Tre läsvärda brottstycken av Nesser

Håkan Nesser
En främling knackar på din dörr
och två andra brottstycken från Maardam med omnejd
(Albert Bonniers)

Det här är inte Håkan Nessers bästa bok. En novellsamling eller vad ”En främling knackar på din dörr och två andra brottstycken från Maardam med omnejd” ska kallas.

Fast jag tycker om om boken ändå. Jag har tyckt om det mesta som Nesser skrivit och gett ut. Hans sätt att skriva och berätta jag gillar. Hans föränderliga sätt, eftersom Nesser i senare böcker bytt berättar- och skrivsätt.

Enligt följande…

Jag har skrivit det förut och jag tar det igen. Det kan inte vara så att Håkan Nesser sitter på en kontorsstol – eller för den delen var som helst med laptoppen – och författar utan han har skaffat sig en ljugarbänk att sitta på.

Oavsett vad han skriver och berättar så blir resultatet numera ett slags skrönor från en skriftlig ljugarbänk. Hittepå, således. Ja, så är förstås den mesta om än inte all skönlitteratur, mer eller mindre fiktiv, men Nessers hittepå verkar ske i stunden. Medan han skriver.

Och medan jag läser, så känns det. Som om han sitter där på bänken och ljuger ihop en skröna just nu och här och just för mig. Det gillar jag. Då är ”den nye” Håkan Nesser som allra bäst också, när han förmedlar känslan av att berättelsen pågår just nu, i skriv- som i läsögonblicket.

”En främling knackar på din dörr” och så vidare innehåller tre ”brottstycken” i form av tre kortare berättelser i sin tur i form av två kortromaner och en långnovell. Alla tre utspelar sig i och kring Maardam efter kommissarie Van Veeteren, vars efterträdare är inspektör Jung.

”Beundran”, ”Botgöring” och just ”En främling knackar på din dörr” heter de olika novellerna/kortnovellerna/brottstyckena. Vilken som är en långnovell och vilka som är kortromaner tänkte jag inte avslöja. Läs själv och avgör, vad tycker du?

Däremot kan jag framföra min personliga definition av de bägge, delvis olika, skriv- och berättarformerna.

En kortroman är, som ordet säger, en kortare roman. Den är uppbyggd som en roman: ett större bygge, åtminstone i författarens huvud, fler trådar, lite mer händelse- och innehållsrik, med något som drar läsaren igen berättelsen, den röda tråden. Just ett bygge, ett romanbygge, fast kortare.

En långnovell är, som ordet också säger, en förlängd novell. Just förlängd men annars som en novell, liksom mer en tanke eller en enda händelse som skildras, en koncentration av ett händelseförlopp, ofta med det snöpliga, både lite och mycket plötsliga slut som, också korta, noveller brukar ha. En kraftsamling med plötsligt stopp.

Blott mina definitioner, du kan säkert tycka nåt helt annat. Men de flesta, särskilt, deckarnoveller brukar jag ogilla.  

Håkan Nessers tre brottstycken i ”En främling knackar på din dörr” är mindre, om ens något av kriminal- och polisberättelser, utan de handlar om människor. En kvinna, som har långtråkigt i sitt äktenskap. En man, som råkar få syn på en kvinna i en buss. En annan kvinna, som (i titelberättelsen) öppnar dörren för en främmande man.

Två tycker jag mycket om; en tycker jag mindre om. (Längden. Bygget. Roman kontra novell.) Fast alla tre är läsvärda, det tycker jag att Håkan Nesser alltid är. Lagom sommarlängd också, passande för att sitta ute och läsa, i mitt fall som du vet i trädgården under päronträdet, annars på badstranden eller var du föredrar.

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: