Landsbygdsöde

Anders Fager / Peter Bergting

Kråkorna

(Natur & Kultur)

”Kråkorna” har Augustprisnominerats som en av 2020 års bästa barn- och ungdomsböcker. Men strunta i åldersgruppen! Boken ”Kråkorna” kan läsas – och betraktas – hur högt upp i åldern som helst.

Eventuella genrer: grafisk roman, skräckkortroman, psykologisk ungdomsskildring, landsbygdsnoir, folktro, fantasy, övernaturligt, ockult…   

Alltså rätt typiskt för både Anders Fager, som skrivit, och Peter Bergting, som mer än illustrerat. Hans färgteckningar/målningar är som tavlor på en utställning.

Fager skriver stämningsfullt, ja, skräckstämningsfullt, och poetiskt. Hans korta texter – en per bild eller en bild per text – inte bara är som dikter utan är poesi.

Bergting har illustrerat lika stämningsfullt, ja, skräckstämningsfullt. Hans ödelandsbygdsmotiv går från tydlig realism till surrealistiskt flertydbar landskapsstämning i dimma; från serierutor till maffiga målningar. (Hur stort har han tecknat/målat vissa?)

Ibland skriver/illustrerar de ihop också – med ännu kortare post-it-lapps-texter inuti bilderna.

Det handlar om Kim, som ärvt sina farföräldrars hus i en ödelandsbygd. (Fast det går en buss hit, två gånger per dag.) Om Kims uppväxt och liv, om föräldrarnas uppväxt och deras varsina liv, om farföräldrarna, pappans bror.

Deras liv avspeglas i naturen, de har blivit som naturen, de har blivit naturen.

Bild: Peter Bergting. Text: Anders Fager.

Var hör Kim hemma? Ska han resa hem i morgon, efter att han övernattat i huset? Sälja det.  Eller… ska han stanna kvar? Hör han faktiskt hemma här, tillsammans med ”Kråkorna”? De stora – STORA – kråkorna.

Fager skriver så mycket som han inte skriver. Mellan varje mening finns en, två, tre… oskrivna meningar. Mellan varje skriven sida ”saknas” en, två, tre… sidor. Eller ”saknas”: de finns ju där i boken, tydligt där, fast oskrivna.

Bergtings bilder byter stil, innehållet i varje text får ett passande bildspråk till just den texten. Han byter också färgton, efter texternas innehåll. Från dovt till så mörkt att det är nästan svart, men också från dovt till ljusare, en aning ljusare, och faktiskt mest vitt på någon bild.

Eller grå-grå-gråskala. Samma grå-grå-gråskala som i Fagers korta, innehållsrikt utelämnande texter.

Om att återfinna sig själv. Om att återfinna mig själv. Att återfinna dig själv. Varifrån var och en av oss kommer. Vem var och en av oss är. Var och ens arv eller arvssynd. Var och ens liv.

Jag hör hemma här.

Jag är hemma här.

Så lyder Kims sista ord, i boken.

Bengt Eriksson