspensionerade polisen möter henne).

Vi kör samma hisnande väg mot Båstad, som prästen Eva Ström i ”Den fjärde punkten”. Högst upp på krönet av Nötte backar, där vägen stupar brant, Sinarpsdalen syns på vänster sida och Laholmsbukten rakt fram, körde hon nästan av vägen.  

Eftermiddagsfikat dricks på Enehalls pensionat uppe på Malen vid Båstad station. I ”Övervintraren” förekommer pensionatet i dubbel upplaga. Martin Olsson inkvarterades här 1968 som nybliven polis under Båstaddemonstrationerna och här hyr Arne Bergman också ett rum för att utreda ett nära 40 år gammalt brott. 

– Kom, säger pensionatsägaren Patrik Larsson. Han tar oss med till ett av rummen, drar ut lådan till nattygsbordet och visar. I alla pensionatsrum finns både en bibel och ett exemplar av ”Övervintraren”.

Sista stoppet är Barkåkra kyrka. Krucifixet, som hänger på plats i taket igen, föll ner i huvet på Eva Ström i boken ”Dödarens märke”. Eva Ström, som blivit deckarseriens andra huvudperson, är församlingens kyrkoherde. I ”Den slutna cirkeln” gömmer sig Jan Villumsen, psykiater från Lund, hos den kvinnliga kyrkoherden, uppe prästgårdsvinden. 

Verklighetens kyrkoherde heter Åke Svensson, som inte alls har något emot att Barkåkra kyrka blivit litterär kriminalmiljö. Hur har Josefsson lyckats skildra en kvinnlig präst?

– Jodå, den riktiga kyrkoherden nickar godkänt. Församlingen har fått en ny kvinnlig komminister som påminner om Eva Ström.

Bengt Eriksson

Publicerat i Magasinet Skåne 2007

***

Titlarna i Willy Josefssons deckarserie

Död skörd (1996)

Brinnande bevis (1997)

Vila i vatten (1998)

Minnet av en mördare (1999)

Dödarens märke (2000)

Den fjärde punkten (2002)

De obarmhärtiga (2003)

Den slutna cirkeln (2005)

Övervintraren (2007)

Inte samtliga titlar, såvitt jag kunnat utreda,

men de flesta finns nu som ljud- och e-böcker.

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Så mycket spänning under ytan

Olivier Norek

Ytspänning

Övers: Cecilia Franklin

[sekwa]

”Ytspänning”? Men likadant hette väl den deckare eventuellt ”deckare” med vilken Aino Trosell för längesen nu tilldelades Polonipriset? Dubbeltitlar, alltså återanvändande av tidigare romantitlar, börjar bli allt vanligare. Kan det vara bra?

Men detta om detta, nu ska jag ägna mig åt deckaren, polisromanen, kvinnoromanen, landsbygdsromanen och romanen ”Ytspänning” av fransmannen Olivier Norek. Denna ”Ytspänning” börjar som en typisk fransk noir-deckare: överdrivet, våldsamt, blodigt.

Noémie Chastain, överkommisarie på Parispolisen, leder ett tillslag mot en narkotikalangare som står beredd på knä i lägenheten med ett jaktgevär och skjuter henne i ansiktet.  ”Hon rörde vid ansiktet. Uppslitet. Klibbig vätska.”

Ska hon överleva? Ska hennes ansikte gå att rädd? I prologen skjutsas Noémie Chastain i snabbaste fart till sjukhuset. Mot rött ljus. Rätt igenom och mot Paristrafiken. ”Blod överallt. Alldeles för mycket blod. Och ansiktet. Herregud, så det såg ut. Uppslitet…”

Det är bra skildrat. Olivier Norek skriver precis så hemskt som det måste vara. Men om du har svårt för den här hårdkokta våldsamma blodiga franska noiren – håll ut. Snart ska ”Ytspänning” byta skepnad och bli en annan roman…

No, som hon kallar sig efter att en bit av Noémie försvunnit, överlever. Men hon är vanställd eller ”vanställd”. Vad är skönhet? Vem är vacker? I sin egen känsla och i betraktarens ögon och känslor. Författaren Norek skriver förresten Noémie även när hon för sig själv blivit No. Går väl att tolka det också.

Kommissarie Noémie Chastain skulle väl ha blivit väl omhändertagen efter att det hemska hänt? Av poliskåren, menar jag. Och av sin pojkvän, även han polis. Men han vill inte träffa henne, han håller sig undan, klarar inte av att se hennes yta, förmår inte att se hennes inre. Det enda han ser är det vanställda ansiktet, halva ansiktet är ett ärr som han och alla stirrar på – eller tittar bort ifrån.

Hennes övriga poliskolleger vet inte heller åt vilket håll de ska glo. Parispolisen vill inte ha henne tillbaka, inte i någon tjänst – istället deporteras No eller Noémie ut på landsbygden, till den lilla byn Avalone söderöver från Paris. Uppdrag: lägg ner dess (onödiga) polisstation.

Så blir det förstås inte utan tvärtom. Noémie kommer att (be)visa hur nödvändigt det är att små orter på landsbygden har sina poliser. Hon ska istället permanenta Avalone polisstation. Eller, för att vara noga, polisstationen i Decazeville (närmsta större stad; nåja, större och större, mindre än Sjöbo kommun) eller i Aveyron (departementet där byn och stad är belägna).  

Strax förändras stämningen. Från att ha varit hårdkokt storstadsnoir förflyttas ”Ytspänning” till landsbygden och blir en landsbygds- och polisroman i procedurskolan, både lite á la Georges Simenon och vad gäller den häpnadsväckande skildringen av fransk landsbygd lite á la Fred Vargas också. Mitt emellan kommissarierna Maigret och Adamsberg, där kan kommissarie Noémie Chastain placeras.

Hon hinner knappt stiga av tåget innan ett barnskelett – vilket bör betyda historisk tid, ett antal år sen döden inträffade – flyter upp i en tunna ur den konstgjorda sjön vid byn Avalone. Och Noémie får tillsammans med de lokala poliserna, som till att börja med tittar lika mycket på eller bort från henne som de före detta kollegerna i Paris, får gå ingång direkt med att leda utredningen av ett cold case.

Bra miljö- och personskildringar men framför allt en mycket fin kvinnoskildring. No / Noémie må ha blivit av med halva ansiktet  men hon är en hel kvinna och människa. Stark och svag. Dumdristig, klok och smart. Självupptagen fast med facettögon på omgivningen. Och så vidare.

 ”Ytspänning” blir dessutom en mansroman. Dykaren från Sjöpolisen i Paris, som ska hjälpa landsortspolisen att hitta ännu ett eller två ytterligare barnskelett, ser Noémies inre skönhet. Eventuellt ser han också hennes fortfarande yttre skönhet. Två män, så olika. Med fyra så olika ögon, så många olika känslor.   

Ja, jag kan fortsätta. Tråden är polisromanen – med många kringelikrokar i intrigen och dessutom en oväntad upplösning. Men under denna yta, denna ”Ytspänning”, finns så mycket mer, många fler dimensioner, många fler berättelser. Sååå mycket innehåll. Olivier Norek har skrivit en fantastisk deckare, polisroman, kvinnoroman, landsbygdsroman, ja, mansroman och roman.

Bengt Eriksson

Från Malmö till Israel och tillbaks

Claes & Eva Fürstenberg
Blodhundar
(Historiska Media)

Makarna Claes och Eva Fürstenberg är ännu en deckardebutant – eller två i en – som debuterar högt över nybörjarnivån.

Med många års erfarenhet av journalistik kan de inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket, i betydelsen lite och lagom men exakt, som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga.

Furstenberg BlodhundarDen äldre journalisten Gun Berlin, dagens dagstidningsmiljö och stadsdelen Gamla väster i Malmö – allt känns igen direkt. Och detta trots att deckarduon Fürstenberg knappt gör en enda beskrivning. (Jo, det finns en klar likhet med Georges Simenon.)

Efter att ha omvandlats till den nya sortens journalist (skriva och plåta och filma och prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

”Blodhundar” balanserar mellan en vardagsnära deckare och en internationell thriller; nutida och historiskt, svenskt, judiskt och palestinskt. Händelsernas grund finns i Israel, där huvudpersonen GB tillbringade sina ungdomsår på först en kibbutz och sedan i Tel Aviv.

Utländska säkerhetsagenter kontra en försvunnen och skadad hund. En hel del action men ändå inte mer än att vardagskänslan finns kvar.

Det har blivit en spännande historia och vilken svår balansgång, som Claes och Eva Fürstenberg kort sagt bemästrar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

Léo Malet-vecka 3) Ännu mörkare mörker i Paris

Léo Malet
Barnablod
Övers: Kennet Klemets
(Vertigo)

Noir brukar den kallas, Frankrikes motsvarighet till den hårdkokta deckarromanen made in USA.

Pappan till noir-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabarésångare, kontorist, spökskrivare, journalist, tidningsförsäljare och, alltså, deckarförfattare.

Hans återkommande huvudperson, privatdetektiven Nestor Burma, löser mysterier i samma Parismiljöer som kommissarie Maigret och hos de franska deckarläsarna är Malet faktiskt lika känd som Simenon. Men på svenska har vi hittills bara kunnat provsmaka Malet indirekt: i form av seriealbumet ”Dödens adress”, som landsmannen Jacques Tardi tecknat efter den första romanen om privatdetektiven Burma.

MaletMed ”Barnablod” introduceras deckarförfattaren Malet i Sverige. Det var på tiden! Léo Malet, som föddes 1909 och började skriva detektivromaner i början av 40-talet, avled tidigare i år. ”Le sang innocent”, som ”Barnablod” heter i original, publicerades redan 1954 i Noir-magazin.

Först blev jag besviken. ”Barnablod” är inte någon av Malets över trettio böcker om privatsnoken Burma utan en fristående berättelse – dessutom en tunn och snabbläst liten bok, inte en hel roman utan en längre novell.

Men strax övergick besvikelsen i förtjusning. Om nu ordet förtjusning passar i sammanhanget, för ”Barnablod” är en sällsynt otäck ”julberättelse”, som undertiteln lyder, om en blodig avrättning av bl a en pojke, bara ett barn, han kunde väl vara fem år, mitt under julfirandet.

Det är också en mångtydig berättelse: så ”noir” att det kan vara svårt att urskilja nyanserna i svärtan. ”Barnablod” handlar om ondska och godhet. Malet upprepar de föga originella men livsviktiga frågorna: Vem är ond? Vem är god?

Svaret borde vara att ingen, inte ens den grövste brottsling, är så ond att han inte har något gott i sej. Istället svarar Malet att även godheten kan ha ett ont syfte. Så kanske handlar ”Barnablod” om ondska och en ännu ondare ondska – något som kan kallas godhet finns inte!

I efterordet, skrivet av Kristoffer Leandoer, jämförs ”Barnablod” med Bibelns berättelse om konung Herodes som – för att undanröja ”den nyfödde judekonungen” – lät döda alla gossebarn i Betlehem med omnejd.

Översättaren, Kennet Klemets, har med musikalisk känsla överfört Malets ”ovårdade” franska skriftspråk och Parisslang till svenska. Balansen mellan amerikanskt och franskt, pastisch och originalitet – perfekt! Så bra är översättningen att jag hoppas – nej, kräver – att Vertigo eller något annat förlag också sätter Klemets i arbete med att översätta romanerna om den parisiske privatdetektiven Nestor Burma.

Bengt Eriksson
Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

Matti Yrjänä Joensuu (1948 – 2011)

Matti Joensuu
Land: Finland
Genre: polisromaner

Ett ord återkommer i recensioner av Matti Joensuus polisromaner: tonen.

Joensuu skriver Koskenkorva-deckare! sa jag en gång, lite på skämt men också på allvar, till en finsk bekant. Det var fräckt sagt. Skulle den finske bekantingen bli arg? Nej, han nickade och höll med.

Joensuus ton är direkt, grov, på gränsen till vulgär – raka motsatsen till kommissarierna Maigret (Simenon) och Wexford (Rendell). Jag tror den här tonen, dialekten, stämningen är mycket finsk. (En liknande ton kan höras i den finska folk- och populärmusiken.)

Den vardagliga tonen och stämningen beror också på att Joensuus huvudperson och polis – till skillnad mot de flesta polisromanpoliser – inte är kriminalinspektör eller kommissarie.

Helsingforspolisen Timo Harjunpää jobbar på krim, avdelningen ”våldet”. Han har epitetet över- framför sin titel, men han är konstapel: kriminalöverkonstapel. Harjunpää patrullerar inte på gatan, men han sitter i polisbilen (ofta tillsammans med sin kvinnliga kollega, Onerva Nykänen). Han jobbar dag- och nattskift, kommer i direktkontakt med brott, brottslingar och offer; olika sorter, små och stora.

Den finske polisen/polisromanförfattaren Matti Yrjänä Joensuu.
Foto: Teemu Rajala / Creatice Commons.

Med polisbilen färdas Harjunpää mellan Helsingfors olika bostadsområden och samhällsskikt, mellan fattiga och rika, mellan liv och liv.

”Plågoandarna” (1987) är en resa tur och retur mellan de där upp och de där nere.

I en villa i stadens fina kvarter träffar läsaren en framgångsrik direktör i databranschen; i slumkvarteren finns den fattige nattvakten och hans kompanjon. De senare utsätter den förre för något som kan kallas modern klasskamp och påhittig terrorism: de beställer, för direktörens räkning, fem frysboxar, tusentals tegelstenar, en ofantlig grushög osv.

Också i ”Hunger efter kärlek” (1995) får läsaren besöka olika människor och miljöer i Helsingfors.

Den fina fru Helen Ekstam-Luukanen från Granfeltsvägen går en morgonpromenad med hunden och upptäcker ett lik i strandkanten. I ett förfallet hus i en förvildad trädgård bor den mindre fina familjen Leinonen. Gumman Leinonens yngste son, den kärlekshungrande Pip, förälskar sej i olika kvinnor, ger dem namn som ”Veteluggen” och ”Sidenstjärten”, och smyger om natten in i deras lägenheter: klär av sej, tittar på dem, rör vid dem…

Själv får kriminalöverkonstapel Harjunpää tillökning i familjen. Timos gamle far, som Timo inte sett sen han var liten, har plötsligt dykt upp.

Också följande skiljer Matti Joensuu från de flesta polisromanförfattare: han är författare och polis. Helsingforspolisen Matti Joensuu skriver romaner om Helsingforspolisen Timo Harjunpää.

Det är förstås bra, för deckarläsarna. Joensuu vet vad han skriver om. Men inte kan det vara lätt. Inte när poliserna är så autentiskt skildrade som i Joensuus romaner.

Hur reagerade kollegerna när de läste ”Stamfejden” (1984)? Tyckte de att Joensuu svikit kårandan? Ville någon polis längre arbeta tillsammans med Joensuu?

”Stamfejden” handlar om två grupper av finska zigenare som ligger i fejd med varann. De beväpnar sej, skjuter på varann med pistol. Polisen ingriper inte utan står bara och tittar på, rycker på axlarna, tycker att zigenare kan väl få utrota varann bäst de vill.

Men så träffas en polis av ett skott. Visserligen en civilklädd f d polis och inte var han världens bästa polis heller – men ändå. Polismord! Kåren sluter sej samman, blir en stam, och startar en hetsjakt på zigenare.

”Stamfejden” är naturligtvis inte ett journalistiskt reportage direkt ur verkligheten. Men realistisk – nära nog autentisk – måste berättelsen vara. Joensuu kan knappast ljuga och fantisera. Det skulle ju vara ännu värre – att grundlöst beskylla poliserna i Helsingfors för att, mer eller mindre, vara rasister.

1975 vann Matti Joensuu första pris i en finsk deckartävling. Romanen hette ”Väkivallan virkamies” och var hans debut som deckarförfattare. (Boken finns inte på svenska, men den svenska titeln skulle ha blivit ungefär ”Våldets tjänsteman” eller ”Tjänsteman vid våldsverket”.)

Tjugo år senare är Joensuu fortfarande polis i Helsingfors, fortfarande skriver han polisromaner och fortfarande granskar och kritiserar han poliskåren inifrån. Den författande polisen Joensuu kan liknas vid en enmans internrevision. I ”Hunger efter kärlek” – den senaste polisromanen av Joensuu som översatts till svenska – gäller kritiken karriärism och korruption inom polisledningen.

Nyligen berättade Matti Joensuu i deckartidskriften Jury att han efter några års paus i författandet nu sitter och skriver på en ny – mycket efterlängtad! – polisroman. Apropå mina farhågor ovan kan jag också meddela att Joensuu numera har ett gott förhållande till kollegerna. De finska poliserna är lite stolta över Matti, verkar det som.

En finsk deckarförfattarinna, Leena Lehtolainen, introducerades på svenska med ”Snöjungfrun” (2002). Också Lehtolainen skriver polisromaner om en underordnad polis. Men hennes huvudperson, inspektör Maria Kallio, är som synes kvinna och anställd vid Esbopolisen, nästgrannstad med Helsingfors.

Titlar:

Polisens pojke. 1983. Harjunpää ja poliisin poika. Övers: Ralf Friberg.
Stamfejden. 1984. Harjunpää ja heimolaiset. Övers: Ralf Friberg.
Blott för kärleks skull. 1986. Harjunpää ja rakkauden. Övers: Ralf Friberg.
Plågoandarna. 1987. Harjunpää ja kiusantekijät. Övers: Marianne Saanila.
Hunger efter kärlek. 1995. Harjunpää ja rakkauden nälkä. Övers: Camilla Frostell.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002