Michael Connellys nya: Med underliggande driv och stark framåtriktning

Michael Connelly
Mörkare än midnatt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Hur kan det bli så spännande när det egentligen inte är så spännande?

Michael Connelly har vid det här laget skrivit så många polisromaner och annan krimi att de tidigare titlarna inte listas i ”Mörkare än midnatt”, hans nya ”Ballard och Bosch-deckare”. (Den långa listan med titlar fick väl inte plats.)

”Mörkare än midnatt” är en typiskt michaelconnellysk polisroman om och med Renée Ballard, nattpolis i Hollywood, och den före detta polisen Harry Bosch. Hon som en arvtagare till honom, så kan man beskriva henne (och dem). Rätt lika men yngre och kvinna, en ny polisgeneration.

Snart nyår. Nedräkning mot tolvslaget. Ballard och en annan kvinnlig polis har parkerat under bron i Cahuengapasset. De väntar på att den årliga traditionen ska starta eller smattra: kulregnet. Vid tolv  skjuts det rakt upp i luften (tänk nyårsraketer) med pistolskott.

Snart ska en man ligga död på marken. Skjuten. Han sköts omärkligt, samtidigt med kulregnet. Det blir Ballards och polisromanens ena utredning.

Den andra utredningen gäller de så kallade ”Midnattsmännen”: två män som bryter sig in hos kvinnor och våldtar  dem. Ingen av utredningarna är egentligen Ballards men hon ser ändå till att ta sig an utredningarna, med hjälp av Harry Bosch.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” hör till procedurskolan,  den polisromantradition som följer en polisutredning. Det gör den här romanen, noga och nära i utredningsordning. Ja, i utredningstempo. Så är det nästan, att boken har skrivits i det tempo som det kan ha tagit att göra utredningarna.

Det går alltså inte alltför fort. Det blir inte heller alltför spännande. Och ändå så blir det. Ändå är det just spännande att följa Ballard (och Bosch) när de tar sig framåt i de bägge utredningarna. Men varför? Det beror på Michael Connelly; hans sätt att skriva, hans underliggande sätt att skria.

Connelly har blivit en mycket erfaren polisromanförfattare. Han skriver hela tiden med ett underliggande driv och en stark framåtriktning. Hans berättande pulserar men liksom alltså under ytan, mellan raderna och orden. Där finns hela tiden en pådrivande puls.

”Mörkare än midnatt” är inte hans bästa polisroman men bra är den, mycket bra. Han håller en otroligt hög lägstanivå och den nya romanen placerar sig en bra bit över den nivån, på väg mot toppnivån, så den håller ännu högre klass.

Connelly har ju också bakgrund som journalist och kriminalreporter. Så han kombinerar polisromanen med ett slags reportage, som undersökande journalistik om dagens polisorganisation i Los Angeles och särskilt Hollywood-distriktet. Det står illa till.

Han är starkt kritisk till hur Los Angeles-polisen har blivit; hela organisationen och därmed också de enskilda poliserna. Ingen bryr sig längre. Men det gjorde Bosch som polis och det fortsätter Ballard att göra som polis. Att bry sig, bry sig om brottsoffren.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” kommer både med samhälls- och mänsklighets- eller ordagrant manskritik. Den rekommenderas i all sin ospännande spänning.

PS. Berättelsen är skriven och utspelar sig under coronaepidemin, vilket Michael Connelly (när andra deckarförfattare skriver som om ingenting hänt) får in på ett märkbart omärkbart sätt. Det är skickligt gjort det också.

Bengt Eriksson  

När förorterna krockar

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Malin Persson Giolitos nya roman ”I dina händer” innehåller svaret på varför jag läser deckare och annan krimi. Nämligen:

När deckare och annan krimi är som bäst kan de också vara den bästa litteraturen, Ja, överhuvudtaget: den litteratur som bäst förmår att skildra den verklighet – eller de verkligheter – som jag, du och andra ingår och lever i.

Deckare och annan krimi blir då skönlitteratur som förmår att skildra verklighet och människor både närmare och djupare än journalistik. Ordagrant: på djupet. En sådan deckare kan också bli en handbok i att tänka, handla och leva.

Detta är alltså själva anledningen till att jag – ända sen jag lärde mig läsa, nästan från den allra första bok jag fick i händerna – har läst och fortsätter att läsa deckare och annan krimi – och envisas med att hålla igång Deckarlogg.

Nu skulle jag också kunna skriva något – och långt – om förhållandet mellan poesi och krimi, de två litterära genrer eller områden som jag håller högst och dessutom anser är varandras syskon. Det finns många likhetstecken.

Men det får bli en annan gång.

Malin Persson Giolitos nya deckare, krimi- och samhällsroman inleds på ett sätt som blott de skickligaste krimiförfattarna kan inleda. ”I dina händer” är inte en ”Vem gjorde det”-deckare utan en ”Varför skedde det”?

Hennes berättelse börjar med att en ung pojke skjutits ihjäl av en annan ung pojke. (På en lekplats, det kan viktigt att notera. Samma lekplats där pojkarna träffades när de var ännu mindre, riktigt små.) Det här får läsaren reda på direkt så jag går inte händelserna i förväg och avslöjar för mycket.  

Ja, det anges direkt i baksidestexten: ”Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas fjortonåriga Dogge till förhör, jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.”

Billy och Dogge, egentligen Douglas, växer upp med och bredvid varann: i samma förort till Stockholm eller snarare i samma Förortsstockholm, två olika förorter precis bredvid varann. (Jag kan inte låta bli att tänka på min egen uppväxt i Johanneshov-Enskede där kvarteren och klassamhället möttes, barnrikesjukhusen och villorna.)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma (pappan är borta ur familjen) i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium.

(Här är en skillnad mot min uppväxt, då gick ”alla” i samma skola. Klasserna möttes i varje klass, var det bättre?

Malin Giolito Persson. Foto: Anna-Lena Ahlström

Och att jag gång på gång kommer att tänka på och jämföra med min egen uppväxt i Stockholms söderförorter beror förstås på Malin Persson Giolito, hur hon skildrar platserna och miljöerna, får det fiktiva att bli så verkligt att jag kan inte låta bli.)

Värpinge är den sortens förort där kriminalitet och våld hör till vardagen. Rönnviken är den sortens förort där det väl varken finns kriminalitet eller våld. Miljöerna möts genom Billy och Dogge, eller egentligen på grund av Billys mamma, som tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen.

Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar.

Förorten – eller förorterna – presenteras och porträtteras genom föräldrarna, lokalpolisen,  livsmedelshandlaren, en ung gängledare och så vidare. Malin Persson Giolito varvar nu- och dåtid och hon varvar dem sömlöst. En svårt metod men hon klarar av det, lyckas få miljöerna och personerna att bli allt mer verkliga och riktiga.

Något särskilt språket också, hennes hanterande av språket. Hur hon med en enda mening kan få läsaren, alltså mig, att inte bara läsa om personerna och miljöerna utan jag ser dem, ser dem där de lever, nästan känner deras tankar, jag är med. (På vilken sida om motorvägen bor jag?) Det måste ha tagit lång tid att formulera dessa meningar, välja de exakt rätta formuleringarna.

Hon gör det inte enkelt för sina personer – eller för sig som författare – eller oss som läsarna. Utan hon beskriver Förortssverige och hela Sverige som ett komplext och komplicerat samhälle. Hur ska detta kunna rättas till? Men vad ska göras? Vad måste politikerna göra? Och vi, var och en?

De enkla svar som det blivit allt mer populärt = populistiskt att leverera av allt fler politiker finns inte i Maria Persson Giolitos roman, inte i hennes samhälle. Hon ger, åtminstone mellan raderna, komplexa svar på komplexa frågor. Eller rättare sagt: svaren får hänga i luften för dig och mig. När jag lägger ut min recension på Deckarlogg verkar det som om även flera recensenter inte vill ha några svåra frågeställningar.

Även recensenterna vill ha enkla svar. Min åsikt: ”I dina händer” är en angelägen, ja, ordagrant livsviktig roman. En deckare och annan krimi som allra bäst. En, jag vågar fastslå det redan nu, roman som vid årets slut kommer att återfinnas bland 2022 års bästa deckare och annan krimi.

Sist en brasklapp: Men… Det var kanske inte Dogge som sköt? Egentligen.

Bengt Eriksson

Porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under

Thore Soneson

Sund

(BoD)

——–

Thore Soneson

Nilo

(Thore Soneson Media)

Thore Soneson förvånar mig med att vara romanförfattare. (För genomskinlighetens skull: Vi möttes och blev vänner i slutet av 70-talet på frilansbyrån Grupp Fem i Lund, skrev bägge till Musikens Makt, gjorde musikreportage i Västafrika (han som fotograf, jag som journalist) och slog sen ner de två första grundstenarna till rocktidningen Schlager.)

”Sund” och ”Nilo” är, har jag förstått, två äldre romanmanus som Thore plockat upp ur datorn och nu gett ut. Den senare han har själv benämnt ”spänningsroman” men också den förstnämnde skulle kunna beskrivas som en krimi, närmast en psykologisk (mans)thriller.

Bägge skrevs i det förändrade samhällsklimat som de skildrar: från 70- över 80- och in i 90-talet. Då vänster blev höger eller ingenting. Då politik ersattes av business och cynism. Kollektiv av individuell egoism.

Thore har fångat tiden så känsligt exakt; lite på avstånd, vara med men ändå inte. Eller balansgången att vilja men inte vilja vara med. Ungefär likadant som han skrev som journalist på Schlager: beskrivande, speglande.  

Det blir tidsporträtt som på ett fotografi eller en målning. Ett slags hinna mellan betraktaren och det skapade; det finns där, det fanns där. Se! Som om författaren Soneson själv tar ett steg tillbaka och tittar: Jag var med där. Eller: Var jag med där?

Jag får känslan, rätt eller fel, att den första romanen skulle kunna utspela sig i Lund medan den andra utgår från Stockholm. Bägge böckerna har titlar efter sina, mer eller mindre, huvudpersoner. Tom Sund är fotograf i den första romanen. Nilo, egentligen Nils-Åke Ahlsell, kommer att dö i den andra.

”Sund” är ett mansporträtt, mänskligt men inte helt sympatiskt. Också en skildring av fotografi som i konst kontra livet. Den eviga frågan: Vad är viktigast, konsten eller livet. En fullt trovärdig och skickligt utförd skildring. Nog träffade man Sund på 80-talet, om han så var fotograf eller journalist, författare, målande konstnär… I vissa fall kunde han vara kvinna.

Också samtliga i romanen ”Nilo” tror jag att jag träffat; inte personligen, just dessa, men deras alter egon. Dessa egon. Det här är istället en berättelse om livet som konst eller förkonstlat eller konst som business. Som icke-betydande med ekonomiskt värde. I centrum finns en målande konstnär och hans konstförsäljare, en nasare på ett mer glamoröst tidsplan. Romanen sprakar av miljö: musik, konst, journalistik och konstlat liv.

Ett porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under. Uppbyggt som en spänningsroman – kriminalitet, poliser, framför allt en journalist, en road novel genom  overkligheten – men inte riktigt utbyggt som en spänningsroman.  

Nu fastnar ”Milo” som just ett tidsporträtt och det räcker mer än väl. Bägge är snabba berättelser, då menar jag inte att berättandet går extra fort utan att romanerna är som snapshots ur verkligheten. Innehåller går i ett med Thore Sonesons sätt att skriva också. Resultatet gånger 2 är, ber om ursäkt, förvånansvärt välskrivet och bra.

Romanerna borde förstås ha getts ut när de skrevs. Skickade han in dem till något förlag, då? Nu i efterhand har han gett ut dem själv. Vilket tyvärr resulterat i smärre korrfel i den andra boken, några gånger stördes jag lite. Det är synd. Fast strunt nu i det, bägge romanerna är klart läsvärda med ”Sund” som min favorit.

Bengt Eriksson

Deckare i Israel

– Journalistik inger känslan av att skildra verkligheten, men i själva verket kommer man närmare sanningen genom att skriva skönlitteratur.

Det säger Robert Rosenberg, född i USA och bosatt i Israel sedan 1973. Som journalist har Rosenberg bland annat varit krönikor i Jerusalem Post och korrespondent åt  amerikansk media. Han driver numera en egen sajt på nätet, Ariga (www.ariga.com), om ”Business, Pleasure and Peace in the Middle East”.

Crimes of the CityDessutom har Robert Rosenberg skrivit fyra israeliska deckare – ”Crimes of the City”, ”House of Guilt”, ”The Cutting Room” och ”An Accidental Murder” (Poisened Pen Press) – med Avram Cohen som huvudperson.

I början av serien är Cohen, som suttit i tyskt koncentrationsläger och har ett kliande lägernummer på armen, kriminalpolis i Jerusalem. Men snart tar han avsked eller får sparken, beroende på hur man tolkar det, från Israels poliskår.

– Någon menade att den egentliga hjälten i ”Crimes of The City” var staden Jerusalem. Ingen av romanerna kunde ha utspelat sig någon annanstans än i Israel. De handlar ju om kidnappningen av Messias, Förintelsen, den galna mystiska nationalismen och ryska maffian i Israel.

Vilken bild av Israel förmedlas i svensk press, radio och TV? Man kan svara med ett ord: död. Massmedias bild visar arabiska självmordsbombare och israeliska soldater, mord och vedergällning. Ett evigt pågående krigstillstånd.

House of GuiltNär jag läser Rosenbergs deckare så inträffar något märkligt. Genom att han visar att det även i Jerusalem och Israel finns helt vanliga brottslingar, från ficktjuvar till mördare, ser jag plötsligt det heliga landet med nya ögon. Israel blir ett land som alla andra.

– Det var ett av mina syften. Jag ville revidera bilden av Israel: visa att israeler lever – eller försöker leva – på samma sätt som människor i Europa och USA eller var som helst där levnadsstandarden är tillräckligt hög.

– Som Avram Cohen säger i en av böckerna: ”Halva Israels befolkning tror inte att det kan finnas nånting sånt som en kriminell jude, den andra hälften tror inte att det kan finnas judiska poliser.”

Robert Rosenbergs deckarromaner skrevs och publicerades på 90-talet. Med verkliga händelser – det historiska handslaget mellan Rabin och Arafat, massakern i Hebron, mordet på premiärminister Rabin och så vidare – som fond och grund skildrar Rosenberg vad man kan kalla överlevnadsklimatet, det politiska och mänskliga, i Israel.

Cutting RoomSällan har deckarserie burits fram så starkt av budskapet som romanerna om (före detta) kriminalpolisen Avram Cohen, enligt egen utsago både ”opolitisk” och ”icke-religiös”. Kan det finnas israeler som inte tror på Gud? Ännu en myt spricker i mina – och dina? – ögon.

Cohens/Rosenbergs budskap, allt starkare för varje ny roman, kan beskrivas som motsättningen mellan de  människor som är goda men inte religiösa och de som är religiösa men onda.

– Det är tragedin i Mellanöstern. Såväl det israeliska som det palestinska samhället domineras av en sekulariserad medelklass. Men på bägge sidor bestäms agendan av de religiösa.

Robert Rosenberg skriver sina deckare direkt på engelska. Det finns även israeliska deckarförfattare som skriver på hebreiska. Men de är få och färre ändå har fått sina böcker översatta till engelska eller andra språk.

Ovanstående har flera orsaker, menar Rosenberg. För att kriminalromaner ska få en funktion, bli skrivna och lästa, måste samhället ha nått en viss ekonomisk status, en samhällelig normalitet måste ha etablerats.

Murder on a KibbutzAtt israeliska deckare sällan översätts till engelska beror faktiskt på, menar Rosenberg också, att de inte är så bra. Standarden är, kort sagt, låg.

Undantaget heter Batya Gur och är en, fortfarande enligt Rosenberg, ”personlighet”.

Hon är dessutom litteraturkritiker och redaktör för Ha´aretz, den mest prestigfyllda tidningen i Israel.

Flera av Gurs israeliska deckare finns på engelska: ”The Saturday Morning Murder: A Psychoanalytic Case”, ”Murder on a Kibbutz: A Communal Case”, ”Literary Murder: A Critical Case” (alla Perennial) med flera.

Även Gur har en udda polis, Mihael Ohayon, som huvudperson. Han är sefardisk jude.

Låt mig av avsluta med ännu en fråga till Robert Rosenberg. I ”An Accidental Murder” blir Avram Cohen skjuten. Inte ens på sista sidan vet man om han ska dö eller överleva. Betyder det att du förlorat hoppet om Israels framtid?

An Accidental Murder–  I det korta loppet är jag mycket pessimistisk. Men på längre sikt är jag ändå optimist. Att sluta fred är enda möjligheten för bägge sidor.

– Jag har inte bestämt mig för om jag ska skriva fler böcker om Cohen, låta honom överleva eller inte…


Bengt Eriksson
Tryckt i Allt om Böcker 2002, senare också i Ystads Allehanda

PS. Robert Rosenberg dog får några år sen och hans sajt om Israel är nedlagd.

Från Malmö till Israel och tillbaks

Claes & Eva Fürstenberg
Blodhundar
(Historiska Media)

Makarna Claes och Eva Fürstenberg är ännu en deckardebutant – eller två i en – som debuterar högt över nybörjarnivån.

Med många års erfarenhet av journalistik kan de inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket, i betydelsen lite och lagom men exakt, som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga.

Furstenberg BlodhundarDen äldre journalisten Gun Berlin, dagens dagstidningsmiljö och stadsdelen Gamla väster i Malmö – allt känns igen direkt. Och detta trots att deckarduon Fürstenberg knappt gör en enda beskrivning. (Jo, det finns en klar likhet med Georges Simenon.)

Efter att ha omvandlats till den nya sortens journalist (skriva och plåta och filma och prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

”Blodhundar” balanserar mellan en vardagsnära deckare och en internationell thriller; nutida och historiskt, svenskt, judiskt och palestinskt. Händelsernas grund finns i Israel, där huvudpersonen GB tillbringade sina ungdomsår på först en kibbutz och sedan i Tel Aviv.

Utländska säkerhetsagenter kontra en försvunnen och skadad hund. En hel del action men ändå inte mer än att vardagskänslan finns kvar.

Det har blivit en spännande historia och vilken svår balansgång, som Claes och Eva Fürstenberg kort sagt bemästrar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

Allt mer stöd till kulturbevakning!

Följande handlar inte om ”deckare och annan krimi”. Men det handlar om författande och författare, kulturjournalister och kulturbevakning. Och det är viktigt det, också.

Eftersom jag skriver krönikor i Ystads Allehanda så handlar den här krönikan mest om det ovannämnda i sydöstra Skåne. Men samma saker gäller för övriga Sverige.

Läs och tyck!

***

 Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt.  Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett  demokratiskt samhälle.

Varför är det viktigt med kulturbevakning? För att kulturjournalistik (recensioner, krönikor, djupintervjuer med mera) håller igång hjärnorna. Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.

Den här krönikan handlar om något som blivit allt mer viktigt, nämligen politiskt beslutade och allmänt finansierade – ja, skattefinansierade – stödformer för medier och journalistik, inte minst kulturjournalistik. Närmare bestämt tre nya stödformer: den första är statlig, den andra regional och den tredje kommunal (fast också den finansieras av staten).

Bengt långsmal

Fotot på krönikören tog Birgitta Olsson.

Ystads Allehanda har, som ni kanske lagt märke till, tilldelats 500 000:- för att säkra sin lokala journalistik i Simrishamns kommun. Den halva miljonen kommer från staten och delas efter ansökan ut av Myndigheten för press, radio och tv.

Mindre känt, även bland berörda journalister och kritiker, är att Västra Götalandsregionen inlett ett försök med regionalt ”stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik”. Inte heller har det blivit så omtalat att politikerna i Strängnäs beslutat anställa en kommunförfattare.

Allt detta är bra och viktigt, ja, nödvändigt i en tid då stora som små tidningar fått sämre ekonomi och tvingats skära ner på sina redaktioner och det blir allt svårare för frilansjournalister, kritiker och författare att försörja sig. Men stödet till lokal journalistik i, citat från regeringens anvisningar, ”Allmänna nyhetsmedier” borde (= måste) förbättras och breddas. De föredömliga lokala exemplen från Västra Götaland och Strängnäs förtjänar att tas efter i övriga Sverige.

Till exempel av politiker i Region Skåne och Sydöstskånes kommuner.

Vilka är ”allmänna nyhetsmedier”? Vad är en ”nyhet”? Att döma av de cirka 35 medier som i första omgången beviljats detta nya lokala mediestöd ska pengarna främst gå till etablerad landsortspress för att bedriva traditionell nyhetsbevakning. I Skåne har även Kristianstadsbladet fått en halv miljon till sin bevakning av Bromölla.

Gott så men kan – och ska – det vara allt? Det blir ett utvidgat överlevnadstöd för dagspress mer än ekonomiskt stöd till bevakning av lokalsamhället. Kunde inte kulturhändelser – liksom kommunpolitiska beslut, stölder och bärsäsongens slut – betraktas som nyheter?

Det borde vara möjligt för Skånska Dagbladet och Sydsvenskan att söka stöd till att utöka den kritiska kulturbevakningen av exempelvis sydöstra Skåne och för YA:s kulturredaktion att ägna mer utrymme åt att recensera Österlens rika utbud av konst, vilket dagens budgetar inte räcker till.

Dessutom bör en liten lokal tidskrift som På Österlen kunna få stöd till att starta en nätsida för att – mellan  pappersutgåvorna – ha en nyhetsbevakning av kultur och nöje. Enskilda journalister och kritiker kunde få stöd för att driva sajter och bloggar om lokal kultur. En halv miljon, som alltså YA fick i stöd, skulle räcka till tre-fyra halvtidsarbetande frilansar. Resultat: fantastisk bevakning av kulturlivet i sydöstra Skåne!

Västra Götalandsregionens essästipendier kan vara på max 50 000:- och delas ut – efter gemensam ansökan – till en kulturtidskrift och en skribent. Enbart tidskrifter med redaktion inom regionen och – redan – har statligt  kulturtidskriftsstöd kan komma i fråga. Det första är logiskt men det andra måste väl vara en onödig (och något odemokratisk, de som har ska ha mer) inskränkning? Bedöm kvalité och nytta istället!

I försämrade kulturbudgetars tid tycker jag dessutom att stipendiet skulle kunna sökas av en skribent och en kultursida inom regionen för att skriva och publicera en serie essäistiska texter på kultursidan. Liksom av etablerade kulturjournalister med egna sajter/bloggar. Västra Götalandsregionen har tagit initiativ till ett intressant, framåtblickande stipendium som Region Skåne, som sagt, borde ta till sig och vidareutveckla.

Den deltidsanställda kommunförfattaren i Strängnäs ska främst hålla skrivkurser. Fast även detta skulle kunna utvecklas och förbättras av till exempel någon kommun i sydöstra Skåne eller varför inte tillsammans av samtliga kommuner i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté)

Både kulturjournalister och författare skulle kunna  anställas för att hålla skrivkurser med såväl yngre som äldre, informera om medier (det behövs verkligen) och böcker i skolorna, kulturutbilda politikerna, starta litteraturbevakning och recensionsverksamhet på bibliotekens nätsidor, arrangera litteratur- och kulturträffar inom kommunerna, förse kommunala konstutställningar med utförliga presentationer av konstnärer och konst.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2019

PS. Efter att ovanstående krönika hade publicerats kom följande komplettering:

”… det var jag som anställde o initierade kommunförfattarprojektet i Strängnäs… Inte politikerna.”

Undertecknat: Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun & författare.