Vilket praktverk, till innehåll som utseende!

Det händer att deckarkritikern läser och recenserar en bok från någon annan genre som vilken litteraturkritiker som helst. För att han = jag blir så förtjust i en bok att jag inte kan låta bli.

Som nu med ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” (Atlantis) av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Den förra är litteraturvetare och kulturkritiker, den senare bokformgivare. Tillsammans har de blivit en oslagbar kombo, att boken nominerades  till årets Augustpris var så att säga en självklarhet.

Strindbergs lilla rödsBoken handlar om Strindberg och hans böcker men också om andra böcker och hur dess formgetts genom tiderna. Om typer, stilsorter och grader. Om förhållandet mellan författare och redaktör. Om det mesta som Borg/Ulmaja med utgångspunkt från Strindberg fick lust att ta upp, verkar det som.

Alltså bok för alla författare, både egenutgivare och andra? Ja. En bok för förläggare, små som större? Ja. En bok för varenda redaktör, lektör och formgivare i detta land? Jajajamensann! En bok för varje bokläsare? Nja, kanske inte varenda en men varje bokläsare som är något lite intresserad också av böcker under och bakom intrig och plott.

Eller förresten, en bok för alla! Eftersom ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” också är så vacker, vad som brukar kallas ett praktverk. Vilket praktexempel på ett praktverk! Det går att slå upp snart sagt vilken sida som helst i boken och bara njuta, som av ett konstverk, typ en tavla på ett museum.

Boken byter stilar och grader och layout. Och alla dessa illustrationer på böcker från ut- och insidan (mest det senare) som varieras på sida efter sida efter sida. Och den stora vita marginalen också – jag älskar när böcker sätt på det sättet – som möjliggör en liten extratext eller någon liten illustration i kanten av brödtexten.

Strindbergsuppslag.jpg

Bara ett säger ett suveränt uppslag i boken!

För författare är kanske boken extra intressant – som en lärobok i hur man bör uppföra sig för att ens böcker ska tryckas och ges ut på bästa sätt, det vill säga som författaren vill. Läs och lär av den lika intresserade (både av sin egen text och av ”typen” den satts med och av för den delen) som uppkäftige Strindberg.

Hans brev till redaktörer och tryckare är en inspirerande fröjd att ta del av – och efterfölja. Men frågan är ju: Hur många av dagens vekryggar till författare vågar det? Fast det måste ni, om inte författare enbart ska reduceras till legoarbetare. Strindberg och jag är överens.

Om inte boken ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” – lika magnifik till innehållet som utseendet – också vinner Augustpriset för fackböcker 2019 (trots diverse ålar och bin) blir jag ilsk.

PS. ”Lilla röda”… Alltså lilla! Boken väger ett ton och är på 1000 sidor. Cirka.

Bengt Eriksson  

 

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson

Så många sorters noir det finns

Vad är noir? Ja, noir är en färg förstås: en mörk färg som närmar sig och går ihop med svart.

I skönlitteratur är noir också en attityd, ett förhållande som författaren har till samhället och människorna. Och till sitt eget berättande, hur samhället och människorna skildras, orden och formuleringarna.

Som en puls, både berättelsens och berättarens puls. Än sjuder och än dunkar det, ibland hårdare, ibland mer svagt – av noir.

Nej, noir behöver inte vara något kriminellt – även om noir kan vara det. Där finns – oftast – något kriminellt i berättelsen; pågående, för länge sen eller i framtiden. Men noir behöver absolut inte vara = deckare. Noir kan vara så mycket – och mer – och annat – än en hårdkokt dektivroman.

Jag gillar noir. Jag gillar den där stämningen, det där sättet att berätta. Vilket väl kan bero på att jag själv har – är – den stämningen, för det mesta lever i den.

Till ämnet: tre böcker som kan karaktäriseras som extra-romaner för hen deckarläsare som både är gourmand och gourmet.

Mondiano Omslag-Slumrande-minnenPatrick Modiano fortsätter i ”Slumrande minnen” (Grate, övers: Anna Säflund-Orstadius) att skriva vidare på sin evighetsroman. Varje ny roman är som ett kapitel i samma allt längre roman.

Modiano utvecklar och fördjupar sitt tema, och varierar inte minst. Kalla genren: litterär, intellektuell eller existentiell noir – med prefixet fransk- eller parisisk-. Också här, som oftast eller alltid finns ett brott, som också oftast eller alltid är ett mord, i bakgrunden. Som berättelsens nav, blodomlopp och hjärta.

Även en flanörsroman – som alltid eller oftast – på gatorna genom Paris. Dessa ”slumrande minnen” i romanens titel har sitt ursprung i 60-talet, då mordet inträffade. Eller dråpet. Det orsakade döden, i vilket fall.

Satt med ganska så stor grad och sidantalet är blott 101. Under varje rad sjuder det, aldrig mer, av noir. Patrick Modiano känns igen, som alltid eller oftast.

Audur Ada OlavsdottirIsländskan Audur Ava Ólafsdóttir vann Nordiska rådets litteraturpris för romanen ”Ärr” (Weyler, övers: Arvid Nordh). Genre: isländsk noir. Ja, är det nåt speciellt med författare från Island? Geografin och vädret? Jo, det påverkar stämningen och personerna. Påverkar detta också, i grunden, sättet att författa på Island?

”Ärr”, titeln syftar på de ärr som huvudpersonen har på kroppen, är också en mansroman – en roman om en ensam man, nu utan kvinna men han har en dotter, som ska låna geväret av sin granne för att… du förstår.

Han bor i Reykjavík, heter Jónas och när han går nerför Skothúsvegur så går läsaren bredvid. Det är noir. Att känna hur stämningen sjuder – ja, i den här romanen kokar stämningen lite mer än så också. Känn hur noir-stämningen får pappret i romansidorna att koka! Reykjavík noir. Island noir.

Audur Ava Ólafsdóttir har inga svårigheter med att vara övertydlig. Jag gillar det – att hon hittar på att människor och platser heter så som de ska, borde heta.

Det finns ingen på Island som heter Vatnalilja (jag har kollat) men det är ju ett fantastiskt vackert namn. Så heter dottern till Jónas.

Han går på Café Limbo och reser utomlands – med verktygslåda som bagage – till ett land utan namn som kan vara många länder utomlands. Jónas tar in på Hotel Silence. Fint, va? Passande. Ja, jag tycker det.

Jónas ger sig själv en sista chans att visa att han duger något till – som man och människa. Hur ska det gå? Audur Ava Ólafsdóttir har skrivit en inkännande, mänsklig roman, väl värd sitt nordiska pris.

Karin SmirnoffOch om Karin Smirnoff får Augustpriset så absolut inte mig emot. Bara att hon – som debutant – blev Augustnominerad är stort. Fast inte svårt att förstå, det är Smirnoff och hennes debutroman ”Jag for ner till bror” (Polaris) väl värda.

Genre: Norrländsk noir, kunde man säga. Noir håller jag fast vid men Norrland är stort. I geografin kan berättelsen placeras i glesbygden, någonstans inåt landet mellan Skellefteå och Umeå.

Den lilla byn, där bror bor, heter smalånger; ett namn som är en sammanfattning av Karin Smirnoffs berättelse om jaana (eller jana, beroende på) och hennes bror bror; en berättelse om just ånger, en liten ånger, inte så stor ändå. Jo, det är den nog. Minnet av det som minns – den händelsen – är nog så stark, var nog så drastisk.

Berättelsen om modren och fadren. Som deras föräldrar kallades respektive kallas. En karg berättelse, som landskapet ungefär, och förhållandet mellan människorna, uppväxten och livet. Ner till bror far systern för att försöka hindra honom från att supa ihjäl sig. Hon sjunger everttaube, där hon går mot sin tvillingbrors hus, honom älskade föräldrarna, everttaube alltså.

Exakt så skriver och berättar Karin Smirnoff. Antagligen dialektalt, för på försättsbladet citeras en dikt av Helmer Grundström, men det kan inte jag säkert veta. Däremot vet jag ju att hon skriver så det känns, så att själva språket blir en del av – i – berättelsen.

Här finns inga kommatecken, namn på både personer och saker skrivs med små bokstäver och ihop. Som everttaube och efyran eller ptvå – vilket suveränt ord, detta sista, att bara komma på att skriva ptvå.

Svårläst? Konstigt? Nej. Ja, jag vet att det finns dom som tyckt att ”Jag for ner till bror” är en onödigt konstig bok som borde ha redigerats = rensats både till längd och språk. Men såna läsare förstår inte jag mig på. Dom har fel. Förlaget Polaris ska ha mycket och lite förvånat beröm för att förlagets redaktörer lät Smirnoffs språk vara i fred.

Som att boken heter ”Jag for ner till bror” och sen slår man upp boken och läser första meningen, som lyder likadant: ”Jag for ner till bror.” Be mig inte förklara varför jag tycker så men det är genialt, faktiskt.

Och nu ska Smirnoffs roman översättas också, bland annat till engelska. Hur kan det gå? Detta språk, dessa formuleringar, denna enhet mellan berättelse och språk. Krävs geniala översättare då också.

Och sen kommer ”Jag for ner till bror” att placeras på de brittiska bokhandlarnas hyllor för ”Nordic Crime”, tror jag.

deckarlogg-2Bengt Eriksson