Ellen och Nils, två år senare i Göteborg

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Det börjar redan på omslaget så min recension måste också börja med omslaget. Varför anges förresten genren som ”Roman”? Det här är en polisroman och det är viktigt, om inte för läsningen så i Marie Hermansons utgivning. Hon skriver nu deckare på allvar. Hon har till och med skrivit sin andra titel i en serie polisromaner.

Men det är teckningen/målningen på bokomslaget jag syftar på. Förutom att det är ett fint omslag, som en tavla, ger det en stämning av förr i tiden. Själv tänker jag både på Stieg Trenter och Maria Lang och även Agatha Christie – men ändå inte. Jag tänker inte på omslagen till de äldre deckarförfattarnas originalutgivningar utan snarare till återutgivningar i backspegeln.

Googla fram några Lang- och Christie-återutgivningar och se: känslan av tillbakablick på det som var. Som en historisk resa bakåt i blicken direkt på omslaget. Också omslaget till ”Pestön” liksom till Hermansons förra och första historiska polisroman ”Den stora utställningen” gjordes av Sara R Acedo. Hon är med ett ord suverän.

I ”Pestön” återkommer både polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, inte längre (volontär)journalist. Nils och Ellen är inte heller ihop längre, vilket gjorde mig besviken, utan har en ny fästman. Men Ellen och Nils stöter ihop igen på stan, strax före jul, och hon ska ta sig sin plats i romanen.

Stan är Göteborg också i den nya polisromanen. Tiden är fortfarande 20-tal, närmare bestämt 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig. Dessutom känns Göteborg igen. För den som känner sitt Göteborg är platser och gator bekanta från idag men annorlunda mot idag. Vad stod trähuset på Masthugget där Nils Gunnarsson bor på andra våningen? Det ger en extra spänning, en historisk-nutida dialog i miljöbeskrivningarna.

”Pestön” är en lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Mycket antyds och lämnas, åt läsaren. Men det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Nils Gunnarsson på polisstationen. Pojken envisas. Han är ivrig. Han ska ha med sig Gunnarsson. Och pojken får med sig honom till sist.

Han går före Gunnarsson till eka i Östra Hamnkanalen och ror med polisen under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort. (Det här fick mig att googla fram en karta och se efter. Jag känner Göteborg väl något så när men Sävenåns långa sträckning måste jag kolla upp.) Det var som att ta sig fram genom ett mangroveträsk. Här långt borta bor de så kallade ”vrakarna”. De är fattiga, de lever på vad andra tappat och kastat i det grumliga, förorenade vattnet.

Nu har de hittat något i ån som de måste visa överkonstapel Gunnarsson: liket av en man. I trettioårsåldern, hade fastnat i grenar till de alar som sträcker sig ut över ån. Det är romanens upptakt. Fler trådar ska snart tillkomma – som läsandet och skrivandet av deckare. Här förekommer en mycket populär – men hemlig – deckarförfattare, som det verkar i genren ”pulp”. Och dessutom en speciell, återkommande mordmetod – garrottering – är också en ledtråd.    

Foto: Emelie Asplund

Titeln ”Pestön” syftar på en ö i Göteborgs skärgård, i romanen kallad Bronsholmen, med en nedlagd karantänstation. Ön har flyttats lite längre ut men bygger på verklighetens Känsö. På Bronsholmen/Känsö sattes sjömän som återvände från främmande länder i karantän, för att de inte skulle ta med sig smittsamma sjukdomar, till exempel pest, till Sverige. Karantänstationen har lagts ner (på såväl fiktionens som verklighetens ö) men personalen är kvar. Där försvaras nämligen en – en enda – fånge som är så farlig att han absolut inte får komma ut.  

Mer vill jag nog inte avslöja. Men så mycket kan jag ändå skriva som att Ellen svarar på en platsannons – en kökshjälp söks till Bronsholmen – för att hjälpa Nils att reda på vad som  försiggår på den nedlagda karantänstationen. Han är inte så glad för att hon utsätter sig för det men Eller är Ellen. Varför behövs all denna personal för att vakta och serva en enda fånge? Kan han vara så förskräcklig? Så farlig? Som ett monster? Vad sker egentligen där på ön?

Det händer betydligt mer i Marie Hermanson förra polisroman ”Den stora utställningen”. Med allt omkring utställningen och Einsteins besök var det lättare att få fart på händelserna. ”Pestön” är mer stillastående, inte lika spännande. På det sättet alltså, men bilden – porträttet – av Göteborg och Sverige år 1925 blir nog så spännande. Hermanson är, som jag skrev, mycket skicklig på att antyda. Med små, små detaljer beskrivs en tid och ett skeende, en förändring som kan anas i samhället.

Det är allt från att Ellen klippt håret kort till bristen på utbildade trafikpoliser. Med en så tydlig antydan att ingen kan missa visar Hermanson också på de fattiga kvinnorna roll – och plats – i 1925 års Sverige och den nu begynnande kvinnokampen. Även Ellen, som är bättre bemedlad, utkämpar denna kamp för kvinnors frigörelse. Tidigt i romanen finns en uppgift – förmedlad liksom i förbifarten – som visar att Ellen är eller var betydligt mer modern och Nils mer konservativ men övertalbar.  

”Pestön” är full av såna antydningar och meddelanden, det gäller för läsaren att vara uppmärksam och fånga upp dem. Då blir Marie Hermansons nya (polis)roman riktigt bra. Förresten en gång till: observera att hon nu faktiskt skriver serieromaner. Det kunde jag inte tro att Hermanson skulle börja göra. Däremot vägrar hon tydligen att författa serieromaner i den takt som de brukar skrivas, typ en om året. ”Den stora utställningen” kom 2018 och tre år senare ”Pestön”. Jag förväntar mig att trean kommer, säg, 2025.

Bengt Eriksson     

Ljuddeckare: Jul med Poirot

Agatha Christie

Poirots jul

Övers: Helen Ljungmark

Uppläsare: Maria Lyckow

(Bookmark)

Klockren pusseldeckare i lysande uppläsning!

Tanken var att njuta av en klassisk deckare och få julstämning på köpet. Första önskan blev utan tvekan uppfylld men julstämningen kom av sig då mordet sker i upptakten av julfirandet.

Och jag fick inte se Poirot i tomtedräkt, visserligen passar hans rondör väl för uppgiften men hans personlighet och är inte den rätta för att krypa i skorstenar och ropa ”Ho-Ho”.

Stilrent upplägg: Den åldrade miljonären samlar sina närmaste till julen. Ett mord sker i ”det låsta rummet”.

Poirot firar jul i närheten, blir engagerad i utredningen och med sedvanlig finess samlar han in kunskap om dådet, släkten, hemligheter mm. Bitarna faller på plats och finalen sker inför ”öppen ridå”.

Boken bär alla de kännetecken som får mej att än idag njuta av Christies böcker: välskriven och lättläst, smart deckargåta, smygande spänning, härligt persongalleri, kluriga ledtrådar, fina dialoger och en touch av brittisk humor.

Rolf Olandersson, gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Deckarloggredaktörens tillägg: Observera också följande…

1) Boken finns även som ebok och fysisk bok.

2) Helen Ljungmark har nyöversatt den här återutgivningserien med Agatha Christies deckare, moderniserat finkänsligt och samtidigt lyft fram det brittiska. Just den här titeln är från 1938.

3) Sara R. Acedos omslag till de återutgivna Christie-deckarna är som fina små konstverk.

Stryknin och andra gifter

Agatha Christie

En dos stryknin

Övers: Eva Wahlenberg

(Bookmark)

Exakt 20 år sen är det sen jag senast läste Agatha Christies ”En dos stryknin” (då utgiven av Albert Bonniers). Nu, när romanen återutgivits än en gång (av Bookmark) beroende på att det gått 100 år sen denna allra första Christie-deckare publicerades i England, har jag läst om den.

Agatha Christie hade dock (trösterikt nog, skulle man kunna säga) problem med att få ut boken. Flera förlag refuserade och när hon hittade ett förlag som var villigt att ge ut hennes deckare med originaltiteln ”The mysterious Affairs At Styles” – då ställdes förlaget som villkor att sista kapitlet skrevs om (vilket ju inte är trösterikt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är agatha-christie-en-dos-stryknin.jpg

Sara R. Acedo har gjort det fina omslaget till ”En dos stryknin” och även till övriga titlar i den aktuella återutgivningsserien med Christie-deckare.

Redan i ”En dos stryknin” – den svenska och absolut bättre titeln – introduceras och presenteras också Hercule Poirot, en nyligen pensionerade belgisk polis som rest till England för att vila upp sig i den lilla byn Styles St. Mary.    

Dit anländer också Poirots vän och blivande ständige ledsagare kapten Hastings, som även han ska vila upp sig (från striderna vid första världskriget). Styles i den engelska titeln syftar på herrgården Styles med den förmögna Mrs Inglethorp som ordnat flyktingboende under kriget.

Det sägs ibland att det här ska vara den allra första pusseldeckare, alltså att pusseldeckargenren härmed föddes. Något tveksamt kanske men struntsamma, ”En dos stryknin” är en mycket pusslig deckare.

Agatha Christie ger den ena ledtråden efter den andra så att läsaren ska kunna lösa mysteriet före Hercule Poirot. Hah! är väl kommentaren på det.

Christie visar sig också redan här ha skaffat sig stor kännedom i såväl stryknin som andra gifter. Så det var ju tur att hon blev deckarförfattare och inte giftmörderska, för polisen hade aldrig fått fast henne!

En extra finess med den här återutgåvan är att den har två slut: det tidigare, omändrade slutkapitlet och dessutom det refuserade originalkapitlet (som lär ha översatts till svenska för första gången). Läs och jämför – hade förlaget rätt?

Bengt Eriksson  

Den stora utställningens omslag

HermansonApropå recensionen av Marie Hermansons nya roman – en historisk feelgooddeckare – ”Den stora utställningen” (se förra inlägget här nedanför på Deckarlogg)…

Förresten, vilket fint omslag! Kan vara årets bästa bokomslag, får följa med och se nu när året lider.

Och ingen överraskning direkt heller att omslaget gjorts av: Sara R. Acedo.

 

2016 års kriminalformgivare: Lars Sundh

När jag utnämnde Sara R. Acedo och Lars Sundh till 2015 års omslagsmakare i krimigenrerna skrev jag så här om den senare:

”Jag är också förtjust i Lars Sundhs dova och nedtonade, svart- och brungråa omslag till Modernistas deckare: Patricia Highsmith, ”Främlingar på ett tåg”, Sharon Bolton, ”Små svarta lögner”, Belinda Bauer, ”Det slutna ögat”, Louise Penny, ”Ett förbud mot mord”…

Redan böckernas framsidor placerar böckerna i kriminalgenren.”

Nu tänker jag ge ännu ett av Deckarloggs imaginära krimipris till Lars Sundh. Fast 2016 öppnade jag och studerade – noga – hans bokformgivning innanför omslagen.

Ordet är: Minion.

Andra formgivare brukar ropa ve och fasa när jag nämner denna stilsort / detta teckensnitt. De ropar att de aldrig minsann skulle använda stilsorten Minion.

Men det gör Sundh. Han tycker det är en snygg stil. Och det gör jag också – och mer än så.

Jag skulle dessutom kunna prisa honom för titelbladen i de böcker han formger: bokstäver i olika grader, alltså storlekar, och vissa bokstäver liksom lutar, dansar och svänger till det.

Vissa rader är kursiva också, det vill säga hela rader lutar lite. Typ anarki över det. Gjort med mycket humor. Och ändå och trots så går stilen, graderna, formen ihop. Och blir en enhet.

Istället för bildtext: Jag försökte scanna och illustrera med några sidor ur Modernista-böcker. Gick ju så där. Syntes inte alls hur bra det är. Därför: Nästa gång du får syn på en bok som getts ut förlaget Modernista, helst en krimi, så slå upp boken och kolla själv!

D e t kallas finkänsla.

Men nu var det brödtexten, själva inlagan i boken, det skulle handla om. Det vi läser som bok, som en roman. Det vi måste kunna läsa, så kan det uttryckas.

Det finns hur många varianter som helst på hur en bok kan sättas. Tyvärr finns det också många formgivare, kanske främst amatörer men även proffs, som sätter böcker fel.

Ja, kort sagt: fel.

För liten stil, för lite luft mellan raderna, för långa rader, för små marginaler osv. Eller tvärtom: för stor stil, för mycket mellanrum, för korta rader, för stora marginaler…

Eller så väljs en stilsort som blir alldeles för grå i tryck. Det är nog det värsta, för mig.

Många får nämligen svårare att läsa med åldern – just den ålder som de flesta kriminal- och andra romanläsare nått upp till. Ändå finns det alltså bokformgivare som struntar i eller kanske inte ens tänker på läsarna; om de – vi – jag – kan läsa vad som står i boken.

Lars Sundh sätter perfekta brödtexter. Inte bara att Minion ser snygg ut – det är också rätt svärta, rätt grad på bokstäverna och rätt mellanrum.

Kan det göras bättre? Årets, imaginära, kriminalformgivningspris går till Lars Sundh på Deckarlogg 2bokförlaget Modernista.

Bengt Eriksson