2016 års kriminalformgivare: Lars Sundh

När jag utnämnde Sara R. Acedo och Lars Sundh till 2015 års omslagsmakare i krimigenrerna skrev jag så här om den senare:

”Jag är också förtjust i Lars Sundhs dova och nedtonade, svart- och brungråa omslag till Modernistas deckare: Patricia Highsmith, ”Främlingar på ett tåg”, Sharon Bolton, ”Små svarta lögner”, Belinda Bauer, ”Det slutna ögat”, Louise Penny, ”Ett förbud mot mord”…

Redan böckernas framsidor placerar böckerna i kriminalgenren.”

Nu tänker jag ge ännu ett av Deckarloggs imaginära krimipris till Lars Sundh. Fast 2016 öppnade jag och studerade – noga – hans bokformgivning innanför omslagen.

Ordet är: Minion.

Andra formgivare brukar ropa ve och fasa när jag nämner denna stilsort / detta teckensnitt. De ropar att de aldrig minsann skulle använda stilsorten Minion.

Men det gör Sundh. Han tycker det är en snygg stil. Och det gör jag också – och mer än så.

Jag skulle dessutom kunna prisa honom för titelbladen i de böcker han formger: bokstäver i olika grader, alltså storlekar, och vissa bokstäver liksom lutar, dansar och svänger till det.

Vissa rader är kursiva också, det vill säga hela rader lutar lite. Typ anarki över det. Gjort med mycket humor. Och ändå och trots så går stilen, graderna, formen ihop. Och blir en enhet.

Istället för bildtext: Jag försökte scanna och illustrera med några sidor ur Modernista-böcker. Gick ju så där. Syntes inte alls hur bra det är. Därför: Nästa gång du får syn på en bok som getts ut förlaget Modernista, helst en krimi, så slå upp boken och kolla själv!

D e t kallas finkänsla.

Men nu var det brödtexten, själva inlagan i boken, det skulle handla om. Det vi läser som bok, som en roman. Det vi måste kunna läsa, så kan det uttryckas.

Det finns hur många varianter som helst på hur en bok kan sättas. Tyvärr finns det också många formgivare, kanske främst amatörer men även proffs, som sätter böcker fel.

Ja, kort sagt: fel.

För liten stil, för lite luft mellan raderna, för långa rader, för små marginaler osv. Eller tvärtom: för stor stil, för mycket mellanrum, för korta rader, för stora marginaler…

Eller så väljs en stilsort som blir alldeles för grå i tryck. Det är nog det värsta, för mig.

Många får nämligen svårare att läsa med åldern – just den ålder som de flesta kriminal- och andra romanläsare nått upp till. Ändå finns det alltså bokformgivare som struntar i eller kanske inte ens tänker på läsarna; om de – vi – jag – kan läsa vad som står i boken.

Lars Sundh sätter perfekta brödtexter. Inte bara att Minion ser snygg ut – det är också rätt svärta, rätt grad på bokstäverna och rätt mellanrum.

Kan det göras bättre? Årets, imaginära, kriminalformgivningspris går till Lars Sundh på Deckarlogg 2bokförlaget Modernista.

Bengt Eriksson

Hjälp så skraj jag blev!

Jag gillar såna här böcker. Jag gillar också Helena Dahlgren. Så kombon är perfekt:

Boken ”100 hemskaste” (Modernista) innehåller alltså 100 tips på skräck, en genre som jag långsamt börjat bredda mig till från krimi, av en skräckläsare (just läsare, i första hand, recensent och skribent därefter) som uttrycker sig spontant, lika förtjust som skräckfyllt, rätt på och omedelbart ur hjärtat, ibland utan att passera andra kroppsdelar.

Gillar speciellt det här dahlgrenska sättet att skriva och recensera: slängigt och svängigt; mellan blogg, privatprat och faktabok

Genre och genre, förresten. Det är väl med skräck som med krimi: snarare ett familjeträd med olika medlemmar än en litterär genre. Och litteratur, förresten. Helena Dahlgren skriver också om TV-serier, film och musik (och den hemska apparaten telefon).

Vad gäller litteratur: romaner, noveller och dikter, också barnböcker. Översatta till svenska och oöversatta från engelska.

100-hemskaste(Förresten, jag tror fortfarande den förra ”bokhoran” Helena drog ett svepskäl när hon avvek från att medverka i ”min” antologi ”Ny Noir” härom åren. Jag sörjer det, fortfarande.)

Hennes guide- och tipsbok kan läsas på flera sätt. Till exempel bläddras i, hit och dit, lite här och var, för att fastna på plats nr 90: ”Ett sting i tummen” av Agatha Christie.

Va? Christie? På en skräcklista?! Jodå, som Helena Dahlgren skriver: ”Jag lutar mig bakåt och förklarar pedagogiskt…”

Sen kan man hamna på nr 74 (romanen ”Varulvens år” av Stephen King), 84 (Derry, ”fiktiv stad… möjligen inspirerad av Stephen Kings hemstad Bangor”), 41 (novellen ”Bortbytingen” av Selma Lagerlöf), 43 (Sarah Palmer, ”fiktiv karaktär”), 17 (”Exorcisten”, långfilm i regi av William Friedkin) och så vidare…

Som synes går boken nerifrån och upp som Helena Dahlgrens personliga topplista. Så man kan läsa på det sättet också, börja med plats nr 100 (romanen ”The House”, inte översatt, av Bentley Little; den har jag inte läst, den ska jag läsa) ändå upp i topp till plats nr 1… (Nej, vad som ligger där tänker jag inte avslöja, men såååå förvånad kommer ingen att bli, tror jag.)

Ofta lite längre texter men ibland väldigt (och, i mitt tycke, lite för) kort.

Många upptäckter att göra, mycket att handla i pocket och från antikvariat eller beställa hem på biblioteket, DVD:er att leta reda på och köpa. Och läsa och läsa i boken ”100 hemskaste”– som tips före (nåt för mig?) och koll efter (tyckte jag likadant?).

Glädjer mig förresten extra åt att ”Tistelblomman” av Amanda Hellberg finns med (nr 87, fast lite snålt dock väl?). Sveriges mjukskräckmästarinna – betoning på bägge orden om det går – med en tangenthand i krimi och den andra i skräck.

(Hallå, Amanda! Kommer det inget nytt om och med Maja Grå nu snart?)

Sist i boken, för så noga har man varit: bibliografi, diskografi och filmografi, webbsidor och personregister. Bok- och skivomslag med mera som illustrationer och snyggt layoutat för övrigt också av Lars Sundh, som än en gång använder sitt favoritypsnitt, Minion, vilket andra formgivare (av för mig obegriplig anledning) brukar fnysa åt och fasa inför.

Skrev jag förresten att Helena Dahlgren är kunnig? Hon är så jäddra kunnig i allehanda Deckarlogg 2skräck att jag häpnar. Kombinerat med att hon har humor, dessutom!

PS. Helena Dahlgrens blogg ”Dark Places” finns i länkförteckningen till höger.

Bengt Eriksson