Evighetens chockvågor – ren läslycka

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

Från epicentrum sprider de sig; de våldsamma tryckvågorna från en atombomb, den långsammare men ändå dödliga tsunamin från en jordbävning på havsbotten, de mycket stillsammare vågorna från en sten som kastas i en spegelblank sjö eller häxringarna som uppstår i gräsmattan när myceliet sprider sig radiellt från sitt centrum.

Här inträffar epicentrum i Evigheten, en augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen som sover i andra delar av stugan.

Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt.

I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna.

Handlingen rör sig främst mellan 2013 och berättelsens nutid 2021 men vi får också göra en utflykt tillbaka i tiden.

Runt mitten av 90-talet har då tjugoåriga Lykke, litteraturvetare, just börjat som assistent på välrenommerade bokförlaget Forss & Stierna och det är dags för den stora årliga förlagsfesten.

Som ett centrum på festen finns förlagets stora stjärna; Gabriel Andersen hade gjort en stormande succé med romansviten ”Hågkomster”, den ovanliga kombinationen av storsäljare som också hyllades av finlitteraturens kritiker, till och med fått Augustpriset nyligen.

Lykke flirtar oblygt med den charmiga stjärnan, han må vara nästan femton år äldre än henne men han är både attraktiv och intressant. De blir ett par, hon blir snart gravid med tvillingarna, och Gabriel köper, utan att fråga först, gården Evigheten i närheten av Vagnhärad söder om Stockholm, trakten där Lykke själv växte upp, och där har de levt sedan dess.

Pojkarna är inga enäggstvillingar, de är mycket olika, Harry är stor och stark men samtidigt ganska försagd och har det jobbigt med sin stamning, Davids styrkor ligger mer på det intellektuella planet, bland annat är han en skicklig schackspelare. Redan i första klass träffade de Bonnie och denna trojka har varit oskiljaktiga sedan dess.

Bonnies mamma, Lena Högberg, och Lykke gick i parallellklasser hela grundskolan, men var aldrig vänner; Lena var en av de coola tjejerna och det var aldrig Lykke. Och även om deras barn är tillsammans hela tiden umgås inte föräldrarna.

De har ofta gäster och fester på gården, de är ett udda inslag i bygden som ses med en del misstro av omgivningen.

Camilla Grebe. Foto Anna-Lena Ahlström

Sommaren 2013 är Gabriel fortfarande en stor stjärna på författarhimlen även om hans nya böcker inte går riktigt lika bra längre. Lykke han avancerat till förlagsredaktör för flera viktiga författare (inte för sin man naturligtvis).

De har ett bra liv tycker Lykke när hon den här augustidagen förbereder kvällens kräftskiva. Utöver värdparet och de tre tonåringarna fanns också tre andra deltagare på kräftskivan, två nära vänner sedan länge och en ny.

Olof Forss är Gabriels förläggare och en av delägarna i Forss & Stierna, framgångsrik och välbeställd vilket man inte kan tro mär man ser hans skruttiga bil och slitna kläder, en sorts omvänd snobbism som kan passa vissa sorters kulturmän som närmar sig sextio.

Jujje Holm, fyrtioårig delägare i Stenström Agency och Gabriels agent under det senaste decenniet när hans böcker sålts till trettiotalet länder, är en helt annan sort; han kommer till festen i en lyxig BMW-cabriolet, dyrbar kostym och sina tatueringar. Han pratar mycket, hörs mycket och är lätt galen; på någon tidigare fest har han naken ridit barbacka på en av grannarnas hästar till omgivningens förfäran. Men en skicklig agent är han.

Teresa ”Tuss” Schwarz, en kvinna i trettioårsåldern som är Gabriels nya redaktör på förlaget, är också med på festen och alla tre sover över sedan festen avslutats vid fyratiden på natten. De väcks till katastrofen.

När Lykke grips 2021, misstänkt för mord, vägrar hon prata med poliserna, den enda hon vill prata med är kriminalkommissarie Manfred Olsson som var ansvarig för polisutredningen för åtta år sedan, då på Rikskrim, nu på Noa. Han är en återkommande person i denna löst sammanfogade serie av fristående böcker.

Han äger en betydande del av berättarrösten, påverkades mycket av utredningen då, det finns mycket han ångrar från den perioden, och vi får följa en hel del av det som händer i hans liv, då och nu. Samtalen mellan Manfred och Lykke i nutid, förhör utan några andra närvarande, Lykke vill inte ha med sin advokat, utgör en viktig del av berättelsen.

Berättelsen rör sig elegant mellan olika perspektiv, olika röster och olika tider; Lykke och Manfred dominerar men det finns flera andra. Katastrofens vågor sköljer över många, skadar, förändrar liv under de åtta år som går fram till nutiden.

Det finns mängder av spännande detaljer av olika slag, jag skrattar högt när Olof i texten applåderar Netflix nya deckarserie ”Flickorna och mörkret” (namnet på Grebes pågående ”serie”), men det finns också insiktsfyllda tankar kring lögner, fördomar och moraliskt komplexa dilemman; inslag som är återkommande i hennes författarskap.

Det är också uppenbart att hon varit förtjust över att placera en text i förlagsvärlden, en värld som är hennes hemmaplan, det märks på berättarglädjen.

2013 är Lykke lycklig över sitt lyckliga liv, den vackra familjebilden, innan den började krackelera. ”Senare skulle människor säga att jag var naiv. Men jag var inte naiv. …

Katastrofen lurar alltid i utkanten av synfältet, på betryggande avstånd från den som söker den med blicken. Katastrofen är en sällsynt fågel, en otänkbar besökare på mina breddgrader. …

Men det otänkbara är bara otänkbart tills det inträffar, tills den märkvärdiga lilla fågeln har landat utanför fönstret – vinden i dess fjädrar, klornas skrapande mot fönsterblecket, de små, svarta ögonens tomhet.”

Det är så snyggt, så välskrivet, och det imponerande språket återkommer hela tiden, även i de mest vardagliga banaliteter, som när hon som en del av sitt redaktörsjobb sitter och läser ett manus: ”En våt ring av kondens spred sig från glasets fot till manuset, löste upp ett korrekturtecken i bläck och förvandlade det till en skimrande, liten och mycket kryptisk akvarell.”

Läsnjutning!

”Det var bara ord och ord är ingenting – de väger lättare än vinden, är flyktigare än morgondimman över Evigheten. Vi glömmer dem lika snabbt som sommarregnet som drar förbi en solig dag.” Kanske kan det vara sant ibland men Camilla Grebes ord är inte bara läslycka under vandringen över sidorna, de finns kvar längre än så.

Det är bara att bocka, tacka, och längta till nästa bok!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

2021 års deckare och annan krimi: Barn- och ungdomsspänning

Så har det äntligen blivit dags för Deckarlogg att utse årets bästa deckare och annan krimi, till att börja med 2021 års svenska spänningsromaner för barn och ungdom.

Någonting som Deckarlogg uppskattar hos de författare som skriver spännande för yngre läsare är att de inte bryr sig så mycket om genregränser. Vilket i sin tur väl betyder att yngre läsare inte heller gör det.

Författarna kan skriva barn- och ungdomsromaner där kriminellt och realistiskt blandas med fantasy, övernaturligt och skräck. Och de unga läsarna tycker inte att den blandningen  är nåt konstigt alls utan både accepterar och läser.

Lite men bara lite har dessa spänningsblandningar börjat smyga över till vuxendeckare men de flesta författare som skriver deckare för vuxna verkar vara oroliga för att kliva över genregränser. Vilket väl då också betyder att vuxna deckarläsare är mer konservativa. Eller?

I vilket fall har Deckarlogg de senaste månaderna (efter att tidigare under året ha legat lite efter) försökt läsa ikapp 2021 års spänningsutgivning för barn och ungdom. Kort redovisning, först tre böcker för de något äldre av de yngre läsarna…  

Johan Rundberg. Foto: Ylva Sundgren

Sara Bergmark Elfgrens senaste, ”Grim” (Rabén & Sjögren), är en skräck- eller låt säga death metal-roman i två tidsåldrar. I den ena – idag – finns Kasper, 18 år, som får jobb på Gröna Lund och hamnar i Spökhuset. På 80-talet – i den andra tidsåldern – finns/fanns hans pappa Håkan, som spelade i ett death metal-band tillsammans med, som han kallades, Grim. Pappa och Grim var tajta men Grim dog ung. Och bandet las ner.

Medan Mats Berggren i ”Den vita glöden” (Opal) fortsätter att berätta – realistiskt och vardagligt, ja, faktiskt – om de ungdomar från stockholmsförorten Alsta som han även följt och skildrat i två tidigare romaner. Daniel, som i senaste boken kommit ut från ett ungdomshem, Abdi, som blivit framgångsrik rappare, och Evin, tjejen som rymde hemifrån när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu har hon fått skyddat boende .

Camilla Lagerqvist är en flitig författare som skrivit en rad spänningsserier, ibland mer och ibland mindre åt deckar- och thrillerhållet, ofta i historisk tid. Alltid spännande och intressant. Under 2021 har Lagerqvist startat ännu en ny serie med ”Hemmet för bortrövade barn – Pojke 265” som samlingsnamn. Första titeln heter ”Planen” (Rabén & Sjögren). Tema: den tid då det förekom barnauktioner i Sverige.

För yngre spänningsläsare har Kristina Ohlsson och Maria Wallin (illustrationer) inlett serien ”Spökbyrån” med böckerna ”Fallet med den rysliga skuggan” och ”Fallet med det mystiska godismonstret” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är en skicklig barndeckar- och barnspänningsförfattare, ofta på samma gång. Skriver hon spännande så blir det verkligt spännande. Skräms hon så vet hon precis hur mycket. Handling: Elsa och Kalle bor i Dimdalen (bara namnet) och driver Spökbyrån (som en deckarbyrån fast inriktad på…) för om spöken vet de mycket.  

Blott några författare och böcker. Det finns fler, barn- och ungdomsdeckare och annan krimi är fortfarande ett stort, välskrivet och välberättat område inom den svenska litteraturen. De nämnda hör till Deckarloggs ”nominerade” för i år – tillsammans med den författare som Deckarlogg tycker har lyckats allra bäst i den yngre avdelningen.

Och det var tydligen fler som tyckte det, för den här författaren har redan tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award. Alltså – Johan Rundberg! Det är ju lite extra kul och värt att uppmärksammas också, just extra att Augustpriset i kategorin barn och ungdom år 2021 gick till en författare som skrivit deckare!

Augustprisjuryn nöjde sig med att prisa första delen i Rundbergs serie om ”Månvind & Hoff” medan Crimetime Award prisade de två första. Alla tre titlarna i deckartrilogin hann komma under 2021 så Deckarlogg utser härmed hela trilogin till årets bästa barn- och ungdomsdeckare: ”Nattkorpen”, ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” (Natur och Kultur).

Historiska romaner, deckare, lite övernaturligt, något av skräck. Den där friheten som författare av deckare för yngre kan ta sig och gärna gör det. Men framför allt: trilogin är en historisk deckartrilogi. Läsålder: mellanstadiet, kanske. Fast barn- och ungdomsromaner saknar ju ålder, de går lika bra att läsa långt upp i åren, som mina 74.   

Tiden är 1800-talet. Huvudpersonen heter Mika Månvind, 11 år. I hela sitt liv har Mika bott på Allmänna barnhuset på Drottninggatan i Stockholm. Den andra huvudpersonen är konstapel Valdemar Hoff. Spännande deckare men lika spännande som skildringar av det dåtida Stockholm – eller låt säga, av livet i det Stockholm som en gång var.

Tyvärr var: livsvillkoren, fattigdomen, klassmotsättningarna. Hur farligt det kunde vara att bara leva. Nej, ingen tvekan: Johan Rundberg skrev 2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare (och annan krimi).

Bengt Eriksson

Några noteringar om den synnerligen svåra konsten att nominera till litteraturpris (i allmänhet) och till deckarpris (i synnerhet), för att inte tala om att prisa – vem, vad, vilka?

Men varför nominerar – ja, till och med prisar – juryn för Augustpriset aldrig några kriminalromaner? Innebär det att kriminalromaner i själva sin undergenre alltid är undermåliga jämfört med andra skönlitterära romaner (eller ”literary fiction” som de finbenämns på engelska)?

Hade verkligen inte Åsa Larssons ”Fädernas missgärningar” och/eller Christoffer Carlssons ”Brinn mig en sol” eller för den delen Ann-Helén Laestadius ”Stöld” varit värda att Augustprisnomineras i år?

Fast när jag tänkt och skrivit detta så upptäcker jag att jag far med osanning, åtminstone viss sådan. I kategorin skönlitteratur för vuxna nobbades så kallade deckare men i kategorin ”Årets svenska barn- och ungdomsbok” gick det inte bara an utan riktigt bra. Ja, bäst.

Johan Rundberg tog emot 2021 års Augustpris för den historiska barndeckaren ”Nattkorpen”,  första delen i en serie om barnhemsflickan Mika (eller deckarduon Månvind och Hoff) i 1800-talets Stockholm. De följande titlarna  ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” har redan kommit.

Högst välförtjänt, menar Deckarloggs red. (Rundberg har tidigare också tilldelats Crimetime Award för ”Årets barndeckare 2021”.) Fast detta hindrar inte att jag fortsatt undrar vart till exempel Larsson, Carlsson och Laestadius tog vägen… Deras kriminalromaner är alltså sämre än alla de romaner som nominerades till Augustpriset 2021?

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Nu helt över till kriminalgenren.

Deckarnomineringarna och priserna och utnämningarna blir allt fler. Crimetime delar ut sina deckarpriser och Svenska Deckarakademin sina, Gota Media låter framåt jul sina deckarecensenter lista favoritdeckare från i år och där emellan utser Kapprakt (alias Anders Kapp, som ibland medverkar även på Deckarlogg) sina årsfavoriter.

Gå in på Kapprakts nätsida och se hans deckarfavoriter! (Eventuellt väger också Deckarloggs nomineringar och ”pristagare” i alla fall något. För resultatet: håll koll på Deckarlogg mot mitten av december…)

Det är bra. Ju fler deckare som utses till ”Årets bästa” desto bättre. Eftersom ordet ”bäst” alltid är personligt och alltid kommer i plural. Den enas favorit är inte den andras och tvärtom. Så gärna ännu fler deckarpriser, allt fler och fler!

Hur kan man jämföra, förresten? Deckare är ju inte, som Deckarlogg envist försöker hävda, en genre utan en kriminallitterär familj och släkt. Går det att ens jämföra till exempel en mysdeckare med till exempel en noir och dessutom värdera dem inbördes? Det är ju högst tveksamt.

Jag har tidigare framfört åsikten att Deckarakademin borde dela ut fler årliga deckarpriser – till deckare som är prisvärda inom olika undergenrer. Som just mys och hårdkokt, polisroman och historiska kriminalroman, med flera.

Jag vidhåller nog detta – att det skulle vara bättre. Mer jag tänkt på:

Vad är en deckardebutant? Vilka kriterier gäller och bör gälla? Litterär debutant eller just deckardebutant? Som att ”Sly” av Sara Strömberg är året debutdeckare, enligt Deckarakademin. Men Strömberg är ju ingen debutant, inte en författardebutant. Hon har gett ut en rad barnböcker. Däremot är ”Sly” hennes första deckare. Så det är alltså deckardebutant – med betoning på deckar- – som gäller.

Fast då är ju också ”De rotlösa” av Frida Skybäck en debutdeckare och hon en deckardebutant. Trots att hon tidigare skrivit feelgood-romaner, för det kan ju/väl inte vara så att enbart barnböcker räknas bort. (Även om det är vanligt att en vuxendebutant kallas debutant i allmänhet, hur många barnböcker hen än har skrivit.)

Sista undringen: Var går gränsen för ett år? Vid årsskiftet eller? Nja, inte vad gäller deckarpriser. Crimetime Award kör med brutet deckarprisår (för att priserna ska kunna delas ut på bokmässan i Göteborg). Svenska Deckarakademin hävdar att deras priser gäller hela året, trots att årets nomineringar tillkännagavs för ett bra tag sen och priserna delades ut förra helgen.

Sena deckare blir lästa som manus eller pdf-er eller vad det är. Fast det förutsätter ju att böckerna är så pass klara och dessutom att förlagen skickar in manusen till Deckarakademin. Samtliga svenska deckardebutanter var inte utgivna när debutantnomineringarna tillkännagavs och inte heller John le Carrés postuma kriminalspionroman.

Hade Deckarakademins ledamöter läst dessa? Och ratat dem? Johan Theorin hade de i alla fall läst. Hans come back i Ölandssviten, ”Bevittring”, nominerades före utgivningen. Något lite gnager här, tycker Deckarloggs red. Bättre att invänta årets slut istället, nominera och prisa det gångna deckaråret i början av följande år?   

Sen skulle man ju också kunna diskutera var samtliga nämnda sätter gränsen för kriminallitteratur. Vad hamnar innanför? Och vad hamnar utanför? En gång i tiden, som går och går, var Svenska Deckarakademins definition av deckare/kriminallitteratur bredare, vidare och mer generös än min. Idag, däremot, har Deckarlogg en betydligt bredare syn på kriminalgenrerna än Deckarakademins insnävade.

Som det har gått och blivit. Ja, det var väl vad jag hade på hjärtat just nu. Följ Deckarloggs spännande deckarutnämningar och deckarprisanden i mitten av december…

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst september 2021

Tina N Martin

Befriaren

(Polaris)

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…

Willy Vlautin 

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)

Deckarloggs red.

Cecilia Lindqvist (1932-2021)

Hon var en av de främsta Kinakännarna. Jag tror inte att någon som träffade henne kunde glömma henne. Hon fyllde rummet hon befann sig i, trots att hon var liten och lågmäld (åtminstone när hon föreläste/pratade från scen).

Cecilia Lindqvist. Foto: Per Myrehed / Wikipedia

(Och så var hon så vacker också, men det hör kanske inte hit.)

Jag tog fram ett par texter jag skrev, som journalist, beundrare och förälskad, om Cecilia Lindqvist (1932-2021). Alla ska vi dö men det är ändå varje gång lika smärt- och tårfyllt.

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

UIf Nilsson (1948-2021)

Det ligger en bok på mitt skivbord. Den här legat här till vänster om mig sen boken kom 2019. Jag kunde inte förflytta den. Då och då har jag öppnat boken, bläddrat lite och läst, tittat på bilderna om och om igen. Med ett småleende, för ”Största minsta polisen” (Bonnier Carlsen), som boken heter, är så fin.  

Hela den här serien om Kommissarie Gordon och Paddy är så fin, bland de bästa barndeckare jag läst och sett. Ulf NIlsson skrev berättelsen och Gitte Spee tecknade, ”Så fin” är förresten ett uttryck som kan användas om de flesta barn- och ungdomsböcker som Ulf Nilsson skrev. År 2021 hade han hunnit upp i cirka 120 stycken.

Långt ifrån enbart deckare för unga – mest omtalad och känd är väl ”Adjö, herr Muffin”, en lika öm som allvarlig bok för barn om döden – men många barn- och ungdomsdeckare blev det. Flera kortare och längre bokserier och alla på djupaste allvar, som om detta var så att säga serien, d e n serien. Han skrev som mest på allvar och bäst hela tiden.

Att Ulf Nilsson nu är död tog mig mer än jag trodde. För mig skrev han för evigt, jag trodde han var evig. Och det är han ju, ändå, med sina 120 typ böcker. De allra flesta av dem har eviggjort honom. Tack för alla böcker jag fått läsa och  recensera.

En gång intervjuade jag honom också, till Kvällsposten. Det var på verkligen tiden. Så jag letade upp den recensionen, då hade han blott hunnit upp till cirka 100 böcker. Här följer den intervjun – och sen också en recension av en titel ur hans allra bästa barn- och ungdomsdeckarserie, den om Johnny & Co i Helsingborg.

***

Vet du själv hur många böcker du har skrivit?

– Det är över 100 i alla fall. Kanske borde jag räkna efter, för när jag är ute på skolor och pratar så brukar barnen fråga. Och de vill inte ha något ungefärligt svar utan en exakt siffra, så jag kanske ska bestämma mig för 110.

Sen plussar du på med tre nya böcker varje år?

– Ja, det brukar bli två eller tre per år.

När jag gick ut på nätet för att leta information om dig så  hittade jag faktiskt inga negativa recensioner. Får du aldrig dålig kritik?

– För fasen! Visst har jag fått dålig kritik. Om man får fem bra recensioner och en dålig så gnager ändå den negativa recensionen i hjärtat. Serien om Honda-gänget (utgiven med gröna ryggar på Wahlströms förlag) blev ordentligt nedskriven. Jag kallades ”Sveriges Enid Blyton”. Det var ju menat som kritik – men för mig lät det som beröm. Kan en författare bli något finare?

Ulf Nilsson har varit yrkesförfattare i 26 år och innan dess deltidsförfattare i ytterligare 10. Hans bibliografi är också bred: bilderböcker för de yngsta, barnböcker för lite äldre och ungdomsböcker, inte minst deckare, för något äldre ändå. Jo, han har också skrivit för vuxenpublik, påpekar han och nämner romanerna ”Flytande järn”, ”Radar och Möllaren” (utgivna från 1980- och in på 90-talet).

Ulf Nilsson. Foto/copyright: Stefan Tell.

Nyligen nominerades Ulf Nilsson till Augustpriset. Igen, ska tilläggas. Det är tredje gången. Tidigare gånger var det dessutom han som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok: ”Mästaren och de fyra skrivarna” (1994) och ”Adjö, herr Muffin” (2002, illustrerad av Anna-Clara Tidholm). Årets barnboksnominering för ”Alla små döda djur” delas med illustratören Eva Eriksson.

Alltså ännu en bok en döden…?                          

– Det verkar finns något dödslängtande hos Augustprisjuryn, kommenterar Ulf Nilsson.

– De senaste 10 åren har jag sysslat med döden. Om döden talas det sällan. Men ute i skolorna vill barnen ofta  prata om döden. Sen är det väl något personligt också, att man – jag – gått och tänkt på de här sakerna.

Redan före Augustnomineringen planerade jag att intervjua Ulf Nilsson – då var tanken att prata med honom i egenskap av ungdomsdeckarförfattare. När jag hörde om hans nominering trodde jag först att juryn lyft fram ”Den döde talar”, andra delen av detektivserien om Johnny & Co. Men, som Ulf Nilsson säger, ”Augustjuryn har väl aldrig intresserat sig för deckare”.

Själv har han älskat ungdomsdeckare sen han som barn läste Femböckerna av Enid Blyton:

– Mitt i natten. Mörkt. Det blåser. Utanför fönstret lyser någon med en flicklampa. Och så åt dom scones med marmelad! Nyfikenhet. Upptäckariver. Varför gör den här människan detta? Djupast handlar det om att se, upptäcka och förstå världen.

– Jag låg på sängen, åt Paradischoklad och läste. Å, nej. Bara 50 sidor kvar! Enid Blyton var – tillsammans med Elsa Beskow – min barndoms stora läsupplevelse.

Debuten skedde 1970 med ”Tjuvjakt”, just en ungdomsdeckare. Genom hela produktionen har han sen, då och då, återkommit till ungdomsdeckare/thrillers. ”Loney Wolf jagar spioner” (1977), ”Det upp och nervända fallet” (1978, delförfattare: Jean Bolinder), ”Förföljd” (1981) och ”Honda-gänget” (1970-80) är några exempel.

Hans senaste ungdomsdeckarserie, inledd med ”Det egyptiska mysteriet” (1990) och avslutad med ”Luftens härskare” (1995), utspelar sig i och kring Helsingborg på 50-talet med författaren själv (väl?) som ”jag”. Den pågående serien om Johnny & Co med två utgivna delar, ”En halv tusenlapp” (2005) och ”Den döde talar” (2006), måste vara det bästa han skrivit i ungdomsdeckarväg.

För Ulf Nilsson beskriver jag min upplevelse av hans nya deckarserie: korta böcker, cirka 70 sidor, men lika innehållsrika som dubbelt så långa. Både hårdkokta och psykologiska. Vuxna ungdomsböcker: den unge Johnny skildras inte som liten och ung – utan som människa. 

Tystnad och sen:      

– Jag har inga svar på det. Och det var ju inga frågor heller.

Varför började du skriva Johnny & Co-böckerna?

– Efter att ha bott i Stockholm ville vi flytta hem till Helsingborg. Vi köpte en lägenhet – i mitt barndomskvarter. Genom fönstret kunde jag se huset där jag hade jag bott. Och jag tänkte att jag måste skriva någonting spännande om den här miljön. Så jag tog bort heden (från Femböckerna) och behöll ficklampan.

– På 80-talet kritiserades jag också för att ha ”budskap” i mina böcker. Men jag tycker om budskap. Med Johnny & Co ville jag visa att det egentligen inte finns några skurkar. Jag ville presentera udda människor som man normalt inte möter. Som Danskan, en människa man kanske aktar sig för, eller den homosexuelle.

Den döde talar, senaste Johnny-deckaren, handlar också om döden, liksom din Augustnominerade bok.

– Jo, den gör ju det. Annars har jag för tillfället blivit färdig med döden, tycker jag.

(2006)

——————————————————-

Ulf Nilsson

Ill: Filippa Widlund)

Ensam bland rävar

(Bonnier Carlsen)

Ulf Nilsson är barn- och ungdomsdeckarens Raymond Chandler och Johnny, huvudpersonen i detektivserien om Johnny & Co, kunde vara Philip Marlowe som ung pojke i Helsingborg.

Också den tredje boken i serien, ”Ensam bland rävar”, kan beskrivas som tunn och tätt. Sidantalet är inte fler än cirka 70 – och dessutom luftig text – men Ulf Nilsson förtätar både berättelsen och stämningen. Ungefär som när man reducerar en sås: boken känns dubbelt så tjock och innehållsrik.

Utan att ta till våldsamheter och annat grovt lyckas han förena vuxen- och ungdomsdeckaren. Ensam bland rävar är en noirroman – ja, en hårdkokt deckare – för barn- och ungdom. Ålder? Ja, det är ju som alltid personligt. Säg från nio år och uppåt.

Johnny, den unge privatsnoken, blir (nästan) vittne till en bilstöld. Av den återkommande bipersonen Danskan får han i uppdrag att leta reda på bilen. Eller rättare sagt på det partitur, som fanns i bilen och skulle framföras på Helsingborgs konserthus.

”Ensam bland rävar” innehåller många pekpinnar och budskap, bägge med prefixet mjuka. Ulf Nilsson tycker om budskap. Det är ju omodernt och föråldrat, rent av 70-talistiskt. Men skulle det då vara bättre med barn- och ungdomsböcker utan samhällssyn och medmänsklighet?

Johnny (och Nilsson) tänker och funderar både på och mellan raderna. Några ämnen: modernistisk konstmusik, fyllegubbar och – inte minst – att vara rädd och ”pipig”.

Johnny & Co, förresten? Vem/vilka är Co? Kanske omgivningen och världen, hela den värld som den unge privatdetektiven Johnny i Helsingborg med dess stämningsfulla, ”mörka” gator och kvarter är en del av.

(2007)

Bengt Eriksson (bägge texterna publicerade i Kvällsposten)

Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Landsbygdsöde

Anders Fager / Peter Bergting

Kråkorna

(Natur & Kultur)

”Kråkorna” har Augustprisnominerats som en av 2020 års bästa barn- och ungdomsböcker. Men strunta i åldersgruppen! Boken ”Kråkorna” kan läsas – och betraktas – hur högt upp i åldern som helst.

Eventuella genrer: grafisk roman, skräckkortroman, psykologisk ungdomsskildring, landsbygdsnoir, folktro, fantasy, övernaturligt, ockult…   

Alltså rätt typiskt för både Anders Fager, som skrivit, och Peter Bergting, som mer än illustrerat. Hans färgteckningar/målningar är som tavlor på en utställning.

Fager skriver stämningsfullt, ja, skräckstämningsfullt, och poetiskt. Hans korta texter – en per bild eller en bild per text – inte bara är som dikter utan är poesi.

Bergting har illustrerat lika stämningsfullt, ja, skräckstämningsfullt. Hans ödelandsbygdsmotiv går från tydlig realism till surrealistiskt flertydbar landskapsstämning i dimma; från serierutor till maffiga målningar. (Hur stort har han tecknat/målat vissa?)

Ibland skriver/illustrerar de ihop också – med ännu kortare post-it-lapps-texter inuti bilderna.

Det handlar om Kim, som ärvt sina farföräldrars hus i en ödelandsbygd. (Fast det går en buss hit, två gånger per dag.) Om Kims uppväxt och liv, om föräldrarnas uppväxt och deras varsina liv, om farföräldrarna, pappans bror.

Deras liv avspeglas i naturen, de har blivit som naturen, de har blivit naturen.

Bild: Peter Bergting. Text: Anders Fager.

Var hör Kim hemma? Ska han resa hem i morgon, efter att han övernattat i huset? Sälja det.  Eller… ska han stanna kvar? Hör han faktiskt hemma här, tillsammans med ”Kråkorna”? De stora – STORA – kråkorna.

Fager skriver så mycket som han inte skriver. Mellan varje mening finns en, två, tre… oskrivna meningar. Mellan varje skriven sida ”saknas” en, två, tre… sidor. Eller ”saknas”: de finns ju där i boken, tydligt där, fast oskrivna.

Bergtings bilder byter stil, innehållet i varje text får ett passande bildspråk till just den texten. Han byter också färgton, efter texternas innehåll. Från dovt till så mörkt att det är nästan svart, men också från dovt till ljusare, en aning ljusare, och faktiskt mest vitt på någon bild.

Eller grå-grå-gråskala. Samma grå-grå-gråskala som i Fager korta, innehållsrikt utelämnande texter.

Om att återfinna sig själv. Om att återfinna mig själv. Att återfinna dig själv. Varifrån var och en av oss kommer. Vem var och en av oss är. Var och ens arv eller arvssynd. Var och ens liv.

Jag hör hemma här.

Jag är hemma här.

Så lyder Kims sista ord, i boken.

Bengt Eriksson

Verklighet och underhållning, enligt Peter Englund

Peter Englund.
Söndagsvägen
(Natur & Kultur)

Jazz, rock, punk och disco. Film, radio, television, internet och TV-spel. Allt har fördömts som moraliskt förkastligt när det var nytt. Från Platon och framåt återkommer samma argument genom historien; det nya är hotfullt och farligt, för individer och samhälle, argument som alltid får ett löjets skimmer över sig när det gått några år.

Jag blev faktiskt chockad över att historikern Peter Englund faller in i denna larmande kör i sin nya bok ”Söndagsvägen”. I hans fall är det kriminallitteraturen som är det stora hotet, något han avskyr, och han gör det i en bok som tillhör spänningslitteraturens allt populärare subgenre true crime?? Jag begriper faktiskt ingenting.

Peter Englund sondagsvagen-berattelsen-om-ett-mordSärskilt bra är den inte heller, många inom denna subgenre gör ett bättre jobb. Dessutom återkommande tvärsäkra distinktioner mellan fiktion och fakta som är vetenskapsteoretiskt grumliga, också det förbryllande.

Jag har alltid haft en stor respekt för Peter Englund som historiker och författare. Minns särskilt hans Augustbelönade ”Ofredsår” från 1993 som är en levande och stark skildring av svenskt 1600-tal. Han har också stått för en stark och sansad röst som akademiledamot, inte minst under hans sex år som Akademiens ständige sekreterare.

Desto mer förvånad och besviken blev jag efter läsningen av nya boken ”Söndagsvägen” som behandlar ett av landets mest uppmärksammade rättsfall.

En kväll i juli 1965 påträffas artonåriga Kickan Granell död i sitt hem i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen söder om Stockholm. De poliser som är först på plats avfärdar det som ett självmord, vilket skadar utredningen; det står snart klart att hon blivit mördad.

Därmed inleds den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige innan Palmemordet. Den legendariske kommissarien G.W. Larsson leder arbetet.
Det skulle dröja länge innan man kommer fram till svar på frågorna om vem som är mördaren och hur mordet genomförts.

Mordet väcker stor uppmärksamhet, på sätt och vis blir det starten på en speciell mediegenre, sommarmord på unga kvinnor, som särskilt kvällspressen kommer att ägna sig åt många år framåt. Det skapar också stor oro, gärningsmannen gått till verket med stort raffinemang, och både utredare och allmänhet fruktar en upprepning.

Peter Englund Foto Alexander Mahmoud

Peter Englund Foto: Alexander Mahmoud

När mördaren till slut grips visar det sig att han hela tiden funnits i närheten av utredningen. Bevisläget är inte så starkt; han frikänns i tingsrätten men fälls senare i hovrätten 22 december 1966. Under hela denna tid, nästan ett och ett halvt år, är uppmärksamheten i media enorm.

Englund har använt arkivmaterial från domstolar och polis, mediearkiv och intervjuer med berörda som fortfarande lever som källor för att kunna skapa sin berättelse. Det förefaller vara en gedigen research. Ambitionen har också varit att skapa en skildring av Sverige under rekordårens topp, som Englund definierar som mitten av 60-talet, och då inte bara av dess välstånd och framtidsoptimism, utan även dess mörka sidor.

Det är inte alls ointressant att läsa om fallets alla turer eller om den tid som jag, liksom Englund, är tillräckligt gammal för att komma ihåg, men det är varken fantastiskt eller särskilt minnesvärt. Jag har läst bättre true crime och bättre skildringar av denna moderna svenska historia.

Jag har två grundläggande problem. Ett gäller hans attityd till den spänningslitterära genre han nu anslutit sig till. Det handlar enligt Englund om böcker som inte erbjuder ”en väg till förståelse för världen utan en möjlighet till flykt ifrån den.” Den är också, enligt Englund, en av förklaringarna till mordet. Mördaren var ”en person uppfylld av den billiga kriminallitteraturens alla klichéer.

´NN´ var mycket riktigt storkonsument av den typen av litteratur. Fakta och fiktion kommunicerar.” Mördaren har ”plockat upp klichéer från populärkulturen och införlivat dem i sin fantasivärld.” Enligt Englund finns det ”få litterära genrer där glappet mellan sken och verklighet är så avgrundsdjupt som just underhållningsdeckare”.

Men om man bara tar det aktuella samhällsproblemet, kvinnohat, kvinnoförakt, och mäns våld mot kvinnor, finns det bara under det senaste året gott om exempel från svensk spänningslitteratur som ger starkt verklighetsbaserad ”förståelse för världen”.

Pascal Engmans ”Råttkungen” introducerade debatten om Incelrörelsen i Sverige. Simon Häggströms ”I skuggan av Sektor 5” gav en råstark och kunnigt verklighetsbaserad förståelse för den internationella människohandel som finns bakom prostitutionen i Stockholm. Författare som Katarina Wennstam, Caroline Engvall och många fler är exempel på skribenter inom spänningslitteraturer som ger en ”förståelse för världen” när det gäller just dessa samhällsproblem.

På ett mer generellt plan kan man t ex nämna författare inom genren som Anders Roslund och Tove Alsterdal som hela tiden använder sin skickliga skönlitterära förmåga för att sprida förståelse för högst reella och väl researchade samhällsproblem till miljoner människor i ställer för de få tusen som en ”fackbok” inom området skulle nå.

Mitt andra problem hänger delvis samman med det första. Det handlar om den skarpa gräns som denna författare hela tiden gör mellan fiktion och fakta, där det förra är föraktligt och det senare, som han själv ägnar sig åt, är berömvärt. Jag har två invändningar.

Den ena handlar om att Peter Englunds berättelse naturligtvis är just det; hans personliga och subjektiva berättelse, något annat är inte möjligt. Det är han som väljer vilka pusselbitar han vill lyfta fram, på vilket sätt han gör det, hur han lyfter in sina personliga värderingar i texten, hur han skapar sin bild som självklart skiljer sig från en annan författares bild av samma händelse.

För mig är tvärtom fiktionen ofta överlägsen det förment dokumentära när det gäller att skapa förståelse för människor, samhälle och historia. Ett exempel från Englunds hemmaplan, svensk historia: Tre av fjolårets bästa svenska böcker var Steve Sem-Sandbergs ”W”, Eva-Marie Liffners, ”Vem kan segla” och Niklas Natt och Dags ”1974”.

Alla tre är fiktion, romaner baserade på omfattande research (en av dem t o m ”kriminallitteratur”), men tillsammans gav de mig en förståelse för det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet i Sverige som jag aldrig fått från ”facklitteraturens” historieböcker.

Jag är sorgsen, för mig blev ”Söndagsvägen” en besvikelse.

Anders Kapp,
gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Från smek och värme till slag på kind, huvud, kropp och själ. Till grepp om halsen…

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)

Anne Swärd är som bekant en av våra relativt nyblivna medlemmar i den illustra församlingen Svenska Akademien. Åren 2018 och 2019 var det ju en viss turbulens i detta sällskap för Snille Och Smak och Swärd blev en av de nya ledamöter som till följd av det tillträdde 2019. Hon efterträdde Sara Stridsberg.

Detta känner väl de flesta till, gissar jag. Men jag är mer osäker på hur många som läst hennes romaner. De borde vara fler än vad jag antar att de är.

Anne Swärd jackieSedan 2003 har hon publicerat fem romaner, inklusive ”Jackie” som kom nu i år, och blev Augustnominerad redan för första romanen ”Polarsommar”, vilket förstås var fullt motiverat. Märkligare var det väl att hon inte blev det för ”Vera”, som kom 2017. Men underligare saker har ju hänt vad gäller August och hans pris. Vad som kommer att hända med ”Jackie” står ju än så länge skrivet i stjärnorna.

Svartsjukan sliter i honom som en galen hund. Men om det var något han fick lära sig redan som barn, ett krav starkare än något annat i den miljö han växte upp i, så var det behärskning. Att brusa upp eller tappa fattningen var att visa sig svag och därmed inte värd respekt. Hans pappa brusade egentligen aldrig upp, slog bara till, helt tyst. Det enda som hördes in till småbrödernas och hans rum var själva slaget, inget annat, ingen ordväxling vare sig före eller efter. Ingen klagan från mamman. Hon hade lärt sig. (Samtliga kursiverade citat är hämtade ur romanen ”Jackie”.)

Nå. Men vad om ”Jackie”? Jag läser boken som en berättelse om en slags kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.

Men kanske också en berättelse om att den sönderslagna mot alla odds kan resa sig och överleva. Åtminstone i böckernas värld.

Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger, eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. Hur mycket? Rätt mycket, enligt boken. Men att det också – mot alla odds – kan visa sig att den slagna kvinnan kan resa sig med blod på kläderna och leva ett liv utanför våldet och bortom mannens hårda blick och knutna hand. Tills …

Anne Swärd foto Henric Tiselius

Anne Swärd. Foto: Henric Tiselius

Ända till dess att kvinnan efter många år åter hamnar under våldsmannens radar och åter underordnas. Åter hamnar som hans ägodel i den gamla lägenheten. Åter möter hans smek och våld. Tills … Ända till dess att hon under osannolika omständigheter åter lyckas fly från honom.

Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast. Just där står nålen och skrapar. Hänsynslöst. … Däremellan vackra dagar, vackra nätter, vackra löften, vackra lögner. Hans ansträngningar. Middagarna han lagar. Vackra ursäkter. En smekning över nacken, en visning i mungipan när de står och borstar tänderna: `Älskar dig`. Knappt märkbara hot, förrädisk manipulation. Ständigt ömma handleder. Förhoppningar, försäkringar, utfästelser, på heder och samvete.

Fram till detta är ”Jackie” en mörk sugande bok du läser nästan andlös och förtvivlad. Allt i den från det att bokens unga kvinna av en slump möter en man på ett tåg när hon är på väg ut i livet och till hon nästan sönderslagen flyr från honom bär, som jag bedömer det, en sannolikhetens prägel. Det som sker i boken sker såvitt jag vet och förstår också i verkligheten.

Att hon som i boken kallas Jackie lyckas fly från mannen skändad och blodig kan säkert hända. Att hon lyckas skapa sig ett nytt liv likaså. Kanske också att mannen efter många år åter lyckas få in henne under sitt våld. Kanske. Men att hon under de omständigheter som Swärd låter oss läsa i romanen lyckas undkomma honom en andra gång och möjligen låta honom gå under är mindre troligt. Även i en romans värld, tänker jag.

En roman är en roman är en roman. En hittepå. Och det är ju det som är dess ska vi kalla det storhet och möjlighet. Det är ju genom en författares bygge, den gestaltning hen väljer, dess miljö- och personbeskrivningar och dess språk som vi kan få komplicerade förhållanden beskrivna för oss på ett sätt som gör dem gripbara och förståeliga.

Ja, på något omöjligt vis fortsätter livet. Sånär som på ett eller annat bleknande ärr syns ju ingenting utanpå. Jag blir inte rädd för män, snarare känns andra män ofarliga efter dig. Harmlösa, lätthanterliga, lättillfredsställda. Ny kärlek följer. Barn. Kärleken till dessa barn. Till mitt nya liv. Jag lyckas gömma mig i en ny relation i väldigt många år.

Här lyckas enligt min mening Swärd i ”Jackie” mycket bra. Ända fram till slutet, vill säga. Varför hon där gör det så lätt – och faktiskt också svårt – för sig är inte lätt att begripa. För mig alltså. Andra kan mycket väl se det på ett annat sätt.

”Jackie” är en våldsam bok, en våldets och övergreppens bok. Men inte bara mot den unga kvinnan som kallas Jackie utan också mot mannens mamma. Han tvingar den unga kvinnan att tillsammans med honom träffa mamman på ”svekets dag”, som han kallar det, det vill säga den dag hon lämnade sin man, hans pappa.

Det är då som mamman viskar till henne: ”Har han slutat med spriten … med våldet? Lämnar du honom får du problem, det har de andra fått”. Det är väl samma dag som han tvingar med Jackie till en grav med ett för henne välkänt kvinnonamn.

Mer säger jag inte om den saken. Men jag vill ge ”Jackie” fyra stars av fem i betyg och hoppas den får många läsare. Kanske kan den lämpa sig väl för diskussioner i en bokklubb? Och kanske borde jag gett den fem stars? Swärd är en mycket bra författare. Men vad hon kan åstadkomma i Svenska Akademien återstår att se.

(Kanske har man, vill jag ha sagt, som amatörrecensent samma överdrivna föreställning om sin egen betydelse som ledarskribenten i Vimmerby tidning när han för jag vet inte hur många år sedan skrev ungefär att ”Jag har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck” och uppenbarligen trodde att någon skulle bry sig. Men det är väl sådant man för ta. Eller?).

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.