Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015

 

Vilka blir årets deckare?

Ska man = jag tycka nu då, hoppas eller gissa?

Vilka av de författare/titlar som nominerats till Svenska Deckarkademins priser för 2017 års bästa svenska respektive till svenska översatta deckare kommer att hamna högst upp när resultatet tillkännages i morgon söndag på deckarbiblioteket i Eskilstuna?

De nominerade kan du se HÄR men vilka böcker är bäst? Nu har jag hunnit läsa alla och med risk förstås att jag bommar så tror jag att följande författare kommer att belönas:

Årets bästa svenska deckare/kriminalroman:

Thomas Engström”Öster om avgrunden” (Bonniers) av Thomas Engström. Mitt omdöme: för att han med fjärde delen av sin hårdkokta spionnoirserie förnyat agent- och spiongenren genom att blanda in och röra om med andra genrer och därmed skapat sin egen form av spionroman. Han skriver dessutom med en egen röst.

Fast gardera ändå med Anders de la Mottes ”Höstdåd” (Forum): en deckare/polisroman som utspelar sig i dubbla tider, skildrade i presens och preteritum, och där den nordvästskånska naturen är en extra huvudperson eller till och med huvudpersonen.

Bästa till svenska översatta deckare/kriminalroman:

KådaÄnnu svårare att gissa och tro… Men jag tror att jag väljer danskan Ane Riels ”Kåda” (Modernista, övers: Helena Ridelberg) för att märkligare och mer annorlunda deckare har jag inte läst i år.

Förresten, ”Kåda” kan knappast kallas deckare. Kanske ingen kriminalroman ens? Fast absolut en spänningsroman.

Huvudperson: en liten flicka som bor med sin familj på en liten ö utanför en annan lite större ö och långt från fastlandet, samhället och omvärlden. Hon och familjen har blivit och blir allt mer därefter.

Annabelle BengtsdotterÅrets debutant:

Så till sist, vilket jag skrivit förut, kommer jag att vara besviken om inte Lina Bengtsdotter tilldelas ett debutantpris för sin kvinno- och landsbygdsdeckare, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum).

Bengt Eriksson

Det isländska Höglandets ur-natur

Steinar Bragi
Höglandet
övers: Inge Knutsson
(Natur & Kultur)

Islänningen Steinar Bragi skriver sig utanför både deckar- och kriminalgenren – ja, utanför krimin. Åtminstone nästan.

Romanen ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

SteinarBragi_1410Men sen är det som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik.

Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom det isländska Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt; allt på samma gång.

Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet, 2014)

Verklighetens kriminella scenografi

Jag gillar att tänka på strukturer. Det kan vara organiska strukturer som hur textil egentligen ser ut, hur plogfåror bildar mönster, hur exempelvis Stockholm ser ut när man flyger in över stan.

Det som är osynligt och omöjligt att överblicka från marken, blir tydligt och organiserat från luften. Kvarter efter kvarter av stadslandskapet avtecknar sig i bestämd rytm, en stor kropp med gatunätets blodomlopp sunkigt för blotta ögat.

Plötsligt framstår det så tydligt att denna kropp är tillkommen efter en plan, någon/några har satt en i verket efter noggranna mätningar och ritningar. Lager efter lager har byggts på, längre och längre ut har kroppen brett ut sig och försörjningslederna – blodomloppet – grenar ut sig upplysta i punktform av tiotusentals ljus.

Det är vackert.

nimis

Nimis 2010. Creative Commons / Wikipedia. Foto: Anders Lagerås

Det är också därför jag tänker på Nimis, det egendomliga och viktiga konstverk Lars Vilks satte igång med för 36 år sedan och som nyligen brann, den här gången var det den nedre tredjedelen, det svåråtkomliga Vindarnas torn som blev lågornas rov i en meningslös, hjärtlös och rent stupid aktion.

Kanske en ersättning för svårigheten i att komma åt Vilks själv, påpassad som han är. Själv verkar han mest anse att det hela bidrar med nya dimensioner till verket.

Men det är inte det jag i första hand tänker på utan det faktum att han har tagit från naturen i form av dött grenverk, havsslipad drivved och plank och skapat en naturliknande mångfald, en vindlande, kantig och tvär naturform, en märklig artefakt som är hart när omöjlig att upptäcka på håll, så väl smälter den in i klippskrevan och letar sig ner mot stranden med sina runda, bulliga stenar.

Nimis är en fantastisk upplevelse att ta sig in i, klättra med och i från toppen till botten i andfådd flåsighet, att vila i och upptäcka horisonten från. Det känns som om Nimis är ett fredligt verk, ett verk att närma sig utan oro. Det är delvis en illusion. Nimis är garanterat svårklättrad, man måste tänka på var man sätter fötterna.

Men det är inte allt.

Vindarnas torn och de andra punkterna i verket väcker också en känsla av obehag, i alla fall hos mig. Det är något med strukturen, just det, strukturen, i de vertikala linjerna, något olycksbådande över det ofärdiga, orena, de grå planken som reser sig mot himlen i en slags organisk form man sällan hittar i naturen själv. Något förvridet och hemskt i det människobygge som ändå bara tar tillvara det naturen har kastat ifrån sig.

true-detective

”True Detective”, episod 1.

I mitt huvud flyter Nimis in i andra bilder och är förmodligen orsaken till min tvehågsenhet.

Om ni har sett första säsongen av ”True Detective” så kan ni säkert lista ut vad jag syftar på – de otäcka taggiga kronorna av grenar som fästs på offrens huvuden, de makabra skulpturer av drivved och död materia som återfinns på olika platser genom serien där Matthew McConaughey och Woody Harrelson som poliserna Rusty Cohle och Martin Hart jagar en seriemördare med särdeles äckliga böjelser genom ett träsklandskap präglat av fattigdom, droger och förvridna människor.

De vet och förstår att de har kommit till rätt plats när vägen in i en gammal akvedukt och dess vindlande gångar kantas av ett bygge av grenverk, som en mur, ett staket, en rituell tillbedjan till Gud vet vilken gudom. Det är en intrikat, skicklig och vacker konstruktion som väcker starka känslor av obehag.

Hela serien är så rasande intressant och otäck att jag inte förmått mig titta på säsong två.

Men det är inte bara här jag maniskt hittar likheter. Tänk till exempel på Törnrosa. “Och häcken växte kämpahög”. Bakom den sover hon och alla de andra i slottet i en hundra år lång magisk sömn medan spindelväven brer ut sig och saker och ting börjar förfalla.

Det ska till utomstående krafter för att rå på den trolldomen. Så sker ju också, som vi vet, och de levde lyckliga i alla sina dagar.

maleficient

”Malificient”.

En betydligt senare variant är filmen ”Maleficent” med en magnifik Angelina Jolie som sviken fé. Det från början blomstrande landskapet, de mjuka kullarnas rundningar, de magiska djurens fredliga samexistens förbyts i mörker, vrede, hårdhet och kyla, av is och snö och en taggig, avvisande, tjock och kraftig häck av naket grenverk vars vassa spetsar sargar den som vågar närma sig, en mur som förhindrar allt intrång i denna hemliga värld.

Också den konstruktionen är otäckt illusorisk och förbjudande. Jag betraktar den med ambivalens. Inte för att det är så dåligt, utan för att det är så bra, precis som hos ”True Detective” och Nimis eller de hemska bålverken i till exempel ”Sagan om ringen”.

Så vad är det som skapar denna känsla av något osäkert, något ont som lurar i faggorna? Jag vet inte säkert, men det är något med materialet, det grå, sega, motstpänstiga som i händerna på människorna blir ett vittnesbörd om människans outtömliga behov av att lämna spår, om skaparkraft, om behovet av symboler, onda och goda, och hur det som egentligen saknar känslor, (drivved) kan avtvingas en slags riktning, stå i någots tjänst.

En psykoanalytiskt skicklig terapeut hade nog haft saker att säga om förträngda minnen, undermedvetna lager eller arketypiska gestaltningar.

Kanske är det så enkelt att det som borde växa och grönska borde få fortsätta att göra det till dess tid är slut och att det därefter stillsamt skulle få återgå till jorden, multna och bli näring till ny grönska. Kanske det är det motsatsen som stör, ett slags brott mot någon naturlig omedveten ordning.

Kataina deckarblogg 1Kanske är det så enkelt. Inte vet jag. Men Nimis är nu förenad med en förnimmelse av hot. Hoppas att det går över.

Katarina Tornborg