Skärpning, redaktörer och recensenter

Det har blivit både mer intressant och givande att följa sajten Boktugg och dess nyhetsbrev  än att läsa branschorganet Svensk Bokhandel som tidning och på nätet. I det senaste nyhetsbrevet från Boktugg finns en mycket intressant text om hybridförlag och delfinansiering av bokutgivning.

Dags att skrota begreppet hybridförlag, menar Boktugg, och istället satsa på ärlighet – att förlag öppet på sina hemsidor talar om vilka sorters utgivning av böcker de erbjuder. Citat från nyhetsbrevet: ”Hur stor del av de svenska bokförlagen nyttjar medfinansiering i någon form, antingen av författare eller organisationer, på någon del av sin utgivning? En killgissning är 90 procent.”

Skulle jag själv gissa så höjer jag till 95, kanske 99 procent. Återkommer strax till detta men först ett utrop: Nu, just NU, är det dags att tidningarnas kulturredaktörer och kritiker slutar att dela in bokutgivningen i egenutgivet och hybrider å ena sidan och förlagsutgivna böcker å den andra och finare. Där går ingen  kvalitetsgräns idag, en egenutgiven bok kan ha föregåtts av lika stor, ja, mer redaktionell koll och kontroll än förlagsutgivna, och detta oberoende av om förlaget är stort eller litet, en etablerades veteran eller en ny uppstickare.

Det fysiska resultatet är vad som ska bedömas, den färdiga boken. Och hur kan en färdig bok bedömas genom att egen- och hybridutgivningar ratas redan innan de blir lästa? Jag tycker det skulle vara pinsamt att recensera en återutgiven bok, alltså en bok redan kommit som hybrid eller egen utgivning, att först recensera den boken när ett så kallat traditionellt förlag snappat upp och återutgivit den.  

Deckarloggs redaktör Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Skärpning, kort sagt.

Jag gissar alltså att 95-99 procent av dagens svenska förlag, i princip samtliga, är eller vid  vissa tillfällen kan bli ett slags ”hybridförlag”. Och så har det alltid varit, från längst bak i  förläggarhistorien och framåt har författare för att få ut en bok ”erbjudits” att delfinansiera utgivningen, detta oavsett förlag. Det kan vara tryckningen som författare betalat själv eller formgivning av omslag/inlaga. Jag undrar hur många klassiska svenska poeter som själv betalade tryckningen av en eller flera diktsamling, till exempel.

Men är detta åkej? Denna utveckling, som går att mer åt det här hållet. Ja, det tycker jag. Även fast det kan bli riskabelt om, det betyder väl när, detta ökar eftersom de så kallade hybridförlagen driver på ”utvecklingen”. Allt fler författare måste delfinansiera sin utgivning, även på stora, ja, de största förlagen. Plus att ljudböckerna lär påverka framtidens utgivning av pappersböcker.

Det borde pratas mer öppet om detta, både av förlag och författare, och Författarförbundet måste se verkligheten i ögonen och börja omdiskutera medlemskap för författare och utgivning av böcker på ett mer realistiskt sätt. Hur får författare i framtiden, som kan vara i nästa vecka, en rimlig ekonomi för att skriva och ge ut böcker?

Författarförbundet bör – måste – starta en författarskola för både etablerade författare och debutanter, det kommer att behövas. Men tills vidare vore det ju bra om redaktörer och recensenter skärpte till sig och lät egen- och hybridutgivna böcker vara med i urvalet av de författare och titlar som blir recenserade. Vissa kultur/recensionsredaktörer arbetar redan så men tyvärr, de är en minoritet.

Bengt Eriksson

Deckarloggs fredagsspecial: Lokaltidningsliv

Steneberg är en kommun med 30 000 invånare och en lokaltidning som heter Stenebergs Tidning. Kan denna ST jämföras med Ystads Allehanda eller Kristianstadsbladet? I viss mån, kanske. Men YA och KB är större lokaltidningar med fler prenumeranter. Däremot skulle väl ST kunna jämföras med Trelleborgs Allehanda? Även Trelleborg har cirka 30 000 invånare och TA är nu – liksom snart ST – en fådagarstidning.

TA kommer ut tre dagar i veckan. ST har – eller ska få – tvådagarsutgivning. ”Jag tänkte faktiskt inte på Trelleborgs Allehanda”, säger Mats Lundman, ”att TA:s utgivning har dragits ner. En annan liten tidning i södra Sverige gav idén till boken. Jag såg att Laholms Tidning hade ekonomiska problem och tänkte att det måste gå att få snurr på den tidningen…”

Mats Lundman.

”Tidningsdöd” – med undertiteln ”En roman mot alla odds” – är Mats Lundmans nya roman, den sjunde titeln i  serien om Moa Lönn, cirka 50 år, erfaren journalist och tidigare chefredaktör. Med en medieentreprenör som kompanjon ska hon nu ta över Stenebergs Tidning, både som chefredaktör och delägare. 

Sov du också, som Moa gör, i ett krypin bakom chefredaktörsrummet? ”Neeej. Men jag bodde i en rivningslägenhet, då fick jag duscha på tidningen. Särskilt gamla tidningshus kan ha märkliga små utrymmen.” Men Moa Lönn är du? Hon är Mats Lundman? ”Jo, hon är ett alter ego. Eller var.”

Det finns likheter, även om Mats är äldre, mellan deras yrkesbanor. Åren 1967-69, samtidigt med YA:s krönikör, gick Mats Lundman på Journalisthögskolan i Göteborg. ”Jag ville bli journalist för att jag tyckte om att skriva, men det enda jag skrivit i yrket är rubriker, ingresser och PM.”

Började som redigerare på Alingsås Tidning, senare i redaktionsledningen för Svenska Dagbladet och i ledande positioner på tre lokaltidningar – Kristianstadsbladet (han var tidningens chefredaktör 1996-99), Smålandsposten och Barometern – som idag ägs av Gota Media, även ägare till Ystads Allehanda. Dessutom chefredaktör för Pressens Tidning, Fri Köpenskap och Författaren.

Mats Lundmans senaste medieroman ”Tidningsdöd”.

Moa Lönn, alter egot, har varit på en större lokaltidning, ett veckomagasin, en kulturtidskrift, en gratistidning… ”Tidningen Kuriren, dit Moa kommer som chefredaktör i första boken, är Kristianstadsbladet. Staden och tidningen går att känna igen”, säger Mats.

Intressant att läsa om vad som ingår i en chefredaktörs arbete: samtala med lokalpolitiker och den lokala handeln, förhandla med tryckeriet. ”Glöm inte Lions”, infogar Mats och berättar att när han kom till Kristianstadsbladet hade bridgespalten lagts ned. Stadens lilla bridgeklubb uppvaktade den nye chefredaktören, energiskt och bestämt. ”Det slutade faktiskt med att jag återinförde bridgespalten.”

I sin programförklaring för Stenebergs Tidning skriver  Moa Lönn att ”det var de lokala nyheterna som var nummer ett. Ville man läsa om presidentval i USA fick man leta någon annanstans.” Däremot slarvar hon – eller Mats Lundman – med två avdelningar som är lika viktiga för den lokala journalistiken i betydelse lokal förankring.

ST har ingen kulturredaktör. Däremot en familjeredaktör, dock verkar inte familjesidan vara prioriterad för Moa Lönn. ”När GW Persson kommer till biblioteket så skriver ju tidningen om det”, invänder Mats Lundman. Fast ju längre vi pratar desto mer överens blir vi om att kultur och familj är viktiga sidor i lokaltidningen.

Mats verkar till och med instämma i att lokala kultursidor, om de görs rätt, riktar sig till alla tidningsläsare medan sportsidorna är och förblir ett särintresse. Följande säger han också, det gläder en krönikör som tjatat om just detta: ”Lokala böcker ska recenseras av lokala recensenter.”  

Det mest kontroversiella i boken ”Tidningsdöd” (genren kan kallas fiktivt verklighet eller verklig fiktion) gäller ledarsidan. Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning, beslutar att ”det blir ingen ledarsida i ST.” Motivering: ”Lokaltidningen är för alla… Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt. I alla fall så länge dom inte pratar skit om demokratin.” Har Mats Lundman, författare och tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, samma åsikt? ”Ja.”

Moa Lönn anlitar istället en lokal, fristående skribent för att skriva personliga, politiska krönikor om goda och sämre initiativ från politiker i alla läger. ST börjar också arrangera medborgarmöten med representanter för polisen, Securitas, Hem och Skola, politiken och inte minst läsarna. Ämne för första mötet: ”Tonåringar som stör och lever busliv på stan.” Varifrån kom idén? ”Jag läste att en tidning i Berlin arrangerade läsarmöten i olika stadsdelar”, säger Mats Lundman.

Medborgarmötena följs upp med vad Stenebergs Tidning kallar ”Mellanårsdemokratin”: Varje beslut, motion, fråga och proposition begärs ut och läggs på en särskild webb där läsarna kan följa allt som sker i kommunhuset.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB