När jag utnämnde Sara R. Acedo och Lars Sundh till 2015 års omslagsmakare i krimigenrerna skrev jag så här om den senare:
”Jag är också förtjust i Lars Sundhs dova och nedtonade, svart- och brungråa omslag till Modernistas deckare: Patricia Highsmith, ”Främlingar på ett tåg”, Sharon Bolton, ”Små svarta lögner”, Belinda Bauer, ”Det slutna ögat”, Louise Penny, ”Ett förbud mot mord”…
Redan böckernas framsidor placerar böckerna i kriminalgenren.”
Nu tänker jag ge ännu ett av Deckarloggs imaginära krimipris till Lars Sundh. Fast 2016 öppnade jag och studerade – noga – hans bokformgivning innanför omslagen.
Ordet är: Minion.
Andra formgivare brukar ropa ve och fasa när jag nämner denna stilsort / detta teckensnitt. De ropar att de aldrig minsann skulle använda stilsorten Minion.
Men det gör Sundh. Han tycker det är en snygg stil. Och det gör jag också – och mer än så.
Jag skulle dessutom kunna prisa honom för titelbladen i de böcker han formger: bokstäver i olika grader, alltså storlekar, och vissa bokstäver liksom lutar, dansar och svänger till det.
Vissa rader är kursiva också, det vill säga hela rader lutar lite. Typ anarki över det. Gjort med mycket humor. Och ändå och trots så går stilen, graderna, formen ihop. Och blir en enhet.
Istället för bildtext: Jag försökte scanna och illustrera med några sidor ur Modernista-böcker. Gick ju så där. Syntes inte alls hur bra det är. Därför: Nästa gång du får syn på en bok som getts ut förlaget Modernista, helst en krimi, så slå upp boken och kolla själv!
D e t kallas finkänsla.
Men nu var det brödtexten, själva inlagan i boken, det skulle handla om. Det vi läser som bok, som en roman. Det vi måste kunna läsa, så kan det uttryckas.
Det finns hur många varianter som helst på hur en bok kan sättas. Tyvärr finns det också många formgivare, kanske främst amatörer men även proffs, som sätter böcker fel.
Ja, kort sagt: fel.
För liten stil, för lite luft mellan raderna, för långa rader, för små marginaler osv. Eller tvärtom: för stor stil, för mycket mellanrum, för korta rader, för stora marginaler…
Eller så väljs en stilsort som blir alldeles för grå i tryck. Det är nog det värsta, för mig.
Många får nämligen svårare att läsa med åldern – just den ålder som de flesta kriminal- och andra romanläsare nått upp till. Ändå finns det alltså bokformgivare som struntar i eller kanske inte ens tänker på läsarna; om de – vi – jag – kan läsa vad som står i boken.
Lars Sundh sätter perfekta brödtexter. Inte bara att Minion ser snygg ut – det är också rätt svärta, rätt grad på bokstäverna och rätt mellanrum.
Kan det göras bättre? Årets, imaginära, kriminalformgivningspris går till Lars Sundh på 
bokförlaget Modernista.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Lämna en kommentar