Torsdagskrönika (ännu en) om den fortfarande pågående debatten om dagens kultursidor (de som ännu finns kvar).

Om dagens kultursidor (och det snabba eller mer långsamma avskaffandet av dem) har jag skrivit ett antal gånger. Bland annat HÄR (om hur jag skulle göra ifall jag hade råkat vara kulturchef/redaktör på någon lokal tidning) och HÄR (om olika sorters kulturbevakning kontra klick på nätet). Men debatten fortsätter både på sociala medier och nu senast i Dagens Nyheter och det ska den göra, kultur- och kultursidesdebatten måste fortsätta. Så ytterligare några åsikter…

För att börja i toppen: Vad som krävs är intresse och vilja från tidningsägarnas och chefredaktörernas sida. De måste vilja vara publicister och inte bara krämare. De måste fortfarande vilja göra en tidning och inte bara sälja nåt vad som helst. De måste tycka att det är viktigt och bra med en kultursida och dess kulturbevakning, inte minst av lokal kultur. De måste tycka att tidningsutgivning kommer med ett ansvar, ett demokratisikt ansvar. Och att kultur och kultursidor är en del – en viktig del – av detta ansvar.

Och så vidare, och så vidare. Kanske måste de inte, som jag, tycka att kultursidan är tidningens själ, utan kulturbevakning riskerar tidningen att bli både själ- och hjärtlös. Men nåt åt det hållet faktiskt, annars kommer det aldrig att gå, annars kommer aldrig kulturbevakningen och kultursidorna att kunna återupprättas. Eller ens finnas alls.

Det innebär, för att ta ett stiga ett trappsteg nedåt, att kultursidor måste ha kunniga redaktörer, som både är intresserade av och kunniga om kultur. Det är grunden. Det duger inte med allmänjournalister som chefer för kultursidorna, än mindre informatörer. Kulturchefer och kulturredaktörer måste tillsättas med syfte att göra bra kultursidor, inte för att sticka fingret i vädret och känna av det kommersiella tidningsklimatet. Alltså lika lite som ägaren ska vara en kommersiell krämare ska kulturchefen vara hens kommersiella hantlangare.

Nu tycker Deckarloggs red. nåt igen.
Foto: Birgitta Olsson

Det är och ska vara både och som gäller. Ägaren ska vara publicist lika mycket som tidningsförsäljare. Det betyder: intresserad av tidningens innehåll. Kulturchefen ska vara lika intresserad av sin kultursidas innehåll som av att dra in stålar till ägaren. Blev kanske lite klumpigt uttryckt det där men vad det handlar om är att det börjar med innehållet. Vilka sorters kultur måste vara med och få plats på en kultursida för att den ska kunna kallas kultursida. Vilka sorters kulturbevakning krävs för att kulturen ska bevakas.

Det har sagt att kultursidor kan inte ha nån bevakningsplikt. Klart dom kan, klart dom ska! Det är själva syftet med kultursidor – bevaka och skriva om kultur. Till exempel recensioner, som det skrivits och pratats mest om, för de anses onödiga idag. Det klickas ju inte på recensioner, bevare mig. Jag skrev nånstans att den åsikten är bull för det är den. Recensionerna (av litteratur, konst, musik med mera) måste finnas på en kultursida. Recensioner är till och med själva grunden för en kultursida.

Som så ofta handlar det inte om att utan om hur. Hur ska dagens recensioner skrivas, i papperstidningen som på nätet. (Det gäller för den delen alla texter på dagens kultursidor, hur ska de skrivas? I alla fall inte som för typ 50 år sen.) Min poäng: Det börjar med innehållet – sen gäller det att på bästa möjliga sätt nå ut med detta innehåll. Tro att det räcker med att skriva och publicera en text och se om nån läser… Det räcker inte, det duger inte idag.

Kulturchefen/redaktören måste vara synlig i stan och på byn: en offentlig person. Hen, brukar jag skriva, måste gå på vartenda kulturarrangemang, synas där, visa sig intresserad: förankra sig i bevakningsområdet. Det är poängen – att kultursidan måste förankra sig hos de kulturintresserad i stan och byarna. Och kom inte och säg att de är få, de kulturintresserade, det är de inte. Kulturbevakningsområdets aktiva måste känna en närhet till kultursidan, inte gilla varje ord som skrivs, så menar jag inte, men känna att kultursidans chef både är intresserad av och värnar kulturen, deras kultur.

Kulturintresserade måste välkomnas att skriva debattartiklar och starta kulturdebatter – och sånt kommer inte automatiskt, det måste ibland ske handgripligen. Lokal kultur – varenda lokal bok! konstutställningar, konserter, teater – måste recenseras. Kanske ska kulturredaktören ordna kulturjippon – som poesiläsning på caféer, arrangera kulturintervjuer med och på det lokala konstmuseet/dito konsthallen, ordna dikttävlingar för unga på högstadiet och gymnasiet, med mera, med mera, blott några snabba tankar.

Samarbete med centrumbildningar, författar- och musikcentrum till exempel, höll jag på att glömma. Och så de lokala kulturskribenterna, som inte bara ska skriva till kultursidan, mejla iväg en text då och då och allt mer sällan, utan involveras i arbetet, tillåtas tycka och tänka, vara med.

Alla ska med! Jo, kulturchefen måste faktiskt bli och vara en aktivist för sin kultursida, både skapa en levande kultursida och få den att leva i den lokala kulturens offentlighet. Jag har många fler åsikter om detta – om kultur och kultursidor – men jag stoppar här för nu. Läs gärna de tidigare texter om kultursidor som jag länkade till i början av den här krönikan.

Bengt Eriksson

PS. Som förut: snabbt skrivet nu på morron, ursäkta eventuella korrfel.